TAXERINGSVÄRDENA OCH ARVSBESKATTNINGEN.

 

AV

 

PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

Enligt den allmänna värderingsregeln i KF om arvsskatt och skatt för gåva den 19 november 1914 § 4 skall »egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptagas till dess värde vid dödstillfället». En viktig modifikation av huvudregeln föreligger emellertid beträffande fast egendom, som enligt 5 § i förordningen icke må »upptagas lägre än näst föregående åretstaxeringsvärde».1
    Jag har tidigare sökt utveckla,2 hurusom detta stadgande bör tolkas och i praxis även tolkats så, att fastighet skall upptagas till det året före dödsfallet gällande taxeringsvärdet samt att denna för stämpelbeläggningens förenkling givna summariska regel för med sig att, i motsats till vid förmögenhetsbeskattningen, ett senare — t. ex. under dödsåret åsatt — taxeringsvärde, som riktigare återgiver fastighetens verkliga värde, detta må vara högre eller lägre, i regel icke får läggas till grund för beskattningen. Endast om den egendom taxeringsvärdet avser delvis är en annan än den, som varit föremål för arv (s. k. substansändring) — å fastigheten uppförd byggnad har t. ex. nedbrunnit eller ny byggnad har tillkommit efter taxeringsvärdets åsättande men före arvfallet — kan reducering resp. komplettering av taxeringsvärdet ifrågakomma.
    I den kungl. proposition till 1934 års riksdag nr 252, vilken ligger till grund för den ändring av 5 § arvsskatteförordningen, som verkställts genom KF den 15 juni 1934 och till vilken jag återkommer, har emellertid i anslutning till en vid propositionen fogad P. M. utvecklats en väsentligt annan syn på det ifråga

 

1 Jag bortser här tills vidare från den särskilda värdering, som efter lagändringen av den 15 juni 1934 numera kan företagas enligt 5 § 2 och 3 mom.

2 Se Ett spörsmål rörande lagfartsstämpelns beräknande i denna tidskrift 1923, s. 366 f., och Om skatt till stat och kommun I, Sthm 1929, s. 414. 

448 GÖSTA EBERSTEIN.varande stadgandets innebörd och särskilt på rättspraxis' ställning till detsamma. Då frågan har stor praktisk betydelse, synes motsättningen mellan de båda olika tolkningarna förtjäna en något närmare belysning.
    Den tolkning av 5 § arvsskatteförordningen, som enligt nämnda proposition och promemoria skulle varit den i praxis rådande, säges innebära, »att vid arvsskattens beräknande värdet av fast egendom å ena sidan icke må upptagas högre än angivna taxeringsvärde, med mindre egendomen vid värdering i samband med arvfallet befunnits vid dödstillfället (varmed vore att likställa även annan för skattskyldighetens inträdande avgörande tidpunkt) äga ett högre värde, samt å andra sidan icke må upptagas lägre än taxeringsvärdet, även om fastighetensvärde efter den tidpunkt, taxeringsvärdet avsett, nedgått, vare sig på grund av ändrat prisläge eller på grund av särskilda omständigheter beträffande egendomen». Ett underskridande av näst föregående års taxeringsvärde skulle sålunda icke under några omständigheter få förekomma, men å andra sidan förefunnes icke något hinder att överskrida näst föregående års taxeringsvärde, därest det högre värdet kunde anses bättre motsvara det verkliga. I promemorian utsäges t. o. m. (s. 48), att ett åsättande av ett dylikt högre värde, därest det anses föreligga, långt ifrån att möta hinder, »tvärtom kan anses vara påbjudet».
    Min första uppgift blir att konfrontera denna uppfattning angående rättspraxis' ståndpunkt med de rättsfall, till vilka den kungl. propositionen och promemorian hänvisa. I det första av dessa — NJA 1920 s. 2581 — var fråga om beräknande av arvsskatt och lagfartsstämpel å fastighetsfideikommiss. Innehavaren av fideikommisset hade avlidit den 29 juli 1918, varefter fideikommissbrev och testamente för vinnande av lagfart samt gäldande av skatt ingavs den 27 december samma år. Tillgrund för beskattningen av fideikommisset lades 1917 års taxeringsvärde, enligt vilket fastigheten uppskattades till 2,262,700 kr. Häremot gjorde advokatfiskalen gällande, att skatten i stället borde beräknas efter 1918 års taxeringsvärde, som lydde

 

1 Detta rättsfall har jag tidigare — se föregående sida not 2 — åberopat såsom stöd för den av mig hävdade tolkningen; övriga i den kungl. prop. upptagna avgöranden voro däremot, när jag tidigare behandlade frågan, ännu icke givna. 

