ELIEL LÖFGREN. Klockorna i Östervåla. Sthm 1934. Bonnier. 358 s. Kr. 9.50.

 

    Man måste vara förf. av detta arbete tacksam för att han, så strängt upptagen som hans tid måste hava varit av maktpåliggande arbete av mångskiftande slag, velat ägna lediga stunder åt det litterära mellanspel, som här upprullas för läsaren. Det är intresset för det på sin tid så omtalade Östervålamålet, vilket förf. haft tillfälle att sätta sig in i både som protokollsnotarie, domare och försvarsadvokat, som förlett honom till denna utflykt på det skönlitterära området. — Emellertid är det mindre skildringen av själva morddramat eller det minutiösa följandet av händelseförloppet före och efter mordet, som i främsta rummet tilldrar sig läsarens intresse. Icke heller ligger arbetets tyngdpunkt i de delar, som återgiva rannsakningarna med de för mordet misstänkta, även om här förekommer åtskilligt vilket ägnar sig till en tankeställare för såväl underrättsdomare och åklagare som kanske framförallt för dem som syssla med processlagsreformen. Det som ger boken dess bestående värde är enligt anm:s uppfattning de kulturbilder från slutet av förra århundradet och från sekelskiftet, på vilka den är så rik. Förf. har i sitt företal omnämnt, att han, då han började skriva, fann att han inte kunde göra historien levande utan att försöka insätta den i dess miljö och ge en föreställning om de personer, som under olika tidsperioder spelat en huvudroll i dramat. Med denna miljö- och personskildring har han tydligen gripit sig an con amore. Den följer oss genom hela boken, och två av bokens avdelningar, »Tidsmiljön. De agerande personerna» och »Mellanspel», hava helt ägnats däråt.
    I kapitlet »Den stillsamma staden» ger förf. oss en typisk bild av en svensk småstad vid sekelskiftet. Den svenska småstaden har ju varit ett omtyckt ämne för åtskilliga skönlitterära författare; men fråga är, om icke denna skildring, som gjorts av en jurist med sinne för humor och öppen blick för allt det mänskliga, ger oss en sannare bild än vad skönlitteraturen i regel förmår. Stadens borgmästare och råd, dess kyrkoherde, dess tidningar och kommunalpolitik, livet på stadshotellet — för den, som upplevt den svenska småstaden vid sekelskiftet, träder den i minnet levande fram vid genomläsandet av detta kapitel. Borgmästaren, för vilken domstolsgöromålen blott voro småsaker, och som »i främsta rummet var ordförande i magistraten, stadens styresman inåt och utåt och den ansvarige ledaren för dess ekonomiska intressen»; domaren, vilken som stadsfullmäktig sökte »rensa upp i skilda skrymslen av kommunalförvaltningen och stötte sig därigenom med vänner och vänners vänner» och som »till sist genom sitt upprensningsnit kom på

 

ANM. AV ELIEL LÖFGREN: KLOCKORNA I ÖSTERVÅLA. 265kant med den dynasti av källarmästare, som efter mörkrets inbrott härskade i staden», vilket gjorde »ett brått slut på domarens karriär som kommunalpamp»; stadens båda tidningar, om vilka det säges: »varom skulle de egentligen tvista? De hade olika utgivningsdagar och huvudredaktörerna möttes varje afton vid sitt gemensamma stambord — strax till höger om disken och flickorna — där de avrundade sina intryck av dagens händelser — — —» —huru förmår icke förf. att med några rader levandegöra förhållandena i den goda staden!
    »Tingssittningen» i den omfattning den haft sedan långa tider tillbaka lider mot sitt slut, och under de sista tjugu åren ha stora förändringar skett i domsagonotariernas ställning. Domarekansliet håller på att omskapas till ett ämbetsverk i smått, med reglerad arbetskraft, ordnade avlöningsförhållanden och — i viss mån — bestämd arbetstid. Det är därför av vikt, för fullständig kännedom om svensk kultur, att de »idylliska» förhållanden, som under en svunnen tid rått på detta område, bliva bevarade till eftervärlden. Hugo Hamilton har i sina »Hågkomster» bland annat skildrat sin tingstid, som förflöt i samma domsaga, där förf. av Östervålaboken förvärvade sina tingsmeriter. Den sistnämnde har i kapitlet: »En ung man på ting 1878—98» givit oss ett värdefullt bidrag till kännedomen om livet och arbetet i en »domsaga på landet» i gångna tider. Såsom rubriken utvisar, göres i detta kapitel en jämförelse mellan tingstjänstgöringen under Hamiltons tid och under förf:s; och om även av denna jämförelse framgår, att Hamiltons — såsom förf. säger — »inföll under den oförfalskat patriarkaliska domartiden, då notarierna voro helt inackorderade hos domaren, med placering mellan barn och övriga underordnade», så hade dock det patriarkaliska förhållandet icke alldeles försvunnit under förf:s tingstid. Eller vad säges om den idyll, som möter oss, då vi få se domaren på torgdagsmorgonen »med en förebrående gest» själv dra upp rullgardinerna i den sömndruckne notariens lya i kansliets mellersta rum »med den glödande kaminen och den lätteligen påtrampade sköldpaddan». Eller då domaren — alltjämt torgdagensmorgon — begav sig, »förelupen av den graciösa 'Tua' och flankerad av förste- och andrenotarierna, ut i marknadsvimlet, följd av jungfru Ellen med korgen». Anm. erinrar sig i detta sammanhangde fantastiska historier, han under sin tingstid av äldre kamrater hörde berättas om den originelle gamle domaren, som under heta sommardagar brukade skicka ut någon av notarierna för att spola grisen, och som alltid begåvade sin yngste notarie med ett par byxor till julen, därvid han själv medföljde till skräddaren för att välja tyget — ett starkt sådant — och övervaka måttagningen. Eliel Löfgren framhåller, hurusom varje generation jurister haft historier om sina domare — för att sedan själva hemfalla åt lika stora eller små egendomligheter. Sådana äro människorna; och denna förståelse för det mänskliga utgör en styrka hos förf.
    I kapitlen om »Domaren» och om »Riksåklagaren» har förf. åstad-

