150 HUGO ERICSSON.G. GREFBERG OCH GUNNAR PALM. Lagen om delning av jord å landet. Supplement. Sthm 1933. Norstedt. 316 s. Inb.kr. 7.50.

 

    Den 1 januari 1928 trädde lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (JDL) i kraft. Under de sex år, varunder JDL sålunda varit gällande, har ny lagstiftning av en i förhållande till JDL supplementär beskaffenhet kommit till stånd (t. ex. lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera samt lagarna den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om dels äldre ägogränser, dels delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län). JDL har emellertid också under dessa år blivit vid upprepade tillfällen ändrad (genom lagar den 5 april 1929, den 25 april 1930, den 24 april 1931, den 29 maj 1931 och den 17 juni 1932). De sex åren hava slutligen givit en rik samling avgöranden från de båda instanser, HD och Regeringsrätten, åt vilka den svåra och ömtåliga uppgiften att i sista hand tolka och tillämpa JDL varit anförtrodd, avgöranden, som i många fall varit synnerligen vägledande och tillika av prejudicerande natur.
    Det är därför med synnerlig tillfredsställelse den på området intresserade har att hälsa det supplement till den år 1927 av dåvarande generaldirektören i kammarkollegium G. Grefberg utgivna kommentaren till JDL, vilket utkom i slutet av år 1933. Tillfredsställelsen blir så mycket större, då man kan konstatera, att detta supplement tillkommit genom samarbete mellan två män, som var och en på sitt område nedlagt ett förtjänstfullt arbete för JDL:s tillkomst och dess praktiska tillämpning, nämligen justitierådet Grefberg och byråchefen i lantmäteristyrelsen Gunnar Palm. Dessa namn borga i sällsynt hög grad för att vad som gives i supplementet är av bestående värde icke blott för undervisningen inom jorddelningsrättens område utan också för dem, som hava att tillämpa JDL, vare sig i egenskap av förrättningsmän eller såsom prövande, dömande och fastställande myndigheter.
    I en såsom inledning betecknad avdelning giva författarna först en kortfattad redogörelse för de huvudsakligaste nyheterna i 1926års lag, för de följdförfattningar till JDL, som, utfärdade under år1927, trädde i kraft samtidigt med lagen, ävensom för de lagar och författningar, som, tillkomna under åren 1925—1932, hava avseende å de särskilda förhållandena inom vissa delar av Kopparbergs län. Inledningen lämnar slutligen en förteckning över de nummer, som under åren 1928—1933 utkommit i de av lantmäteristyrelsen till utgivande bestämda tre serierna, nämligen Författningsserien (nris 1—15), innehållande lantmäteriet rörande författningar, som äga allmän räckvidd och icke äro av allenast tillfällig betydelse, Cirkulärserien (nris 1—21), innehållande av lantmäteristyrelsen meddelade tjänsteföreskrifter, som ej äro av blott tillfällig art, samt Serien uppsatser m. m. (nris 1—16), innehållande vissa utlåtanden och utredningar.

 