TAXERINGSVÄRDENA OCH ARVSBESKATTNINGEN. 449å ett belopp av 3,243,300 kr. Till stöd härför anfördes, att fastighetens verkliga värde skulle läggas till grund för beskattningen och att det vore uppenbart, att 1917 års taxeringsvärde icke motsvarade fideikommissets verkliga värde vid tidpunkten för fideikommissariens frånfälle. Enhälliga domstolar ansågo emellertid 1917 års taxeringsvärde, alltså näst föregående års taxeringsvärde, skola lända till efterrättelse. Ett tydligare underkännande av den av advokatfiskalen hävdade ståndpunkten, vilken sammanfaller med den kungl. propositionens och promemorians, kan knappast begäras. Här förelåg ju den mest tillförlitliga uppskattning av fastighetens värde, som ur beskattningssynpunkt överhuvud stod att erhålla, nämligen ett avgörande av taxeringsmyndigheterna själva, vilket så nära som möjligt anslöt sig till tidpunkten för dödsfallet; fideikommissarien avled den 29 juli och det slutliga fastställandet av taxeringsvärdet skedde den 24 augusti. I stället för att detta rättsfall utgör något stöd för den i den kungl. propositionen och promemorian hävdade ståndpunkten, leder denna senare i stället till att domstolarna på ett i ögonenfallande sätt skulle hava åsidosatt sina åligganden.
    I det andra åberopade rättsfallet — NJA 1930 s. 421 — hade arvlåtaren avlidit den 19 oktober 1928. Bouppteckning efter honom inregistrerades vid Stockholms rådhusrätt den 24 april 1929, varvid två i Stockholm belägna fastigheter upptogos efter 1928 års taxeringsvärde till resp. 780,000 och 600,000 kr. Dödsbodelägarna hemställde hos Svea hovrätt, att näst föregående års taxeringsvärde, alltså taxeringsvärdena av 1927 som utgjorde 740,000 resp. 530,000 kr., i stället skulle läggas till grund för beskattningen. Advokatfiskalen yrkade, att de högre taxeringsvärdena skulle lända till efterrättelse, men fick understöd endast hos en ledamot i Hovrätten, vilken motiverade sin ståndpunkt med att »dödsbodelägarna icke ens påstått än mindre visat, att ifrågavarande fastigheter i bouppteckningen upptagits till högre värde än de vid dödstillfället ägt». Hovrättens majoritet (två ledamöter) och en enhällig Högsta domstol utgingo däremot från näst föregående års taxeringsvärde. Den motivering, de båda domstolarna lämnade, företer emellertid en olikhet av stort intresse. Hovrätten inskränkte sig till att uttala, att jämlikt 4 och 5 §§ i arvsskatteförordningen »vid uppteckningen av boets tillgångar värdet av fastigheterna bort upptagas efter

 

29 — Svensk Juristtidning 1935.

 

