Den nya tyska jordlagstiftningen. På många områden märker man i det nya Tysklands lagstiftning tendenser, som stå i skarp motsättning till hittills rådande rättsbegrepp. Det tredje rikets politiska och sociala inställning sammanhänger ju med en ny livs- och rättsuppfattning, som visserligen i många avseenden är oklar men som omdanat viktiga delar av samhällslivet. På det agrarpolitiska området, som av naturliga skäl ligger de nuvarande maktägarna särskilt om hjärtat, är det främsta resultatet en ny lagstiftning om arvegårdar eller arvejord. Den 29 september 1933 utfärdades en Reichserbhofgesetz, som den 19 oktober kompletterades genom en förordning rörande dess införande ävensom beträffande upprättande av »Anerbenbehörden» och förfarandet vid dylika myndigheter.1
Grundtankarna vid denna lagstiftning äro, att lantbruks- och skogsfastighet av en storlek minst av en »Ackernahrung»2 och högst av 125 hektar, är arvegård, Erbhof, när fastigheten tillhör en person, lämplig till bonde, »bauernfähig». Arvegårdens ägare kallas bonde men besitter gården allenast med begränsad rätt, Anerbenrecht eller arvegårdsrätt, som har sin svenska motsvarighet i fideikommissrätten. Vår nya åborätt har ju likartat syfte, tryggandet av en besutten brukarklass, men helt annan utformning. Blott den kan enligt den tyska lagstiftningen vara bonde, som är tysk medborgare utav tyskt eller stambesläktat blod och hederlig. Arvegården övergår odelad på en huvudarvinge; övriga medarvingar ha rätt allenast till den förmögenhet, som icke åtföljer huvudgården. Ifrågavarande arvegårdsrätt kan icke disponeras genom testamente och är principiellt oförytterlig samt kan ej heller intecknas.
Till sin sociala karaktär överensstämmer arvegården mera med vårt åborättsinstitut än med fideikommisset. Den tyska lagstiftningen utgör den radikalaste och mest genomgripande lösningen av den i varje modern stat aktuella frågan om jordbrukarklassens ställning i ett industrialiserat samhälle.
Det nya rättsinstitutet, som genomförts likformigt för hela Tyskland, är genom många rottrådar förbundet med äldre rättsutveckling, som dock i skilda delar av riket tagit olika former. Institutet är visserligen icke, såsom man på många håll nu tycks tro, något urgermanskt. Varken i de svenska landskapslagarna eller i de äldsta sydgermanska rättskällorna, t. ex. Sachsenspiegel, finnes något spår av en rättighet för en enda arvinge till arvlåtarens odelade fastighet. Tvärtom måste man beteckna delbarhetsprincipen för fast egendom såsom den urgermanska och fideikommissrätten eller ensamrätt för en arvinge, hur man vill kalla en dylik rättighet, såsom ett resultat av en senare rättsutveck-
ling, jämlöpande med feodalismen, såvida man vill hålla sig till rättskällorna och ej ströva ut på hypotesernas område.
Emellertid framstår redan under medeltiden Anerbenrecht såsom något erkänt och hävdvunnet. Dess betydelse för uppehållande av en maktägande jordägareklass är ju också påtaglig, men även inom småbondeklassen hade den på många håll vunnit allmän tillämpning.
Den överlevde 15- och 1600-talens stormar och utgjorde ända in på 1700-talet en integrerande del av den sociala ordningen utan att bli föremål för några reformsträvanden. Därtill har synbarligen bidragit såväl skattepolitiska skäl som tidens allmänna tendens i absolutistisk riktning och förkärleken för feodala former. Under upplysningstiden gjorde sig emellertid en stark strävan i individualistisk riktning gällande, och hela den liberala ekonomiska uppfattningen gynnade en uppdelning av bestående fastigheter och rörlighet i avseende å äganderättsförhållandena. Denna uppfattnings inflytande försvagades emellertid i hög grad av den nyromantiskt nationella strömning, vilkens främsta representant var ADAM MULLER. Ehuru starkt bondevänliga, motsatte sig han och hans skola varje praktisk åtgärd för bondeklassens höjande.1 Hans tankar ha nu fått ny aktualitet.