ANM. AV G. GREFBERG OCH G. PALM: DELNING AV JORD. 151    Arbetets första huvudavdelning — den som utgör så att säga arbetets kärna — behandlar (s. 21—168 och s. 310—316) JDL och den därtill hörande promulgationslagen.
    I denna avdelning lämna författarna en noggrann redogörelse för de ändringar, JDL undergått efter sin tillkomst, ävensom redogörelse för den nyssnämnda lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser och vissa av följdförfattningarna till JDL.
    Beträffande varje paragraf i JDL, som undergått ändring, återgives här dess numera gällande lydelse. Författarna hava här vidare beträffande varje ifrågakommande paragraf givit merendels kortfattade, i förhållande till 1927 års arbete kompletterande kommentarer till resp. lagrum och hänvisningar till följdförfattningarna och lantmäteristyrelsens olika serier. Och slutligen — men kanske det allra viktigaste — giva författarna här — likaledes beträffande varje paragraf för sig — under benämningen rättsfall anvisningar för den intresserade, var han har att söka material till ledning för vederbörande lagrums rätta bedömande. Författarna nöja sig härvid icke med att giva anvisning (med angivande tillika av innehållet och någon gång ett kortfattat referat) på de avgöranden från HD och Regeringsrätten, som varit av den beskaffenhet, att de blivit refererade i Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I, resp. Regeringsrättens årsbok, utan de hava jämväl hänvisat till sådana avgöranden, som i dessa publikationer återfinnas allenast i »notiserna», och därutöver givit anvisningar till lantmäteristyrelsens uppsatsserie för de fall, där resp. fråga varit föremål för lantmäteristyrelsens prövning eller eljest föremål för särskild utredning. Denna fullständighet i hänvisningar (hänvisningarna hänföra sig i förekommande fall till såväl NJA resp. Regeringsrättens årsbok som Svensk Lantmäteritidskrifts Samling av Kungl. Maj:ts utslag i jorddelningsmål) ger åtarbetet en avsevärt ökad betydelse, då nämligen allenast en mera fullständig kännedom om det i förekommande fall föreliggande materialet giver en den säkraste vägledning för lagrummets tolkning och tillämpning.
    Arbetets andra huvudavdelning behandlar (s. 169—214) dels lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera, vartill givas orienterande redogörelse rörandede förhållanden, som föranledde denna lagstiftning, och vägledande utdrag ur lagens förarbeten, dels lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, varav emellertid allenast själva lagtexten medtagits.
    Den tredje huvudavdelningen (s. 215—292) återger slutligen helt eller delvis texten till vissa av de viktigare följdförfattningarna ävensom vissa andra för jorddelningsväsendet å landet betydelsefulla författningar.
    Arbetet avslutas med ett omsorgsfullt och detaljerat sakregister, som väsentligt underlättar arbetets användbarhet och som dessutom har förtjänsten att avse jämväl 1927 års upplaga.

 

152 HUGO ERICSSON.    Sedan jag sålunda redogjort för arbetets innehåll, må det tillåtas mig att härtill knyta några reflexioner.

 

    1 kap. 8 § JDL avser »nydelning» eller laga skifte å ett ej förut genom lantmäteriförrättning delat skifteslag, alltså främst bildande genom laga skifte av nya fastigheter. »Nydelning» ställes här i motsats till »omdelning» enligt 1 kap. 10 § resp. 11 §, då den till ett förut delat skifteslag hörande marken fördelas mellan redan bestående, i skifteslaget ingående fastigheter.
    Under 1 kap. 8 § refereras såsom 5) ett rättsfall (NJA 1931 B228). Vid 1 kap. 4 §, som avhandlar bl. a. uppdelning av ett skifteslag i flera skifteslag, sker hänvisning under 3) till samma rättsfall.
    Det kan ifrågasättas, huruvida rättsfallet kan anses vara belysande för en riktig tillämpning av 1 kap. 4 § och om det icke varit bättre att inskränka referatet till att avse tillämpningen av 1 kap 8 §.
    Referatet lyder i nu anmärkt del: En hemmansdel Fyrås 513 i Fyråsby i Jämtlands län hade vid ägostyckning fått sina ägor utbrutna i tre skiften, varav ett sedermera avsöndrats. Av de återstående skiftena gränsade ett till Fyrsjön. Vid sökt laga skifte å fastigheten, vari funnos två delägare, konstaterade förrättningsmännen bl. a. att Fyrsjön icke omnämnts vid föregående skiftesförrättningar, att emellertid å av vittringskartan gräns i sjön funnes angiven emot den å motsatta sidan belägna byn Ede, att å laga skifteskartan till Solbergs och Vikens byar rågång i sjön funnes utmärkt emot Fyrås bys skifteslag, samt att det därför finge anses uppenbart, att Fyrås bys skifteslag hade sitt vattenområde i sjön skilt från övriga byars ävensom att Fyrås 513 ägde rätt till vattenområde i sjön, vilken också av ålder brukats såsom gemensam av delägarna i det ursprungliga skifteslaget. Delägarna anhöllo, att hemmansdelens andel i sjön måtte uteslutas från skiftet. Förrättningsmännen beslöto, att andelen i Fyrsjön icke skulle ingå i skiftet utan jämlikt 1 kap. 4 § JDL bilda särskilt skifteslag, enär kostnaderna för utbrytning av denna andel ej kunde motsvara den tvivelaktiga nytta, som skulle härigenom beredas fastigheten, samt lämnade tillstånd till skifte å fastighetens landområde. Utlåtandet underställdes ÄR:s prövning. ÄR undanröjde utlåtandet, enär förrättningen skulle komma att verkställas i strid mot 1 kap.8 § JDL. Lantmäteristyrelsen ansåg tillstånd till skifte böra lämnas. HD upphävde ÄR:s utslag och fastställde förrättningsmännens utlåtande.
    Det kan vara tveksamt, huruvida HD verkligen avsett att genom sitt avgörande sanktionera den skedda uppdelningen i skifteslag. Förutsättning härför lärer i så fall vara, att HD ansett, att det till Fyrås by hörande vattenområdet i Fyrsjön blivit vid laga skiftet å byn delat, ävensom att ägostyckningen avsett jämväl delning av vattenområde. Vad som under dessa förutsättningar avskilts till särskilt skifteslag skulle då vara det Fyrås 513 tillhörande vattenområdet i Fyrsjön och icke fastighetens »andel i Fyrsjön». Men det kan måhända

