Den administrativa tillämpningen av dagsbotssystemet. Efter det dagsbotssystemet d. 1 jan. 1932 börjat tillämpas har vid många tillfällen systemet varit föremål för behandling såväl i föredrag vid sammanträden med juristföreningar som i facklitteraturen. Diskussionen har huvudsakligen rört sig om vad som rätteligen skulle förstås med dagsbot och huru dagsbotens storlek skulle beräknas i det särskilda fallet, ävensom om dagsbotens inpassning i straffskalan eller huru antalet dagsböter skulle bestämmas. Dessa frågor hava givetvis varit av central natur. Det är också känt och vittnat att dagsbotssystemets tillämpning vållat våra domstolar svårigheter, men då det även blivit sagt, att systemets tillämpning i vad det ankommer på annan myndighet än domstol knappast borde bereda några
svårigheter för lagtillämpningen,1 vore det kanske ej ur vägen att uppmärksamheten fästes på några spörmål, som uppkomma vid den administrativa tillämpningen av systemet och närmast vid förvandling av böter.
Strafflagens stadganden angående förvandling av böter återfinnas i 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. I vanliga fall vållar bestämmandet av förvandlingsstraff föga svårigheter, vare sig förvandlingen avser enbart dagsböter, omedelbart i penningar ådömda böter eller samtidigt till verkställighet förekommande dagsböter och penningböter. Men i samband med dagsbotens införande bestämdes att avbetalning av böter skulle kunna äga rum, och i sammanhang med dylika avbetalningar kunna vissa svårigheter uppstå vid tillämpningenav de nya reglerna.
Kungl. kungörelsen den 24 september 1931 om anstånd med böters gäldande samt om avbetalning av böter införde den nyheten, att en bötfälld kan medgivas anstånd med böternas erläggande eller rätt att i särskilda poster avbetala böterna. Förutsättning för dylikt medgivande är att någon dömts till dagsböter överstigande 20 eller att eljest finnes anledning antaga att den, som blivit fälld till bötesstraff, icke utan att oskäligt betungas förmår att strax gälda böterna. I vissa angivna fall skall medgivande icke lämnas (§ 1). Fullgöres icke avbetalning inom föreskriven tid, är hela bötesbeloppet förfallet till betalning (§ 3). Vem äger då att medgiva anstånd med böternas erläggande eller avbetalning av dem i särskilda poster? I § 1 stadgas att sådan befogenhet tillkommer »myndighet, som jämlikt lag eller författning har att ombesörja böternas indrivning» eller alltså i vanliga fall utmätningsmannen. Fjärdingsmän och exekutionsbetjänter hava ingen självständig rätt att besluta i hithörande ärenden.2 Har en landsfiskal i egenskap av bötesredogörare hos annan utmätningsman begärt handräckning, torde befogenhet att lämna nu ifrågavarande medgivande tillkomma den sistnämnde. Detta måste därför beaktas, då myndighet innan förvandlingsresolution utfärdas inhämtar besked huruvida anstånd eller rätt till avbetalning medgivits eller ej.
Besvär över underordnad myndighets beslut i fråga om anstånd eller avbetalning får ej föras. Men i sammanhang med fråga om utmätning av böterna eller förvandling av dem äger vederbörande myndighet ingå i prövning av beslutet (§ 4). Vederbörande myndighet synes vara, då frågan uppkommer i sammanhang med utmätning, vederbörande överexekutor. Det förtjänar här anmärkas, att, då utmätning för böter skett i stad, fråga om anstånd eller avbetalning skall handläggas av myndighet, som tidigare icke haft att taga befattning med verkställighet av bötesstraff, nämligen magistrat eller
särskilt förordnad överexekutor. Då fråga huruvida anstånd eller avbetalning skall medgivas uppkommer i sammanhang med förvandling av böter, handlägges ärendet i de flesta fall av K. B. (2 kap.13 § strafflagen). Om förvandling av böter förordnar emellertid även i vissa fall vid kronohäkte tillsyningsmannen och vid militärhäkte vederbörande befälhavare vid krigsmakten, och dessa äga alltså i förekommande fall att taga befattning med nu ifrågavarande ärenden. Tillämpningen av dessa bestämmelser har icke skett friktionsfritt. En person, som icke medgivits anstånd eller rätt att avbetala honom ådömda böter, vet nämligen icke, när förvandling av böterkommer att ske. Efter det bötesbrist konstaterats sker dessutom begäran om förvandling mången gång så snabbt, att den bötfällde ej hinner att hos vederbörande myndighet påkalla prövning av beslutet att vägra anstånd eller rätt till avbetalning. Inkommer ansökningen om prövning först efter det förvandling har skett, synes författningen icke förutsätta att förvandlingsbeslutet skall kunna upprivas. Författningen tager dessutom icke hänsyn till det fall att förvandling av böter skett redan i domstolens utslag. Detta sker, såsom bekant, i regel då böter ådömas samtidigt med frihetsstraff. I sistnämnda fall kan med författningens lydelse ett beslut, varigenom medgivande till anstånd eller avbetalning förvägrats, icke upptagas till förnyad prövning utom i samband med besvär över utmätning. Med hänsyn till att en viss obenägenhet att medgiva anstånd eller avbetalning stundom gjort sig gällande hos utmätningsmännen synes det vara av vikt, att en dylik prövning verkligen kan komma tillstånd, där sådan påfordras. Det kan starkt ifrågasättas, huruvida icke lämpligen en bestämmelse borde införas därom att dylik prövning kunde ske annorledes än i samband med utmätning eller bötesförvandling. Prövningen måste dock hava skett innan införpassning till verkställighet av förvandlingsstraff ägt rum eller, då bötesstraff ådömts samtidigt med frihetsstraff, senast vid utfärdande av verkställighetsresolution. Genom en dylik bestämmelse skulle ovan berörda olägenheter elimineras.