Genom sedvänja mera än genom lagstiftning bibehölls i det hela taget systemet med Anerbenrecht tämligen väl, och reaktionen mot de liberala tendenserna behövde därför ej gripa in för att återställa skedda omvälvningar. Man nöjde sig med att söka sätta en damm för industrialismens upplösande inverkningar på bondeståndet, den konservativa regeringsmaktens hörnpelare. Detta skedde särskilt därigenom, att den bondejord, som engång införts eller framdeles infördes i en särskild jordebok över arvegårdar, »Höferolle», för framtiden skulle vara undandragen innehavarens fria förfogande genom testamente, försäljning eller inteckning.
Stor olikhet rådde och råder fortfarande inom skilda stater i Tyskland och ofta nog inom skilda delar av samma stat. Arvsföljden gick ibland enligt grundsatsen för primogenitur såsom majorat, ibland till den yngste såsom minorat; stundom kunde frågan om arvsföljden avgöras av ett familjeråd. Enligt nyare preussisk rätt kan innehavaren under vissa förutsättningar utse huvudarvingen, Anerbe, för den odelade egendomen.2
Vid bedömande av de agrara förhållandena inom den tyska jordbrukarklassen måste man städse hålla i minnet, att livegenskapen varit rotfäst därstädes långt in på 1800-talet. Bondebefrielsen satte egentligen in såsom en följd av befrielsekriget mot Napoleon och även då genomfördes reformen såsom en kompromiss, vilken ingalunda infriade de gjorda utfästelserna. De större och medelstora bönderna befriades visserligen principiellt genom ett edikt av 1807 från livegenskap, men småbönder, som icke voro »spannfähig»,3 uteslötos från
bondeemancipationen. Även tillämpningen av denna fördröjdes och inskränktes på många sätt, och först 1850 kan bondebefrielsen i dess helhet anses vara genomförd. Epoken präglades av ett segt försvar för hävdvunna former. Den därefter följande tiden kännetecknas ju av en livlig utveckling på det ekonomiska området för lantbrukets del åtminstone, och de liberala synpunkterna voro i stor utsträckning bestämmande. Den liberala politiken sträckte sig emellertid ej till någon omgestaltning av de ålderdomliga och skiftande bestämmelserna om arvegård.
Incitament till en ändrad riktning inom agrarpolitiken utgjorde framför allt förhållandena i tyska rikets ostliga delar, där slaviska element hotade att undantränga den tyska bondebefolkningen. För att främja en nationell utveckling inrättades från 1890 såsom en särskild form för agrar besittning »Rentengut». Överlåtelse av en fastighet mot övertagande av en fast ränteavgift, som blott med båda parternas bifall kan avlösas, blev medlet för en ny kolonisation. Lagstiftningen härom, som lämnade möjlighet för varje jordägare att grunda en dylik räntefastighet, vann särskild betydelse genom omfattande finansiellt understöd från statsmaktens sida. Man hoppades på detta sätt att säkerställa en bofast, för slavisk invandring skyddad befolkning.
Till fullständigande av denna lagstiftning infördes, såsom ett särskilt rättsinstitut, en moderniserad Anerbenrecht genom en särskild lag av 1896. På ansökan av myndighet kunde räntefastigheterna erhålla egenskap av arvegård; delning kunde blott med myndighets tillstånd verkställas och villkoren för övertagande gestaltades särskilt gynnsamma för huvudarvingen.
Lantbrukets ökade skuldsättning gav ytterligare anledning till utveckling i många delar av Tyskland av en tidsenligare Anerbenrecht. Däri kom under slutet av 1800-talet en av agrarpolitikens viktigaste uppgifter att bestå.1 Både Anerbenrecht och fideikommissinstitutet voro medel att motarbeta den av industrialismen härrörande »mobiliseringen» eller rättare merkantiliseringen av jord, den fara, som från konservativ synpunkt innebar det svåraste hotet mot samhällsordningen.