450 GÖSTA EBERSTEIN.1927 års taxeringsvärden», vilket ju innebär en direkt tillämpning av huvudregeln, att fastighet skall upptagas till näst föregående årets taxeringsvärde. Högsta domstolen åter tog i sin motivering hänsyn till att näst föregående årets taxeringsvärde icke alltid kan läggas till grund för beskattningen. Domstolen yttrade, att »den i 5 § av KF den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva givna bestämmelsen om det värde, vartill fast egendom skall upptagas, måste anses innebära att, när särskild anledning icke föreligger att bestämma värdet efter annan grund, det för året näst före dödsfallet gällande taxeringsvärdet skall tjäna till efterrättelse»; det tillades att »i förevarande fall anledning, såvitt visats, icke föreligger att beräkna värdet efter annan grund än det år 1927 gällande taxeringsvärdet».
    Jämte rättsfallet av 1920 anföres nu refererade fall i den kungl. propositionen och promemorian såsom stöd för påståendet, att fast egendom enligt praxis bör upptagas högre än nästföregående årets taxeringsvärde, därest egndomen vid värdering i samband med arvfallet befunnits vid dödstillfället äga ett högre värde. Det måste sägas, att denna slutsats är lika litet på sin plats i nu föreliggande fall som i det nyss berörda. Även här förelåg den mest tillförlitliga uppskattning, som ur beskattningssynpunkt stod att uppbringa angående fastigheternas värde vid dödstillfället — arvlåtaren hade avlidit den 19 oktober och taxeringsvärdena hade fastställts någon månad tidigare — men ehuru denna värdering ådagalade, att fastigheternas värde vid dödsfallet var väsentligt högre än nästföregående årets taxeringsvärde, lades detta senare till grund för beskattningen. Detta visar till fullo, att Högsta domstolen lika med Svea hovrätt ansett någon hänsyn icke skola tagas till den värdestegring, som fastigheterna undergått efter den tidpunkt, till vilken nästföregående årets taxeringsvärde hänförde sig, utan att oavsett inträffad konjunkturförändring fastighet bör upptagas till näst föregående årets taxeringsvärde. Och det visar även, vilket läge Högsta domstolen haft för ögonen, när den erinrar om att särskild anledning kan föreligga att bestämma värdet efter annan grund än till näst föregående årets taxeringsvärde. Då hänsyn icke skall tagas till konjunkturernas växlingar, kan härmed icke åsyftas annat fall, än att fastigheten varit föremål för substansändring mellan den tid, till vilken taxeringsvärdet hänför sig, och dödsfallet.

 

TAXERINGSVÄRDENA OCH ARVSBESKATTNINGEN. 451    Noga taget innebär icke heller taxeringsvärdenas justering vid substansändring någon revidering av redan åsatta fastighetsvärden. Men en tillämpning av den för arvsbeskattningen grundläggande regeln om arvsskattens föremål, eller m. a. o. att arvsskatten icke träffar annan än den arvfallna egendomen, leder till att taxeringsvärdena vid substansändring icke kunna oförändrade läggas till grund för arvsbeskattningen. Den ifrågavarande regeln medför å ena sidan, att exempelvis byggnad, som brunnit ned före ägarens frånfälle, icke skall bliva föremål för arvsbeskattning efter honom, även om den ingår i nästföregående årets taxeringsvärde för fastigheten, och den föranleder å andra sidan att byggnad, som är för handen vid ägarens frånfälle, skall träffas av arvsskatt, även där den tillkommit så sent, att byggnaden icke kunnat redovisas i nästföregående årets taxeringsvärde. M. a. o. ett taxeringsvärde kan läggas till grund för arvsbeskattning endast i den mån, som det hänför sig till själva det objekt, som varit föremål för arvfall. Några avgöranden från praxis, ägnade att illustrera denna fundamentala och i sakens natur liggande regel, har jag icke påträffat inom arvsbeskattningen1 men däremot föreligga ett flertal belysande rättsfall från ett närgränsande och med arvsbeskattningen på ifrågavarande punkt analogt område, nämligen lagfartsstämpelns. KF ang. stämpelavgiften den 19 november 1914 10 § 1 föreskriver i likhet med arvsskatteförordningen såsom huvudregel, att då lagfartsstämpel skall utgå efter värdet av fast egendom, »må detta icke upptagas lägre än nästföregåendeårets taxeringsvärde». Detta är att tolka så att, där taxeringsvärdet skall utgöra underlaget för beskattningen — i dess ställe träder ju vid köp den i penningar bestämda köpeskillingen, därest denna är högre än taxeringsvärdet — fastighetens värde skall bestämmas till taxeringsvärdet, men att, om substansändring förekommit, taxeringsvärdet icke bör läggas till grund för beskattningen annat än i den mån, det hänför sig till det objekt, som varit föremål för äganderättsövergång.2
    Verkningarna av den nu berörda grundsatsen om substansändring upphäva även den andra i den kungl. propositionen och

 

1 Ett rättsfall avseende substansändring vid arvsbeskattningen, till vilket jag senare återkommer, finnes refererat i NJA 1930 s. 571.