 

ANM. AV G. GREFBERG OCH G. PALM: DELNING AV JORD. 153också förhålla sig så — vartill för övrigt de i referatet använda ordalagen, framför allt hemmansdelens andel i sjön resp. andelen i Fyrsjön, ävensom upplysningen, att det till byn hörande vattenområdet av ålder brukats såsom gemensamt av delägarna i det ursprungliga skifteslaget, föranleda — att HD ansett, att det till Fyrås by jämlikt bestämmelserna i 12 kap. 4 § JB hörande området av Fyrsjön blivit vid skiftet å Fyrås by lämnat utanför delningen (jfr rättsfallen NJA1931 s. 637 och 1932 s. 211). Om så varit fallet, kan avgörandet innebära tillämpning av undantagsbestämmelsen i 1 kap. 5 § andra st., som medger, att samfällighet, som utgör vare sig vid lantmäteriförrättning för gemensamt ändamål undantagen mark eller jämlikt 6 § första st. avskilt vattenområde, icke behöver skiftas enbart av den anledning, att skifteslag, som har andel i samfälligheten, skall undergå skifte, avgörandet må sedan vara grundat på en direkt eller extensiv analogisk tillämpning av undantagsbestämmelsen.
    Dessa frågor om vattenområdes behandling vid laga skifte och om möjligheten av vattenområdes frånskiljande till särskilt skifteslag är oonekligen av synnerligen invecklad och ömtålig natur. Nothin har i sina Strödda anteckningar från år 1928 (Uppsatsserien 4 s. 6—8) behandlat dessa spörsmål. Om jag rätt fattat denna Nothins framställning, avhandlar han först (s. 6—7) vattenområdes behandling vid »omdelning» enligt JDL av t. ex. en by och gör därvid skillnad mellan det fall, då byns vattenområde är att anse såsom delat mellan skiftesdelägarna, och det fall, då vattenområdet är för skifteslaget (byn) samfällt (med detta senare fall bör jämställas »nydelning» av byn, d. v. s. förut ej skiftad bys delning). Därefter avhandlar Nothin vattenområdes behandling vid sekundär delning (»nydelning») inom byn, varvid han yttrar: »I den mån vattenområde avsatts för gemensamt ändamål vid skifte å by, erfordras ej vid senare delning av ett hemmansnummer i byn ett utbrytande av skiftesfastighetens andel däri (jfr 1 kap. 5 § 2 st. JDL), och frågan om gränsbestämning kring vattenområdet torde därför ej bliva aktuell. I detta sammanhang må emellertid påpekas, att det uppenbarligen är felaktigt, att, såsom inträffat, av dylikt vattenområde bilda särskilt skifteslag utan att övriga delägare i detsamma (d. v. s. övriga byamän) ens blivit hörda.»

 

    Det må ihågkommas och kan icke nog ofta understrykas, att 1 kap. 4 § till hela sin natur är ett undantagsstadgande och att bildandet av särskilda skifteslag ej bör ske onödigtvis utan ifrågakomma allenast när starka sakliga skäl tala därför.