Den för hela Tyskland gällande Bürgerliches Gesetzbuch har icke ingripit i frågan om Anerbenrecht. Delstaternas mycket skiftande bestämmelser härutinnan hava därför intill senaste tid oberoende av alla strävanden efter likformighet varit i full kraft. Man har särskilt på det agrarpolitiska området betraktat lokala traditioner och sedvänjor såsom en konservativ garanti och just i olikformigheten, liksom i känslan för hembygden och dess egenheter, sett ett effektivt hinder mot alla omstörtningssträvanden. Hittills gällande rättsregler i fråga om odelbarhet av fast egendom ha ju också utan större svårigheter överlevt de liberala tendenser, som på så många andra områden ombildat samhällslivet. De lokala sedvänjorna ha skiftat och uppfattats som i det hela frivilligt accepterade rättsregler. Tvångskaraktär ha de haft blott mot lokala minoriteter. Uppfattningen om det praktiska värdet
av Anerbenrecht har jämväl varierat betydligt; på många håll och av både teoriens och praktikens män har rättsinstitutet utdömts.1
Att institutet nu upptagits och fått ny utformning beror säkerligen mindre på något praktiskt behov än på en nationell strömning, som i vissa avseenden påminner om nyromantiken. Såsom redan antytts ha ADAM MULLER och hans skola betytt mycket för det tredje rikets agrarpolitik.2 I många delar av Tyskland har ju grundsatsen om uppdelning av fastighet mellan arvingar städse tillämpats; i andra delar särskilt i Nordtyskland har grundsatsen om fastighets odelbarhet övervägt. Förhållandet mellan de förra och de senare områdena utgör inom Tyskland i dess helhet 1:4, inom Preussen 1: 14.3
I den sålunda skildrade utvecklingen har en ganska radikal omsvängning skett genom nyss nämnda under senaste år utarbetade lagstiftning om arvegårdar. Denna förhåller sig till äldre arvegårdsbestämmelser nästan som vår nya åborättslag till äldre åborättsbestämmelser. Vår åborättslag står emellertid på det fria avtalets grund. Arvegårdslagen ingriper tvångsvis i gällande äganderätt.
Den grundläggande bestämmelsen är given i samband med definitionen av arvegård. Fastighet, som begagnas till lantbruk eller skogsskötsel, förklaras i § 1 av förberörda riksarvegårdslag vara arvegård, när den är av viss storlek (som ovan angivits) och i sin helhet tillhör en person, som kan vara bonde, samt icke brukas under stadigvarande arrende. Och — här kommer den revolutionerande bestämmelsen — arvegårdarna införas ex officio i en särskild arvegårdsbok(Erbhöferolle). Därmed har man betecknat deras rättsliga natur och förvandlat ägaren till en brukare med rätt begränsad förfoganderätt. Huru begränsad denna är skall framdeles visa sig. Införingen sker emellertid först i en förberedande arvegårdsförteckning och de administrativa åtgärderna ha ej den verkan, att blott därigenom en ny rätt grundas (ej »rechtsbegründende» utan »rechtserklärende» verkan). Förändringen i rättslig natur har skapats genom själva lagstiftningsakten.
Mot införandet i arvegårdsförteckningen och senare i arvegårdsboken finnas dock vissa rättsmedel. Den förordning rörande lagens införande, som utfärdades den 19 oktober 1933, bestämmer nämligen, att vederbörande myndighet (arvegårdsrätten) skall tillställa varje ägare av i förteckningen upptagen arvegård ett utdrag av förteckningen och anmana ägaren, om hans gård med orätt upptagits i förteckningen eller oriktigt eller ofullständigt angivits, att inom en månad väcka talan vid rätten. De gårdar, mot vilkas införande talan icke väckts
eller i fråga om vilka sådan talan slutgiltigt ogillats, skola införas i arvegårdsboken.
