OM BESTÄMMANDE AV ERSÄTTNING FÖRKROPPSSKADA ENLIGT SVENSK RÄTT.

 

AV

 

REVISIONSSEKRETERAREN EJNAR HÖRSTADIUS.

 

Framför allt genom de numera så talrika målen om ersättning för skada av automobiltrafik, men även genom mål om ersättningför skador orsakade av järnvägsdrift och olycksfall i arbete¹, hava våra domstolar att i stor omfattning utmäta ersättning för kroppsskador samt, då sådana skador lett till döden, gottgörelse i anledning härav. Och de fall, där utom rätta, oftast genom försäkringsbolagen, dylika skadeståndskrav regleras, uppgå till åtskilliga tusental om året.² Sedan WINROTH år 1907 i sitt arbete »Om skadestånd» meddelat en sammanfattning av reglerna inom den svenska skadeståndsrätten, har genom ny lagstiftning och utvecklingen i rättspraxis åtskilligt ändrats inom detta rättsområde. Med efterföljande anteckningar avses att, förnämligast efter studium av de utav Högsta domstolen under senaste åren avgjorda målen om skadestånd, lämna en redogörelse fördet nuvarande läget inom rättspraxis beträffande bestämmandet av ersättning för kroppsskada; förutsättningarna för skadeståndsskyldighets inträde falla således utom ramen för framställningen.
    Något mera omfattande litteraturstudium har med hänsyn till de yttre förhållanden, under vilka arbetet tillkommit, icke kunnat ägarum. Huvudvikten har lagts vid att till tjänst för dem, vilka i egenskap av domare, advokater, försäkringstjänstemän o. s. v. hava att handlägga ärenden om ersättning för kroppsskada, giva en samman-

 

¹ Kraven vid domstolarna gälla numera, efter tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, skadestånd utöver ersättning enligt lagen; annorlunda enligt 1901 års lag om ersättning för olycksfall i arbete. Jfr nedans. 28 och 48.

² Enligt statistiken för trafikförsäkringens tre första år, 1930—1932, ha inträffat bortåt 30,000 skador om året, medförande ersättningsbelopp å sammanlagt nära 10 milj. kr. om året, 343 kr. i medeltal per skada. (Se Sveriges officiella statistik, Försäkringsväsen, Enskilda försäkringsanstalter.) Enligt en utredning (E. Andersson vid nionde nordiska kongressen för olycksfallsförsäkring m. fl. branscher i Helsingfors 1933) avser 54 % avde 10 milj. ersättning för personskador och härav c:a 1/5 (eller c:a 1 milj.årligen) ersättning för sveda och värk. Siffrorna för 1933 visa ett minskat antal (anmälda) skadefall (inverkan av bestämmelserna om bonus?). 

fattande framställning av de svenska rättsreglerna för ersättningens utmätande sådana de kunna utläsas ur lag och rättspraxis.¹ Beträffande vissa detaljspörsmål, som sällan eller aldrig fullföljas i högsta instans, hänvisas stundom till avgöranden av hovrätt.
    I viss utsträckning kommer utländsk rätt att uppmärksammas. Därvid åsyftas ingen fullständighet, utan de utländska reglerna anföras förnämligast för att belysa motsvarande institut inom den svenskarätten.

 

    Enligt det grundläggande stadgandet på området, 6 kap. 2 § strafflagen — att i mål om kroppsskada skall under skadeståndet räknas»icke allenast läkarelön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men» — medgives i svensk rätt ersättning icke blott för ekonomisk skada utan även för icke-ekonomisk (ideell) skada.² Och härvid göres ingen skillnad beträffande förutsättningarna för de olika ersättningarnas utdömande. På grund av åberopade stadgandet jämte hänvisningar dit från sådana lagar som lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart utgår sålunda ersättning för sveda och värk och annan »ideell skada» såväl vid uppsåtligt orsakande och vid vållande (culpa) som i fall av skadeståndsskyldighet oberoende av egen skuld. Ej heller göres, såsom i Norge, skillnad beträffande i redan förfluten tid uppkommen skada och framtida skadeverkningar av beskaffenhet att kunna ersättas.
    Fullt skadestånd innebär, att den skadade skall efter skadefallet sättas i samma förmögenhetsläge som han skulle befunnit sig i, om skadan ej inträffat; härtill kommer så ersättning för ideell skada. De olika slagen av skada kunna lämpligen grupperas sålunda:
    Den ekonomiska skadan kan yttra sig dels i åsamkade utgifter, dels i minskning i inkomster, och sådan utgiftsökning resp. inkomstminskning kan föreligga såväl för tid som förflutit, när skadeståndsanspråket framställes eller preciseras, som för framtida perioder. Till havda utgifter hör regelmässigt: kostnader för sjukvård, ökad hjälp i hemmet eller hushållet, särskilt tillverkade skor och andra persedlar, ökat anlitande av bil och spårvagn m. m. Vanligen är den egentliga sjukdomstiden (läkningsprocessen)³ förliden, då skadeståndsanspråket fixe-

 

¹ Åtskilliga litteraturhänvisningar erhållas i høiesterettsadvokaten DAGFINN DAHLS i Oslo 1933 — efter det föreliggande arbete redan var i sina huvuddrag planlagt — utkomna arbete Erstatning og opreisning for legemsskade efter norsk rett (anm. i SvJT 1933 s. 448); citeras nedan DAHL. Vid hänvisning till rättsfall i Nytt juridiskt arkiv utsättes blott årtal samt sidsiffra resp. notisnummer.

² Jfr 1934: 190 (ersättning för sveda och värk vägrad vid sjukdom på grund av ohälsosam bostad) samt WINROTH, a. a. s. 144.

³ Se not 2 s. 51.

 

ras, vadan den framtida utgiftsökning, som eventuellt kvarstår, inskränker sig till vissa utgifter i den dagliga livsföringen, kostnaden för proteser, speciellt tillverkade plagg o. dyl. — Inkomsterna förloras ofta helt under sjukdomsperioden, åtminstone den första tiden, därefter kvarstå eventuellt mer eller mindre fullständig invaliditet med därav följande minskning i arbetsförmåga. För redan förfluten tid begäres och utdömes »ersättning för mistad arbetsförtjänst». Motsvarande ersättning för tid efter domen kan endast undantagsvis — då viss till siffran bestämd lön är den skadade tillförsäkrad — utdömas med precisa belopp för »mistad arbetsförtjänst». Vanligen få den skadades förvärvsutsikter på ett något mindre exakt sätt uppskattas och en härefter lämpad gottgörelse beredas honom.
    Ersättning för »sveda och värk» avser att ersätta en icke-ekonomisk skada, bestående i fysiskt och psykiskt lidande och obehag såsom omedelbar följd av våldet å kroppen samt under läkningsprocessen.
    Ersättning för »framtida men» (»lyte eller annat stadigvarandemen») omfattar vanligen flera olika element: dels ersättning för ideell skada, nämligen det obehag, lidande, i fysiskt och psykiskt avseende, som skadan medfört för framtiden, dels ock ersättning för ekonomisk skada, och då stundom både för ökade framtida utgifter och för mistade inkomster. Ett exempel: en ung man, som har fått ett ben amputerat eller läkt med förkortning, erfar lidande av att nödgas gå med konstgjort ben resp. särskild känga och att inte kunna dansa och sporta som sina jämnåriga; han har utgifter för konstgjorda benet resp. kängan och för bilar och spårvagnsresor utöver vad han som frisk behövt vidkännas; han har icke samma arbetsduglighet som förut och förtjänar därför mindre.
    Vid granskning av skadeståndsräkningar och bestämmandet av de olika ersättningarna är av vikt att hålla isär de ovan angivna momenten i skadan. Icke sällan framställas dubbelkrav, i det att exempelvis jämsides med sådan ersättning för men, som även avses innefatta gottgörelse för minskad arbetsförmåga, kräves för samma tid särskilt periodiskt understöd (livränta).

 

ERSÄTTNING FÖR SJUKVÅRD M. M.

 

    Sjukvårdskostnader, såsom lasarettsavgifter, läkararvoden, utgifter för medicin och sjuksköterska, styrkas regelmässigt med kvitton å de erlagda beloppen, och i allmänhet framställes ingen erinran mot dessa poster i och för sig.¹ Stundom anmärker dock den å skadestånd krävde, att vården blivit onödigt dyrbar genom att patienten vårdats å enskilt rum i stället för allmän sal och att han ej nöjt sig med vården av vederbörande lasarettsläkare utan tillkallat andra läkare, som erhållit höga arvoden. Klart torde till en början vara, att den skadade bör under sjukdomstiden vara berättigad till ungefär samma levnadsstandard som eljest; särskilt gäller väl detta om äldre

 

¹ Jfr nedan s. 18 om undvikande av viss dubbelbetalning.

