Om utdömande av ränta på ränta. Sedan den gamla bestämmelsen i 9 kap. 6 § HB om förbud att taga ränta på ränta genom lag den 28 sept. 1907 blivit upphävd, förefinnes numera icke något hinder för en borgenär att med den begränsning, som föranledes av avtalslagens bestämmelser om ocker, betinga sig ränta på ränta. Ett stadgande t. ex. i ett skuldebrev, att gäldenären vid försummelse att i rätt tid erlägga ränta å skulden skall vara pliktig att betala ränta jämväl å den förfallna räntan, innebär icke heller något anmärkningsvärt. Ett förfallet räntebelopp är ur borgenärens synpunkt att betrakta som kapital och i svensk rätt torde få anses erkänt, att den, som hindrar annan att tillgodogöra sig sitt kapital, skall vara skyldig att till kapitalets ägare utgiva ersättning i form av ränta.¹

 

¹ Jfr SCHREVELIUS: Civilrätt, 2 uppl., II s. 355.

 

    Kan åter i fall då ränta på ränta icke särskilt betingats eller eljest får anses medgiven — så är som bekant förhållandet i kontokurantförhållanden — en borgenär vid dröjsmål från gäldenärens sida att erlägga ränta påyrka, att uppskovsränta utdömes å den oguldna räntan i enlighet med bestämmelserna i 9: 10 HB?
    Det torde till en början förtjäna anmärkas, att i det av lagkommittéen år 1826 framlagda förslaget till handelsbalk rätt till beräkning av ränta på ränta i viss utsträckning medgavs. I 3 kap. 28 § i förslaget stadgades nämligen, att, om gäldenären ej betalade ränta å rätt tid, borgenären skulle vara berättigad åtnjuta ränta å den förfallna räntan från den dag, han därom framställt krav. I motiven till förslaget uttalades, att kommittéen ansåg rättvisan av en sådan föreskrift uppenbar. Motsvarande bestämmelse om ränta på ränta upptogs också i 3 kap. 32 § i äldre lagberedningens förslag till handelsbalk (1850).
    I litteraturen har spörsmålet uppmärksammats av HASSELROT, vilken besvarar frågan nekande.¹ Hasselrot anmärker, att riktigheten av denna ståndpunkt aldrig torde hava ifrågasatts för det fall, att borgenären på en gång utsöker såväl kapital som ränta. Ur rättspraxis omnämner Hasselrot en av Skånska hovrätten år 1924 meddelad dom, enligt vilken en borgenär, som stämt endast på utbekommande av förfallen ränta, erhållit bifall till sitt yrkande att å räntan erhålla uppskovsränta.²
    Därest emellertid ett yrkande om ränta på ränta över huvud anses kunna bifallas, torde det vara tydligt, att den omständigheten, huruvida borgenären utsöker endast räntan eller han samtidigt även stämmer på kapitalet, icke kan tillmätas någon betydelse. I en nyligen av Göta hovrätt meddelad dom, har också i ett fall av sistnämnda beskaffenhet ett yrkande om ränta på ränta vunnit bifall.³
    Till stöd för sin ståndpunkt, att ränta på ränta ej må utdömas, anför Hasselrot, att bestämmelserna om uppskovsränta i 9 kap. HB allenast gälla kapitalet. Häremot kan emellertid anmärkas, att, såsom Hasselrot f. ö. själv framhåller,⁴ föreskrifterna om ränta i 9: 10 HB analogivis vunnit vidsträckt användning å rättsliga förpliktelser av skilda slag. Vid sådant förhållande måste man också i fall, varom nu är fråga, vara berättigad att tillämpa lagrummet. Teoretiskt sett lär skyldigheten att erlägga uppskovsränta vara att anse som en art av skadestånd och gäldenärens försummelse att fullgöra ett åtagande att erlägga ränta bör liksom varje annan för

 

¹ Se HASSELROT: Några spörsmål ang. ocker, vite och ränta etc. (1926) s. 45—46. Det av Hasselrot berörda spörsmålet, huruvida en borgensman, som betalt ränta, äger att vid regress åtnjuta uppskovsränta å erlagd ränta, torde ej böra behandlas som ett fall av ränta på ränta. Ur borgensmannens synpunkt är räntan att anse som en kapitalbetalning, varå vid regress ränta bör utgå. Frågan är emellertid som bekant omtvistad. Se SvJT 1923 rf. s. 9 med hänvisningar samt för det fall att borgen avsett allenast ränta NJA 1929 s. 199.

² Jfr å andra sidan JustR. ALEXANDERSONS votum i NJA 1930 not A nr 49.

