Rättegångskostnadsförsäkring — ett engelskt uppslag. Det i så många hänseenden föredömliga engelska rättegångsväsendets stora crux är som bekant processens dyrbarhet. För medellösa personer är det visserligen i England liksom flerstädes sörjt genom fri rättegång. Men för den majoritet av den rättsbehövande allmänheten, som å ena sidan besitter medel men å andra sidan icke äger tillräckligt stora medel för att stå rycken av en någorlunda vidlyftig process, eventuellt i flera instanser, blir ställningen ofta bekymmersam. Den hos motparten faktiskt icke uttagbara delen av rättegångskostnaderna synes även för en part med en klart rättvis sak regelmässigt bliva så stor, att en vederhäftig bedömare som HARVEN är benägen att generellt avråda de rättssökande från att stämma till High Court för mindre belopp än 500 pund (= 9,000 kr.). Det är ett dylikt sakernas tillstånd som föranlett det sarkastiska omdömet, att »the law is open to everybody — like the Ritz Hotel».
    Symptomatiskt för det växande missnöjet är ett projekt, som i maj detta år i en tidningsartikel¹ framlagts av sir EDWARD ACTON, en nyligen avgången domare i Kings Bench division av High Court. Efter att ha givit några drastiska exempel på den rådande ordningens konsekvenser uttalar sir Edward, att om någonting i samhället generellt borde vara tillgängligt för var man så vore det rättvisan. Praktiskt borde detta önskemål i någon mån kunna realiseras efter liknande riktlinjer som den allmänna sjukförsäkringen. Skulle ej — frågar sir Edward — en demokratisk allmänhet kunna förmås att ikläda sig förpliktelsen att genom små bidrag i allas intresse skapa en allmän rättegångsförsäkringsfond, från vilken kostnaderna för allt processande, inklusive advokatarvoden, skulle gäldas? Naturligtvis skulle legislativ och administrativ hjälp från det offentligas sida vara erforderlig — i början möjligen även ekonomiskt stöd — liksom garantier mot bidrag till ohemult processande måste:

 

1 The Daily Mail 22 maj 1935.

 

skapas. För advokaterna skulle ett sådant system icke behöva leda till svårare störningar än sjukkassesystemet för läkarna. Det kunde stå dem, som ville och hade råd att anlita särskilt framstående jurister, fritt att — utanför försäkririgssystemets ram — vända sig till dessa. Sir Patrick Hastings, Mr Norman Birkett och Sir Stafford Cripps kunde alltså fortsätta att förtjäna de arvoden, vartill deras kunskaper och duglighet berättigade dem.
    Det är väl icke att antaga, att nu refererade ganska okonventionella projekt skall föranleda något omedelbart resultat. Det äger dock — ej minst med hänsyn till förslagsställarens auktoritativa ställning — intresse även ur annan synpunkt än kuriositetens.

K. H.