2 Se NJA 1893 s. 302 och 1909 s. 572 samt denna tidskrift 1930 Rättsfalls.38 även som Om skatt till stat och kommun II: 1, Sthm 1932, s. 504 ff. 

452 GÖSTA EBERSTEIN.promemorian uppställda regeln, nämligen att fastighet »ickmå upptagas lägre än taxeringsvärdet, även om fastighetensvärde efter den tidpunkt, taxeringsvärdet avsett, nedgått vare sig på grund av ändrat prisläge eller på grund av särskilda omständigheter beträffande egendomen»; med dylika särskilda omständigheter avses nämligen just substansändring.

    Frågan om substansändring utgör föremål för prövning i det tredje och sista rättsfallet — NJA 1930 s. 571 — som i den kungl. propositionen och promemorian åberopas såsom representativt för praxis' ställning. I detta fall är emellertid läget väsentligt mera komplicerat än i de av mig förut berörda, och själva princip spörsmålet kommer icke annat än delvis under diskussion. Den bouppteckning, vars stämpelbeläggning det här gällde, upptog bland tillgångarna en fastighet i Ystad, omfattande tre särskilda stadsägor, i fråga om vilka nästföregående årets taxeringsvärde utgjorde 75,000 kr. varav 15,000 kr. markvärde och 60,000 kr. byggnadsvärde. Efter taxeringsvärdets åsättande hade arvlåtaren emellertid försålt de flesta av de i fabriksbyggnaderna befintliga fasta maskinerna såsom skrot för en köpeskilling av 5,083 kr. Från dödsboets sida yrkades att, enär sistnämnda belopp tillförts arvlåtarens kontanta förmögenhet, taxeringsvärdet för fastigheten måtte minskas med samma summa. Samtliga domstolar avvisade yrkandet och upptogo sålunda fastigheten till nästföregående årets taxeringsvärde utan något avdrag; men motiveringen var långtifrån enhetlig. Av intresse är endast den argumentering, som lämnades i överrätterna.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge anförde såsom grund för sin ståndpunkt, att från dödsboets sida icke visats, att i nästföregående årets taxeringsvärde värdet av de maskiner, som arvlåtaren sedermera sålt, »inräknats på sådant sätt, att efter maskinernas borttagande värdet å fastigheterna borde beräknas lägre än till taxeringsvärdet». I Hovrättens utslag funno tre ledamöter av Högsta domstolen icke skäl att göra ändring. Högsta domstolens majoritet (tre ledamöter, med vilka en fjärde avgav en i det förevarande hänseendet analog särskild motivering) fann den omständigheten, att arvlå

 

1 Underrätten lämnade dödsboets yrkande utan bifall, »enär, även om de sålda maskinerna finge anses hava varit att hänföra till boets fasta egendom, det likväl ej visats, att köpeskillingen för maskinerna inginge i boets behållning». 

TAXERINGSVÄRDENA OCH ARVSBESKATTNINGEN. 453taren från fastigheterna borttagit och sålt vissa maskiner »icke kunna föranleda därtill, att vid stämpelbeläggningen värdet å fastigheterna skulle beräknas lägre än till taxeringsvärdet». Det är av särskild vikt att lägga märke till att den motsättning i motiveringen, som möter hos Hovrätten och Högsta domstolens majoritet, ingalunda, såsom den kungl. propositionen och promemorian synas förutsätta, hänför sig till frågan, huruvida en fastighet överhuvud kan i bouppteckning få upptagas lägre än till nästföregående årets taxeringsvärde — det är i anslutning till vad förut utvecklats anledning antaga att samtliga domare skulle hava besvarat denna fråga jakande — utan motsättningen gäller i stället, under vilka förutsättningar en dylik jämkning av taxeringsvärdet får företagas. Hovrätten liksom minoriteten inom Högsta domstolen fann möjlighet till en dylik justering nedåt principiellt stå öppen vid varje substansändring, under förutsättning att fastighetens återstående värde visades vara lägre än taxeringsvärdet, således med skyldighet för dödsboet att styrka, att substansändringen medfört ett förminskat fastighetsvärde. Denna ståndpunkt står tydligen bäst i överensstämmelse med grundsatsen att blott den arvfallna egendomen skall utgöra föremål för arvsskatt. Högsta domstolens majoritet däremot ansåg en substansändring av den beskaffenhet,som i detta fall förelåg — borttagande av vissa beståndsdelar av byggnad — icke kunna föranleda ändring av taxeringsvärdet. Denna mening utgår från en annan för arvsskatteförordningen karakteristisk fastän icke lika central grundsats, nämligen den tidigare berörda att fast egendom skall i bouppteckning upptagas till näst föregående årets taxeringsvärde. Det är sålunda att märka, att denna senare mening, långt ifrån att kunna tagas till intäkt för den kungl. propositionens och promemorians uppfattning angående praxis' ställning, i stället innefattar ett särskilt starkt hävdande av den rakt motsatta ståndpunkten. Denna sammanhänger med taxeringsvärdenas begränsade specificering. Hade substansändringen icke inskränkt sig till avlägsnande av en del av byggnaden utan denna i sin helhet nedrivits, skulle med ledning av taxeringsvärdets uppdelning i byggnadsvärde och markvärde varit möjligt att genom det totala taxeringsvärdets ersättande med markvärdet omedelbart taga hänsyn till den inträffade substansändringen. Även när en sådan utväg på grund av substansändringens partiella natur icke står