 

    I detta samband vill jag ej underlåta att uttala mitt beklagande däröver, att författarna icke aktat nödigt att i det nu föreliggande supplementet göra läsaren uppmärksam på de fall, där i det år 1927 utgivna arbetet de i kommentaren gjorda hänvisningarna vid närmare granskning befunnits vara missvisande. Jag vill här närmare ingå

 

154 HUGO ERICSSON.på allenast två sådana »misskrivningar», som båda beröra vattenområdes och/eller fiskes behandling vid laga skifte.1
    Å s. 49 i det år 1927 utgivna arbetet anföres under 1 kap. 6 § JDL: »Märk skillnaden mellan att område enligt andra stycket avskiljes från skifteslaget och skiftet alltså kommer att omfatta allenast övriga vattentäckta områden och att vattentäckt område jämlikt 10 kap. undantages såsom fortfarande gemensamt (jfr 'uteslutas från delningen' i 10 kap. 8 §).»
    Å s. 161 i det år 1927 utgivna arbetet anföres under 10 kap. 7 § JDL: »För tillämpning av paragrafen fordras, att fisket är samfällt. Det vattentäckta området kan däremot vara antingen delat eller samfällt. — Vill man vid skifte undgå ny delning av redan skiftat fiske, lärer detta syfte kunna nås exempelvis genom tillämpning av 1 kap. 4 § eller 6 § eller av 2 § eller 8 § i detta kap.»
    Reglerna angående behandlingen av vattenområde och fiske vidlaga skifte enligt JDL framgå av 1 kap. 5 § första st.: »Vid laga skifte skall all skifteslagets mark ingå i förrättningen, där ej i denna lag är annorlunda stadgat. Under skifteslagets mark inbegripes jämväl sådant till skifteslaget hörande område, som är täckt med vatten; skiftas dylikt område, varder genom skiftet jämväl fisket å området fördelat, där ej, på sätt nedan i denna lag sägs, annorlunda bestämmes.»
    1 kap. 6 § första st. stadgar vidare: »Hava vattentäckta områden vid skifte å det skifteslag, däri de ingå, lämnats oskiftade, eller hava med stöd av äldre lag sådana områden skiftats endast i avseende åo mrådenas nyttjande till fiske, utgöra dessa områden icke vart försig utan allenast tillsammans ett skifteslag. Skall laga skifte härå äga rum, och yrkar delägare, att visst sådant område skall uteslutas från skiftet, må dock, där det finnes kunna ske utan någon delägares förfång och lämpligt skifte icke därigenom hindras, detta område från skifteslaget avskiljas och skiftet omfatta allenast övriga vattentäckta områden.»
    Vilken ställning intager då detta stadgande i 6 § första st. andra punkten (hänvisningen 1927 å s. 49 till andra st. torde rätteligen avse första st. andra punkten) till bestämmelsen i 1 kap. 4 § under 1) därom, att ett skifteslag må under vissa förutsättningar uppdelas i flera skifteslag, varigenom enligt motiven möjlighet är beredd att avskilja jämväl vattentäckt område från skifteslaget? Det rätta förhållandet lärer vara, att stadgandet i 6 § första st. andra punkten är att anse såsom ett specialfall av 4 § under 1), och differensen dem emellan skulle då vara, att huvudstadgandet (4 § under 1) avser det fall, att det ifrågasatta skifteslaget omfattar jämväl annat än vattentäckta områden, då möjlighet till visst eller vissa vattenområdens avskiljande förefinnes, under det att specialstadgandet (6 § första st.

 

1 Andra »misskrivningar» förekomma, t. ex.: å s. 40: klyvning enligt 94 § första punkten andra st. SS, som bör vara 94 § första st. sista punkten SS.; å s. 140: 1 kap. 2 § andra st. JDL, som bör vara 1 kap. 1 § tredje st. JDL; å s. 180: 1 kap. 18 § första st. JDL, som bör vara 1 kap. 18 § andra st. JDL. 

