1634 ÅRS REGERINGSFORM OCH1734 ÅRS LAG.
TAL Å SVENSKA AKADEMIENS HÖGTIDSDAG D. 20 DEC. 1934
AV
JUSTITIERÅDET BIRGER WEDBERG.
I 1634 års regeringsform och 1734 års lag ära vi fosterländska storverk, vilkas minne i år framstått för oss i den särskilda dager som kommer av århundradens fullbordade lopp.
Regeringsformen ordnade, såsom namnet antyder, sättet förriksstyrelsens utövning. Den lade de fasta grundvalar, på vilkainrättningarna för vår statliga förvaltning alltjämt vila. Väsentligen ett verk av Axel Oxenstierna var den ämnad att utfärdas av hans store konung, om vars födelse denna årligenåterkommande högtid skall påminna. Det är gripande att se, hur det svenska folket ännu efter konungens död ville ställa sigunder hans beskärm och låta sig ledas av hans bud — liksomman tiden närmast efter Lützenslaget sökte låta konungens likåtfölja den svenska hären för att så bättre hålla den samman. Väl är det Sveriges rikes råd och ständer som tala i regeringsformens inledningsord; men angelägna att låta den utgå »undersalige Kongl. Majestäts namn» lämna de ordet åt den döde, och den som påbjuder att stadgan skall härefter evärldeligen hållasoch i akt tagas är »Vi Gustav Adolf, med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung».
Åt 1734 års lag har den bortgångne ledamot av Svenska Akademien, vilken väl ej skrivit men beskrivit svenska språketslagar, skänkt vitsordet att vara det största konststycke i stilistisk väg som vårt språk på flera sekler haft att uppvisa. »Framställningen är», säger han, »naiv, levande och pittoresksom hos Homerus och Herodotus, stark och storsint som hos
Livius, kort som hos Tacitus». Dessa höga lovord, givna förnågot mer än hundra år sen, ha väl icke förblivit oemotsagda. Men även den »rätthårde» Schlyter, våra äldsta lagars frejdadeutgivare, som i omutlig sanningskärlek påvisat rikslagbokensflerfaldiga brister, erkänner att stilen i det hela har myckenförtjänst och i visst avseende ännu kan anses som mönster.
Den uppgift, som anförtroddes 1686 års stora lagkommission, var till icke ringa del av rent språklig art. Nya rättsgrundsatser ville man ej se tillämpade; vad som eftersträvades var att få de gällande rättsreglerna sammanförda i ett enda lagverk och, framför allt, uttryckta så, att de av var man kunde fattas. Vidkommissionens sammanträde den 9 maj 1687, då man taladeom dulgadråp och danaarv, påminte ordföranden Erik Lindsköld att Kongl. Maj ts klare order vore att sätta lagen påren svenska; »och kunna eljest — tillade han — de gambleorden i brädden sättias, särdeles emedan få äro i städerna ochpå landet som dem förstå, lagen likväl av allom förstås bör.»Efter hand blev man mildare stämd mot det gamla. I november 1689 hänfördes övermage till ord som »ej brukas må, emedan de äro okunnoge», men det fick sedan komma med i lagen och tillhör ännu i dag de gällande delarna av rättegångsbalken.
Att sätta lagen på ren svenska betydde icke blott att avlägsna föråldrade talesätt utan också att undvika ord av utländsk härkomst. Till vilket överflöd sådana hade innästlat sig i vårt författningsspråk kan 1634 års regeringsform flerstädes visa oss, såsom då den uppdrar åt rikets stallmästare att dirigera kronans stodgånger, disponera om fölen och, där eljest ordinantieri riket bliva gjorde över hästar och stod, hava över deras exekution inseende såsom han i synnerhet däröver är instruerad. Nu var man obönhörligt sträng mot alla främlingar. Latinska ord sådana som obligation, inventarium, antikviteter utbyttes mot inhemska, ja man ifrågasatte om icke testamente och protokoll borde översättas; och »för auktionskammar sättes utrop som är ett svenskt ord». Även mot lån ifrån våra germanska stamfränder ställde man sig avvisande. »I stället förerhålle skall sättas njute, vilket ord är mer svenska och tjänligare». »För ordet införsel, som är danskt, sättes ett tjänligit svenskt ord». Man gick försiktigt fram, prövade och ratade. Det lyckades ej att finna en ersättare för införsel, men
flera oss nu förtrogna ord blevo nyskapade. Huvudskrift, t. ex., blev resultatet av nybildningsförsök, med vilka man i februari 1715 ej nått längre än att »för ordet original måste sättas huvudbrev, som är bättre än grundskrift, som några mente.»