 

personer. Å andra sidan påkallar ofta skadans beskaffenhet vård å enskilt rum, och där ingripande av specialist erfordras, måste naturligen rimliga kostnader härför, ehuru höga, ersättas.

 

    I 1930: 86, där en godsägare B:s minderåriga dotter erhållit mycket svåra skador, bl. a. sönderslitning av urinblåsan, bestred svaranden, under anförande att det vore orimligt att taga hänsyn till levnadsstandarden beträffande ett litet barn, att betala för enskilt rum, tillkallad specialist och särskild sjuksköterska. Underrätten, vars utslag i denna del ej ändrades, biföll yrkandet under åberopande av B:s samhällsställning och skadans beskaffenhet.
    Se ock 1933 B 700 (blott vård å allmän sal), 1933: 414 (flera läkare),1933: 305 (skadad nioårings moder å lasarettet).
    Enligt K. Maj:ts utslag d. 22 dec. 1934, Bergenstråhle, medgavs blott vård å halvenskilt rum, men med sjuksköterska, för officersvolontär som efter sjukdom och olycksfall i tjänsten kommit att lida av neuros.

 

    Vissa med sjukhusvistelse förenade utgifter, såsom drickspenningar, presenter till sjukvårdspersonal, kostnader för blommor¹ o. dyl., pläga ej ersättas särskilt utan för sådant får ersättningen för sveda och värk tillgripas. Jfr 1930: 86.
    Till sjukvårdskostnader höra däremot utgifter för extra kost¹ och för vård å kuranstalt och badort, därest läkare ansett sådan kost resp. behandling nödvändig. Annorlunda beträffande en icke nödvändig — men måhända nyttig — rekreationsresa som den skadade företager för att »komma ifrån» sitt onda, promenader i vagn såsom förströelse under konvalescensen o. dyl.
    I 1932 A 190 yrkade en ingenjörsfru, som erhållit bl. a. mycket svåra käkskador vilka tarvade upprepade operationer, ersättning för kostnaderna för en biltur genom Europa, som hon företagit i stället för rekreation å badort. Den skadade, som tillerkändes avsevärd ersättning för sveda och värk, fick yrkandet ogillat.
    I 1933 A 53 ersättning för badortsvistelse (om sjukdomen se nedan bland exempel på ersättning för sveda och värk).
    I 1934 B 95 mot bestridande ersättning utdömd för vistelse i Borgholm (nervösa rubbningar).

 

    Läkarintyg.² Bland sjukvårdskostnaderna upptagas vanligen utgifter för läkarintyg. Då sådana intyg icke utfärdats vid läkarbesök, som avse föreskrifter för skadans vårdande, utan tillkommit allenast på begäran om intyg rörande skadans art, vårdtiden, invaliditeto. dyl., böra utgifterna för intygen rätteligen hänföras under rättegångskostnad; så i 1932 B 130 och 1934 B 306 (hovr.). Huruvida intygskostnad tages med i det egentliga skadeståndet eller betraktas som

 

¹ Jfr DAHL s. 23 noten.

² För den händelse denna framställning skulle komma under läkares ögon må här uttryckas del önskemålet från domarehåll att, om än i läkarintyg böra användas latinska facktermer, i intyg avsedda för domstol motsvarande svenska benämningar om möjligt tillfogas. 

rättegångskostnad är icke alldeles betydelselöst. Förfares på sistnämnda sätt, kommer vid jämkning av skadestånd intygskostnaden att undgå jämkning (där ej möjligen även expenserna jämkas), och i fall av skadestånd överstigande försäkringsbeloppet ersätter försäkringsgivare rättegångskostnad ändå att nämnda belopp därigenom överskrides (se lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal 53 § och lagenden 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon 17 §).

 

    Resekostnader m. m. Meningsskiljaktighet råder ej därom, att ersättning skall utgå för den skadades transport till och från sjukhuset och för resor till läkare under sjukdomstiden. Se t. ex. 1932A 275 (utdömt av HD mot bestridande).¹
    Stundom fordras ersättning för resor av någon den skadade närstående person och även för arbetsinkomst som denne gått förlustig i anledning av olycksfallet. Sådana krav torde endast under vissa omständigheter kunna bifallas.

 

    I 1932 A 190 yrkade en ingenjör i Stockholm, vars hustru vårdades åsjukhus därstädes för svåra käkskador m. m., att erhålla gottgörelse förbilresor och förlorad dyrbar arbetstid i samband med besök hos hustrun;underrätten fann kravet icke lagligen grundat, och häri gjorde hovrättenoch HD ej ändring.
    Liknande utgång i 1933 B 221 (hovrätten, ej vidare fullföljt) beträffanderesor, som en skadad fabriksarbetares fader företagit i anledning av olycksfallet.

 

    Saken synes ligga något annorlunda till, då ett litet barn skadats. Här blir fråga om kostnader som en barnets representant, dess målsman, åsamkas för ordnande av angelägenheter för barnet, vilka det ej själv kan ombestyra. Även utöver direkta utgifter har medgivits ersättning till föräldrar eller en av dem.

 

    I ovannämnda fallet 1930: 86 — vid olyckan dödades flickans moder —erhöll fadern gottgörelse för en hans vistelse å lasarettet, i Uddevalla, under nio dagar efter olyckan samt för en hans resa till läkare i Göteborg.
    I 1932 A 275, där den skadade var en fjortonårig flicka, ingick bland de belopp, HD efter underinstansernas ogillande utdömde, också kostnader för föräldrarnas resor till lasarettet under vårdtiden, beträffande vilka svaranden bestritt betalningsskyldighet.
    I 1933: 305, där en nioåring fick båda armarna amputerade efter brännskador, utgick ersättning för hans föräldrars resor från hemvistet till lasarettet och hans moders vistelse därstädes.
    I 1933 B 838 yrkade föräldrarna till dödat barn ersättning för förlorad arbetstid med 100 kr.; såsom i och för sig skäligt medgavs 30 kr., som ock utdömdes. (Motsatt utgång 1932 B 714, häradsrätten, ej vidare fullföljt.)
    I 1933 B 292, yrkade fadern (arbetare) till den skadade, en treårig flicka,

 

¹ Jfr EISEN-LÖFMARKS kommentar till Lag om försäkring för olycksfall i arbete d. 17 juni 1916, under 6 §. 

ersättning för arbetsförtjänst, som han och hans hustru gått förlustiga dels under veckan efter olycksfallet och dels senare på grund av besök hos dottern å sjukhuset (3 timmar per vecka), varjämte fordrades ersättning för resekostnaderna vid sjukbesöken. Hovrätten dömde mot svarandens upprepade bestridanden ut ersättning för resekostnaderna och mistad arbetsförtjänst under sjukbesöken, men ansåg i övrigt fordrade belopp för mistad arbetsförtjänst icke kunna lagligen utdömas. HD, där den dömde yrkade helt frikännande (utan att yttra sig om skadeståndsberäkningen), gjorde ej ändring såvitt talan fullföljts.

 

    I de sistnämnda fallen 1933 var fråga om blygsamma belopp. Vid utdömande av ersättning för det anhöriga mistat arbetsförtjänst torde komma i betraktande nödvändigheten för dem att för hållande av föreskriven besökstid avbryta sitt arbete.

 

    I 11 kap. 3 § lagen om förmynderskap stadgas, att, om någon för övergående sjukdom är ur stånd att bevaka sin rätt, skall rätten vid behov förordna god man att bevaka den sjukes rätt. En sådan godmans resor för ordnande av sjukvården m. m. torde böra ersättas lika väl som resor företagna av omyndigs målsman, ja även utan att godmansförordnande föreligger torde ersättning böra utgå för dylika resor av nära anhörig till den som är hjälplöst sjuk efter skadan. (I1933 B 809 ersattes bil till lasarettet för skadad mans hustru.)

 

    I 1933 B 292 yrkade modern till en ihjälkörd sextonårig flicka ersättning för det hon genom händelsen åsamkats en nervchock, varigenom hon för framtiden blivit oförmögen till arbete. Detta yrkande ogillades av underinstanserna och fullföljdes ej vidare. Det är uppenbart att här är fråga om tredje mans skada, och sådan skada är ej ersättningsgill; undantag i strafflagen 6 kap. 4 §.¹

 

ERSÄTTNING FÖR MISTAD ARBETSFÖRTJÄNST.