 

266 PEHR CEDERSCHIÖLD.kommit karaktärsskildringar av hög valör. Han har även i dessa kapitel gjort brottmålsdomarens och polismannen-åklagarens yrkesutövning till föremål för en ingående kritik; men kritiken är saklig, den riktar sig mera mot systemet än mot personen, och om den än bjuder på beska piller, har förf. dock aldrig i dem gjutit gift. Om anm. läst rätt mellan raderna, synes för övrigt förf:s skarpaste kritik rikta sig mot de länsstyrelser, vilka på sin tid förordnade »riksåklagaren» till särskild åklagare i vissa brottmål, bl. a. Östervålamålet. — För ett rättvist bedömande av domarens metod vid handläggningen av Östervålamålet låter förf. oss få del av en, såsom han med rätta framhåller, av de psykologiskt mest gåtfulla och rättsligt mest intressanta mordaffärer, som under senare tid förekommit i vårt land, nämligen det s. k. Yngsjömålet, vilket samme domare handlade och avdömde.
    De förändringar i lekmannaelementet i brottmålsprocessen, som förf. antar att den förestående omdaningen av vår domstolsorganisation skall komma att medföra, föranleda förf. att ägna några minnesord åt den gamla svenska nämnden från tiden omkring sekelskiftet. Vad förf. här uttalar om nämndens betydelse, om dess deltagande i det verkliga avgörandet av målen och om nämndemännens uppgift att vara betrodda mellanhänder för befolkningen i alla dess rättsliga angelägenheter, torde äga sin tillämplighet jämväl på våra dagars nämnd, åtminstone då fråga är om häradsrätter i vilka nämnden, i likhet med den av förf. skildrade, uteslutande består av bönder.
    De självbiografiska brottstycken förf. skänker oss såväl i kapitlet »En ung man på ting» som i avdelningen »Mellanspel», väcka hos läsaren längtan efter mer. De sidor i kapitlet »Försyn eller slump», där förf. låter oss kasta en blick in i hans föräldrahem i Bjurholms prästgård och i hans skolliv i Gävle, röja en förståelse för ungdomens mentalitet, som man icke är van att möta. — I kapitlet »En ung Stockholmsadvokat» ger förf. oss några glimtar av arbetet på Setterwalls förnämliga advokatkontor med den vackra utsikten över Strömmen, han berör advokatyrkets sociala läge vid sekelskiftet, låter oss som hastigast se ett demonstrationståg för allmän rösträttmed Heidenstam, Per Hallström, Carl Laurin och Tom Forssner bland deltagarna, samt omnämner några mera intressanta fall från denna tid, där kända advokater uppträtt som rättegångsbiträden åthäktade. Detta sista i samband med en redogörelse för då rådande uppfattning i fråga om rättegångshjälp åt häktad.
    Förf. säger i sitt företal att hans berättelse skall fylla sitt syfte, »om den i någon mån kan väcka intresse för en ordning, vari åklagarens ställning hålles i sär från polisens; försvarsadvokaten, i rättens tjänst, tillerkännes en uppgift likvärdig med åklagarens; och domarne, till skillnad från bisittarna i den gamla Areopagen, erhålla möjlighet att se, innan de döma». Att en klart seende domstol, städse bevarande sin objektivitet, är ett ofrånkomligt krav för vår rättskipning, därom torde icke delade meningar råda. Om uppfatt-

 

ANM. AV ELIEL LÖFGREN: KLOCKORNA I ÖSTERVÅLA. 267ningen av försvarsadvokatens jämnställdhet med åklagaren ännu icke fullständigt lyckats tränga igenom, torde berättelsen säkerligen komma att bidraga till att så sker. Vad man måhända har anledning att med oro fråga sig är, om icke utvecklingen kommer att gå därhän, att åklagarmakten blir vid domstolen svagare representerad än försvaret. — I sin hela boken genomgående plädering för nödvändigheten av rättegångshjälp åt häktad vidrör förf. icke det enligt gällande ordning rådande, mindre tillfredsställande förhållandet att ofta, då fråga är om brott, å vilka SP 19: 6 är tillämplig, häktningsåtgärds vidtagande eller icke blir det faktiskt avgörande förhuruvida den tilltalade kommer att erhålla rättegångshjälp.
    Östervålas klockor voro missvisande. Detta fel torde icke vara något speciellt utmärkande för Östervåla. Ibland kan det synas, som om tidens ur blivit mera missvisande än det var, då seklet var ungt. Hur som helst, i vår vrånga värld torde det icke stå i mänsklig makt att vrida tiden rätt; kan det förunnas en människa att — som förf. — i någon mån rucka på urverket, i rätt riktning, kunna både han och vi hava anledning att vara tacksamma.
Pehr Cederschiöld.