I vissa fall kunna gårdar med större areal än 125 hektar förklaras som arvegårdar nämligen 1) när detta med hänsyn till markens beskaffenhet eller klimatet synes erforderligt, 2) när fråga är om en ekonomiskt i sig avgränsad och i sina ägor avrundad gård, som bevisligen sedan mer än 150 år varit i samma bondesläkts ägo, 3) när det gäller att hedra en särskilt förtjänt person ävensom 4) i vissa andra mindre viktiga fall. Man har i viss mån öppnat dörren för en ny form av stora fideikommiss. Emellertid kunna även storgods uppdelas till arvegårdar av lämplig storlek.
Nyssberörda föreskrifter gälla även för fastighet, som användes till vin-, grönsaks- eller fruktodling. Beträffande upprättande av arvegårdsförteckning och arvegårdsbok hava särskilda föreskrifter meddelats, åsyftande reformens genomförande inom kortaste möjliga tid.
Det är av vikt att här betona skillnaden mellan arvegård och vad som i egentlig mening kan kallas fideikommiss. De senare tillkomma ju i följd av testamentariskt förordnande, och under hela tidrymden före kriget fortgick bildningen av fideikommiss, på många trakter till och med i ganska forcerat tempo. Den tyska agrarpolitiken ställde sig nämligen ingalunda avvisande mot fideikommissinstitutet, som ansågs innebära garantier för en sund samhällsutveckling. Ännu vid tiden kring sekelskiftet utgjorde den årliga tillväxten av fideikommiss 15,000—28,000 hektar. Endast en mindre del av fideikommissen uppgavs 1918 hava haft bestånd i över 100 år.
En stor del av fideikommissen hade, efter tyska förhållanden, en areal, vida större än vad ur lantbruksteknisk synpunkt ansågs som den fördelaktigaste.1 De betecknades också såsom ett stöd för familjer, vilkas bibehållande i hög social ställning av statsmakterna tryggades, konsumtionsfonder för en klass, som »kunde ägna sig åt politiken men ej behövde leva av politik», för att begagna ett träffande uttryck av MAX WEBER.
I fråga om arvegårdarna har man med iver understrukit den jordbrukstekniska och produktiva uppgiften. Detta betyder naturligtvis ej, att det enda syftet eller ens att huvudsyftet varit att säkerställa lantbrukets produktion, tvärtom visar hela lagens avfattning, att ett flertal andra önskemål varit bestämmande, och detta kanske i högre grad än vad officiellt medgives. Karakteristiskt är i varje fall, att fideikommissen till sin upprinnelse vila helt och hållet på de enskildas viljeförklaringar, medan däremot i fråga om arvegårdar all frivillighet och till och med skenet därav på förhand uteslutits.
Den stora statsvälvning, varmed kriget 1918 avslutades, medförde även fideikommissens avlösning. Grundsatsen härom inskrevs i författningen. En viss frist medgavs dock, olika i olika delstater. Under den senare utvecklingen förkortades fristen, och enligt en lagstiftning av 1930 skulle den 1 juli 1938 i Preussen bliva de sista fideikom-
missens dödsdag.1 Såsom redan antytts uttrycker den nyaste lagstiftningen en motsatt tendens.
Ur produktionssynpunkt var det naturligen nödvändigt att tillförsäkra arvegården levande och döda inventarier, och gällande lag i ämnet föreskriver ock, att ej blott sådana, utan även husgeråd, linne, sängar m. m. ävensom nödiga förråd av lantbruksprodukter skola åtfölja arvegården. Följden härav blir naturligen, att ej blott det engång ärvda förmögenhetsbeståndet utan i många fall även frukterna av familjemedlemmarnas samfällda arbete övergå till en enda arvinge. Huruvida detta är ägnat att befordra det gemensamma arbetet på gårdens skötsel kan synas osäkert.