Man skulle av författningens lydelse kunna föranledas antaga, att avbetalning av böter endast får ske, då sådant medgivits av vederbörande myndighet. Av förarbetena framgår emellertid att avbetalning av böter kan ske oberoende av om medgivande lämnats därtill eller ej.1 Om sålunda anstånd eller rätt till avbetalning av bötesindrivaren icke medgives, kan den bötfällde ändå påfordra att erbjuden avbetalning mottages. När avbetalning mottages under nu ifrågavarande omständigheter, har detta icke samma verkan som när ett formligt medgivande lämnats till böternas erläggande i särskilda poster. Ett mottagande av en frivilligt gjord avbetalning medför nämligen ingen ändring i det förhållandet att böterna äro till betalning förfallna och att de i vanlig ordning skola indrivas.
Av förarbetena framgår vidare att, om vid försök till indrivning
av böter endast någon del av bötesbeloppet kan uttagas, detta delbelopp skall tagas i anspråk.1 I dylikt fall skulle man kunna tala om tvångsvis gjord avbetalning.
Har avbetalning av böter skett, men resterande böter ej erläggas, skall förvandling av böterna ske, och därvid får den bötfällde tillgodoräkna sig gjord avbetalning. Stadgandena härom återfinnas i 2 kap. 11 § tredje stycket och 12 § andra stycket strafflagen. Uträkning av förvandlingsstraffet sker efter följande formel:2
d — a x d/s
d = antal dagar förvandlingsstraff
a = gjord avbetalning
s = summa böter uttryckt i kronor.
Exempel: En person har dömts att utgiva 100 dagsböter à 5 kronor. 100 dagsböter motsvara 53 dagars förvandlingsstraff. 50 kronor avbetalas. Förvandlingsstraffet uträknas sålunda:
53 — 50 x 53/500
53 — 53/10
förvandlingsstraffet = 47 dagar.
Enligt stadgande i 2 kap. 11 § tredje stycket strafflagen får, när avdrag på grund av skedd avbetalning skall göras å förvandlingsstraff, det sistnämnda icke sättas lägre än 3 dagar. Man kan då fråga sig, huru bör förfaras om den bötfällde erbjuder sig att betala ett så stort belopp, att, därest ej nyssnämnda gräns om 3 dagar vore fastställd, förvandlingsstraffet skulle hava blivit mindre än 3 dagar. Lagen lämnar icke någon ledning härutinnan. Då den bötfällde tillerkänts rätt att tillgodoräkna sig gjorda avbetalningar, synes det bäst överensstämma med grunderna för lagstiftningen att, då avbetalning erbjudes, ej större belopp mottages, än den bötfällde vid avtjänandet av förvandlingsstraff kan få tillgodoräkna sig.
Vid sådant förhållande skulle i nyssnämnda exempel avbetalningar icke böra mottagas till högre belopp än 471 kronor 69 öre. Om medgivande till avbetalning lämnats, men den bötfällde efter att hava avbetalt mer än vad han kan få tillgodoräkna sig genom avdrag å förvandlingsstraffet icke kan fullfölja avbetalningarna, torde det vara uppenbart att den bötfällde efter förvandlingsstraffets avtjänande icke kan framtvinga en återbetalning av det belopp, som han icke kunnat få tillgodoräkna sig genom avdrag å förvandlingsstraffet. I ett dylikt fall synes straff delvis hava utkrävts dubbelt.