 

454 GÖSTA EBERSTEIN.till förfogande, är det från principiell synpunkt naturligast att icke förhindra dödsboet att genom särskild uppskattning styrka fastighetens verkliga värde efter substansändringen.1 Men onekligen möta härvid praktiska betänkligheter och särskilt den vanskliga frågan, vilka krav, som skola ställas på en sådan värdering; dessa svårigheter synas hava varit bestämmande för Högsta domstolens majoritet.
    Ställer man sig på den nyss såsom den naturliga karakteriserade ståndpunkten, att arvsbeskattningen principiellt bör taga hänsyn till varje inträffad substansförändring, kan man säga, att densamma i väsentlig omfattning blivit praktiskt realiserad genom den lagändring, som den kungl. propositionen och promemorian förberett och som genom KF den 15 juni 1934 kommit till uttryck i arvsskatteförordningen 5 § 2 mom. Detta lagrum har nämligen berett möjlighet att få fastighet åsatt »särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt». Förutsättningen för att dylik särskild värdering skall kunna påkallas är, att »fast egendom efter den tidpunkt, som nästföregående åretstaxering avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnadeller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning».2 Med substansändring jämställes sålunda även nedläggning eller väsentlig förändring avrörelse, i vilken egendomen varit använd, vilken åtgärd ekonomiskt sett kan sägas hava en med substansändring jämförlig inverkan på fastighetens värde. Därjämte skall särskild uppskattning även företagas i fråga om fast egendom, »för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde».3

 

1 Jfr det fall, som berörts i Skatt till stat och kommun II : 1 s. 506 f.: härär fråga om sådan fastighet, som uppkommit i samband med jorddelning och ännu icke erhållit eget taxeringsvärde utan ingår såsom icke specificerad del av ett taxeringsvärde, vilket även omfattar annan eller andra fastigheter.

2 Jfr Kommunalskattelagens stadgande i 12 § 2 mom. om s. k. särskild fastighetstaxering, som under de år, då allmän fastighetstaxering icke sker, får företagas bl. a. då »fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning såminskats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet medminst en femtedel».

3 Jfr not 1 här ovan.

 