ANM. AV G. GREFBERG OCH G. PALM: DELNING AV JORD. 155andra punkten) avser det fall, att det ifrågasatta skifteslaget omfattar allenast vattentäckta områden, då jämväl möjlighet till visst vattenområdes avskiljande förefinnes.
    JDL, som i fråga om behandlingen av vattenområde vid laga skifte sålunda intager den principiella ståndpunkten, att skifteslag tillhörande vattenområden skola ingå i skifte och genom skiftet delas, synes hava berett åtminstone tre olika möjligheter för underlåten delning av vattenområde (annat än strömfall) vid laga skifte, nämligen:
    1) uppdelning av resp. avskiljande från skifteslaget jämlikt 1 kap. 4 § under 1) resp. 1 kap. 6 § första st. andra punkten,
    2) avsättande av samfällt vattentäckt område såsom för delägarna fortfarande gemensamt jämlikt 10 kap. 3 §, och
    3) uteslutande från delningen jämlikt 10 kap. 8 §, som enligt motiven avser såväl samfälld som ej samfälld äga.
    Jag anser mig ej här kunna närmare ingå på differensen i fråga om samfällt vattentäckt område beträffande förutsättningarna för och följderna av dess behandling enligt 3 § eller 8 § i 10 kap.
    I fråga om behandlingen av fiske vid laga skifte enligt JDL har det varit lagstiftarens mening, att fisket principiellt skall följa vattenområdet, detta i motsats till äldre rätt, som möjliggjorde såväl det alternativ, att vattenområdet kunde vara skiftat men fisket bibehållet såsom oskiftat, som också det alternativ, att vattenområdet skiftats endast i avseende å områdets nyttjande till fiske.
    Motsatsförhållandet till den äldre rätten framgår kanske bäst av en jämförelse mellan, å ena sidan, 1 kap. 5 § första st. andra punkten, samt, å andra sidan, dels stadgandet i 20 kap. 8 §: »har vid skifte av vattentäckt område fisket däri med stöd av äldre bestämmelser ej intagits i delningen», dels ock stadgandet i 1 kap. 6 § första st. första punkten: »hava med stöd av äldre lag vattentäckta områden skiftats endast i avseende å områdenas nyttjande till fiske».
    Regeln i fråga om behandlingen av vattenområde vid laga skifte enligt JDL är, såsom av den föregående framställningen framgår, att vattenområdet skall delas i samband med skifteslagets övriga mark (1 kap. 5 § första st.).
    Regeln i fråga om behandlingen av fiske vid laga skifte enligt JDL blir förty också, att jämväl fisket skall delas (1 kap. 5 § första st. andra punkten: »Skiftas vattentäckt område, varder genom skiftet jämväl fisket å området fördelat.»)
    JDL medger emellertid undantag från regeln, att ett skifte av det vattentäckta området innebär, att genom skiftet jämväl fisket å området varder fördelat, då det i 1 kap. 5 § första st. andra punkten stadgas: »där ej, på sätt nedan i denna lag sägs, annorlunda bestämmes». Detta undantagsstadgande, alltså avseende icke-delning av samfällt fiske vid skifte av vattentäckt område, avser antagligen allenast bestämmelsen i 10 kap. 7 §. Det lärer ej kunna ifrågasättas, att— trots det att vattenområdet skiftas — fisket undantages från delning jämlikt bestämmelsen i 10 kap. 8 §, som f. ö. enligt ordalydelsen avser allenast »äga». Denna tolkning vinner stöd av dels det

 