En konsekvens av det ovan sagda blir, att, om det utdömda bötesbeloppet blott motsvarar 3 dagars förvandlingsstraff, avbetalning av böter ej skall mottagas och således ej heller tvångsvis uttagas. Skulle i ett sådant fall utmätt egendom säljas men realisationen ej inbringa
mer än en del av bötesbeloppet, bör därför hela beloppet redovisas till den sakfällde. Huruvida man i praxis verkligen förfarit så, är däremot icke bekant.
Här ovan har närmast tagits sikte på de fall, då avbetalning av böter förekommit innan förvandlingsstraffet ännu påbörjats. I praxis förekommer emellertid synnerligen ofta att en bötesfånge under avtjänandet av förvandlingsstraffet erbjuder en avbetalning för att därigenom förkorta strafftiden. Systemet inbjuder mången gång härtill. Enligt den s. k. särskilda regeln, som återfinnes i 2 kap. 12 § andra stycket strafflagen, skall nämligen vid sammanträffande av flera bötesstraff avbetalning avräknas å det av straffen, mot vilket svarar ett i förhållande till bötesbeloppet högre förvandlingsstraff. Vid förvandling av direkt i penningar ådömda böter motsvarar varje påbörjat tiotal kronor en dagsbot. Då vid utdömandet av dagsböter, dagsboten i många fall beräknas till blott en eller ett par kronor, lönar det sig därför ofta, när dagsböter och direkt i penningar ådömda böter samtidigt förekomma till verkställighet att erlägga dagsböterna. Ett par exempel åskådliggör detta. En person har dömts att böta för ett brott 200 kronor och för ett annat 50 dagsböter à 2 kronor. 200 kronor motsvara 20 dagsböter. 70 dagsböter motsvara ett förvandlingsstraff av 38 dagar. Avbetalas 30 kronor, reduceras förvandlingsstraffet till 31 dagar. Hade dagsboten blivit bestämd till blott en krona och avbetalning gjorts med 30 kronor, skulle detta medföra att förvandlingsstraffet bleve blott 23 dagar. Skulle 100 kronor avbetalas, bleve förvandlingsstraffet blott 13 dagar. I sista exemplet kommer genom att ⅓ av böterna erläggas förvandlingsstraffet att minskas med i det närmaste ⅔. När avbetalning kan hava så förmånliga verkningar, är det mindre ägnat att förvåna, att medel till avbetalning av böter framskaffas om inte förr så när förvandlingsstraffet pågått någon tid.
Fråga om avbetalning av böter under pågående förvandlingsstraff brukar uppkomma genom att bötesfången antingen erbjuder sig avbetala visst belopp eller också frågar huru mycket han skall erlägga för att bliva frigiven viss dag. Under förutsättning att huvudregeln i 11 § skall tillämpas uträknas i första fallet slutdagen med hjälp av den vanliga formeln d — a x d/s. I andra fallet däremot uträknas det belopp, som skall erläggas, med hjälp av följande ekvation:
d — x x d / s= t
x = det belopp, som skall erläggas
t = antal dagar, som avtjänats.
Exempel: En person har dömts för ett brott att böta 50 dagsböter à 5 kronor. 50 dagsböter motsvara ett förvandlingsstraff av 28 dagar. När 20 dagar avtjänats, erbjuder sig fången att erlägga de böter, som belöpa å den återstående strafftiden. Beloppet uträknas medekvationen
28 — x x 28 / 250 = 20.
En uträkning giver vid handen att 71 kronor 42 öre skall erläggas, för att fången omedelbart skall försättas på fri fot.
I detta sammanhang bör dock anmärkas att ekvationen d — x x d / s = t är uppställd med tanke på stadgandet i 11 § tredje stycket strafflagen att å förvandlingsstraffet för de ådömda böterna skall avdragas så stor del, som svarar mot förhållandet mellan vad som guldits och de ådömda böternas fulla belopp. Hänsyn har därvid icke tagits till den omständigheten, att man vid beräknandet av förvandlingsstraff arbetar med en viss marginal. I 11 § första stycket strafflagen stadgas nämligen, att en dagsbot svarar mot 3 dagars fängelse, 2 dagsböter mot 4 dagars fängelse och varje följande påbörjat antal av 2 dagsböter mot en dags fängelse. En bötesfånge skulle därför möjligen kunna göra gällande att, då det skall uträknas huru mycket han skall erlägga för att frigivas en viss dag, avbetalningen skall bestämmas till minsta möjliga belopp. Följande uträkning åskådliggör, vad som här åsyftas. Om sistnämnda exempel ändras därhän, att fången önskar bliva frigiven på den 21 dagen, uträknas enligt vad ovan antagits det belopp, han skall erlägga, sålunda:
28 — x x 28 / 250 = 21
x = 62.50.
