Danskt lagförslag angående utomäktenskapliga barn m. m. I stort sett gäller beträffande de utomäktenskapliga barnens rättsställning i Danmark detsamma som hos oss. Rättsställningen bestämmes sålunda i allmänhet efter modern: barnet bär moderns släktnamn; vårdnaden och förmynderskapet tillkomma modern; barnet och modern ha arvsrätt efter varandra. Ett i Justitsministeriet utarbetat och för Folketinget framlagt lagförslag¹ innebär emellertid en vittgående omgestaltning av bestämmelserna rörande barn utom äktenskap. Principerna samt en del av de viktigare detaljerna erbjuda också för oss mycket av intresse.
    Förslagets portalparagraf innebär, såsom motiven också uttala, en programförklaring: Barn utom äktenskap ha samma rättsställning i förhållande till sina föräldrar som äkta barn, såvitt ej annat är uttryckligen stadgat.² Den olikhet som enligt gällande rätt råder mellan barn i och utom äktenskap är, heter det i ministeriets motivering, en orättfärdighet mot de senare. Grundvalen för barnsrättsställning i förhållande till föräldrarna är det naturliga släktskapsbandet som består mellan dem och därvidlag är förhållandet detsamma beträffande de två grupperna av barn. En av de invändningar som främst bruka riktas mot de båda gruppernas likställande, nämligen nödvändigheten att skydda äktenskapsinstitutionen såsom den enda rättsligen erkända könsförbindelsen, bemöter ministeriet därmed, att denna institution otvivelaktigt intar en så grundfast ställning i samhället att den ej är i behov av det skydd som förmenas ligga i en gynnsammare behandling av barn i äktenskap, och att det överhuvud knappast kan antas att ett likställande av barn utom äktenskap med äktenskapliga barn skulle medföra en ökning av antalet utomäktenskapliga födelser. Snarare kunde det tänkas att genom sammanknytandet av faderns och moderns ekonomiska och moraliska ansvar för barnet det skulle uppstå starkare motiv än förut för föräldrarna att legalisera sitt förhållande genom äktenskap. Tänkas kunde även att de ändrade rättsverkningarna av faderskapet i vissa fall skulle medföra att mannen skulle ådagalägga större varsamhet i fråga om utomäktenskapliga förbindelser.
    Såsom en konsekvens av det danska förslagets principiella ståndpunkt skall, i motsats till vad nu gäller, det utomäktenskapliga barnet erhålla antingen moderns eller faderns familjenamn. Valrätten till

 

¹ Reformförslaget består av fem särskilda lagar: a) Lov om Børn udenfor Ægteskab; b) Lov om Inddrivelse og Sikring av Underholdsbidrag; c) Lov om Ændring i Forordning af 21. Maj 1845 indeholdende nogle Forandringer i Lovgivningen om Arv; d) Lov om Ændringer i og Tilføjelser til Lov om Rettens Pleje (Faderskabssager); e) Lov om Ægtebørn.² Ett liknande stadgande inleder 1915 års norska lag i ämnet.

 

kommer den som innehar föräldramyndigheten, alltså vanligen modern. Vidare har barnet i arvsrättsligt hänseende likställts med äktenskapligt barn. Det skall sålunda taga arv efter och ärvas av fader och fädernefränder. Också beträffande den för de utomäktenskapliga barnen viktigaste frågan, nämligen underhållsskyldigheten, åsyftar förslaget att förbättra dessa barns ställning. För bidragspliktens omfattning är för närvarande i dansk rätt avgörande moderns livsförhållanden, därvid standarden för barnets uppfostran dock ej får vara ringare än i goda fosterhem på den ort, där barnet uppfostras, och ej heller får överstiga en vanlig god medelstandard. Härutöver kan fadern förpliktas att utgiva vissa särskilda bidrag till barnet, såsom till dop, konfirmation, skolundervisning och facklig utbildning, i den omfattning hans ekonomiska villkor det medgiva och utan hänsyn till moderns livsförhållanden. Enligt förslaget skall båda föräldrarnas livsförhållanden vara avgörande för underhållsplikten, alltså samma regel som hos oss. Också om nyssnämnda särskilda bidrag som barnet för närvarande kan komma i åtnjutande av tagas i betraktande, innebär förslaget i denna del en för vissafall betydelsefull förbättring av barnets ställning; det torde sålunda genom förslagets regel kunna få tillfälle till exempelvis studier vid folkhögskola eller universitet. Med rätta framhålles i motiven att förslaget om den ökade bidragsskyldigheten ej är beroende av principen om det utomäktenskapliga barnets likställande med det äktenskapliga utan att det, oavsett detta, måste anses naturligt att fadern och modern likställas i försörjningsavseende.
    Härmed sammanhänger, att medan för underhållsskyldighet fordras blott att möjlighet till faderskap föreligger, övriga rättsverkningar inträffa blott om faderskap fastställts. Detta har uttryckligen framhållits i lagtexten, och motiven understryka att en självfallen och nödvändig förutsättning för dessa rättsverkningar måste vara att släktskapsförhållandet mellan fadern och barnet slagits fast; blott möjligheten av faderskap kan däremot ej medföra annan rättsverkan än underhållsskyldighet.
    Förslaget åsyftar ock en förbättring i ställningen för modern till utomäktenskapligt barn. Medan den gällande danska lagen giver modern rätt att erhålla bidrag till sitt underhåll en månad före och en månad efter barnets födelse, är motsvarande tid enligt förslaget två månader före och en månad efter nedkomsten (hos oss sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten). Under särskilda omständigheter, framför allt moderns sjukdom, kan tiden utsträckas till fyra månader före och nio månader efter nedkomsten (såsom hos oss). En nyhet i förslaget är vidare, att om kvinnan får missfall, lägersmannen kan förpliktas ersätta de henne i anledning härav åsamkade kostnaderna.
    De närmare bestämmelserna rörande förutsättningarna för att faderskap skall anses föreligga erbjuda mycket av intresse. Enligt nuvarande dansk rätt anses den man, mot vilken talan om underhållsbidrag till utomäktenskapligt barn riktas, såsom fader