156 HUGO ERICSSON.förhållande, att motiven till 10 kap. 8 § angiva, att paragrafen möjliggör att utesluta »fiske med område» från delning, dels ock det förhållande, att stadgandet i 20 kap. 8 § sista punkten — »Har jämlikt 10 kap. 7 § vid skifte av vattentäckt område fisket undantagits såsom för delägarna gemensamt, må särskild delning av fisket icke äga rum»— icke hänvisar jämväl till 10 kap. 8 §.
    Den andra följden av tesen, att fisket principiellt skall följa vattenområdet, blir den, att ett undantagande av vattenområdet från delningen medför, att ej heller fisket fördelas. En tillämpning beträffande vattenområdet av 1 kap. 4 § under 1), 1 kap. 6 § första st. andra punkten, 10 kap. 3 § (hänvisningen 1927 å s. 161 till 2 § i 10 kap. torde rätteligen avse 10 kap. 3 §) eller 10 kap. 8 § lärer alltså medföra, att jämväl fisket blir odelat, d. v. s. såsom förut antingen samfällt eller, om förut redan skiftat, icke föremål för ny delning. Det lärer ej kunna ifrågasättas att — under det att vattenområdet undantages från delning jämlikt 10 kap. 3 § eller 10 kap. 8 § — delning av fisket ändock sker. Riktigheten av detta påstående framgår redan av stadgandet i 1 kap. 6 § första st.: »hava med stöd av äldre lag vattentäckta områden skiftats endast i avseende å områdenas nyttjande till fiske». JDL, som för övrigt avser att i görligaste mån förhindra uppkomsten av särskilda, från äganderätten till grunden åtskilda rättigheter, vilka kunna försvåra nyttjandet av vattnet i övrigt, medgiver ej, att vid laga skifte fiskeservitut bildas (jfr NJA 1932 s. 693). Förfarandet skulle vidare strida mot grunderna för stadgandet i 20 kap. 8 § sista punkten därom, att särskild delning av fisket icke må äga rum, då jämlikt 10 kap. 7 § vid skifte av vattentäckt område fisket undantagits såsom för delägarna gemensamt.

 

    19 kap. 3 § JDL innehåller de materiella bestämmelserna om bildande av fastighet genom avstyckning.
    Första st. innehåller de krav, som uppställas på den fastighet, som är avsedd att skapas genom avstyckningen, och föranleder en bestämd skillnad mellan de fall, då avstyckningen avser att skapa en självständig fastighet, och de fall, då avstyckning sker i och för sammanläggning av det avstyckade området med antingen en redan bestående fastighet eller ev. annat till avstyckning ifrågasatt område.
    Andra st. meddelar bestämmelser om de krav, som uppställas på stamfastigheten, d. v. s. den del av styckningsfastigheten, som i händelse av avstyckning blir en särskild för sig bestående fastighet.
    Tredje, fjärde och femte styckena meddela särskilda bestämmelser rörande avstyckning från jordbruksfastighet.
    Tredje st. innehåller det generella villkor för avstyckning från jordbruksfastighet, att avstyckning ej må äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen resp. avstyckningen och sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.

 

ANM. AV G. GREFBERG OCH G. PALM: DELNING AV JORD. 157    Fjärde st. avser det fall, att till jordbruksfastighet, varifrån avstyckning skall ske, hör skogsmark, och stadgar, att skogsmarken skall principiellt fördelas mellan de olika ägolotterna enligt den regel, att varje till jordbruk tjänlig fastighet i mån av tillgång erhållerför dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog. Andra punkten i fjärde st. medger visst undantag från regeln beträffande ort med ringa skogstillgång.
    Femte st. medger slutligen vissa undantag från bestämmelserna i tredje och fjärde st., men ej från bestämmelserna i första och andra st.
    Författarna redovisa under 19 kap. 3 § såsom bidrag till lagrummets tolkning och tillämpning icke mindre än 30 rättsfall och andra hänvisningar. Det hade varit synnerligen önskvärt, om författarna givit allt detta material i en mera överskådlig och framförallt mera systematiserad form. Som det nu är, synes man nämligen hava anledning att fråga sig angående de principer, som varit vägledande för författarna vid redovisningen av detta rika material; så t. ex.varför redovisas icke 1, 11 och 17 i ett sammanhang?
    Det lärer vara utan vidare uppenbart, att vid prövningen, huruvida en avstyckning må äga rum, de särskilda bestämmelserna i 19 kap. 3 § mestadels så att säga gripa in i varandra och att det av denna anledning ofta kan vara svårt, för att icke säga omöjligt, att avgöra, huruvida det till prövning föreliggande fallet är att hänföra mer till ett stadgande än till ett annat. Det skulle förty kunna försvaras och från viss synpunkt — nämligen såsom ett återgivande av lagtillämpningens utveckling — vara förmånligt, därest författarna redovisat åtminstone rättsfallsmaterialet i kronologisk ordning.
    Ett försök att ordna materialet i sin helhet systematiskt och rättsfallsmaterialet inom varje avdelning kronologiskt har givit följande resultat, som — utan varje anspråk på frihet från anmärkning —här återgives till ledning för den intresserade.

