RAGNAR KNOPH. Oversikt over Norges rett. Oslo 1934. Nationaltrykkeriet. XXII + 458 s. Inb. kr. 16.00.

 

    Den förändring i den norska studieordningen, som började tilllämpas i höstas, förde med sig behovet av en icke alltför kort men dock för nybörjare avsedd översikt över gällande norsk rätt. För att tillgodose detta behov har Knophs arbete tillkommit. Förf. vill enligt förordet själv ha boken betraktad mera som ett utkast än som ett färdigt arbete, men han "liker ikke maskinskrevne bøker" och har därför — trots den knappa tid han kunnat ägna åt utarbetandet— velat ge studenterna en tryckt lärobok. Den friska, frejdiga ton, som fäst sig i minnet hos den, som haft nöjet att höra ett föredrag eller ett debattinlägg av Knoph, framträder även här i hög grad. Bokens förmåga att genom hela sin stil och läggning verka uppfriskande på läsaren har f. ö. i SvJT:s spalter (1935 s. 73) redan vitsordats av märket B. W. i anslutning till VINDING KRUSES rekommendation av densamma till juridiska melankoliker (UfR 1934 s. 309).Vad innehållet beträffar, hänvisar Knoph själv till STANGS Inled-

 

ning til formueretten, MUNCH-PETERSENS Den borgerlige Ret i Hovedtræk och VINDING KRUSES Ejendomsretten såsom arbeten, till vilka han står i speciell skuld. Genom en särskild tillägnan av boken har Knoph dessutom velat i anledning av Munch-Petersens hastiga bortgång hedra dennes minne.
    För en svensk läsare blir det naturligt att anställa jämförelser mellan Knophs Oversikt och vår närmaste motsvarighet, BJÖRLINGS Lärobok i civilrätt för nybörjare. Omfattningen av de båda framställningarna är emellertid icke densamma. Björling begränsar sig till civilrätten i den mening vi här i Sverige bruka använda ordet och berör alltså icke den speciella privaträtten och ej heller straff och processrätten. Något bredare lagd är MUNCH-PETERSENS framställning, som utöver civilrätten i korthet behandlar också "RettensHaandhævelse". I svensk litteratur representerar HOLMBÄCKS nyutkomna Lag och rätt, med undertiteln Rättsförhållanden mellan enskilda — Brott och straff — Rättegång (Tidens medborgarhandböcker XVI; se SvJT 1935 s. 160), ett arbete som till sin yttre ram är något vidare än Björlings och ungefär motsvarar läroområdet för de propedeutiska kurserna vid våra fakulteter (med tillägg av några speciellt-privaträttsliga huvudpunkter), ehuru det till innehållet är tillrättalagt för ett något annat syfte och i stor utsträckning är knappare eller åtminstone mera koncentrerat än Björlings. Knophs Oversikt slutligen har en ännu vidare ram, vilket särskilt framträder genom de allmänt encyklopediska avsnitten i bokens början. Under rubriken "Rett og rettsvidenskap" skildrar han rätten och samhället, stat och rätt, rättens källor och tillämpning samt rättsvetenskapen. I avsnittet "Noen juridiske grunnbegreper" ges en framställning avsubjektiva rättigheter, "rettshandelen" och tiden ur rättslig synpunkt. Under rubriken "Rettssystemet" behandlas systematikens betydelse och skillnaden mellan offentlig och privat rätt — i samband varmed förf. varnar för en ensidigt privaträttslig syn på hela rätten— samt indelningen av privaträtten. Ett dylikt sammanförande av vissa rättsencyklopediska grundlinjer med den för nybörjare avsedda översikten av det rådande rättssystemet förefaller anm. vara ur undervisningssynpunkt att föredraga framför splittringen hos oss på den obligatoriska propedeutiska kursen och undervisningen i encyklopedi. En reform på denna punkt skulle måhända kunna ske genom alt inordna studiet av nämnda grundlinjer i propedeutiska kursen och förlägga encyklopediens grundligare studium till annan tidpunkt, t. ex. slutet av jur.-kand.-examens första hälft. — Den övervägande delen av Knophs bok upptages emellertid — naturligt nog — av de privaträttsliga avsnitten. Boken avslutas med en avdelning om "Skadebot og straff" och en om "Rettshåndhevelsen".
    Som ett genomgående drag i Knophs behandling av de olika rättsområdena framträder strävan att öppna läsarens ögon förrättslivets dynamiska karaktär, för rättens sociala natur och funktion. Förrättsvetenskapens del kräver han också, att den "må være ekspansiv, åpen og mottagelig, og undgå isolasjon og kinesiske murer";