 

    Här avses närmast dylik ersättning för tid som förflutit då skadeståndsanspråket fixeras, vilket då skadan är övergående vanligen sker först sedan läkningsprocessen är avslutad och den skadade återställd till sin arbetsförmåga. Ersättning för bestående nedsättning i eller förlust av arbetsförmågan (förvärvsförmågan) behandlas i ett senare avsnitt.
    Har den skadade varit anställd mot lön, uppstå inga egentliga svårigheter vid bestämmande av det belopp, som skall läggas till grund för skadeståndsberäkningen. Lönens storlek styrkes med intyg från arbetsgivaren (utdrag ur dennes bokföring), eventuellt med vittnesbevisning, detta senare t. ex. vid inkomst i form av provision eller tantiem. Den lön som får betydelse är den som den skadade skulle haft under sjukdomsperioden, alltså icke alltid den han åtnjöt vid olyckstillfället, utan ibland mera, såsom då han träffat avtal om förmånligare anställning som han ej tillträtt, och ibland mindre, såsom då

 

¹ Jfr DAHL s. 70 not 1.

 

visst innehaft mera inkomstbringande arbete kunnat påräknas blott en kortare tid (ex. 1932 B 130); jfr lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete 9 §. I 1934 B 149 utdömdes till person, som vid olyckan var arbetslös på grund av blockad, ersättning från tiden för blockadens hävande.
    Om den skadade under sjukdomstiden får behålla sin lön men är skyldig bekosta vikarie, bör utgiften härför naturligen ersättas, och detta även om lönens storlek skulle överskridas. Om däremot arbetsgivaren själv skall anställa vikarie, får han ej ersatt den merkostnad utöver den skadades lön, som härigenom åsamkas honom; sådan merkostnad är ingen direkt följd av olycksfallet utan en tredjeman medelbart tillfogad skada.¹ Angående ersättning för vikarie, se bl. a. 1932 B 161 (fjärdingsman).
    Om den skadade utfört arbete utan att erhålla bestämd lön därför men på grund av skadan haft att vidkännas utgifter för någon som i stället skött sysslorna, skola utgifterna härför ävenledes ersättas i den mån de äro skäliga. Hit hör exempelvis det fall att en husmor, som själv sköter hushållssysslor, nödgas anställa ett hembiträde (se t. ex. 1933: 416, 1931 B 346). Är den skadade ett halvvuxet barn, vars arbete, utan lön, i hemmet eller i föräldrarnas yrke måste övertagas av lönad vikarie, uppstår frågan om ersättning härför lagligen kan utgå och vem som är den ersättningsberättigade. Den omständigheten att föräldrarna till ett barn under aderton år äga bestämma om barnets tagande av arbete (lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap 5 §) torde icke medföra att de, när de faktiskt utnyttja barnets arbetskraft och genom skadan gå miste härom, skola kunna för egen räkning kräva ersättning därför, liksom vid förlusten av en häst. Barnet däremot — genom sin representant, i regeln fadern — bör vara berättigat utfå gottgörelse förde utgifter, som skäligen erfordras för att neutralisera avbrottet i dess arbete.
    Om den skadade driver egen affärsrörelse, är det ofta förenat med stora svårigheter att påvisa den förlust — frånsett utgift för vikarie (se t. ex. 1933 A 46, B 605, 700) — som uppkommit därigenom att den skadade icke kunnat personligen övervaka och leda arbetet. Gäller det t. ex. ett beställningsskrädderi — där innehavarens person anses spela en avsevärd roll för utfallet av affärerna — och innehavaren förmenar sig hava lidit avbräck genom sin frånvaro under viss del av säsong, måste käranden, för att ha någon utsikt till framgång, förebringa utredning icke blott, såsom i ett fall skett, rörande omsättningen under tiden för frånvaron utan för längre perioder, ja flera år (1933 A 46).
    Kan den skadade väl sköta sitt arbete men nödgas att härför vidkännas extra utgifter, såsom för bilresor och ökad kostnad för måltider, skola dylika utgifter ersättas. Härvid lär man icke

 

¹ Ang. vissa arbetsgivarens krav på grund av inträde i den skadades rätt, se bl. a. 1924: 470, 1928: 475, 1932 A 330 och 1933 B 1073. 

2 — Svensk Juristtidning 1935.

 

få ställa alltför stora krav på bevisningen; jfr 1932 A 275 (intyg om »upprepade» resor till lasarett).
    Vad härefter angår frågan om för hur lång tid, resp. — vid blott nedsättning i men ej förlust av arbetsförmågan — i vilken grad den skadade skall ha ersättning för mistad arbetsförtjänst, så ställes man vid utmätande av ersättning för förfluten tid, liksom vid bestämmande av gottgörelse för framtida nedsättning av arbetsförmågan, inför alternativet: skall ersättning utgå med skillnaden mellan vad den skadade varit tillförsäkrad (haft att påräkna, om ej skadan mellankommit) och vad han faktiskt förtjänat eller med skillnaden mellan förstnämnda faktor och vad han med hänsyn till skadans art och andra föreliggande omständigheter bort kunna förtjäna. Rörande detta spörsmål hänvisas till avsnittet om ersättning för framtida men.¹
    Om den skadeståndspliktige ålägges att för en och samma tidsperiod dels bekosta den skadades vård å sjukvårdsanstalt, dels ock utge (full) ersättning för mistad inkomst, blir den skadade strängt taget överkompenserad i den mån han inbesparar sedvanliga utgifter förkost m. m. Vid kort vårdtid och för personer med små levnadskostnader — särskilt då fråga är om en medlem av ett hushåll — bortses i praxis från angivna förhållande, och detta säkerligen med rätta, helst ett sjukdomsfall ju vanligen medför en del utgifter och besvär som ej särskilt ersättas. Stundom meddelar domstol på svarandens yrkande uttrycklig föreskrift till undvikande av berörda dubbelersättning.
    Sålunda medgavs i 1932 B 618 (hovrätten) icke ersättning för avsaknad av löneförmånerna kost och logi under lasarettstiden. Likartade fall i 1933B 840, B 950 och 1934 B 309 (avdrag för kost under lasarettstiden).
    I mål avgjort genom K. Maj:ts utslag d. 7 nov. 1934 (A. E. S. Nilsson) yrkades hos K. Maj:t nu avsett avdrag. Härom förordnades ej; emellertid nedsattes ersättning för mistad arbetsförtjänst avsevärt.

 

ERSÄTTNING FÖR SVEDA OCH VÄRK.

 

    Sådan ersättning har gammal hävd i vårt land. Under våra äldsta lagar utgjorde målsäganden tillkommande böter eller bötesandel både straff och skadestånd. För ekonomisk skada föreskrevs i åtskilliga fall särskilt skadestånd jämte böterna, men vid immateriell skada,t. ex. sådan vid förgripelse på någons kropp, låg skadeståndet i bolen som gick till målsäganden; emellertid fanns ock den s. k. lytesboten, som helt hade karaktär av skadestånd. Ännu i 1734 års lag (se bl. a. 34 kap. MB) förekom lytesbot — med fixa belopp för olika slag av »avhugg» m. m. — jämte såra böter som gingo till treskiftes. Men dessutom stadgades i 39 kap. 4 § MB, att i alla såramål, där böter utgingo, skulle den brottslige gälda läkarelön, hinder, och all annan kostnad och skada, och därtill för sveda och värk; domaren skulle ock pröva, vad brist den sårade i sin näring därav hade, och lägga

 

¹ Se nedan s. 31.

 

honom skälig vedergällning till. Detta är vårt första stadgande som nämner ersättning »för sveda och värk». I kungl. förordningen den 29 januari 1861 om mord, dråp och annan misshandel inflöto rörande bestämmande av skadestånd för misshandel regler, som sedermera med en obetydlig formell jämkning intogos i 6 kap. 2 § av 1864 års strafflag.¹
    Såsom redan i inledningen framhållits komma strafflagens regler omberäknande av skadestånd i tillämpning även då någon oberoende av skuld är skyldig ersätta kroppsskada. Enligt svensk rätt skall alltså, i motsats till norsk, graden av skuld icke öva inflytande på utmätande av ersättning för sveda och värk. Emellertid torde väl en domare, i tvekan mellan olika belopp, av vilka vartdera kan anses utgöra lämplig ersättning med hänsyn till skadan i och för sig, hava lättare att stanna för ett högre belopp, när skadan orsakats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet; måhända också understundom hänsynstagande till den brottsliges förmögenhetsställning spelar in. Någon gång har skuldgraden åberopats vid utmätande av ersättning för ideell skada; så en minoritet i HD i 1931 A 106.²

 

¹ Se WINROTH, a. a. s. 68 och där anförd litteratur.

