Mellanstatligt lagstiftningsarbete i U. S. A. Den ökade brottsligheten i U. S. A. under de sista decennierna har på strafflagstiftningens område aktualiserat de olägenheter, som betingas utav tillvaron av de olika delstaterna såsom sinsemellan fristående lagstiftningsområden. I vid utsträckning har man sökt övervinna dessa olägenheter genom att föra in särskilt svårbekämpade brottsarter under den federala lagstiftningen och därmed under det federala polis- och domstolsväsendet. Härvid har man visserligen varit bunden av de gränser, som konstitutionen uppdrager för den federala lagstiftningsmakten, men genom en extensiv tolkning av ifrågavarande grundlagsstadganden har man lyckats skapa oanat många utvägar för unionsmyndigheterna att bekämpa även annan brottslighet än den i inskränkt mening federala. Karakteristisk för denna strävan är den av den 73. kongressen (1934) antagna lagen till förhindrande av att anklagade personer eller vittnen fly från en stat till en annan, den s. k. Fugitive Felon Law, vilken lag stadgar fängelse- eller bötesstraff för den, som förflyttar sig från någon delstat, något territorium« eller någon besittning inom U. S. A. i syfte att undvika åtal för vissa grövre brott eller att undgå att vittna i något mål rörande grövre brott. Denna lagutfärdades med stöd av kongressens i konstitutionen givna makt över den mellanstatliga handeln (interstate commerce), ty — såsom saken uttryckts aven ledamot av unionens högsta domstol i ett ledande rättsfall på området— »handeln delstaterna emellan består av förbindelser (intercourse) och varuutbyte (traffic) mellan deras medborgare samt innefattar transport av både personer och egendom; det kan alltså i sammanhanget vara fråga om förflyttning av såväl personer som egendom; d. v. s. en människa kan sägas move or be moved in interstate commerce»!

 

20 — Svensk Juristtidning 1935.

 

306 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.    Det är å andra sidan tydligt, att man icke på sådana vägar kan komma hur långt som helst. På sistone har man därför i kampen mot brottsligheten börjat uppmärksamma en i författningen given möjlighet för två eller flera stater att med kongressens samtycke genomföra gemensam lagstiftning i olika ämnen (article 1 section 10 av unionsförfattningen). Tidigare har detta grundlagsstadgande sällan utnyttjats. Allt sedan 1789 ha tillhopa endast omkring sjuttio på grundval av denna bestämmelse slutna överenskommelser godkänts av kongressen. Dessa hava i det stora flertalet fall gällt ämnen utom strafflagstiftningens område såsom beskattning, övervakande av seglation, bevarande av naturtillgångar o. d. Endast åtta hava haft avseende på strafflagstiftningsfrågor, och alla åtta hava berört det relativt begränsade frågekomplexet om jurisdiktionen över gränsvattendrag.
    Genom den av den 73. kongressen (1934) antagna s. k. Interstate Compactact har kongressen i anslutning till det nämnda författningsstadgandet lämnat ett generellt förhandssamtycke till alla mellanstatliga avtal »i och för samverkan och ömsesidig hjälp till förebyggande av brott och till upprätthållande av strafflagstiftningen samt för inrättande av sådana institutioner — — —som kunna befinnas önskvärda för att göra dylika avtal effektiva.» Den tidsödande omgången för inhämtandet av kongressens samtycke till avtal i angivet syfte har alltså bortfallit.
    Från de federala myndigheternas sida har det framhållits, att dylika avtal olika delstater emellan nu vore av behovet påkallade särskilt på fyra punkter: I. I fråga om rätten för förföljande polismän från en stat att anhålla personer, som flytt över gränsen till en annan stat. II. I fråga om återförande av vittnen som lyckats fly från den stat, där deras närvaro som åklagarvittnen i brottmål är påkallad. III. Vad angår upprättande av för flera stater gemensamma polisorgan. IV. Vid övervakandet av personer, som blivit villkorligt dömda eller frigivna i en annan stat än den, där de sedermera slagit sig ned.
    I förstnämnda hänseende äro förhållandena nu så otillfredsställande, att om en förföljd brottsling lyckats komma över gränsen till en annan stat än den, vars polismän äro honom i hälarna, dessa polismän förlora varje som helst officiell befogenhet att verkställa anhållande o. d. åtgärder. Och om brottslingen ändå skulle bliva anhållen på grund av den rätt att gripa, som varje amerikansk medborgare i vissa situationer har, kan vederbörande återföras till den stat, där brottet begåtts, först efter en regelrätt utlämningsprocedur. — Vad angår möjligheten att komma till rätta med flyende vittnen är det alltjämt i tre fjärdedelar av unionsstaterna så, att ett på angivet sätt tredskande vittne icke kan hämtas och utlämnas till domstol i annan stat.
    Vid en i dec. 1934 i Washington avhållen konferens för brottslighetens bekämpande (se nedan s. 315) hänvisades från de federala myndigheternas sida med eftertryck till den möjlighet, som Interstate Compact act erbjuder för delstaterna att komma till rätta med sådana brottslighetssituationer, som gå utöver en enskilds stats förmåga. Och gentemot de allt starkare och oftare hörda kraven på ökat federalt ingripande mot brottsligheten framhölls, att det existerar en rad problem rörande kriminalitetens bekämpande, som lämpligast lösas icke genom federala åtgärder utan genom samverkan mellan grannstater på basis av Interstate Compact act.

 

K. H.