 

den har att "søke levende kontakt med de andre videnskapene om samfundet og dets utvikling" (s. 19). Framställningen är, som redan antytts, i hög grad livfull och stimulerande. För en svensk jurist är den en utomordentlig introduktion i studiet av norsk rätt. Det vore helt visst av stor betydelse för arbetet på en alltmera ökad nordisk rättsgemenskap, om framställningar av denna art funne vägen även till andra än det egna landets jurister och juris studerande och kunde väcka intresse för och skapa kunskap om övriga nordiska frändefolks rättsliv — vid sidan av det officiella samarbetet, juristmöten, studentjuriststämmor o. s. v.
    Det faller utom ramen för detta omnämnande att ingå på en debatt av de olika rättsliga problem, som Knoph behandlar. Det ligger i sakens natur, att i en dylik översikt teserna icke kunna mera utförligt motiveras och distinktionerna stundom måste endast på ett ungefär antydas. Det kunde annars ha sitt principiella intresse att dröja vid en och annan punkt, exempelvis vid förf:s gränsdragning mellan subjektiv rätt och enbart handlingsfrihet (s. 23 ff.), där framställningen icke synes fullt klar. Ett frågetecken får man väl i detta sammanhang sätta vid förf:s kategoriska uttalande (s. 24 noten), att det är "helt uriktig (kurs. här), når det under tiden sies at rettsvidenskapen tenker sig de subjektive rettigheter som selvstendige vesener, med en egen mystisk tilværelse". Helt kan väl dylika tankegångars existens även i nyare rättsvetenskap icke gärna förnekas, om än skilda meningar råda om deras utbredning och betydelse.
    Vad som här skall påpekas är endast ett och annat ur Knophssystematik, som på flera punkter avviker från vad vi äro vana vid. Det är ju alltid — icke minst ur den juridiska undervisningens synpunkt — angeläget att överväga, i vad mån gängse systematik verkligen fullgör sin uppgift att vara "en god veiviser for den som forsøker å vinne forståelse av rettens regler" (s. 33) eller tvärtom vållar hinder och svårigheter vid undervisning och studium. Intresset knyter sig här närmast till Knophs disposition av arbetets privaträttsliga huvudparti, Dispositionen bygger i första hand på den välkända grupperingen i personrätt, familjerätt, förmögenhetsrätt och arvsrätt. Redan här framträder emellertid en avvikelse från Björling, som i st. f. förmögenhetsrätten har två självständiga avdelningar, sakrätt och obligationsrätt. En gemensam avdelning för förmögenhetsrätten är en given fördel, om man nämligen såsom Knophvid under indelningen bryter med motsättningen mellan sakrätt och obligationsrätt som allomfattande indelningsgrund. Icke minst pånybörjarstadiet för det olägenheter med sig att över hela linjen bygga på sistnämnda motsättning, varigenom behandlingen av naturligt sammanhörande företeelser splittras och vissa förmögenhetsrättsliga avsnitt få bli utan sin tillbörliga självständiga plats. VINDING KRUSE har i UfR 1934 s. 307 beklagat, att Knoph bibehållit den hävdvunna termen "formueretten" i st. f Vinding Kruses egenbeteckning "Ejendomsretten". Enligt anm:s mening är sistnämnda beteckning dock alltför ägnad att medföra oklarhet i förhållande till

