Statsrättsprofessuren i Uppsala. I den redogörelse för de sakkunnigas utlåtanden som läses i SvJT 1934 s. 523, har vad angår jur. dr Carl Gustaf Melander blott yttrats det »samtliga sakkunniga funnit att han ej styrkt sin skicklighet till professorsämbetet». Då dr Melander hos red. uttryckt önskan om ett utförligare referat, meddelas till komplettering följande.
Såsom M:s viktigaste arbete betecknar prof. Reuterskiöld hans äldsta, »Svenska riksdagens justitieombudsman» (1908). Prof. R. yttrar härom att »förf., vars metod och argumentering redan i detta första arbete fått sin sedermera orubbade ensidigt formalistiska inriktning, är i uppgifter och detaljer noggrann, i omdömen och slutsatser, trots all formell logik, visserligen tvärsäker men icke alltid övertygande, och i sin disposition av ämnet oklar och föga överskådlig.» Det anmärkes vidare att intresset för detaljer och utvikningar överskuggar det hela och att framställningen ofta blir vetenskapligt bristfällig även där den innehåller ting av värde, emedan förf. har svårt att skilja huvudsak och bisak. Om »RF § 90» (1910) och en därtill anknytande tidskriftsuppsats (1917) säges att de äro i detaljuppgifter och materialredovisning synnerligen vederhäftiga, men »argumenteringen karakteriseras av samma ordskolastik som återkommer i förf:s alla tryckta arbeten». Vissa av M. åberopade otryckta specimina synas prof. R. vara delvis överlägsna de tryckta, och särskilt en uppsats (om åtal mot riksdagens fullmäktige m. fl.) anses beteckna »ett visst framsteg till mera samlad och juridiskt mera tillfredsställande behandling av ett rent juridiskt ämne». Sammanfattningsvis fäller prof. R. det omdömet att M:s vetenskapliga intresse kräver erkännande, men att han alltfort rör sig på områden och i tankebanor, vilka sakna anknytning till modernt vetenskaplig juridik, och genomgående använder en metod som i varje fall inom juridiken utmynnar i ren skolastik. Slutligen framhålles att inom professurens ämnesgrupp (statsrätt, folkrätt, förvaltningsrätt) numera måste krävas full kompetens särskilt och främst i förvaltningsrätt, i vilken disciplin M. icke kan anses hava styrkt ens någon vetenskaplig skicklighet för professur. — Prof. Malmgren åberopar till en början det utlåtande han i juni 1927 avgav då M. sökte professur vid Stockholms högskola. »Svenska riksdagens justitieombudsman» säges där vara M:s bästa arbete, vittnande om ingående studier, beläsenhet och samlarflit och innehållande flera förtjänstfulla detaljer. Det kan dock om helhet betraktat icke få något högre vitsord, och de brister som där äro till finnande framträda än tydligare i senare tryckta arbeten. »Dispositionen är oklar. Förf. samlar en myckenhet material, men han skiljer icke sedan mellan stort och smått, viktigt och oviktigt»; hans språk är också stundom oklart och mindre välvårdat. M:s otryckta produktion kan ej ändra det tidigare fällda omdömet. »Det är anmärkningsvärt att ingen enda av de större