Tysk strafflagstiftning. Genom tvenne den 28 juni 1935 utfärdade lagar har den tyska riksregeringen företagit betydelsefulla ändringar i strafflagen, straffprocessordningen och lagen om domstolsförfattningen.
    Strafflagens regel, att ingen handling kan bestraffas, som icke var belagd med samma straff vid tidpunkten för handlingens företagande, har ersatts med regler av annan innebörd. Den gärning kan bestraffas, som lagen vid tidpunkten för dess företagande betecknar som straffbar eller som efter straffbudets idé (Grundgedanke) och efter sund folkuppfattning (Volksempfinden) förtjänar straff. Om intet straffbud omedelbart kan användas, skall brottet bestraffas enligt den lagregel, som närmast kan vinna analog tillämpning. Vid temporal konkurrens mellan strafflagar skall icke längre den mildare lagen obligatoriskt användas, utan domstolen har blott rätt att med användning av den nya lagen utmäta ett lindrigare straff än som enligt gärningstidens lag skulle ha utmätts, resp. underlåta att ådöma straff, om gärningen numera är straffri. Det nu sagda gäller dock icke lagar, som utfärdats med från början begränsad giltighetstid. Beträffande preventiva säkerhetsåtgärder (Massregeln der Sicherung und Besserung) tillämpas den lag, som gäller vid beslutandet av åtgärden. Den nya inställningen till spörsmålet om analogisk användning av straffbud efter domarens fria beprövande (Rechtsschöpfung) avspeglas också i förändrade regler för statsåklagares beslut i åtalsfrågor och möjlighet att använda rättsmedel samt domstolens rätt att utan särskilt yrkande företaga nämnda analogioperation. Den tilltalade beredes dock tillfälle att vid sitt försvar taga ståndpunkt till en dylik förändrad rättslig värdering av det åtalade brottet.
    Bland övriga nyheter på den materiella straffrättens område märkas reviderade och delvis skärpta bestämmelser om åtskilliga särskilda brott, t. ex. angrepp på värnplikt och värnkraft, framkallande av fara vid kommunikationsmedels begagnande, underlåtenhet att lämna hjälp vid olycksfall eller allmän fara, orsakande av skogsbrand, skymfande av vissa politiska symboler, vissa sedlighetsbrott, vissa bedrägeribrott samt olaga jakt och fiske.
    De nyaste tendenserna inom straffprocessrätten gå ut på ett stärkande av domstolens suveränitet och visa sig först och främst i de ovan behandlade reglerna för domarens rättsfinnande verksamhet. Vidare har i sammanhang med de allmänna bevisreglerna inskärpts, att domstolen ex officio har att göra allt, som är nödvändigt för sanningens utletande i brottmål. Dessutom har domstolen praktiskt taget gjorts till herre över bevisningen, i det den erhållit omfattande befogenheter att avböja viss bevisning såsom onödig, meningslös, utsiktslös eller erbjuden i syfte att förhala rättegången. Av största intresse är upphävandet av det gamla förbudet mot s. k. reformatio in pejus vid prövning i olika instanser av fullföljd talan i brottmål.

 

    Reformerna omfatta även rättsskipningen i högsta instans. Reglerna om rättsfrågors hänskjutande från en senat inom Reichsgericht till de genom dennya lagen bildade s. k. Grosse Senate synas avse att motverka följderna av den horror pleni, varöver tyska rättslärde ofta beklagat sig. Den bundenhet, som enligt lag och praxis gäller för Reichsgericht med hänsyn till dess egna tidigare avgöranden, är genom särskilt stadgande satt ur kraft beträffande prejudikat från tiden före den nu utfärdade lagens ikraftträdande. Detta märkliga stadgande motiveras uttryckligen därmed, att tyska rikets högstadomstol har till uppgift att vid sin lagtolkning taga hänsyn till den genomstatens förnyelse inträdda förändringen i livs- och rättsuppfattning. Prejudikat, som vila på ett äldre rättsligt betraktelsesätt, få icke ligga hindrande i vägen för denna uppgifts fyllande.
    Bland straffprocessuella nyheter märkas ytterligare ett par lagändringar av särskilt intresse. Tydligen med tanke på förfarandets snabbhet har den judiciella förundersökningen gjorts beroende av åklagarens fria skön. Vid andra domstolar än Volksgerichtshof, Oberlandesgericht och Schwurgericht skall åklagaren begära rättslig förundersökning endast om extraordinära förhållanden påkalla det. Vidare öppnas möjlighet att anställa Hilfuntersuchungsrichter, som principiellt arbeta under den egentliga undersökningsdomarens ledning. Till sist bör omnämnas, att lagen såsom häktningsskäl numera upptagit den allmänt kriminalpolitiska omständigheten, att anledning finnes till antagande, att den misstänkte missbrukar friheten till nya brotts begående, eller att det med hänsyn till brottets grovhet och den genom brottet framkallade allmänna upphetsningen icke är lämpligt att lämna den tilltalade på fri fot.

I. A.