Ett särskilt kapitel i lagen är ägnat åt begreppet bonde. Detta namn tillkommer endast ägaren — rättare innehavaren — av en arvegård. Ägare eller besittare av annan fastighet, som brukas till åker eller skogshushållning, kallas »Landwirt». Andra beteckningar för ägare till lantbruk eller skog förbjudas. Den som bland sina förfäder, räknat upp till 1 januari 1800, på fädernet eller mödernet har judiskt eller färgat blod, får icke kallas bonde, och är i följd därav utesluten från rätten att besitta eller ärva arvegård. Den, som förklaras omyndig, kan ej heller vara bonde. Bonden måste vara hederlig, »ehrbar», och i stånd att sköta gården. Bortfaller den förutsättningen eller kan bonden ej betala sina skulder, ehuru detta vid tillfredsställande skötsel hade varit möjligt, kan rätten överlåta arvegården för alltid eller för viss tid på bondens maka eller presumtive arvinge. Finnes ej sådan eller är han ej lämplig till bonde, så överlåtes arvegården på en lämplig släkting eller annan person.
Förlorar bonden föreskrivna egenskaper så att han icke får kalla sig bonde och alltså ej heller besitta arvegård, beröres dock hans övriga egendom ej härav och likaså ej heller arvegårdens natur.
Huvudarvinge eller Anerbe erhåller alltså med ett slags fideikommissrätt såväl jord och byggnader som inre och yttre inventarier odelat, och berättigade som huvudarvingar äro söner och, i avliden sons ställe, dennes söner och sonsöner i främsta rummet, därvid antingen den äldsta eller den yngsta har företräde. I andra rummet kommer arvlåtarens fader, i tredje bröder, eventuellt broders söner eller sonsöner, i fjärde rummet arvlåtarens döttrar och avliden dotters söner och sonsöner, i femte rummet arvlåtarens systrar och avliden systerssöner och sonsöner och i sjätte rummet arvlåtarens kvinnliga avkomlingar och huvudarvingars avkomlingar, såvida de ej redan upptagits i fjärde rummet. Den som står närmast arvlåtarens manliga släkt har företräde. Manliga avkomlingar ha i övrigt företräde framför kvinnliga.
Om vid tidpunkten, då gården blev arvegård, söner eller sonsöner ej funnos, går huvudarvinge, som nämnts ovan i fjärde rummet, framför sådan, nämnd i andra och tredje rummet. Under vissa förutsättningar, som här ej närmare behöva angivas, kan arvlåtaren själv bestämma, vem inom de närmast stående arvingarnas led arvegården skall tillfalla.
Den, som icke är bauernfähig, kommer alls ej i betraktande. Arvegården tillfaller den, som skulle vara berättigad, om den uteslutne vid arvlåtarens död icke hade levat. De närmare föreskrifterna om förhållandet arvingar emellan kunna här förbigås. Blott så mycket må härom ytterligare tilläggas, att lokala sedvänjor tillerkänts en avgörande betydelse för förhållandet mellan äldre och yngre söner, så att den yngre, där ortens sed så kräver, går före den äldre. Detta gäller även, där bestämt bruk ej kan påvisas. Har arvlåtaren varit gift flere gånger, går dock den första hustruns barn städse före barn i senare äktenskap, i följd varav minoratsprincipens tillämpning (där majorat är uteslutet) kan leda till den egendomliga konsekvensen, att den yngste sonen i det äldsta äktenskapet går före samtliga medarvingar. Arvsrätten är i vissa fall, som här må lämnas å sido, utsträckt till andra barn än barn inom äktenskap. Huruvida sistnämnda två stadganden äro att härleda från urgermansk rätt eller från andra mera tillfälliga idéer, är svårt att avgöra.
För att råda bot mot den obillighet, som drabbar övriga arvingar till huvudarvingens fördel, har föreskrivits, att arvlåtarens avkomlingar, såvida de äro medarvingar eller laglottsberättigade, äga att åtnjuta underhåll och uppfostran på arvegården till myndig ålder. De skola även utbildas till lämpligt yrke. Kvinnliga avkomlingar ha rätt till utstyrsel vid sitt giftermål. Allt såvida gårdens medel tillåta det. Råka avkomlingar utan egen skuld i nöd, så kunna de även senare taga sin tillflykt till arvegården under förpliktelse till motsvarande arbete.
