Formulering av gravationsbevis. Då från en fastighet jordområde avskiljes genom jordavsöndring eller avstyckning, föranleder detta icke, att stamfastighetens jordregisterbeteckning eller benämning i övrigt undergår någon som helst förändring. Där vid skilda tillfällen inteckningar beviljats i dylik stamfastighet, framgår följaktligen icke av fastighetens i inteckningsbesluten angivna beteckning, sådan denna framstår i och för sig, att det jordområde, som vid de olikatidpunkterna pantförskrivits, måhända icke varit identiskt detsamma.
Enahanda blir givetvis förhållandet, då man i ett gravationsbevis med användande av allenast beteckningen å den intecknade fastigheten skall angiva, vad som vid skilda tillfällen intecknats. Den ofullständighet, som härigenom kan anses föreligga, har föranlett
häradshövding BERGELMER att i en artikel uti SvJT innevarande årgång s. 167 framlägga vissa krav på en tydligare formulering av gravationsbevis samt uttala önskvärdheten av att dessa krav fastställdes i lag. Jag vill här söka framställa några synpunkter i frågan.
I nyssnämnda artikel uppställes såsom en oeftergivlig fordran på ett gravationsbevis, att detsamma skall vara så formulerat, att en lekman utan sakkunnig hjälp och utan andra handlingar skall kunna inse, på vad sätt den fastighet, beviset avser, är graverad.
Denna fordran kan emellertid icke såsom förf. synes mena uppfyllas enbart genom ett preciserande av inteckningspantens omfattning vid varje särskilt inteckningsbeslut. Ett beräknande av det belopp, för vilket en gemensamt intecknad fastighet i första hand svarar, kräver tillgång till vissa taxeringsuppgifter, och ett avgörande avfrågan, huruvida en dödningsåtgärd eller postponering utan förbehållmed fört minskning i ansvarighetsbeloppet fordrar särskild undersökning angående de avskilda fastigheternas lagfartsförhållanden o. s. v. I det av förf. valda exemplet framgår det sålunda ej av gravationsbevisets avfattning, huruvida vid tiden för inteckningarnas dödande i de avstyckade fastigheterna dessa kommit ur stamfastighetens ägares hand eller ej.
Det i artikeln med G. B. nr 2 betecknade formuläret till gravationsbevis karakteriseras därav att i detsamma (frånsett dödningsanteckningarna) icke förekommer någon särskild antydan om att de skilda inteckningarna i Åby 14 ursprungligen meddelats i områden, som ej varit sinsemellan identiska. Där angives endast, att samtliga inteckningar meddelats i Åby 14. Då emellertid detta är meddet verkliga förhållandet överensstämmande och beviset i övrigt innehåller alla de uppgifter, som enligt KK d. 25 februari 1921 böra förekomma i ett gravationsbevis, synes mot formuleringen icke någon vägande saklig anmärkning kunna göras.
Med utgående från de särskilda synpunkter, som varit för förf. ledande och med ett strängt pressande av betydelsen hos det i ingressen till formuläret förekommande ordet »däri», måste det emellertid medgivas, att formuleringen icke är fullkomligt oantastbar. Den avsedda betydelsen av ordet är allenast, att samtliga inteckningarna faktiskt meddelats i Åby 14. Då emellertid »däri» syftar tillbaka på »Åby 14» i gravationsbevisets ingress, och detta sistnämnda ord i sin tur avser att utmärka den fastighet, som vid tiden för bevisets utfärdande i jordregistret betecknades med Åby 14, skulle man härav kunna bibringas den uppfattningen, att samtliga inteckningarna meddelats i just denna sistnämnda fastighet, vilket emellertid givetvis ej är meningen. Vill man tillgodose ett strängare krav på formellt oantastligt uttryckssätt, kan detta ske genom att man utesluter ordet »däri» och antingen upprepar fastighetens fullständiga beteckning eller ock efter varje inteckningsdatum tillägger »uti dåvarande Åby 14» (vilket i sin tur torde få förutsätta en undersökning, huruvida verkligen »dåvarande» och »nuvarande» Åby 14 mot
svaras av olika markområden). Ur rent stilistisk synpunkt torde likväl en dylik formulering få betecknas såsom mindre lycklig. En annan möjlighet vore, att man ersatte »däri» med »i den med nyssnämnda beteckningar i varje särskilt fall bestämda fastigheten». Denna fras, som väl rent teoretiskt sett måste anses fullt korrekt, torde emellertid på lekmannen verka mera förvillande än vägledande, vilket måhända kan få gälla som ursäkt för användandet av det lättfattligare men ej fullt adekvata »däri».