 

(alltså ett presumtivt faderskap som grundar blott bidragsplikt), om det är utrett att han haft samlag med barnamodern under konceptionstiden och det ej visas, att han ej kan vara fader till barnet. Ha flera män haft samlag med modern under konceptionstiden, kunna de solidariskt förpliktas att utge bidrag. Om det är övervägande sannolikhet för att någon av flera konkumbenter icke är fadern, i det han endast genom avvikelse från de vanliga tidsfristerna skulle kunna antagas vara fader, skall dock talan mot honom ogillas. Om en av solidariskt dömda betalt bidraget, har han regressrätt mot de övriga för vad på dem belöper. Då förslaget, såsom nämnts, förutsätter att ett verkligt faderskap fastställes, ha följaktligen berörda, på allenast ett presumtivt faderskap grundade bestämmelser ej kunnat upprätthållas. Det föreslås sålunda, att den man mot vilken talan väckes skall anses såsom fader, om det är visat att han haft samlag med modern under konceptionstiden och omständigheter ej föreligga som utesluta att barnet kan vara frukten därav och därjämte anledning ej är till antagande att modern under konceptionstiden haft samlag med annan som kan vara barnets fader samt ej heller i övrigt omständigheter föreligga som göra det tvivelaktigt, huruvida den instämde är barnets fader. Faderskapet kan enligt förslaget också fastställas genom att mannen erkänner sig vara barnets fader. Erkännandet skall givas av honom personligen på Politikontoret, och han skall uttryckligen göras uppmärksam på erkännandets rättsverkningar.
    Möjlighet har, under vissa förutsättningar, öppnats att få frågan om faderskap — fastställt genom erkännande eller genom dom —ånyo prövad. Detta kan sålunda, bl. a., ske, när mannen förstefter fastställandet fått vetskap om omständigheter som kunna medföra att faderskapet ej åligger honom.
    Vad härefter angår det fall att faderskap ej kan fastställas och följaktligen allenast rätt till underhållsbidrag skall tillkomma barnet, dryftas i motiven spörsmålet huruvida — då flera män kunna ifrågakomma såsom bidragspliktiga — man bör stanna vid nuvarande ordning, enligt vilken bidragsplikt, såsom nämnts, åligger dem alla, eller om en ordning bör eftersträvas som låter underhållsskyldigheten drabba blott en av konkumbenterna. Mot systemet med flera underhållsskyldiga talar hänsynen till barnet och modern. Det står ej att hindra att, särskilt på landsbygden, det blir bekant att flera bidragsskyldiga finnas och att barnet härigenom åsamkas oförskyllt lidande. Och modern nödgas för varje gång bidraget skall utkrävas att för vederbörande myndighet uppenbara att hon samtidigt stått i förhållande till flera män, något som blir särskilt pinsamt för henne, om hon dåmera för en hederlig vandel. Också i administrativt hänseende medför ordningen med flera underhållsskyldiga omgång och besvär. Dessa skäl, framhålles det, tala starkt för att bidragsplikt skall kunna åläggas endast en man. Svårigheten med en sådan ordning är, huru valet skall träffas mellan flera män som var för sig uppfylla fordringarna för att kunna åläggas underhållsskyldighet.

