Domsagostadgans slutliga ikraftträdande m. m. Som bekant kunde den i 1933 års domsagostadga fastslagna principen om upphörande av det tidigare rådande vikariatsystemet vid häradsrätterna icke till alla delar genomföras i samband med stadgans ikraftträdande d.1 juli samma år. Förutsättningen för en fullständig övergång till den nya ordningen var, att häradshövdingarna i de större domsagorna finge till sitt förfogande särskilt kvalificerad arbetskraft, sekreterare. Då dessa befattningshavare icke kunde omedelbart anställas i alla de domsagor som därav voro i behov, erfordrades en övergångstid under vilken det gamla tingssittningssystemet bibehölls. Denna övergångstid fastställdes till d. 1 juli 1935. Man räknade därvid med att fr. o. m. sistnämnda dag sekreterare skulle finnas anställda till erforderligt antal.
    För närvarande äro medel beviljade för anställande av sammanlagt 37 sekreterare i domsagorna, därav 10 fr. o. m. d. 1 jan. 1935. Härutöver äskades i årets statsverksproposition anslag för ytterligare 10 nya sekreterare, dock först fr. o. m. d. 1 jan. 1936. Föredragande departementschefen utgick därvid ifrån att i sådana domsagor, där domsagostadgans nya bestämmelser om tingssittning ej kunde tillämpas utan att sekreterare anställdes, dispens från domsagostadgans nu avsedda bestämmelser erhölles i sådana fall, då framställning om anställande av sekreterare ej kunnat bifallas.
    I en i januari i år till K. M:t inkommen skrivelse har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar hemställt om utsträckning av tiden för tillämpningen av domsagostadgans övergångsbestämmelser. Styrelsen anförde bl. a. följande. Olägenheter av de nya bestämmelserna hade visat sig i det att svårigheter yppats att besätta notariebefattningarna i vissa domsagor, då notarierna icke hade utsikt att få hålla allmänna sammanträden. Det torde vara ovedersägligt att häradshövdingarnas arbetsbörda, åtminstone i de större och medelstora domsagorna, vore synnerligen stor. En minskad tillgång till notarier skulle därför innebära stora svårigheter. Särskilt betänkligt vore det om utsikterna till arbetshjälp skulle minskas under de närmaste åren, då en ny viktig arbetsuppgift åvilade häradshövdingarna, nämligen uppläggande av de nya fastighetsböckerna. Övergångsbestämmelserna rörande häradshövdings rätt till ledighet och notaries befogenhet att hålla allmänt sammanträde syntes böra gälla så länge arbetet med uppläggande av de nya fastighetsböckerna påginge. I varje fall syntes övergångsbestämmelserna böra bibehållas till dess i samband med rättegångsreformens genomförande hithörande frågor finge sin slutgiltiga lösning.
    I en inom justitiedepartementet under sistlidne februari utarbetad promemoria (justitiedepartementets promemorior 1935: 1) uttalades att, vid bifall till det i statsverkspropositionen gjorda äskandet, behovet av sekreterare tillsvidare torde få antagas vara praktiskt taget fyllt och att med ingången av år 1936 det alltså skulle vara möjligt att genomföra 1933 års domsagostadga även i fråga om tingssittningen. I överensstämmelse härmed föreslogs i promemorian att giltighetstiden

 