Det torde yttermera förhålla sig så, att förf:s uppfattning, att bibehållandet av en stamfastighets beteckning utan hänsyn till skedd avstyckning skulle innebära en oegentlighet, främmande för det allmänna föreställningssättet, icke delas av menige man. Tvärtom torde det för allmänheten framstå såsom en självklar och naturlig sak, att så bör vara förhållandet. Säkerligen skulle det för de flesta fastighetsägare verka både förvillande och överraskande, om deras fastigheter efter varje verkställd avstyckning skulle erhålla nya beteckningar, åtminstone i de fall, där — såsom ju i allmänhet är förhållandet — stamfastigheten är stor i förhållande till avstyckningen.
Det är givet, att därest en utfärdare av gravationsbevis önskar att däri lämna särskilda upplysningar utöver det av lagen stadgade minimimåttet och sålunda exempelvis särskilt poängtera och utreda de olika omfattningar en pantförskriven fastighet vid skilda tillfällenkan hava haft, detta är honom obetaget. Beträffande de olika formuleringar, som förf. för nämnda fall framlägger, kan följande förtjäna att framhållas.
Som en allmän regel torde gälla, att ett gravationsbevis bör återgiva vad i fastighetsböckerna finnes antecknat. Det är därför lämpligt, att den beteckning, som i inteckningsbeslutet kommit till användning för att karakterisera den pantförskrivna fastigheten och vilken beteckning, i den mån den avviker från överskriften till fastighetens upplägg, sedermera influtit i fastighetsboken, också kommer till synes i gravationsbeviset. Skulle beteckningarna i bevis och beslut ej täcka varandra, komme detta givetvis att för bevisets läsare utgöra en anledning till ovisshet.
Vad härefter först angår det med G. B. nr 1 betecknade formuläret finner förf. detsamma omöjligt att misstolka och följaktligen i sak synnerligen tillfredsställande, men övergiver likväl detsamma på grund av de i rubrikerna förekommande motsägelserna. Icke desto mindre synes mig denna formulering kunna vara fullt korrekt, om nämligen — i enlighet med vad ovan sagts — rubrikernas fastighetsbeteckningar (lämpligen inom citationstecken) kommit till användning i inteckningsbeslutet.
Formuleringen i G. B. nr 3 får givetvis anses som den formellt sett lämpligaste för generell användning. Dock vill det synas mig som om rubrikernas avfattning bleve mera korrekt, om densamma finge en lydelse av denna art: »uti dåvarande registerfastighetenÅby 14, omfattande jämväl de markområden, som numera registrerats såsom Åby 15, 16 och 17».
Den i formuläret G. B. nr 4 föreslagna, alldeles nya kortfattade beteckningsanordningen kan givetvis — därest densamma vinner officiell sanktion — begagnas i sådana gravationsbevis, där det är fråga om antingen avstyckningar eller ock avsöndringar, fastställda efter jordregistrets uppläggande (eller i varje fall efter HD:s utslag år 1933, efter vilket inskrivningsdomaren ex officio underrättas om fastställda avsöndringar). I sådana bevis åter, där man har att göra med tidigare fastställda avsöndringar, torde beteckningen böra användas med yttersta försiktighet och med angivande i varje fall av dess betydelse. Det kan ju exempelvis tänkas ett förhållande sådant som att av tre från Åby 11 avsöndrade lägenheter (sedermera Åby 12,13 och 14), samtliga fastställda före en viss intecknings dag, allenast Åby 12 och 14 lagfarits före nämnda dag. Beteckningen Åby 11 — 2 får i detta fall betydelsen Åby 11, sedan därifrån avsöndrats Åby 1 2och 14 (men däremot ej 13).
För den händelse de av förf. framlagda synpunkterna skulle anses böra föranleda en lagändring, synes det mig, som om denna skulle kunna gå i en riktning, som gjorde anteckningarna i gravationsbevisen både enklare och för allmänheten mera lättfattliga än vad här förutsagts. Det skulle nämligen kunna tänkas, att man, i stället för att redovisa vad som i närvarande stund blivit av det jordområde, somvid en förgången tidpunkt intecknats, direkt antecknade en uppgift om varje särskild inteckning, innehållande, huruvida densamma vid tiden för gravationsbevisets utfärdande besvärade någon annan fastighet än den, vari den ursprungligen fastställts. Man skulle då i gravationsbevisen för varje inteckning eller varje grupp med likställda inteckningar få anteckningar sådana som »förestående inteckningar besvära icke någon annan registerfastighet än Åby 14» eller »inteckningen besvärar jämväl den från Åby 14 avstyckade fastigheten Åby 18». Sedan arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker avslutats, torde verkställandet av dylika anteckningar å gravationsbevisen i allmänhet icke komma att förorsaka någon synnerlig omgång.
Ruben Ljungwaldh.