JON SKEIE. Angrepet paa rettergangsreformen av 1915. Oslo 1935. Norli. 26 s. — Bilag til Jon Skeie: Den norske Civilproces.

 

    Det i høiesterettsdommer Schjelderups uppsats här ovan (s. 225 ff.) refererade kommittéförslaget till slutlig instans- och rättsmedelsordning för den norska civilprocessen har icke undgått att framkalla gensagor från en anhängare av 1915 års principbeslut i ämnet. Prof. Skeie har sålunda i en nyutkommen broschyr uttalat sin förkastelsedom över det nya förslagets ankeordning och påyrkat ett realiserande över hela linjen av den för tjugo år sedan antagna men icke i sin helhet ikraftträdda ordningen. Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av huvudstadgandet beträffande rätten till klagan hos høiesterett, § 357 p.2, anmärker Skeie till en början, att densamma skulle vara i flera hänseenden oklar, till följd varav det torde bliva svårt att få till stånd en likformig praxis på området. Principiellt finner Skeie det vidare oriktigt, att rätten till klagan i så vid utsträckning icke blir objektivt fixerad utan ställes i beroende av enskilda domares — ledamöterna av det s. k. kjæremaalsutvalget — gottfinnande. Skeie betecknar det även såsom enastående i norsk lagstiftnings historia, att man nu vill upphäva en grundläggande bestämmelse i ett antaget lagverk, vilken ännu ej prövats och vilken vid sin tillkomst efter långvarigt ingående dryftande vunnit nästan enhällig anslutning från dem, som fått till uppgift att sätta sig in i reformfrågan. Om kommitténs förslag på denna punkt realiseras, har kommittén enligt Skeie realiter — ehuru i annan form än tidigare — konserverat den olyckliga blandning av gammalt och nytt, av omedelbarhet i underrätt och det gamla bevissystemet i överrätt, som utmärker det sedan 1925 bestående provisoriet på området. Skeie anmärker slutligen även därpå, att kommittén i så vid utsträckning förutsatt protokollering av parts- och vittnesförklaringar — härigenom skulle civilprocessordningens princip om bevisomedelbarhet hava fått ett grundskott.
    Skeies kritik har i sin tur icke fått stå oemotsagd. I ett föredrag inför den norska domareföreningen i februari 1935 (refererat i »Medlemsblad for den norske dommerforening» nr 115 — 116 s. 200 ff) upptog sålunda kommitténs ordförande, høiesterettsjustitiarius PAAL BERG, under den efterföljande diskussionen sekunderad av Schjelderup, de av Skeie framförda argumenten till bemötande. Skeies fruktan för svårigheterna att med ledning av kommittéförslagets lagtext få till stånd en enhetlig praxis i fråga om rätten till klagan betecknades därvid såsom överdriven. Invändningen att rätten till klagan borde vara objektivt bestämd bemöttes med en hänvisning till att man sedan gammalt

 

på grundval av en diskretionär prövning låtit mål gå vidare till høiesterett, då det omtvistade beloppet legat under ankegränsen eller ankefristen varit försutten; därjämte påpekades, att både i England och i Frankrike en diskretionär prövning av frågan om fullföljdsrätten i civila mål vore regel. Mot uttalandet att 1915 års ankeordning vunnit nästan enhällig anslutning från de särskilt sakkunniga anmärktes, att det vore riktigare att säga, att denna ordning accepterats som ett nödvändigt ont, en nödvändig konsekvens av att bevisomedelbarheten icke kunde genomföras i høisterett. Och slutligen framhölls, att om något »angrepp» på 1915 års principbeslut kunde det icke vara fråga — de bärande grundtankarna däri vore bevarade även med den ordning, kommittén föreslagit. — De närvarande domarna synas att döma av diskussionsreferatet hava stått ganska främmande för Skeies synpunkter på ankeordningens utformning, och mot allenast två nejröster antog föreningenen resolution av innebörd att høiesterett borde erhålla kompetens att avgöra civila ankesaker i den utsträckning, som kommittén föreslagit. Å andra sidan uttalade sig föreningen med avsevärd majoritet mot en utvidgning av plikten att protokollera parts- och vittnesutsagor under huvudförhandlingen.

K. H.