 

hävdvunnet juridiskt uttryckssätt. På svenska vore det omöjligt att för dylikt bruk använda sig av "äganderätten", och ej heller "egendomsrätten" el. dyl. skulle innebära någon nyhet av värde. Ordet förmögenhetsrätt torde gott kunna stå sig, även om icke uteslutande rent ekonomiska synpunkter faktiskt behärska dess innehåll (jfr E. HAGERUP BULL i TfR 1934 s. 448 not 1).
    Knoph inleder förmögenhetsrätten med en "allmän del" (allmänna synpunkter, avtals- och fullmaktsläran) och kommer därefter in på "Tingsretten" (sakerna och sakrätlerna, besittningen, äganderätten, dess förvärv och upphörande, omsättningen av lösöre, fastigheter och fartyg samt några ord om särskilda sakrätter). Så behandlas i ett omfattande avsnitt "Fordringsretten", innefattande även en paragraf om arbetsavtalen, vilka efter några ord om utvecklingen från liberalismens till nutidens arbetsrätt få en relativt fyllig behandling.(Reglerna om utomobligatoriskt skadestånd behandlas icke inom"fordringsretten" utan — jfr ovan — tillsammans med straffet i en utanför förmögenhetsrätten placerad särskild avdelning.) Därpå följer ett avsnitt om "Immaterialretten", som förf. är angelägen att befria från den "Askepottilværelse" (s. 279), som den fört i äldre systematik. Immaterialrättens stora och växande betydelse gör det utan tvivel motiverat att skänka den en självständig plats även i en elementär översikt. Såsom ytterligare ett särskilt förmögenhetsrättsligt avsnitt uppställer Knoph därefter "Panteretten". Att behandla dess problem inom sakrätten är enligt förf. "ikke særligrettledende, siden både fordringer og immaterialrettigheter kan væregjenstand for pant" (s. 305). Förf. för oss därefter till "Sammenslutningenes rett", som på detta sätt intager den naturliga ställningen av en egen, enhetlig avdelning (Björling följer den äldre metoden att på grund av begreppet juridisk person huvudsakligen behandla motsvarande materia inom personrätten men hänföra vissa av problemen till en avdelning om bolags- och föreningsavtal inomden speciella obligationsrätten; jfr mot en dylik uppläggning Knophs. 323 ff.). I samklang med förf:s strävan efter en "funktionell"systematik står hans gruppering av de olika sammanslutningarna icke i bolag, föreningar och stiftelser utan i affärsdrivande och konkurrensreglerande sammanslutningar, ideella föreningar och slutligenstiftelser (s. 326). Som en avslutande självständig del av förmögenhetsrätten uppställes till sist "Konkurranseretten", som enligt förf. har svårt att finna sig till rätta i "de gamle nedarvede båser"(s. 356). Om denna systematiska nybildning kommer att slå igenom, är väl ovisst; onekligen riktar förf. dock genom densamma redan i rättsstudiets tidigaste skede uppmärksamheten på en för de moderna samhällenas ekonomiska liv mycket viktig del av rättsordningen. Självfallet betonar förf. i detta sammanhang, att det "i nesten likehoi grad er offentligrettslige som privatrettslige synspunkter der behersker konkurranseretten, slik som den idag trer frem" (s. 356).
    Utan att överskatta systematikens betydelse har anm. med det sagda velat erinra om frågor, som för studiet och i viss mån —

 

genom uppdelningen i ämnen och lärostolar — även för det rättsvetenskapliga arbetets inriktning äro av betydelse. Därmed är icke sagt, att det skulle vara lätt att finna den rätta avvägningen mellan traditionens naturliga krav på beaktande och strävan att låta det moderna rättslivets funktionella uppbyggnad få sitt erforderliga uttryck.

Åke Malmström.