Intresset för språkliga frågor var så starkt att läsaren av kommissionens protokoll ej sällan tycker sig närvara vid överläggningar i en filologisk akademi snarare än i en krets jurister. Lindsköld varnade i december 1688 att man ej finge vara såvidlyftig i diskurs om orden, »kunnandes om orden vi väl komma överens, allenast man om själva re sluta kan». Men då hanen dag det följande året lät ursäkta sig att han på en liten stund var hindrad, begärandes att de andre herrar ville emellertid begynna, gav man sin etymologiska fantasi fria tyglar och företog sig »diskurs om någre ord, såsom 'Ramäteflått', vilket finnes bäst igen av ordet i Småland 'Ramme', som är vätska och våt, flått av flå; 'Ramäteflått' det som flås av sådant, som vått är, och till mats tjäna kan». — Rätteligen lärer det åsyftade ordet betyda, enligt Schlyter och Söderwall, avhuggande av grovt gräs som kreaturen ej vilja äta men som begagnas tillströ i stallen.
Viktigare och svårare än bortrensandet av dunkla eller utländska ord var dock valet av den stil vari lagbuden borde avfattas. Det tyckes som hade man i förstone varit beredd att, istörre utsträckning än vi nu velat gilla, avvika från tonen och rytmen i våra gamla landskapslagar, dessa vårt språks »äldste och ädlste klenodier» för att tala med Stiernhielm. Då Johan Hadorph, som av kommissionens första uppsättning utan tvivel var den i vår gamla lagstil bäst invigde, i april 1688 framlade sitt koncept till byggningabalk, påmintes däremot, förutom att de nu obrukliga ordasätt uteslutas, att »hela stilen så formeras som han nu dageligen brukas». Låg häri en tanke att lagbuden borde iklädas språkets vardagsdräkt, blev den lyckligtvis övergiven. De formades i stället så, att man vid läsningen liksom hör dem framsägas av lagmannen på tinget.
I detta omdöme ligger att lagboken rymmer åtskilligt av vadman kallat »poesien i rätten». Förstår man härmed rim och meter som låter lagbudet lätt fastna i minnet, så kan man väl finna det beklagligt att kommissionen redan på ett tidigt stadium beslöt att med orden »hushåll hava och jord bruka» er
sätta landslagens uttryck att hava »ko och so» och »disk ochduk». Men giftermålsbalkens kända hypotes att man ochhustru slå varandra blå eller blodiga, lama eller lytta, blir dock ingalunda det enda poetiska stället i lagen. Bland andra sådana må nämnas byggningabalkens föreskrift att »landsvägskall läggas i länet där den tarvas» och »var den jämnast och genast göras kan» eller dess stadganden om avflyttande bonde, att han ej må »förr fardag fä eller foder av bole föra» och att»vad som brister i byggnad och hävd skall bonde, utom böterna, bättra innan han av bole far». Vill man åter finna det poetiska i bilden som åskådliggör och ger personlighet åt det abstrakta, så må man läsa i giftermålsbalken om morgongåva,att dör hustrun förr än mannen, vare då morgongåvan ock död. Den slutligen, som vill njuta av episk skildring med dramatiskt eller lyriskt inslag, kan hänvisas till byggningabalkens regler för sammanlevnaden i byalag eller till förutsättningen i giftermålsbalken för hustruns rätt att sälja av boet när mannen är av-vita eller frånvarande eller förlöper henne: »Sitter hon då med barnen hemma och tarvar födo för sig och dem =∙= eller tränger annor nöd: då må hon till nödtorft sälja». Tavlan påminner i all sin enkelhet om den frisiska rättens berömda färgrika utmålning av de nödstillfällen då modern äger sälja av barnets arv: det lilla barnet gråter, naket och hemlöst; den molndystra natten och den nödkalla vintern stiga över hägnaderna; det vilda djuret uppsöker ett ihåligt träd eller en bergsklyfta för att rädda sitt liv.