Första stycket.

A. Avstyckningen avser att skapa självständig fastighet.

Fastighet över huvud: 21, 24, 22, 30, 2, 23.

Skogsbruksfastighet: 7 B/19, 7A, 24, 7C, 16, 18.

Bostadslägenhet: 29.

Väg: 5.1

Tillökning till bestående fastighet: 12, 17, 11, 1.

B. Avstyckningen sker i och för sammanläggning eller avstyckningen må icke ske utan sammanläggning. 12, 7B/19, 17, 24, 22, 16, 26, 1.

Andra stycket. 13, 7B/19, 20, 21, 24, 16.

Tredje stycket. 24, 26, 8.

Avstyckning från jordbruksfastighet av ren skogsmark: 7B/19, 7A, 7C.

Fjärde stycket, första punkten.
    Vilken ägolott måste hava skogstilldelning: 6, 25
    Skogstilldelningens omfattning: 10, 25, 24, 3.

 

1 Kursivt tal avser här hänvisning till Lantmäteristyrelsens Uppsatsserie.

 

158 ANM. AV G. GREFBERG OCH G. PALM: DELNING AV JORD.Fjärde stycket, andra punkten: 9, 26.
Femte stycket: 28, 27, 4.

Undantag från bestämmelserna i 19 kap. 3 § med hänsyn till ensittarlagstiftningens bestämmelser, särskilt 18 §: 15, 14, 4.

 

    Bestämmelser om servitut lämnas på flera ställen i JDL och kunna systematiskt uppdelas på två grupper, nämligen sådana, som avse behandlingen vid laga skifte av redan befintliga servitut (inkl. utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte), och sådana, som avse bildande vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning av servitut.
    Den förra gruppens bestämmelser omfatta dels sådana servitut, som i samband med laga skifte eller utan sådant samband skola upphöra genom utbrytning (dessa behandlas i 1 kap. 21 § och 20 kap. 3 § ävensom i fråga om delningsgrunden vid utbrytning i 9 kap. 7 §), dels sådana servitut, som skola bestå jämväl efter skiftet (dessa behandlas i 13 kap. 9 § och jämväl, men endast delvis, i 1 kap. 21 §, nämligen i fråga om avsättande av visst område för servitutets utövande).
    Den senare gruppens bestämmelser innefattas i 10 kap. 9 § och 19 kap. 12 § tredje stycket.
    De rättsfall, som i arbetet åberopas i fråga om servitut, äro, ordnade i kronologisk följd efter NJA, följande, nämligen:

1) 1929 s. 191 7) 1931 s. 307 2) 1930 s. 14 8) 1932 s. 44 3) 1930 s. 247 9) 1932 s. 657 4) 1930 s. 252 10) 1932 s. 693 5) 1930 s. 255 11) 1933 s. 193 6) 1930 s. 477

 

    Av de åberopade rättsfallen avse:

    1, 2, 3, 8 och 10 bildande av servitut,
    7 fråga om beståndet över huvud av servitut,
    4, 5 och 11 fråga om omfattningen av den tjänande fastigheten i händelse av densammas delning,
    6 fråga om utstakning av servitut, samt
    9 fråga under vilka former visst servitut må bringas till upphörande, varjämte 11 dessutom avser fråga om ståndskogslikvid kan äga rum i samband med servitutsutbrytning.
    Det förefaller med hänsyn till lagbestämmelsernas och rättsfallensinnehåll, som om det vore mera systematiskt och naturligt att åberopa de olika rättsfallen i något annan ordning än författarna gjortoch då närmast i samband med följande lagrum:
    vid 1 kap. 21 § och/eller 20 kap. 3 §: 7 och 9,
    vid 7 kap. 7 § och 13 kap. 9 §: 6,
    vid 9 kap. 7 §: 4, 5 och 11,
    vid 10 kap. 9 § och/eller 19 kap. 12 §: 1, 2, 3, 8 och 10,
    samt vid 14 kap. 9 §, som handlar om ståndskogslikvid vid lagaskifte, 11.
    September 1934.

Hugo Ericsson.