³ Se rättsfallsavdelningen i detta häfte s. 51.

⁴ HASSELROT a. a. s. 60.

 

summelse, varigenom ekonomisk förlust tillskyndas någon, föranleda ersättningsskyldighet.¹
    Därest man nu anser 9: 10 HB tillämplig vid dröjsmål med räntebetalning, uppkommer frågan från vilken dag uppskovsränta skall erläggas. Har gäldenären utfäst sig att betala den primära räntan å viss dag, skall tydligen i händelse räntan då ej erlägges uppskovsränta beräknas från denna dag, sålunda enligt tidsbestämmelsen i andra punkten av 9: 10 HB. Vad härefter angår det fall, då viss dag för den primära räntans gäldande icke blivit bestämd, anses gäldenärensom bekant skyldig att erlägga densamma årsvis i efterskott.² Årsdagen av förbindelsens uppkomst är här att anse såsom förfallodag för räntan och skall alltså vid dröjsmål med räntebetalningen uppskovsränta beräknas från nämnda dag. Även i detta fall blir sålunda andra punkten i 9: 10 HB tillämplig.
    Det torde tillåtas mig att med ett godtyckligt valt exempel närmare belysa den ovan utvecklade principen om ränta på ränta.
    Ett den 1 jan. 1935 utställt skuldebrev å 5,000 kr. och löpande med 6 procent ränta förfaller till betalning den 1 jan. 1939. Gäldenären antages underlåta att erlägga ränta under tiden före sistnämnda dag men infriar då hela sin skuld. Gäldenären har därvid att å de primära räntebeloppen betala uppskovsränta efter 6 procent sålunda att dylik ränta skall utgå under tre år å den räntepost (= 300 kr.), som förfaller till betalning den 1 jan. 1936, under två år å den räntepost, som förfaller till betalning den 1 jan. 1937, och under ett år å den räntepost, som förfaller till betalning den 1 jan.1938. Det totala räntebelopp (= R), gäldenären har att erlägga vid skuldebrevets infriande, kommer tydligen att beräknas enligt dennae kvation:R = 4 • 300 + 6 • 300 • (3 + 2 + 1)/100 = 1,308 kr.
    Med enkel ränteberäkning bleve gäldenärens sammanlagda ränteskuld den 1 jan. 1939 allenast 1,200 kr. Skillnaden är sålunda ganska väsentlig.
    Den på nu angivet sätt beräknade räntan utgör emellertid icke ränta på ränta i den mening detta begrepp vanligen fattas. För att sådan ränta skall uppkomma, fordras som bekant, att den för varje år upplupna räntan lägges till kapitalet, varefter ränta å den sålunda erhållna summan beräknas. Ett dylikt beräkningssätt kommer tydligen att medföra strängare resultat för gäldenären än det i exemplet här ovan tillämpade, där å varje ogulden räntepost uppskovsränta beräknats enligt principen för enkel ränteräkning. Det strängare beräkningssättet vore att tillämpa under förutsättning att

 

¹ Jfr 1 kap. 6 § i lagberedningens innevarande år framlagda förslag till lagom skuldebrev, enligt vilket stadgande borgenär, som av dröjsmål med betalning haft särskild skada, vilken ej skall anses ersatt genom räntan, äger att därför njuta ersättning såsom för annan skada.

² Se NAUMANN: Tidskrift för lagstiftning m. m. årg. 1864 s. 361 samt NJA 1927 s. 260 och 1928 s. 258. 

jämväl den å uppskovsräntan belöpande räntan finge anses förfalla till betalning å viss dag, från vilken ny uppskovsränta skulle beräknas. Att för uppskovsräntans del antaga bestämd förfallodag synes emellertid icke riktigt. En sådan ränteberäkning skulle f. ö. i det praktiska livet knappast kunna genomföras.
    Till slut må med några ord beröras frågan efter vilken räntefot uppskovsräntan skall beräknas. Därest, såsom i det valda exemplet, kapitalgälden löper med 6 procent ränta, skall naturligen uppskovsränta å räntan jämväl utgå efter 6 procent. Vilken räntefot åter skall tillämpas, om kapitalgälden löper med högre eller lägre ränta än 6 procent? Man kunde ifrågasätta, huruvida icke jämväl i dessa fall uppskovsräntan borde beräknas enligt samma räntefot som den för kapitalgälden gällande.¹ Emellertid torde detta icke vara riktigt. Någon utfästelse att gälda uppskovsränta föreligger ju ej, varför bestämmelsen i andra punkten av 9: 10 HB träder i tillämpning. Uppskovsräntan kommer sålunda alltid att beräknas efter 6 procent.
 

Arne Schedin.