TAXERINGSVÄRDENA OCH ARVSBESKATTNINGEN. 455    Säkerställandet i 5 § 2 mom. av rätten till ny uppskattning av fastighet vid substansändring av nu angiven art utgör en önskvärd och behövlig lagstiftningsåtgärd. Tyvärr kan icke samma erkännande givas åt det stadgande i samma lagrum, som bestämmer vilken myndighet som skall handhava den särskilda uppskattningen. Valet har stått mellan de ordinarie taxeringsmyndigheterna och länsstyrelserna. Emot det senare alternativet hava flera av länsstyrelserna själva uttalat betänkligheter, men det slutliga resultatet har blivit, att uppgiften i överensstämmelse med promemorians och den kungl. propositionens förslag blivit lagd på Konungens befallningshavande resp. i Stockholm på Överståthållarämbetet för uppbördsärenden. Man medger visserligen, att härigenom »avsteg göres från den hävdvunna ordningen, att Konungens befallningshavande icke äger åsätta taxering samt att Konungens befallningshavande icke äger obestridd kompetens att avgöra värderingsfrågor» (promemorian s. 46). Jämte ekonomiska och praktiska hänsyn har man till försvar för den nya ordningen även framfört ett skäl av principiell innebörd. Den kungl. propositionen betonar sålunda kraftigt (s. 21) det redan i promemorian åberopade argumentet, att här icke skulle vara fråga om en taxering i egentlig mening utan om medgivande av lindring i tillämpningen av eljest gällande beskattningsgrunder, om en »viss eftergift i statens beskattningsrätt», på grund varav prövningen ifråga »med större fog bör uppdragas åt administrativ myndighet än åt beskattningsmyndighet». Den föregående framställningen torde tillräckligt hava visat, att det här icke gäller någon eftergift av skatt från statens sida; vad staten avstår ifrån är ingenting annat än att taga för hög skatt och närmare bestämt att uttaga arvsskatt för annat än den arvfallna egendomen. I stället föreligger här verklig taxering, som verkställes ensidigt av kronan; aldra tydligast framträder detta i det förut berörda i 2 mom. andra st. omförmälda fallet, då värderingen avser »fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde».
    Över KB:s beslut får klagan icke föras. Å andra sidan uttalar den kungl. propositionen (s. 22), att man icke funnit lämpligt att föreskriva, att av länsstyrelsen gjord uppskattning »skall vara bindande för domstolen, så att högre värde ej må tillämpas». Detta motiveras på följande sätt: »Det torde kunna

 

456 GÖSTA EBERSTEIN.antagas, att domstolen utan sådan föreskrift i regel känner sig bunden av ett dylikt värde, och för det stora flertalet fall är således en föreskrift av antydd art obehövlig, men fall kunna tänkas inträffa, då vederbörande rättsägare, trots att särskilt värde åsatts, själva värdera fastigheten högre, t. ex. vid arvskifte, som avses i 16 § arvsskatteförordningen. För dylika och andra fall, då domstolen finner anledning att beräkna egendomens värde högre än det av länsstyrelsen åsatta, bör hinder ej möta härför».
    Då man har att bedöma detta uttalandes betydelse för tolkningen av gällande rätt, måste man se detsamma mot bakgrunden av den förut påvisade missuppfattning angående praxis' ställning till de ordinarie taxeringsvärdena, som möter i den kungl. propositionen och promemorian, nämligen att domstolen skulle vara oförhindrad att höja men urståndsatt att sänka värdena i fråga. Då det varit samma missuppfattning, som framkallat nu återgivna uttalande, synes det naturligast att betrakta detsamma såsom obefintligt och tillerkänna domstolen analog befogenhet i förhållande till de av KB åsatta värdena som den i praxis har i fråga om de ordinarie taxeringsvärdena. Såsom en randanmärkning må ytterligare tillfogas, att det från principiell synpunkt framstår såsom särskilt svårförklarligt, att det befunnits erforderligt att förstärka kronans ställning ända därhän, att det skulle läggas i domstolens skön att företaga en justering uppåt av en av länsstyrelse verkställd värdering; det hade varit rimligare att den av kronans organ verkställda värderingen underkastats prövning av hänsyn till den skattskyldige. Man står ock frågande inför, att en uppskattning av de skattskyldiga själva, vid vilken allehanda hänsyn av subjektiv art kunna ligga till grund — för en analogi med köpeskillingen vid köp brista på grund härav förutsättningarna — skulle tillmätas större betydelse än den taxering efter objektiva grunder, som värderingsmyndigheten har att verkställa. Hänvisningen till 16 § arvsskatteförordningen är även verklighetsfrämmande, då dess tillämpning praktiskt taget förutsätter samma fastighetsvärden som de i bouppteckningen upptagna.