för ifrågavarande övergångsbestämmelser måtte utsträckas att gälla till d. 1 jan. 1936.
    Förenämnda promemoria har varit utremitterad till vederbörande myndigheter och enskilda sammanslutningar för yttrande, varjämte hovrätternas utlåtanden inhämtats över skrivelsen från häradshövdingföreningens styrelse. Av de hörda myndigheterna har Svea hovrätt uttalat, att hovrätten funnit starka skäl tala för en utsträckning av övergångstiden på sätt i promemorian föreslagits, men att hovrätten icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en ytterligare förlängning av nämnda tid. I samma riktning hava rikets övriga hovrätter uttalat sig. Jämväl flertalet häradshövdingar har intagit en ståndpunkt motsvarande hovrätternas.
    I en i riksdagen inom första kammaren väckt motion (nr 101) yrkades emellertid, att domsagostadgans övergångsbestämmelser måtte utsträckas att gälla tills vidare och intill dess den ifrågasatta allmänna rättegångsreformen bleve genomförd. Statsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 129) tillstyrkte K. M:ts förslag om anvisande av medel för avlönande av ytterligare 10 sekreterare, ansåg vid sådant förhållande att det kunde ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl förelåge för den i motionen föreslagna utsträckningen av övergångsbestämmelserna. Däremot fann utskottet den i departementspromemorian ifrågasatta utsträckningen av övergångsbestämmelserna välbetänkt. Utskottetf örutsatte dock att, då så befunnes erforderligt, undantag komme att medgivas från domsagostadgans bestämmelser i fråga om vikariat för häradshövding, så att vikariatet jämväl efter d. 1 jan. 1936 kunde anförtros i domsaga tjänstgörande förste eller andre notarie.
    Riksdagen beslöt i den av statsutskottet angivna riktning. K. M:t har därefter d. 7 innevarande juni utfärdat kungörelse (nr 270) av innebörd, såvitt här är i fråga, att övergångsbestämmelserna i 38 § andra stycket domsagostadgan — avseende såväl behörighet för förste eller andre notarie att i den i 1925 års domsagostadga angivna ordning förvalta häradshövdingämbete som ock rätt för häradshövding i domsaga där sekreterare icke finnes anställd att åtnjuta tjänstledighet enligt bestämmelserna i 19 § sistnämnda stadga — skola äga fortsatt giltighet intill utgången av år 1935.
    Något ytterligare allmänt uppskov med övergången till den nya ordningen torde av allt att döma icke vara att påräkna. Självfallet komma emellertid i framtiden förhållandena i en eller annan domsaga att föranleda till att undantag måste göras från de nya bestämmelserna. För den händelse det skulle visa sig att på grund av vederbörande häradshövdings höga ålder eller sjukdom eller av annan särskild orsak domsagostadgans bestämmelser om häradshövdings rätt till ledighet icke skulle kunna tillämpas, torde sålunda erforderlig dispens från nämnda bestämmelser böra medgivas. Likaså synes K. M:t, där så finnes erforderligt, böra medgiva häradshövding tjänstledighet för uppläggande av nya fastighetsböcker utöver vad gällande författning i ämnet ger möjlighet till. Slutligen kan, på sätt statsutskottet uttalat, tyd-

 

ligen i undantagsfall ifrågakomma att även förste eller andre notarier tagas i anspråk för vikariat jämlikt 24 § domsagostadgan.

 