² ALEXANDERSON, vid Nordiska juriststämman 1926 (s. 46 o. f.), har de lege ferenda medgivit det berättigade i att under en ansvarighet, som icke grundas på culparegeln, ej inbegripes den »icke-ekonomiska» skadan. Ersättning för sådan skada borde på en gång tjäna såsom »näsbränna» åt den förorättande och ett »plåster på såret» åt den förfördelade och utdömandet bero på hänsyn till båda dessa syften, med övervikt för det förra. I vårt grannland Norge ersättes, jämlikt ikrafttredelsesloven till 1902 årss traffelov (Ikrl.), skada av icke ekonomisk natur blott vid uppsåt och grov oaktsamhet och då efter billighet; jämväl framtida ekonomisk förlusts ersättande är beroende av utvisad skuld och billighetsprövning. Se DAHL och anm. av hans arbete i SvJT 1933 s. 448. I Danmark stadgar Ikrafttrædelseloven till Straffeloven, av d. 15 april 1930 (i kraft fr. o. m. 1933), i § 15: »Den, som efter dansk Rets Erstatningsregler er ansvarlig for Krænkelse af en andens Legeme eller Frihed, samt den, der findes skyldig i strafbar Krænkelse af en andens Person i øvrigt, hans Fred eller Ære, kan dømmes til. . . (utom ekonomisk ersättning) . . . at betale den forurettede Godtgørelse for Lidelse, Tort, Ulempe, Lyde og Vansir samt for Forstyrrelse eller Ødelæggelse af Stilling og Forhold». Lagen säger intet om hänsynstagande till skuldgraden. Liksom i Sverige kan ersättning för ideell skada utdömas oberoende av skuld: se Lov om Motorkøretøjer av d. 1 juli 1927 (ändrad i åtskilliga avseenden och omtryckt i författningssamlingen under d. 14 april 1932) § 38 st. 1 och 5. Finland har i sin strafflag av d. 19 dec. 1889 bestämmelser likartade med svenska strafflagen i 6 kap. 2 §. Dessa hava dock ej samma vidsträckta tillämplighet som de svenska reglerna. Sålunda kan enligt den finska lagen d. 28 april 1925 angående ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon, vilken ålägger ägare och förare ansvar oberoende av egen skuld, ersättning för ideell skada (sveda och värk) icke utkrävas, då blott ansvar enligt lagen (ej enligt »allmän lag») föreligger. I Tyskland kan enl. BGB § 847 en skadelidande »auch wegen des Schadens, der nicht Vermögensschaden ist, eine billige Entschädigung in Geldverlangen», s. k. »Schmerzensgeld». Enligt tyska strafflagen § 231 kan vid Körperverletzung jämte straff utdömas »Busse» intill visst maximum; Busse utesluter ytterligare Entschädigungsanspruch (jfr § 188). DAHL uppgiver (s. 116), under hänvisning till tysk litteratur, att den som är ansvarig för 

    Innan framställningen övergår till att dryfta vilka faktorer som böra inverka vid bestämmandet av ifrågavarande ersättningsbelopps storlek, må ägnas några ord åt ersättningens grund och innehåll. Det kan göras gällande, att ersättning för lidande icke bör utgå, eftersom lidande är något som icke kan uppskattas i eller ersättas med penningar och vidare, då ju straffreaktion finnes, utkrävande av ersättning för lidandet icke erfordras för att ge den förorättade en näpst. Man har å andra sidan motiverat ersättningen med att den skadade bör ha en tröstepenning för den oförrätt han lidit, varjämte ersättningen tjänar som näpst för andra parten.
    Ersättningen för sveda och värk avser regelmässigt att lämna gottgörelse för lidandet under läkningsprocessen;¹ lidande som blir bestående därutöver ersättes såsom »stadigvarande men». Att nödgas pås jukbädden uthärda vecko-, ja månadslånga plågor och obehag innebär avstående från mycket av detta livets goda. Liksom man kan välja olika slag av »nöjen» för att vinna förströelse och njutning, såkan ock vad den sjuke måste avstå från i viss mån kompenseras genom att han genom sveda- och värkersättningen sättes i tillfälle att under sjukdomstiden erhålla förströelse (böcker, radio, högläsning,åkturer) eller att efter tillfrisknandet företaga något som hans ekonomi eljest icke tillåtit, t. ex. en utländsk resa: förberedandet härav kan skänka den sjuke stor vederkvickelse.
    Med den ståndpunkt, praxis intager till ersättandet av utgifter under sjukdomstiden,² kommer faktiskt ersättningen för sveda och värk att delvis stå ersättningen för ekonomisk skada mycket nära; ibland beror det rent av på en tillfällighet under vilken etikett ersättning gives,³ tillfälligheter som emellertid komma att få betydelse vid den skadades frånfälle innan ersättningsfrågan avgjorts.⁴ Om en patient får läkemedel i lugnande, smärtstillande eller sömngivande syfte, ersättas läkemedlen såsom sjukvårdskostnad; om en annan patient söker motsvarande vederkvickelse i radiomusik och detektivromaner, hänvisas han att taga pengarna härtill ur ersättningen för sveda och värk. En vistelse vid kuranstalt, som läkare anser nödig, ersättes såsom sjukvårdskostnad; för en rekreationsresa — icke absolut nöd-

 

skada jämlikt lagstiftningen om järnvägar, biltrafik o. dyl., icke svarar för Schmerzensgeld, såvida ej krav härå kan grundas å allmänna skadeståndsregler. Fransk rätt (C. c. art. 1383) och schweizisk rätt (civillagen art. 43) medge ersättning för ideell skada, så ock engelsk rätt. Se DAHL s. 115 m. litt.hänv. Ers'atning for ikke økonomisk Skade var förhandlingsämne vid nionde nordiska juristmötet i Kristiania 1899, inledare H. SCHEEL (se även åttonde mötets förhandl.).

¹ Se not 1 s. 51.

² Se ovan s. 14.

³ Belysande för uppfattningen bland allmänheten är att stundom ersättning för viss ekonomisk skada yrkas blott för den händelse framställt anspråk på ersättning för sveda och värk icke fullt ut bifalles.

4 Se nedan s. 53.

 

vändig men nyttig — som den skadade företager för att »komma ifrån» sitt onda erhålles ej annan gottgörelse än den som innefattas i ersättningen för sveda och värk. Ur denna få ock bestridas utgifter för blommor, frukt, böcker, prenumeration å särskild tidning, anordnande av telefon till sängen (såvida ej t. ex. den skadade är en industriledare, som måste även från sjukbädden leda sitt företag), drickspenningar till sjukhusvaktmästare m. fl., presenter till sjuksköterskor och andra dylika utgifter som seden pålägger. Då väl alltid, även om kroppsskadan är ringa, densamma medför utgifter, tidsspillan och olägenheter, som svårligen kunna uppskattas i kronor och styrkas, bör även vid ringa skada, som ej medfört lidande i egentlig mening, ersättning »för sveda och värk» medgivas — såvida icke domstolen är liberal vid utdömande av ersättning för uppgivna men bristfälligt styrkta utgifter och förluster.
    I den mån ersättningen icke förbrukas för utgifter som nu nämnt sökas den skadades förmögenhet. Tillfredsställelsen att ha en penningsumma till sitt förfogande blir kompensation för lidandet —»tröstepenning» om man så vill.¹
    Vilka faktorer böra inverka på ersättningens utmätande? ² I detta ämne förekom diskussion vid den nionde nordiska kongressen för olycksfallsförsäkring m. fl. branscher i Helsingfors den 14 och 15 juni 1933.³ Vid kongressen framlades resultatet av två undersökningar, den ena av avdelningschefen i försäkringsaktiebolaget Hansa, fil. kand. Erik Andersson över utdömandet av ersättning för sveda och värk i omkring 800 mål vid Stockholms rådhusrätt och i åtskilliga till Kungl. Maj:t fullföljda skadeståndsmål, den andra av marinintendenten E. G. Nilsson, försäkringsanstalten Gothia, rörande inom nämnda bolag träffade godvilliga uppgörelser innefattande ersättning för sveda och värk.
    ANDERSSONS utredningmaterial förelåg i den formen att de, enligt Andersson, för sveda och värk väsentliga faktorerna för varje mål överförts på kort, upptagande skadans art (ss. mjukdelsskada, enkelt eller komplicerat benbrott), skadad kroppsdel, tid för sängläge, ev.operativa ingrepp, tid för smärtor efter sängläget, bestående men samt anmärkningskolumn för ev. komplikationer. — NILSSON anförde vid kongressen, att vid ersättningens bestämmande borde, förutom skadans art, inverka: det akuta sjukdomstillståndets längd (icke arbetsoförmågans längd), den skadades kön, ålder (ett fåtal åldersgrupper), yrke och sociala ställning och därmed sammanhängande arbetsförtjänstmöjligheter: 200 kronor för benbrott vore större plåster på såret för den fattige daglönaren än för en rik man. — I ett ytterligare inlägg från svenskt försäkringshåll anfördes, att såväl teoretiska som i all synnerhet praktiska skäl syntes tala för att, i den mån omfatt-

 

¹ Jfr FORSMAN, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål (Hfors 1893)s. 130.