Lagboken har, med rätta, prisats för sin ordknapphet. Under arbetets gång betonades vid upprepade tillfällen nödvändigheten att göra lagen kort, att balkarna »med en stilo laconicoinrätta», och i det tal, varmed kommissionens siste ordförande Gustav Cronhielm anbefallde det fullbordade förslaget hos ständerna, fällde han de ofta citerade orden att kortheten är dets om särdeles förorsakat möda och omhugsande. Men med fin takt undvek man allt pedanteri. Stiernhielm och Stiernhöök hade såsom ledamöter i 1643 års andra lagberedning godkänten paragraf som blott innehöll en varning mot processande:»Vari ingen för snar och lätt till att tingföra och åkära sin nästa, ty trätones utgång är vådelig, och falla intet alla tankari pungen. =∙= Spänne intet allt till det högsta, utan tänke att halvt i handen är ofta tryggare än helt i hugen». Så drog ej
heller lagkommissionen allt för snäva gränser för vad i lagtextkunde få sägas. Mer än ett lagbud har på verkningsfullt sätt utrustats med en liten motivering, ett sedolärande tillägg eller en fras blott till prydnad. Son får ej under faderns och styvmoderns äktenskap gifta sig med hennes mor, »att vördnaden emellan föräldrar och barn ej spillas må». Om gäld som tillkommit genom ena makens vållande och förgörelse ges en särskild betalningsregel, »ty var äger sin sak ensam böta och ej annars lott förverka». Vad husbonde kostat å läkare och läkedom för legohjon må han å lönen avräkna — »om han vill». Med de överflödiga orden »Timar den olycka» inledes bestämmelsen om arvets gång när de som äro vars annars arvingar samtidigt dött i krig. Och så vidare.
Att synnerlig omsorg ägnats utformningen av lagens första paragraf är naturligt. Lagböcker kunna börjas på skilda sätt. Hammurabis lagbok, som tillkom 2,000 år före Kristus och hålles för världens äldsta, stadgar i sin första paragraf att den som brukar trolldom mot annan och drar förbannelse över honom, och icke kan rättfärdiga sig, han skall mista livet. Sjuttonhundratalets mest omfattande lagverk, den preussiska allmänna landsrätten av år 1794, har främst i sin första dels första titel denna bestämmelse: »Människan, för så vitt hon i det borgerliga samhället åtnjuter vissa rättigheter, kallas en person.» Hur helt olika mot både den babyloniske konungensdödshot och upplysningstidevarvets förnumstiga legaldefinition klingar ej det välbekanta första budet i 1734 års lag: »Vill manhjonalag bygga, då skall han mö av hennes giftoman begära, och ej med våld taga, eller hemliga till sig locka.» För generationer av den svenska lagfarenhetens ämnessvenner har detta varit den festliga uvertyren till juridikens studium. Man har svårt att föreställa sig en till innehåll och form rikare och stämningsfullare. Tanken vändes mot vad för ynglingasinnet hägrar som dess ljusaste framtidshopp, och på samma gång väckas minnen från gångna tider till liv: sabinskornas bortrövande, herr Erik Stenbocks och fröken Malin Stures hemliga kärlekshandel eller andra liknande bilder stiga fram ur saga och hävd. En värdig uttolkare för de unga av en sådan text var lagbokens samtida David Nehrman-Ehrenstråle — lundaprofessorn, vars lagkommentarer ännu stå oöverträffade i framställningenslivfullhet och i frodig humor. Att giftermålsbalken ställts främst
i lagboken är, säger han, ej utan orsak, ty de ärender som förekomma i de följande balkar skulle änteligen avstanna ochlagen snart nog bliva onödig, om invånarne i riket ej ville bygga hjonalag. Redan lagtextens första ord — Vill — är betydelsefullt, ty det övertygar oss att överheten ej befaller sina undersåtare att träda i äktenskap utan lämnar det till vars och ens fria vilja och behag. Paragrafens sista led utlägges så, att visserligen är allt listigt tubbande och bortförande förbjudet, »men ljuvliga och intalande ord förkastar ej lagen; den skylle sig själv som tror allt vad då säges».
Vem hedern av lagens utarbetande förnämligast tillhör, därom torde forskningen ännu ej ha sagt sitt sista ord. Av gammalt har Cronhielm ansetts vara den kärnfulla stilens egentlige skapare, och som sådan hyllades han på denna sal i dag för åtta och åttio år sedan av den, vilken vid sidan av honom plägat nämnas som den svenska lagstilens mästare, Hans Järta. Cronhielms ära förringas dock ej av att även hans medarbetare tacksamt ihågkommas. Det främsta rummet bland dem intar måhända den lärde uppsaliensaren Carl Lundius, Olof Rudbecks svåger, som vid 75 års ålder på egen hand omarbetade flera av balkarna. En yverboren göt, som, knappast i god tro, ledde den svenska rättens anor upp till Pythagoras frigivne slav Zamolxis, var han en djärv nydanare av ord i Stiernhielms anda och tillika en hängiven vän av våra äldsta lagars språk. Många av den gamle professorns redaktioner stötte smaken hos ett yngre släkte och måste jämkas. Men det är han som döpt om exekutionsstadga till utsökningsbalk, som givit lagens första paragraf dess monumentala resning och som försett stadgandet om makars inbördes misshandel med ingressen »Nu kan såilla åtbäras» — en av de vändningar som från lagen gått utbland det allmänna talspråkets bevingade ord.