    Ytterligare ett par frågor rörande domsagoförvaltningen berördes i förutnämnda promemoria, nämligen om domsagornas behov av rättsbildade biträden, om dessa biträdens avlöningsförhållanden samt om meritberäkning för rättsbildat biträde som tjänstgör utan förordnande. Dessa frågor ha vid flera tillfällen under senare tid förts på tal (se SvJT 1934 s. 175 och 1935 s. 80). Senast ha i en vid årets riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 6) vissa åtgärder påyrkats åsyftande att utöka antalet notarier i domsagorna och att förbättra ifrågavarande biträdens avlöningsförmåner.
    I promemorian framhölls bl. a. att beträffande ett flertal domsagor gällde numera utan tvivel, att domsagostadgans bestämmelser om förste och andre notarie icke beredde möjlighet till anställande av så många rättsbildade biträden som krävdes för arbetet i domsagan. Olägenheterna av att inga avlöningsbestämmelser funnes för den juridiskt skolade arbetskraft, som utöver dessa notarier erfordrades och måste av vederbörande häradshövding anskaffas, låge i öppen dag. Å ena sidan kunde det i de flesta fall icke skäligen begäras, att häradshövdingen ensam skulle avlöna den extra rättsbildade arbetskraft som oundgängligen erfordrades. Å andra sidan bleve häradshövdingen, om han skulle vara hänvisad enbart till sådan arbetskraft som ställdes till förfogande utan ersättning, i hög grad beroende av tillfälliga konjunkturer på arbetsmarknaden. Anledning syntes därför föreligga att nu söka helt förverkliga det mål vartill redan gällande bestämmelser syftat, eller att samtliga de rättsbildade biträden som oundgängligen krävdes för domsagornas behöriga skötsel erhölle avlöning huvudsakligen utgående av statsmedel. Förkastligt syntes däremot vara att genom återinförande av den ordning för tingssittningen som gällde enligt 1925 års domsagostadga söka locka unga jurister att kostnadsfritt ställa sin arbetskraft till förfogande.
    Med anledning av påståendet att de nyexaminerade juris kandidaterna — inför utsikten att icke längre få sitta ting — icke skulle i samma utsträckning som tidigare söka sig till domsagorna har från justitiedepartementet under hand från hovrätterna inhämtats upplysning i berörda hänseende. Av den å nästa sida intagna tablån, vilken utgör en sammanställning av de från hovrätterna lämnade uppgifterna i ämnet, framgår att någon tendens till nedgång i antalet rättsbildade biträden i domsagorna icke är skönjbar.
    Anmärkas bör vidare att, enligt uppgift från hovrätterna, under ifrågavarande tidsperiod icke vid något tillfälle någon avlönad notariebefattning varit obesatt.
    I förenämnda promemoria föreslogs att — för genomförande av principen att alla för en domsagas skötsel erforderliga rättsbildade biträden borde vara avlönade — den nuvarande begränsningen av antalet andre notarier i varje domsaga måtte upphävas samt att så många andre notarier måtte få anställas som K. M:t i varje särskilt

 

Antal notarier i domsagorna under tiden 1 jan. 1930—1 jan. 1935.

Domsagor under 1930 1 jan. 1931 1 jan. 1932 1 jan. 1933 1 jan. 1934 1 jan. 1935 1 jan. Svea hovrätt 199 199 205 202 199 196 Göta hovrätt 126 118 125 129 118 127 Skånska hovrätten 58 64 63 65 64 58 Summa 383 381 393 396 381 3811 juli 1 juli 1 juli 1 juli 1 juli Svea hovrätt 208 206 212 220 217 Göta hovrätt 118 115 128 127 134 Skånska hovrätten 62 66 65 65 61 Summa 388 387 405 412 412

fall funne erforderligt. Vid prövning av ansökning om anställande av en ny andre notarie borde dock tillses, att erforderligt antal icke rättsbildade biträden vore anställt i domsagan, så att icke notarier bleve anställda för fullgörande av mindre kvalificerade sysslor vilka borde ankomma på andra biträden. I sådana fall, då en domsagas skötsel utöver förste notarien eller utöver förste och andre notarier visserligen krävde ytterligare ett rättsbildat biträde men detta likväl icke kunde helt sysselsättas med arbete som förutsatte juridisk kompetens utan även måste i någon mån utföra mindre kvalificerade sysslor, syntes möjlighet böra öppnas för anställande av en notarieaspirant med en årslön av förslagsvis 1,200 kr., varav staten och häradshövdingen betalade hälften var, i vissa norrländska domsagor möjligen med tillägg av 300 kr. av statsmedel.
    Efter häradshövdingarnas hörande ha hovrätterna — vilka tillstyrkt förslaget om utökning av antalet avlönade rättsbildade domsagobiträden — till K. M:t inkommit med uppgifter å det antal biträden av i promemorian angivna slag som vederbörande hovrätt funnit minst erforderligt för behörig skötsel av varje inom dess domvärjo belägen domsaga. Enligt hovrätternas beräkningar skulle det i hela landet erfordras ytterligare 36 andre notarier vartill komme 52 notarieaspiranter.
    Förenämnda motion föranledde ej någon riksdagens åtgärd, då den i motionen åsyftade frågan redan var under övervägande inom justitiedepartementet, men riksdagen godkände ett uttalande av statsutskottet, att blivande förslag i ämnet i princip borde så utformas, att kostnaderna för de nya biträden, som befunnes erforderliga för domsagornas skötsel utöver dem som för närvarande funnes anställda, icke måtte drabba häradshövdingarna.

Ernst Leche.