² Här bortses från skuldgraden, se därom ovan s. 19.

³ Mötesförhandlingarna ha dels utkommit separat (Hfors 1933), dels intagits i Nordisk Försäkringstidskrift 1933. 

ningen av svedan och värken utgjorde norm för ersättning, detta lidande uppskattades efter vissa objektiva normer, med abstraherande från den skadades psykiska egenskaper och personliga förhållanden —likhet inför lagen!
    Att de å Anderssons kort upptagna faktorerna böra tillmätas stor, eller snarare avgörande, betydelse, därom torde meningsskiljaktighet ej råda. Men att inskränka bedömandet till dessa rent kroppsliga moment kan säkerligen icke vara riktigt. Med denna åskådning kommer man tillbaka till de gamla lagarnas taxor för »bot» vid olika uppräknade förgripelser på annans kropp. Alltför ensidigt betonas självas märtan från den skadade kroppsdelen eller av behandlingen och behörig hänsyn tages ej till de övriga, mera psykiska momenten i lidandet: att nödgas vara bunden vid sängen och icke få deltaga i arbete, t. ex. viktiga förhandlingar, i vetenskapliga, konstnärliga och sällskapliga evenemang o. s. v.
    Självfallet är att ett sådant sjukdomsförlopp som att infektion tillstöter, med risk att hela den skadade lemmen skall förloras, även vid lycklig utgång motiverar en högre ersättning med hänsyn till den uppståndna oron för utgången (»psykisk smärta»).
    Vad ålderns inverkan beträffar har HD ändrat ett hovrättsutslag, vari uttalats att med hänsyn till den skadades ålder, sex år, ersättning för sveda och värk ej borde utgå (1932: 150). Ännu yngre skadade ha tillerkänts dylik ersättning, t. ex. treåring i 1933 B 292, femåring i 1931 B 191. Då emellertid en yngre person måste anses ha lättare att fördraga en besvärlig behandling och ett långvarigt sängläge än en äldre person, bör detta leda till mindre ersättning åt yngre än åt äldre i eljest likartade fall.
    Den skadades kön torde knappast motivera någon skillnad i bedömandet; dock synes den omständigheten att skada träffar kvinna under grossess eller amningstid böra verka förhöjande på ersättningen.
    Yrke och samhällsställning torde stundom, indirekt, böra föranleda viss differentiering mellan fall, som eljest äro likartade. Antag att en 40-årig grovarbetare och en 40-årig bankdirektör erhålla enahanda skador, t. ex. komplicerat benbrott. Den omständigheten, att den förre har »hårdare hud», är van att inte »känna efter», och därför kanske icke förefaller att lida så mycket av smärtorna som den senare, är icke något som bör medföra mindre ersättning för arbetaren. Större eller mindre känslighet hos personer i samma ålder bör alltså i och för sig ej inverka, utan vad som kan betinga en högre ersättning till bankdirektören är av hans yrke och ställning beroende moment, som verkligen göra lidandet större för honom, såsom alt under plågouppfyllda dygn nödgas icke blott kämpa mot dessa plågor utan även hava att under kritiska timmar för banken rådfrågas i och nödgas fatta beslut i viktiga frågor. — En utsedd Nobelpristagare och en chaufför få enahanda skador vid en olycka ett par dagar före Nobelfesten. Om den förre anses böra få högre gottgörelse för »ideell» skada än den senare, synes detta icke egendomligare än att två jämbördiga och normalt sysselsatta dekorationsmålare, av vilka den ene

 

kort före olyckan fått ett inbringande uppdrag som han nu måste avstå ifrån, erhålla olika ersättning för sin ekonomiska skada. Skadevållaren får finna sig i att tillfälligheter öva inflytande på det skadestånd han ådrager sig.
    Domarne vilja väl icke vara berövade rätten att vid sina värderingar»se till nyanserna i livet» (Dahl), men även för dem måste det te sig som ett önskemål att enhetliga grunder läggas för de numera så talrikt förekommande avgörandena om »ideella» skador. Hos försäkringsmän och advokater gör sig kravet på en viss normalisering — till »det borgerlige jevnmål», för att tala med Dahl — i högre grad gällande. Det var just i syfte att underlätta frivilliga uppgörelser, som Anderssons och Nilssons undersökningar blivit gjorda.
    Då Anderssons material hämtats huvudsakligen från en enda domstol samt vad angår de fullföljda målen är vanskligt avgöra i vad mån verkligen skadeberäkningen prövats av den högre instansen, torde utredningsresultatet — såsom Andersson ock antytt — icke kunna anses särdeles auktoritativt, varför härutinnan blott må hänvisas till de tryckta kongressförhandlingarna. Än mindre anledning torde föreligga att återge siffrorna från Nilssons utredning, som baserats påomkring 300 godvilliga uppgörelser, då vid dylika uppgörelser åtskilliga faktorer verka förryckande, såsom den skadades behov av penningar omedelbart samt farhågor, att vid domstolsavgörande medvållande skall läggas honom till last.¹
    Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar har under 1934 igångsatt en utredning rörande de belopp, som domstolarna i trafikmål utmäta såsom ersättning för sveda och värk, med antecknande för varje fall av de faktorer som förmenas inverka på ersättnings storlek. I avbidan på denna omfattande utrednings slutförande meddelas här åtskilliga exempel på ersättningar av detta slag (i vissa fall tillika för men), där frågan om beloppens storlek (uttryckligen) dragits under HD:s prövning. En granskning av dylika avgöranden av HD under senare år synes bekräfta det av Andersson vid 1933 års kongress fällda omdömet att, medan hovrätterna visat frikostighet, hos HD snarast en återhållande tendens kunnat skönjas på ifrågavarande område.
    (Nedan ange de tre varandra följande siffrorna — el. »og.» (= talan ogillad) — utgången i resp. underrätt, hovrätt, HD; då skadestånd jämkats anges fulla beloppet).²

Huvudskador m. m.

    Arbetarhustru 64 år. Brott å skallbasen, svår hjärnskakning. Å sjukhus 5—6 veckor, sedan vård i hemmet. og.; og.; 700. — För men og.; og.; 5,000 (1933 B 1071)

    Kyrkoherde 68 år. Brott å skallbasen. Medvetslös 2 ½ vecka, å sjukhus 6 mån. og.; 1,000; 1,000 (yrkat) (1932 B 58)

 

¹ Artikel av Nilsson i ämnet återfinnes i Gjallarhornet 1933 nr 16.

² Här må erinras om det å s. 19 anförda. Där blott målsägare eller svarande överklagat, har HD varit bunden inom en nedre resp. övre gräns, härom se NJA. 

    Byggmästare. Brott å skallbasen m. m. Å sjukhus 1 mån. 1,000; 1,000;1,000 (1932 A 302)
    Byggmästare 45 år. Brott å skallens ben, hjärnskakning, dubbelseende, psykoneuros. Å sjukhus 4 veckor, operation. Men. För sveda och värk samt vanprydande ärr (i pannan, v. ögat insjunket) og.; 5,000; 5,000.(1932 A 255)
    Kontorsskrivare 30 år. Huvudskada med svår hjärnskakning, ögonskada med dubbelseende, neurasteni. Å sjukhus 2 ½ mån., huvudvärk, kräkningar, psykiskt lidande, arbetsoförmögen ö. 1 år, men. 3,000; 2,000; 2,000. (1933A 53)
    Slaktare 49 år. Tämligen lindrig hjärnskakning, klar efter någon dag. Vila c:a 4 mån. 1,000; 200; 200. (1932 B 624)
    Fiskhandlares hustru. Å halskolpelaren luxation mellan två kotor, kotbrott. Å sjukhus 2 mån., livsfarligt sjuk, psykiskt lidande. 2,000; 2,000; 1,000. (1931 B 940)
    Fjärdingsman 60 år. Undre halskotan bruten å 2 ställen, kontusioner. Sängliggande 7 veckor. og.; og.; 500. (1932 B 161)
    Lantbrukselev 21 år. Brott å ben i skallen, skada å öga och trumhinna, lårbensbrott. Å sjukhus 4 mån. Sträckbehandling, gipsförband.2,000; 2,000; 2,000. — För men (4,808); 10,000; 10,000. (1932 B 66)
    Arbetare 34 år. Komplicerat brott i pannan, synen nästan förlorad åh. ögat, lårbensbrott. Arbetsoförmögen 1 år, 25 % invaliditet. og.; og.;1,000. (1932 B 297)

 

Käkskador m. m.