 

Att lägga avgörandet i rättens hand är knappast möjligt, då några fasta utgångspunkter för ett sådant avgörande ej finnas. Betänkligt skulle det också vara att överlämna avgörandet åt modern, särskilt på den grund att det ofta skulle förekomma fall då hon ursprungligen riktat sin talan mot en annan man som emellertid, med hänsyn till resultatet av blodundersökning, blivit fri från underhållsplikt.
    Efter att sålunda ha övervägt fördelarna och nackdelarna av de båda systemen förklarar ministeriet, att det i och för sig ser med sympati på en ordning, enligt vilken underhållsskyldighet kan åläggas allenast en man, och att man kunde ha tänkt sig att föreslå en ordning som den svenska. Då man emellertid enligt förslaget skall söka fastställa faderskap i egentlig mening, följer härav med nödvändighet att alla möjligheter måste bliva prövade och gällande ordning följaktligen bibehållas.
    Åtskilliga andra bestämmelser i det intressanta förslaget skulle kunna beröras. Det må emellertid vara tillräckligt att nämna, att medan det för närvarande ej är föreskrivet att man skall söka fastställa faderskap (: det presumtiva) beträffande varje utomäktenskapligt barn, skall enligt förslaget ett sådant försök städse äga rum.
    Det har ej lyckats anm. att bestämt fastställa förslagets ståndpunkt angående vem vårdnaden om barnet tillkommer. Det vill närmast synas som om gällande rätts ståndpunkt i denna del bibehållits och att alltså vårdnaden såsom regel tillkommer modern. Förhåller det sig så, bör framhållas att detta kan innebära en obillighet mot fadern. I sitt betänkande angående den nya arvslagen yttrade sålunda lagberedningen, bl. a., att fadern i berörda fall saknar all möjlighet att inverka på barnets uppfostran. En rätt för barnet att inträda som arvinge i faderns förmögenhet kan således ej väntas medföra att förmögenheten förvaltas och användes på ett sätt som överensstämmer med faderns uppfattning och önskningar. Det måste därför för fadern framstå såsom en obillighet, om rätt till hans kvarlåtenskap tillerkännes ett barn över vilket han ej äger några sådana rättigheter som äro naturliga förutsättningar för uppkomsten av ett personligt förhållande mellan dem och som för honom öppnar möjlighet att åtminstone i någon mån inverka på barnets utveckling. Skulle, utöver rätten till underhållsbidrag, rättigheter ytterligare givas det utomäktenskapliga barnet mot dess fader, borde därför, framhöll lagberedningen, faderns rättsliga ställning i förhållande till barnet stärkas.¹
    Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna föreslås skola ske den 1 januari 1936. Föreskrifterna om underhållsskyldighet skola gälla även beträffande därförinnan födda barn. Rättsverkningarna av faderskapet i övrigt ha däremot självfallet ej gjorts tillämpliga å andra barn än de som födas efter ikraftträdandet.
    Med hänsyn till aktualiseringen av frågan om de utomäktenskapliga barnens ställning i Danmark kan här erinras om att frågan

 

¹ Se närmare lagberedningens förslag till lag om arv s. 217—218.

 

hos oss har ett annat läge än i Danmark. Då vid tillkomsten av 1917 års barnlagstiftning frågan dryftades, rörde sig diskussionen till stor del om de »klassiska» skälen mot de utomäktenskapliga barnens arvsrätt: behovet att skydda äktenskapsinstitutionen och hänsynen till faderns legitima familj. Barnavårdsarbetets målsmän intogo då i allmänhet samma principiella ståndpunkt som den nu föreliggande danska propositionen. När frågan ett decennium senare —i samband med den nya arvslagen — i Sverige återupptogs, var situationen förändrad. De som buro ansvaret för barnlagarnas tilllämpning i praktiken önskade i allmänhet ej frångå den gällande ordningen. Avgörande var att detta skulle medföra allvarliga praktiska olägenheter — främst införande av exceptio plurium — vilka ej på långt när kunde uppvägas av den relativt ringa betydelse arvsrätten för utomäktenskapliga barn i realiteten komme att innebära för de befolkningsgrupper som här närmast komma i fråga.¹
    Det är av intresse att konstatera, att de av oss befarade olägenheterna med exceptio plurium vidgås av ett land som prövat systemet. Detta bestyrker i sin mån riktigheten av den av den svenske lagstiftaren senast 1928 intagna ståndpunkten att ej här tillåta en sådan ordning. En annan sak är att man i Danmark, trots olägenheterna, ej vill kasta över bord en sedan gammalt bestående ordning.
    Ehuru det säkerligen ej någonstädes skulle på allvar ifrågasättas att knyta sådana rättsverkningar som arvsrätt och namnrätt vid annat än ett verkligt faderskap, är det dock, med hänsyn till den uppmärksamhet som i den allmänna diskussionen alltid ägnas åt frågan om det utomäktenskapliga barnets ställning, av betydelse att det danska förslaget så starkt pointerar att dessa rättsverkningar kunna grundas endast å ett verkligt, ej å ett presumerat faderskap. Det »faderskap» — fastställt genom erkännande eller dom — varom den svenska lagen talar är som bekant ett typiskt fiktivt faderskap, som bygger allenast på den, ofta med verkligheten ej överensstämmande, möjligheten att lägersmannen är fader. Att till ett dylikt faderskapknyta andra rättsverkningar än de för närvarande stadgade är därförej möjligt.

Erik Lind.