En jämförelse mellan de två exemplen giver vid handen, att skillnaden mellan de sista 7 och 8 dagarnas förvandlingsstraff motsvarar 8 kronor 92 öre. Erlägger fången ett öre mer än som belöper å de 7 sista dagarna eller alltså 62 kronor 51 öre, har han med ett öre avbetalt å åttonde dagens böter. Tillämpas regeln om att brutet dagatal förfaller, skulle det alltså strängt taget räcka, om fången på den tjugonde dagen erlade 62 kronor 51 öre. Då det ifrågakommer att angiva vilket belopp, som skall betalas viss dag, för att fången då skall frigivas, synes dock anledning saknas att gynna fången genomatt bestämma av betalningen till det lägsta möjliga beloppet. Detta kan enligt vad ovan sagts blott ske genom tillämpning av regeln om att brutet dagatal förfaller, och ett tillmötesgående i denna del skulle innebära att man så att säga eftergåve en del av straffet, innan det konstaterats, huruvida detta verkligen är erforderligt. Annorlunda blir det däremot, om det visar sig att fången ej kan erlägga 71 kronor 42 öre. I sådant fall kan godtagas ett belopp ned till 62 kronor 51 öre.
Avtjänas ett förvandlingsstraff, som tillkommit efter sammanläggning av flera olika bötesstraff, och skall vid avbetalning den särskilda regeln tillämpas, kan, därest fången erbjuder sig att erlägga de böter, som belöpa å den resterande strafftiden, det belopp, som skall erläggas, icke uträknas med hjälp av en formel. Man får räkna ut be-
loppet genom att pröva sig fram och gång efter annan avdraga de böter, mot vilka svara det högsta förvandlingsstraffet, tills man efter flera räkneoperationer kommer fram till den rest av böter, för vilken förvandlingsstraffet just motsvarar det antal dagar, som avtjänats. Det kan bliva en både tidsödande och besvärlig uträkning, men annan utväg torde ej stå till buds.
Grunden till stadgandet i 2 kap. 11 § strafflagen att förvandlingsstraff ej må sättas lägre än tre dagar torde vara, att man åsyftat att avtjänandet av förvandlingsstraff skall innebära ett kännbart frihetsberövande. Hade minimum bestämts till en dag, skulle tillämpningen av gällande verkställighetsbestämmelser hava medfört att, om fången blott införpassats till fängelset före klockan 24, straffet skulle hava slutat redan klockan 8 följande dag. Om förvandlingsstraffet sammanlagts med omedelbart ådömt fängelsestraff, finnes icke samma anledning att bestämma minimum för förvandlingsstraffet till just tre dagar. Såsom skäl kan uppenbarligen icke åberopas att det vore olämpligt, att förvandlingsstraffet skulle kunna bestämmas till blott en dag, ty om det omedelbart ådömda frihetsstraffet utgör straffarbete och bötesstraffet är blott en dagsbot, blir förvandlingsstraffet tre dagars fängelse, vilket motsvarar straffarbete en dag. Med hänsyn härtill kan det diskuteras, huruvida icke skäl finnas för införandet av ett stadgande därom, att då omedelbart ådömt fängelsestraff förekommer till verkställighet samtidigt med ett förvandlingsstraff, avbetalning av böter finge tillgodoräknas jämväl med belopp, som svarade mot någon del av de tre sista dagarna av förvandlingsstraffet. För att den bötfällde icke skulle slippa allt för lindrigt undan, borde kanske för dylikt fall föreskrivas att avbetalning, som belöper på sista dagen, icke skall få tillgodoräknas för reducering av förvandlingsstraffet. Eljest skulle det mindre tillfredsställande resultatet inträffa, att med tillämpning av regeln att brutet dagatal ej skall räknas, den bötfällde genom erläggande av en obetydlig del av det på sista dagen av förvandlingsstraffet belöpande bötesbeloppet skulle slippa att betala en del av böterna utan att avtjäna ett däremot svarande förvandlingsstraff.
Uti kungl. kungörelse den 8 februari 1935, som trätt i kraft den 1 mars innevarande år, har stadgats att avbetalning av böter ej må ske med belopp mindre än en dagsbot eller, när det gäller omedelbart i penningar ådömda böter, fem kronor. Innan denna kungörelse trädde i kraft kunde avbetalning ske med ett huru litet belopp som helst. Då detta förhållande i anmärkningsvärd omfattning utnyttjades på så sätt att avbetalningar verkställdes med blott ett öre, vilken avbetalning medförde att förvandlingsstraffet minskades med en dag, framtvingades nyssnämnda stadgande. Såsom närmare framgår av ett tidigare nämnt exempel kan vid avbetalning ett öre alltjämt komma att medföra reducering av förvandlingsstraffet med en dag. Denna verkan kommer emellertid hädanefter icke att framträda så stötande, enär enbart ett öre icke kommer att godtagas såsom avbetalning.
Sven Ernberg.