    Elektriker. Förlust av 14 tänder, missprydande ärr å haka. Upprepade behandlingar under 7 mån., 2 operalioner. 1,000; 2,000; 1,000. —För men 2,000; 3,000; 2,000. (1933 A 54)
    Gosse 14 år. Käkbensbrott, underbensbrott med kvarst. 2 cm. förkortning. Sjuk 3 ½ mån., spiksträck, gipsbehandling, blott flytande föda. 1,000;1,500; 1,000. — För men (benförkortning) og.; 2,000; 1,000. (1932 B 757)
    Gift kvinna 25 år. Käkbensbrott, flera tänder borta, munnens ringmuskelsönder, sanslös, varbildning. Å sjukhus 3—4 veckor, behandling minst ¾år. 6 ½ cm. ärr å kinden, tuggförmågan nedsatt. 5,000; 5,000; 3,000. —För men 7,000; 7,000; 4,000. (1932: 154)
    Järnvägstjänsteman 45 år. Hjärnskakning, komplic. näsbensbrott, skrubboch trycksår å huvudskålen, underbensbrott. Flera operationer, varbildningi benet, vård ¾ år, psykisk depression, sömnlöshet, men. 2,000; 3,000;3,000. (1932: 705)
    Ingenjörsfru 35 år. V. överkäk krossad, h. underkäk bräckt, tänder förstörda, läpp kluven, 3 frakturer å h. benet, traumatisk neuros. Flera plågsamma käkoperationer, behandl. för benskadan 9 mån. Men: proteser imunnen, stelhet i mimik, svaghet i benet. 8,000; 5,000; 5,000. — För meno. hinder i näring livränta; 10,000; 10,000 (förbehåll). (1932 A 190)
    Doktorinna c:a 50 år. Å hals o. ansikte svåra skärsår, strupen uppskuren, stämband skadat. Å sjukhus 1 mån., sedan vård hos specialist. Ärr,inskränkning av talförmågan, förlust av sångröst. 1,000; 1,000; 1,000. —För men 10,000; 10,000; 10,000. (1932 B 611)

 

    Arkitektfru 33 år. Å haka, hals och bröst starkt blödande skärsår, nervöschock. Operation. Kvarst. ärr i form av fettaktig 5-öre-stor blåsa på övre delen av bröstbensregionen, döljes ej av aftondräkt, ärr vid hakan, psyk.irritation. 1,000; 1,000; 1,000. — För men 1,000; 2,000; 2,000. (1932 A 404)
    Flicka 14 år. Sår å kinden o. överarmen med kvarst. ärr, svårt å armen. 500; 500; 500. — För ärr i ansiktet 2,000; 3,000; 2,000. För ärr å armen 500; 1,000; 500. (1930 B 116)

 

Armskador m. m.

    Lantbrukardotter 14 år. Skada å h. hand o. arm, sår i armbågsleden. Å sjukhus 3 mån., hudtransplantation. Kvarst. ärr å h. underarm, stramande ärr å bröstkorgen. Pat. enarmad ur arbetssynpunkt. og.; og.; 600.— För men (invaliditet) og.; og.; 10,000. (1932 A 275).
    Grosshandlare 65 år. Svårartat överarmsbrott, infektion, ej läkt efter 3mån. og.; og.; 500. (1931 B 961)
    Kvinnlig korrespondent, gift, 27 år. Å h. överarm 10—15 cm. slitsår, gasbrand, avsevärt psykiskt trauma, kvarst. stort ärr, fys. o. psyk. men. 1,000;1,000; 1,000. — För men 2,000; 1,000; 2,000. (1933: 414)
    Kontorist 24 år. Svårartade krossbrott å båda handledernas underarmsben, hjärnskakning. Vård flera mån. og.; 1,000; 1,000 (1931 B 939)
    Arbetare 56 år. Kontusion av axelled o. arm, arbetsförmågan nedsatt 1mån. og.; og.; 500. (1932 A 175)
    Advokat 66 år. Revbens- och nyckelbensbrott, efter en tid förlamning iv. kroppshalvan (orsakssamband antaget). 3,000; 2,000; 2,000 (1934 B 271)
    Se ock under käkskador 1932 A 404, 1930 B 116.

 

Bäckenbrott m. m.

    Kontorsskrivares fru 28 år. Svårartat bäckenbrott. Å sjukhus 6 mån.,total sjukdomstid ö. 1 år. Traumatisk neuros (?). Kvarst. hälta (1 ½ cm.förkortn.) 6,000; 4,000; 3,000. — För men 2,000; 2,000; 2,000. (1933 A 53)
    Eldares hustru, mycket korpulent. Bäckenbrott, sår å huvudskålen. Åsjukhus ö. 2 mån., sängliggande i hemmet ett par mån. 2,000; 2,000; 1,000.(1933 B 605)
    Gift kvinna, minst c:a 50 år. Bäckenbrott, underarmsbrott, kontusioner. Å sjukhus 2 ⅔ mån., i ryggläge 2 mån., sömnmedel. 1,500; 2,000 2,000.(1933 B 368)
    Godsägardotter 5 år. Bäckenbrott, urinblåsan söndersliten, främre vaginalväggen brusten, överarmsbrott. Å sjukhus 5 mån., sedan vård hemma och å sjukhus ö. 1 år, 5 större operationer. Kvarst. men ständig urinsippring. 2,000; 2,000; 2,000. — För men 1,500 årligen samt 5,000; ej ändr.; ej ändr. (1930: 86)
    Kvinna 19 år. Flera brott å blygdbenen, brott å korsbenet. Å sjukhus1 ½ mån., sträckbehandling 3 veckor, lårbenen genomborrade för anbring. av 20 kg. tyngd, å isoler. rum för plågorna. 2,000; 2,000; 4,000. (1932 B 184)

 

Lårbensbrott m. m.

    Maskintvättares hustru 40 år. Brott å h. lårben, skada å h. knä, 2 tänder avslagna, överläppen sönderskuren. Å sjukhus ö. 4 mån., spiksträck. 15 proc. invaliditet. 3,000; 3,000; 2,000. (1933 B 624)
    Arbetardotter 14 år. Å v. låret o. v. underbenet komplicerade brott, mjuk-

 

delar söndertrasade. Flera operationer, Schmerz-klämmare. Kvarst. 4 cm. förkortning. 2,000; 2,000; 2,000 o. förbehåll om ytterl. ersättning. (1932: 568)
    T. f. landsfiskal 28 år. Ena benet amputerat ovan knät, livsfarlig inflammation. Å sjukhus 2 mån., flera amputationer och plågsamma behandlingar. 4,000; 4,000; 4,000. Ersättning för men. (1931 B 922)
    Flottningsarbetare. Benbrott (lår?), armskada, skador i ansiktet, 70 % invaliditet. og.; 3,000; 2,000. (1933: 47)
    Handelsbiträde 22 år. Lårbensbrott, krossår. Å sjukhus 8 mån., därav 3 mån. sträckbehandling, 2 operationer. og.; 2,000; 1,000. (1934 B 262)
    Torgförsäljares son 6 år. Lårbensbrott. Å sjukhus 40 dagar. 700; og.; 400. (1932: 150)
    Skogselev 21 år. Tvärbrott å lårben, splitterbrott å knäskål, avslitning av fästet å vadbenshuvudet, infektion. Å sjukhus 3 ½ mån. 6,000; 2,000;3,000. (1932 B 501)
    Handlandes son 7 år. Å lårben sönderslitning av vävnader, infektion avhud o. mjukdelar. Å sjukhus ½ år, 5 operationer. 1,500; 2,500; 1,500.(1933 B 211)
    Arbetardotter 3 år. Brott å lårben o. överarm, krossår i pannan. Å sjukhus 2 mån. 800; 800; 800. (1933 B 292)
    Se även under huvudskador m. m. 1932 B 66, 297.

 

Underbensbrott m. m.