Olikheterna i rättsregler för land och stad och för skilda stånd blevo ej genom lagboken utplånade, men ett mäktigt steg fram mot rättsenhet var det dock att i stället för landslag och stadslag trädde en enda Sveriges rikes lag. Man borde, framhöll Cronhielm i sitt slutanförande till ständerna, innerligen tacka Gud »att man nu, som fordom vid Uppsala mötes slut, säja kan: Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi nu omsider en, så klar och tydelig samt kort och likväl mycket innefattande lag». Glädjen och stoltheten över att man fått, enligt
Karl Gustav Tessins ord, en från all tvetydighet och åldersmörker rensad lag var stor och allmän och tog sig i litteraturen uttryck på flera sätt som delvis kunna förefalla oss egendomliga. En författare fann det lämpligt att omgruppera lagens alla paragrafer under vissa alfabetiskt ordnade uppslagsord; en annan lät lagens uppställning orubbad bestå, men återgav kapitel-överskrifterna blott i sammandrag och uppdelade var särskild paragrafs innehåll på rubrik och en text som splittrats i korta numrerade satser. Lagmannen över Västmanland och Dalarna Christian König överflyttade lagboken till romarspråket, och vice häradshövdingen Jakob Åkerhielm omskrev den i alexandriner— ett välment företag, från början dömt att misslyckas men ägnat att klart belysa grundtextens eget höga konstnärliga värde. Lagens vackra »Väcker någor notevak vid vinterväg, märkesjälv den ut» blir hos Åkerhielm ett långsläpigt verspar:
Vid vinterväg, där som att not nedsätts och öres, skall den, som noten drar, själv märken sättja ut.
Lagboken äger den lyckan, i motsats till våra gamla slott och tempel, att dess ursprungliga gestalt alltid finnes oförvanskad i behåll, hur än en senare tid river ned, bygger till och restaurerar. För några dagar sen har den utgivits på nytt, ordför ord sådan den gillades och antogs på riksdagen år 1734. Den som slår upp boken blott till tidsfördriv skall icke behöva ångra sig. Väljer han byggningabalken skall han röna samma tjusning som om han förflyttades till någon lantlig bygd, där flydda dagars sed glömt sig kvar. Han får bevittna hur bonden lägger goda rötter till humlegård, 40 stänger vart år; hur han, då hans bi flyga bort i annans skog, följer dem till stock och hål, märker samma trä och giver det byamän tillkänna; hur han släpper sina svin i ållonskog men, när skallbud kommer, med sitt vargnät — så starkt att det ej brister då en man kliver däruppå — och med bössa, jaktspjut eller yxa infinner sig, och bliver stående där han ställes. I bärgningstid hjälper bonden sin granne, för skälig lön, att hö i stack eller säd i dös sätta. Men står grannens åker oskuren i vägen när han vill införa sin säd, då säger han honom till att undanskära; sker det ej, då äger han själv göra det där skadan minst är, i band binda och ax undanhämta och sedan saklöst där framåka. Ger bonden sig ut att färdas på allmän lands- eller sjöväg, kan han
minst för varannan mil taga in hos gästgivaren, som säljer vin och öl kanne- och stopetals, och matvaror som han gitter och förmår hålla.
Det saknas ej antydningar att man 1734 lika väl som 1634 förmenade sig kunna skapa rättsregler ägnade att bestå evärldeligen. Arvid Horn gav vid riksmötets början uttryck åt förväntningen att det skulle lyckas ständerna »att fastställa en så rättvis, tydelig och klar lag för Svea inbyggare att den varken i våre eller i våre efterkommandes tider må behöva någon förbättring»; i riksdagsbeslutet blev den nya lagen erkänd, gillad och vedertagen »för en allmän, beständig och oryggelig Sveriges lag». Dessa uttalanden om lagens oföränderlighet äro dock alltför stridande mot gammal svensk åskådning, framlagd redan i konung Birgers ståtliga stadfästelsebrev till Upplandslagen, för att kunna vara fullt allvarligt menade. Nehrman var ej heller sen att betona hurusom rättsutvecklingen bör få hava sin gång. Han yttrade år 1746 om lagstiftningen, att överheten gör ändringar i sina lagar, efter han vet att goda lagar göra ett rike lyckligt och lagarna äro ej goda längre än rikets tillstånd är detsamma, och om lagtillämpningen, att envise lagkloke, vilka hellre giva sin välfärd till spillo än ombyta sina en gång yttrade eller fattade meningar, äro mycket skadeliga djur, både vid domstolar och akademier. Kort efter 1809 års statsvälvning igångsattes ett reformarbete, som sedermera med vissa avbrott fullföljts och syftar till att skänka oss en helt ny lagbok. Av de nio balkarna i 1734 års lag äro fem i allo upphävda, av de övriga kvarstå blott spridda smärre delar. Det vittnar starkt om, hur kär den lagen blivit oss, att vi dock alltjämt vilja anse oss leva under dess hägn. Vi vilja det även därför att vi så klarare förnimma sambandet med vårt gamla broderland i öster. Då man besinnar den kamp och de offer, som där krävts för att hävda rätten mot våldet, är det med vördnad, ja andakt, som man på den i våra dar vid finländska domstolar brukade svenskspråkiga lageditionen ser det finska lejonets bild under de enda titelorden: 1734 års lag.