Den, som redan besitter en arvegård, får ej tillträda en ny sådan. Han kan dock avstå från sin hittillsvarande arvegård, som då tillfaller närmaste presumtive huvudarvinge, för att tillträda den senare ledigblivna arvegården. Efterlämnar en bonde flera arvegårdar — vilket ju tills vidare, så länge nuvarande ägaregeneration fortlever, kan inträffa — så kunna hans arvingar välja bland arvegårdarna med företräde för den såsom huvudarvinge främst berättigade. Underlåter den främste huvudarvingen att inom viss tid tillkännagiva sitt val, träder han tillbaka för de övriga.
Utformningen av ifrågavarande rättsinstitut har givetvis blivit fullständigare och mera systematisk än vad inom den äldre rätten varit av behovet påkallat. Under bemödandena att återuppliva urgermanska rättssedvänjor har det emellertid tydligen undgått lagstiftaren, att dessa till hela sitt innehåll varit avpassade efter en i stort sett tämligen stationär befolkning, varemot nutidens folkökning, trots den avtagande tendensen, är betydligt kraftigare än vad man från medeltida förhållanden i allmänhet iakttagit. Det är ju ett känt och av all ekonomisk historia vitsordat sakförhållande, att dödligheten i äldre tider i Centraleuropa i stort sett var så hög, att föga eller intet utrymme lämnades för en tillväxt av befolkningen. Grundsatsen om en huvudarvinge, som övertog arvlåtarens gård odelad, innebar redan med hänsyn härtill alls ej samma obillighet mot medarvingar, som i vår tid. Där folkökningen fortsätter så, som den under senare generationer varit, måste systemet med en huvudarvinge tydligen leda till övriga arvingars proletarisering. En påföljd, som lagstiftaren ingalunda åsyftat.
Över huvud taget bereder det nu införda rättsinstitutet innehavaren av en arvegård vida osäkrare ställning än vad han hade i äldre tiders rätt. Detta sammanhänger med utvecklingen av en starkt centraliserad byråkrati. Det tredje riket är ju uppbyggt på den principen, att verksamheten inom ett flertal olika områden, både det ekonomiska, det sociala, det litterära, det konstnärliga och varje annat, som har något med politik att göra, kontrolleras av regeringskommissarier, vilka i sin tur, direkt eller indirekt, sortera under ett ämbetsverk i Berlin. Den högsta ledningen sammanfaller med partiledningen. Rättskipningens beroende av denna har ju upprepade gånger kraftigt framhållits och domarnas oavsättlighet förklarats vara en relikt från en liberal idévärld, som övervunnits. Visserligen har man numera garanterat domarnas oavsättlighet principiellt, ehuru med många förbehåll. Det praktiska värdet härav torde kunna betecknas såsom osäkert. I fråga om de domstolar, av vilka frågor rörande arvegårdar skola bli beroende, har man gått den medelvägen, att de skola förordnas på vissa kalenderår.
Det är framförallt två bestämmelser, som göra rätten till arvegård rätt prekär, nämligen dels bestämmelserna om rent blod, dels ock den tänjbara föreskriften, att bonden måste vara »ehrbar». Bortfalla dessa förutsättningar eller någon av dem, d. v. s. tror man sig ha upptäckt något förut okänt sakförhållande, som härutinnan har betydelse, då upphör såsom förut antytts även bondens rätt till sin arvegård. Detta gäller åtminstone den, som tillträtt en arvegård efter lagens ikraftträdande. Huruvida det skall anses gälla även förutvarande ägare är osäkert.
Man har här tydligen möjligheter att komma åt misshagliga personer på ett sätt, som före tredje rikets tillkomst hade varit helt enkelt otänkbart. Och det visar sig ofta nog, att de styrande ingalunda sakna beslutsamhet när det gäller att begagna dylika möjligheter.