    Montör. Komplic. brott något ovan foten, språngbenet splittrat, nerv.tibial. avsliten. Å sjukhus 3 mån., spiksträck, 2 operationer. og.; 2,000; 2,000. (1933 B 171)
    Kvinna 18 år. Komplic. brott, amputation strax nedom knät på gr. avbrand. Ä sjukhus 3 mån. 1,500; 3,000; 3,000. — För lyte 3,000; 7,000;7,000. (1933 B 171)
    Lantbrukare. Svårartat underbensbrott. Å sjukhus 98 dagar, 3 operationer. 1,500; 1,500; 1,500. (1933: 187)
    Verkstadsarbetare 26 år. Splitterbrott å underben, livsfarlig varbildning,blodpropp. Å sjukhus ö. 9 mån. og.; og.; 1,500. (1930 B 387)
    Fabriksarbetare. 4 komplic. underbensbrott. Å sjukhus 1 år, benet uppbrutet efter 2 ½ mån., amputation å underbenet efter 11 mån. 3,000; 3,000;3,000. Livränta. (1933 B 221)
    Revisor 32 år. Komplic. splitterfraktur å underben, 2 amputationer (straxnedom knät), svårläkt sår, arbetsoförmögen 1 år. 3,000; 1,500; 3,000. —För men 5,000; 5,000; 5,000. Livränta. (1932 B 950)
    Växlare vid järnväg 26 år. Underben amputerat. Å sjukhus 1 år. 2,000;2,000; 2,000. — För lyte 3,000; 5,000; 3,000. (1932 B 327)
    Vägfogde 45 år. Komplic. underbensbrott, varbildning, amputation nedomknät. Behandling minst 8 mån. 2,000; 2,000; 2,000. — För lyte 3,000; 3,000; 3,000. (1933 B 1073)
    Kvinna. Komplic. underbensbrott, brand, amputation nedom knät. og.; 5,000; 4,000. — Livränta för men. (1933: 480)
    Chaufför 32 år. 2 brott å h. underben, komplic. ledvrickning av v. knäled, svåra mjukdelsskador, amputation ovan knät. 3,000; 3,000; 2,000. —För lyte 7,000; 7,000; 5,000. (1931 B 337)

 

    Kvinna 69 år. Brott å v. skenbenet i knäleden, brott å övre spetsen avv. vadbenet, kontusioner. 1,500; 1,000; 1,000. (1932: 472)
    Sömmerska 45 år. Kontusion å underben, men i flera mån. og.; og.; 500. (1931 B 346)
    Varvsarbetare. Båda hälbenen o. vristerna brutna. Arbetsoförmögen 5mån., 50 % invalid. Sv. o. v. 2,000, lyte o. men 4,000; ej ändr.; för sv.o. v. samt lyte o. men tillh. 4,000. (1933 A 22)
    Cementarbetare 44 år. Komplic. underbensbrott, brott å armbågsben, hjärnskakning, kontusioner. Å sjukhus 8 ½ mån. 1,500; 2,500; 1,500.(1934 B 149)
    Rörarbetare 21 år. Komplic. underbensbrott, hjärnskakning, brännsår å ansikte, händer m. m. Å sjukhus ½ år, efterbehandling, 3 operationer.5,500; 5,500; 3,000. (1930 A 170)
    Bankvaktmästare 25 år. Fult komplic. brott vid v. fotled, stort slitsår i mjukdelarna, brott å v. underarmens båda ben, 2 benbrott i handled. Å sjukhus ö. 5 mån., sträckbehandling, benhinneinflammation. 1,000; 1,000;1,000. — För men: minskad rörlighet i v. fotled med måttlig haltning, 2,500; 2,500; 2,500. Livränta. (1934 B 773)
    Lagerbokhållares hustru 42 år. Krossår å fot, krossår i ansiktet, traumatisk neuros. Kvarst. ärr å v. delen av ansiktet, muskelatrofi å v. ben.3,000; 2,000; 1,000. — För ärr 1,000; 500; 500. (1933 A 53)
    Kvinna 65 år. H. ben amputerat nedom knät, v. ben bräckt ovan fotknölen, h. armbåge bräckt, h. tumme bruten, 3 sprickor i bäckenet, hjärnskakning. Å sjukhus 4 mån., därefter vård i läkarhem. 5,000; 5,000; 4,000.Livränta. (1933 B 950)
    Se även under käkskador 1932 B 757, 1932: 705, 1932 A 190.

 

ERSÄTTNING FÖR STADIGVARANDE MEN OCH HINDER I NÄRING.

 

    Av de moment, som enligt vad förut uttalats ingå eller kunna ingå i dylik ersättning, är gottgörelsen för minskad eller förlorad arbetsförmåga i regel den ekonomiskt viktigaste. Strafflagen innehåller icke någon bestämmelse om hur denna ersättning skall beräknas, utan domstolarna hava att träffa sina avgöranden med ledning av allmänna rättsgrundsatser. Däremot innehåller den sociala försäkringslagstiftningen regler för uppskattning av kroppsskador ur förevarande synpunkt. och då dessa regler, ehuru de icke äro ägnade att i allo läggas till grund vid skaderegleringar utom nämnda område, likväl kunna i icke ringa mån belysa de olika hithörande spörsmålen, komma de att i det följande uppmärksammas.¹

 

¹ Om tillämpningen av 1901 och 1916 års olycksfallslagar samt om förslag till ändringar i hithörande regler kunna upplysningar hämtas — förutom i EISEN-LÖFMARKS kommentar till sistnämnda lag — bl. a. ur förhandlingarna vid de nordiska arbetarförsäkringsmötena (citeras i det följande NAFM jämte mötets ordningstal samt sida i de tryckta förhandlingarna, vilka utkommit: I Kbhn 1907, II Sthm 1910, III Kria 1915,IV Kbhn 1920, V Sthm 1922, VI Hfors 1926, VII Oslo 1931), betänkande1925 angående socialförsäkringens organisation (statens off. utredn. 1925: 8) 

    Till en början är att framhålla, att vad som skall ersättas är den nedsättning eller förlust av arbetsförmågan, som har skadan till orsak; i den mån andra faktorer verka i samma riktning, såsom t. ex. tilltagande ålder eller viss sjukdom, skall detta icke falla den skadeståndsskyldige till last.
    Man har att särskilja begreppen arbetsförmåga och förvärvsförmåga. Arbetsförmågan är en persons förmåga att med anlitande av sina kroppsliga och andliga färdigheter åstadkomma en viss prestation, förvärvsförmågan avser förmågan att med anlitande av den förra skaffa sig förtjänst (försörjning).¹ I tider, då all tillgänglig arbetskraft har utsikt att bli placerad, kan praktiskt taget sättas likhetstecken mellan de nämnda slagen av förmåga, men under arbetslöshet— vars följder icke skola bäras av den för skadan ansvarige — blir den, som genom organisk defekt eller funktionsrubbning har sin arbetsförmåga i någon större grad nedsatt, faktiskt att, ekonomiskt, betrakta som helinvalid. Den sociala olycksfallsförsäkringen rör sig i första hand med begreppet (minskad, förlorad) arbetsförmåga.
    Om man, obunden av inskränkande lagbud. skall lösa problemet att giva den skadade ersättning för de ekonomiska följderna av skadan, samt härvid, såsom i Sverige skett, upptager systemet med periodiska ersättningsbelopp — ett system som fordrar vida större precision i handhavandet än ett system med engångsersättning — borde man egentligen, för att full rättvisa skall uppnås, för varje tidsperiod tilldela den skadade skillnaden mellan vad han, om skadan ej mellankommit, skulle ha förtjänat och vad han nu förtjänar, eller kanske rättare med skäligt uppbjudande av sina krafter borde förtjäna. Men en sådan anordning kan icke praktiskt genomföras; åtminstone delvis fordrades ett ersättande i efterskott och även därvid hade man en mängd osäkerhetsfaktorer att räkna med.² Man blir hänvisad till att träffa avgöranden för framtiden, och i betraktande av de många osäkra momenten måste man röra sig med genomsnitt och sannolikheter.
    Härefter skall i korthet redogöras för de lagstadgade ersättningarna för invaliditet på grund av olycksfall i arbete och skärskådas i vad mån där tillämpade regler och vunna erfarenheter äro av beskaffenhet att kunna läggas till grund vid ersättnings utmätande även utom detta rättsområde.
    Vår första olycksfallsersättningslag, av 1901, vilken var byggd på

 

samt. k. prop. nr 109 vid 1926 års riksdag med förslag till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilken prop. emellertid blott ledde till vissa ändringar i 1916 års lag. En synnerligen viklig kunskapskälla är vidare JOHN NORDINS år 1932 (i Stockholm) utkomna arbete »Invaliditet vid olycksfallsskador (Sammanfattning av bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagarna i Sverige samt övriga europeiska länder rörande ersättning för invaliditet vid olycksfallsskador m. m.). » Slutligen kan nämnas tidskriften »Arbetarskyddet» (första årg. 1913), som ägnat intresse åt hithörande frågor; bl. a. refereras utslag av försäkringsrådet. För rent medicinska spörsmål hänvisas till den medicinska facklitteraturen.

¹ Jfr NAFM VI: 164 (von Schulzenheim).

² Jfr NAFM V: 339 (Sidvall).