    Den genom KF den 15 juni 1934 företagna ändringen av 5 § arvsskatteförordningen har icke stannat vid att tillerkännaden skattskyldige rätt till omvärdering av fastigheten i händelse av substansändring, utan man har i den skattskyldiges intresse tagit ännu ett steg och genom stadgande i 5 § 3 mom. inom

 

TAXERINGSVÄRDENA OCH ARVSBESKATTNINGEN. 457vissa gränser berett henom möjlighet till förnyad uppskattning, även då inträffad värdeändring haft sin grund i konjunkturernas växlingar eller, för att använda paragrafens uttryckssätt, »då fast egendom efter den tidpunkt, som nästföregående årets taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget». Både förutsättningarna och sättet för taxeringsvärdets omjusterande äro emellertid i detta fall olika mot vid substansändring. Någon allmän rätt till ny uppskattning medgives sålunda icke vid konjunkturförändring — detta skulle ju innebära ett upphävande av det nuvarande värderingssystemet och icke kunna undgå att rubba förtroendet till de ordinarie taxeringsvärdena — utan för att skattskyldig skall komma i åtnjutande av denna förmån, kräves dels, att den på bouppteckningen i dess helhet belöpande arvsskatten, när nästföregående årets taxeringsvärde lägges till grund, uppgår till minst tretusen kronor och dels att »det finnes uppenbart, att utgörande av skatt efter dylik beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande». Avgörandet ligger i detta fall hos Kungl. Maj:t, som efter ansökan i varje särskilt fall prövar, huruvida till grund för arvsskattens beräknande må läggas »ett lägre värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas». Det såsom skäl för värdering genom administrativ myndighet tidigare anförda förhållandet, att en eftergift av skatt skulle vara för handen, hade med större fog än vid substansändring kunnat åberopas i detta fall, där man av hänsyn till den skattskyldige medgivit en modifiering av de gängse värderingsreglerna. Genom prövningens överlämnandetill Kungl. Maj:t i stället för till länsstyrelserna har man sörjt för att en enhetlig praxis skall kunna åstadkommas.
    Nu berörda regler bereda den skattskyldige möjlighet att, när viss värdeförändring försiggått, få nästföregående årets taxeringsvärde nedsatt. Från principiell synpunkt hade motsvarande förmån bort beredas även kronan, nämligen att vid värdeförhöjning få till stånd en häremot svarande justering av taxeringsvärdet uppåt. Att så ej skett, sammanhänger med den för nu rådande system karakteristiska summariska värderingen. En ändring härutinnan skulle avsevärt komplicera domstolens handläggning av arvsskattefrågor och har därför fått anstå.Man har m. a. o. ansett fördelaktigast för kronan att icke rubba

 

1 Jfr den kungl. propositionen s. 22.

 

458 GÖSTA EBERSTEIN.den summariska metoden vid värdehöjning, samtidigt som den genom 1933 års lagändring vidtagna betydande skärpningen av arvsbeskattningen gjort det önskvärt att kunna i den skattskyldiges intresse justera vissa alltför höga fastighetsvärden.
    Jag har ansett det vara av betydelse att söka klarlägga gällande rätts ståndpunkt, vad beträffar taxeringsvärdenas ställning vid arvsbeskattningen. Framför allt måste understrykas, att det strider mot den gällande rätten att, såsom i den till grund för den kungl. propositionen liggande promemorian göres gällande, det skulle åligga domstol såsom en plikt att vaka över taxeringsvärdenas riktighet. Att lägga en dylik uppgift på domstolarna skulle innebära en radikal omgestaltning av nu gällande ordning. Det skulle betyda, att en domare åsidosatte sin ämbetsplikt med ty åtföljande konsekvenser, därest han icke vakade över att det i bouppteckningen upptagna taxeringsvärdet motsvarade vederbörande fastighets värde vid dödsfallet, något som är helt främmande för rådande uppfattningssätt. Med hänsyn till eventuell talan i sådan riktning från advokatfiskals sida är det av vikt att klargöra, att någon dylik plikt icke föreligger utan att domarens skyldighet att pröva de i bouppteckningarna angivna fastighetsvärdena i första hand inskränkersig till den enkla uppgiften att kontrollera, att fastigheten upptagits till nästföregående årets taxeringsvärde. Först i andrahand — ursprungligen endast vid substansändring, men efter 1934 års lagändring, vid sådana värdeförändringar, som avses i arvsskatteförordningen 5 § 2 och 3 mom. — kan en jämkning av samma taxeringsvärde ifrågakomma.