För bondeklassens del har det nya systemet haft den påföljd, att enplanhushållning i stor skala åtminstone förberetts och underlättats. Man kan från Berlin på många vägar och ej minst via det nya rättsinstitutet, därest förhållandena göra det önskligt, ingripa kontrollerande ej blott på jordbruket i dess helhet utan gentemot enskilda motspänstiga brukare, varhelst man stöter på sådana. Politiskt sett innebär dessutom systemet den fara, att bondeklassen blir ett motståndslöst offer för växlande partiprogram, även om partiets makt grundar sig blott på en tillfällig kupp av lokal art mot centralledningen.
Det är tydligt, att en bondeklass i denna osäkra belägenhet ingalunda kan jämställas med de bönder, som på grund av Anerbenrechti dess gamla, hävdvunna mening, trygga och självständiga svarade för skötseln av fäderneärvd jord. I lagens ingress försäkras emellertid, att dess syfte utgör att bevara jorden som släktens arv »i fria böndershand».
Här kan ej bli fråga om någon kritik av ett grannlands lagstiftning. Det är i varje fall tydligt, att lagen haft jämväl många andra, någoto bestämbara syften än bondeklassens bibehållande.
Rättskipningens offentlighet har genom ifrågavarande lag uttryckligen upphävts. För lagens tillämpning har ett system av specialdomstolar upprättats med tre instanser.
Arvlåtaren kan tills vidare förordna, att förvaltningen och nyttjanderätten till arvegården kan tillkomma huvudarvingens fader eller moder under viss tid, dock icke längre än till och med huvudarvingens tjugofemte levnadsår.
Utmätning i arvegården kan givetvis icke ske, och även de från arvegården härrörande lantbruksprodukterna äro, med vissa undantag, fredade från utmätning. För skatter och offentligrättsliga avgifter kan utmätning i arvegårdens lantbruksprodukter äga rum, såvida dessa icke tillhöra för bondens underhåll nödiga tillbehör.
Den tyska lagstiftningen på området har synbarligen ej väjt för några hinder, då det gällt att genomföra de uppställda syftena. Såtillvida är en jämförelse med vår svenska åborättslagstiftning lärorik. Den senare är byggd på respekt för bestående förhållanden och begränsar sig till kronojord, men lämpar sig måhända bättre för juridiskt studium än för praktisk tillämpning.
Vill man uppnå syftet att skapa en bondeklass i tryggad ställning, får man säkerligen ej sky rätt kraftiga ingrepp i bestående rättigheter. En fråga för sig är, om ej dylika ingrepp kosta mer än de äro värda.
Även den sociala ställningen hos den bonde, som sitter blott med arvegårdsrätt, blir tydligen lidande, när man av politiska skäl gjort den beroende av myndigheter, vilka skola tolka gällande lag samt subordinera under en partiledning. Vill man gå ett steg längre än vår åborättslagstiftning, kan man visserligen möjligen hämta vissa lärdomar av den tyska, långt effektivare lagstiftningen. Men man får tydligen ej förena så disparata syften under ett rättsinstitut. Och man måste framför allt göra klart för sig, i vad mån en pånyttfödelse av bondeklassen kan förenas med den utveckling, som det moderna ekonomiska och sociala livet kräver.
Den tyska lagstiftningen kan försvaras från de mest olika synpunkter. En reorganiserad bondeklass är ju en konservativ garanti — men å andra sidan blir den genom sin beroende ställning ett lydigt verktyg för en radikal regering. Jordbrukets hegemoni har satts som mål— men under enhetlig ledning, som syftar till plan hushållning. Industrialismen är besegrad — men den genomförda »Gleichschaltung» betyder standardisering och i längden industrialisering även av jordbruket.
Vår åborätt är juridiskt sett ojämförligt bättre utarbetad än den tyska Anerbenrecht. Men den har dock det lilla felet att vara fullständigt ineffektiv. En tankeprodukt, som ej haft minsta betydelse för jordbruk eller annan verksamhet. Kan man lämna ett kraftigare underbetyg?
Den tyska lagstiftningen går problemet in på livet med långt större beslutsamhet. Huruvida målet är det rätta och huru stora offer man bör bringa, det måste avgöras ur andra synpunkter än de juridiska.
Curt Rohtlieb.