Ett glädjande drag i vår tids rättsliv är att arbetet på den codex, som omsider helt skall ersätta vår första rikslagbok, har till ögonmärke bl. a. att samkänslan mellan Nordens alla folkmå stärkas även genom enhetliga lagbud. För en och annan kan en sådan enhetlighet synas fordra alltför kännbar uppoff-
ring av nationella, nedärvda särdrag. Men sådana få icke överskattas, de intressera kanske ofta endast den historiskt skolade juristen. Då för ett kvarts sekel tillbaka det skandinaviska lagstiftningsarbetet för första gången vågade sig in på familjerättens område, till revision av reglerna om äktenskaps ingående, och varnande röster höjdes mot avsteg från vad svensk rättsuppfattning krävde, så svarades icke alldeles utan fog, att blir blott lagstiftningen om äktenskaps ingående sådan att de som vilja ha varann kunna få varann, är det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställt. Domaren i Sverige och Finland skall väl också — annat vill man icke tänka — i sin lagbok alltid mötas av den hälsosamma och uppbyggliga erinran om gamla i århundraden beprövade rättsgrundsatser som innefattas i Olaus Petris ärevördiga domareregler. Men onekligen måste man med ett visst vemod emotse att eljest skall i en blivande lagbok fåfängt sökas vad jag förut omtalat som poesien i rätten. En av förra århundradets främste rättslärde bjuder oss nu den trösten att detta är poesi av underordnad art: rättens sanna poesi ligger i det upphöjda av dess problem, och i dess lugna gång som i majestät och lagbundenhet kan jämställas med stjärnbildernas lopp. Rätten, liksom adjektivet rätt, är dock ett mångtydigt ord. »Rätt och sanning» är ett i allo konungsligt valspråk, men till frågan vad är sanning sluter sig den vad är rätt, vad är »den riktiga rätten». Ännu Schlyter ansåg att vår lag borde stadga dödsstraff för dråp, till åtlydnad av budet: den som utgjuter människoblod, hans blod skall ock av människor utgjutet varda — ett gudomligt bud, säger han, som ingen människa må våga att upplossa. Men med Guds lag, som varje svensk domare edligen förbundit sig att döma efter, förstå ej vi detsamma som våra fäder. Den naturliga lagen ha vi funnit ej heller vara att lita på; även en sådan grundpelare i den naturrättsliga byggnaden som satsen att avtal skola hållas, ha vi sett vackla. Vad som var rätt i går är det ej längre i dag. Rätten är, har det sagts, en Saturnus som uppäter sina egna barn; den kan endast därigenom föryngras att den bryter med sitt förflutna. Vad blir då kvar av det majestätiska, av den sublima poesien hos rätten? Tryggast är måhända att svara: det upplyftande, det vördnadsbjudande ligger däri, att hur än sammanlevnaden människor emellan skiftar, tvingar sig dock alltid med oemotståndlig makt en lagbunden ordning till herra-
väldet. Hur denna ordning bör vara danad måste bero av växlande livsförhållanden. Men dess syfte kan ännu för våra dagars Sverige med dess samhälleliga uppgifter, i mycket så olika dem för 300 år sen, ganska väl uttryckas i samma ord som rikets råd och ständer då brukade: att vi och fäderneslandet samt alla dess trogne undersåter och inbyggare måtte kunna bliva försvarade, så emot utländske fiender som alle ostyrige inländske; regementet lagligen, ordentligen och försiktigt fört; rättvisan utan väld skipad; frid och rolighet inrikes uppehållen; och var och en vid sin skälige näring och det sina förvarad. Att ett sådant syfte måtte vinnas, därom må man väl uppsända den bön som ständerna år 1734 fogade till sin förhoppning om goda verkningar av nya lagen: »Ordningens Gud förläne därtill sin kraftiga välsignelse».