 

principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren, hade ett mycket stelt system; ifrågakommande livräntor utgingo med fixa belopp, olika för olika fall. Den nu gällande lagen av 1916, vilken är grundad på principen om försäkringsplikt för arbetsgivaren, avser en mera individuell behandling av skadefallen. Den normala formen för ersättning vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) är livränta; undantagsvis kan medgivas utbetalning avett kapitalbelopp utgörande kapitalvärdet av livräntan eller del därav (6 §).¹
    Bestämmandet av livränta sönderfaller i två moment: 1) fastställandet av invaliditetsgraden samt 2) bestämmandet av det inkomstbelopp, efter vilket den skadade skall hava en mot invaliditetsgraden svarande livränta. Härtill kommer 3) fastställandet av livräntans varaktighet.
    Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada (anatomisk förlust eller funktionsrubbning) åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall enligt 8 § i 1916 års lag hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön, varjämte, om den skadade vidolycksfallet var behäftad med kroppsskada eller lyte, hänsyn skall tagas jämväl därtill.
    Enligt 6 § i 1916 års lag skall livräntan stå i visst förhållande till den skadades arbetsförtjänst. Sålunda skall livränta utgå vid förlust av arbetsförmågan med ⅔ av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan med det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Enligt 9 § skall så som årlig arbetsförtjänst anses den lön, som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Denna huvudregel är emellertid underkastad modifikationer, då arbetaren förtjänat mindre eller mera än i normalfall eller var under 18 år vid skade tillfället; vidare stadgas att årsförtjänsten icke må beräknas till högre belopp än 3,000 kronor eller lägre belopp än 450 kronor (se 9 §, där genom orden »eller eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt» givits utrymme åt en vittgående diskretionär prövning).
    Enligt 13 § kan vid väsentligt ändrade förhållanden ske jämkning i fastställda livräntebelopp.
    Det faller genast i ögonen, att dessa regler i bl. a. följande viktiga hänseenden skilja sig från de grundsatser, som äro att följa utom olycksfallsförsäkringslagens område:² inskränkningen av livräntan att avse ⅔ av (den på visst sätt beräknade) årsinkomsten i den verksamhet, där olycksfallet inträffade (bisysselsättningars inverkan på för.

 

¹ Se härom nedan s. 47.

² Icke desto mindre pläderas i bilmål stundom för användande utan vidare av reglerna i 1916 års lag. 

tjänsten lämnas alltså å sido); i gengäld utgår vid varaktig invaliditet livräntan ända till den skadades frånfälle, ehuru arbetsförmågan hos personer i de högsta åldrarna är ringa eller ingen. Dylika skiljaktigheter förklaras genom ersättningsformen försäkring samt fullföljandet av vissa socialpolitiska och andra syften. Men i övrigt torde lagens bestämmelser rätt väl överensstämma med allmänna skadeståndsregler, och utvecklingen under lagens tillämpning synes ha gått mot ett allt större hänsynstagande till de skadades individuella förhållanden, så att — inom lagens gränser — den verkliga förlusten blir ersatt. I ett avseende har man inom försäkringsområdet större möjlighet att anpassa ersättningen efter invaliditetens faktiska förlopp ändå domstol skall träffa avgörandet. Här åsyftas systemet att fastställa livräntebelopp till en början endast för viss kortare period, efter vars utlöpande förnyad prövning sker. Med det tungrodda domstolsförfarandet kan sådant endast i mycket ringa utsträckning tillämpas; parterna å ömse sidor hava vanligen intresse av att få saken snarast möjligt slutgiltigt ordnad.
    Med hänsyn till vad sålunda yttrats om olycksfallsförsäkringslagen är det av denna lags tillämpning främst invaliditetsbedömningen¹ som blir av intresse för den skadereglering som sker enligt allmänna grundsatser. Rörande sådan bedömning funnos i 1901 årslag regler av ungefär samma innehåll som de i 8 § av 1916 års lag innefattade. Men vidare angåvos i den tidigare lagen vissa kroppsskador och utsattes de procentsatser, som nedsättningen i arbetsförmågan vid dessa skador i allmänhet skulle anses motsvara. Sådana eller liknande invaliditetstabeller finnas flerstädes i utlandet, ibland officiellt fastställda, ibland icke, men dock av myndigheterna använda till vägledning.² I vår olycksfallsförsäkringslag av 1916, som åsyftade en mera individuell anpassning av ersättningarna efter skadorna, upptogs ingen sådan tabell. Den tidigare lagens invaliditetsschema kom emellertid fortfarande att tillämpas i stor utsträckning. ³ Under årens lopp har praxis blivit allt smidigare. I NORDINS »Invaliditet» (s. 109o. f.) lämnas en översikt av invaliditetsgradsättningen enligt 1916 års lag, sådan den framstår enligt den vid 1932 års ingång gällande praxis. Tillika innehåller arbetet (s. 129 o. f.) en sammanställning av de beslut på besvär rörande invaliditetsersättning, vilka meddelats av högsta instansen för tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, försäkringsrådet.

 

¹ Ang. invaliditetsbedömning se i Nord. arbetarförsäkringsmötenas förhandlingar bl. a.: ang. principer 1: 39, 121, II: 136, 235, III: 20, 143 (åldern).V: 337, 386 (arbetsförtjänsten efteråt); utredningar om faktisk invaliditet IV: 102, bil. 43, V: 136 (ett öga); ögonskador 1: 87, IV: 270, bil. 131, V: 136,372, VI: 75, bil. 3; ryggskador IV: 184, bil. 57; fingerskador IV: bil. 7, VII:212; underbensbrott V: 295, 385; brolt å lårbenshalsen VI: 60, bil. 11; skador å flera kroppsdelar V: 200, 379; trauma och tuberkulos II:176, 231,VI: 256. — Ang. traumatisk neuros se nedan s. 44.

² Se »Invaliditet» s. 17 o. f., 208 o. f.

³ Se t. ex. NAFM VII: 232 (Sidvall), 269 (Nordin).

 

    Försäkringsrådet GEIJER har i ett föredrag vid sjunde nordiska arbetarförsäkringsmötet i Oslo 1930¹ karakteriserat skadebedömningen enligt vår olycksfallsförsäkringslag på följande sätt: Man sökte —naturligtvis med behörigt hänsynstagande till den skadades yrke, ålder, föregående hälsotillstånd och övriga personliga förutsättningar— bilda sig en uppfattning om i vilken grad olycksfallet medicinskt sett påverkat den skadades arbetsförmåga. Endast då det på grund av skadans komplicerade beskaffenhet och andra orsaker visade sig omöjligt att komma till ett någorlunda säkert resultat, tillgrepe man andra utvägar, såsom t. ex. undersökningar om den skadades faktiska arbetsprestationer före och efter olycksfallet samt om hans förutvarande och nuvarande arbetsförtjänst. Sådana undersökningar vore då endast att anse som hjälpmedel vid besvarande av den alltjämt återkommande frågan, i vilken grad olycksfallet medicinskt påverkat den skadades arbetsförmåga.
    Här bör anmärkas, att inom olycksfallsförsäkringen invaliditetsgradsättningen kan komma att i någon mån influeras av sättet för bestämmande av den inkomst som skall läggas till grund för livräntan. Då någon regel om beräknande av lägre inkomst för äldre arbetare icke givits i lagen,² har man, för att ej överkompensera äldre arbetare, stundom för sådana tillämpat en lägre invaliditetsgrad än som rent medicinskt framgått.
    Den av olycksfallsförsäkringslagen medgivna möjligheten att ompröva (revidera) livräntorna har i stor utsträckning tagits i anspråk av riksförsäkringsanstalten och de enskilda bolag, som driva motsvarande verksamhet.³ Vid omprövningarna har man gjort den erfarenheten, att de skadade i större utsträckning än förut antagits återvinna sin arbetsförmåga, antingen därigenom att den anatomiska defekten eller skadan så småningom försvinner eller förminskas eller därigenom att den skadade genom uppövning av de reservkrafter, som stå honom till buds, förstår att borteliminera olycksfallets skadliga inverkan på hans arbetsförmåga (tillvänjning) eller ock genom båda omständigheterna i förening. Det har vidare gjorts flera större ut-

 

¹ NAFM VII: 273 o. f., återgivet i »Invaliditet» s. 20 o. f.

² Se härom nedan s. 38.

³ Se härom »Invaliditet» s. 40 o. f. Enligt den inom riksförsäkringsanstalten utbildade praxis, som i stort sett också tillämpas av de enskilda bolagen, förekommer det jämförelsevis sällan, att livränta omedelbart tillerkännes definitivt. I stället fastställes livränta för viss begränsad tid eller ock tillsvidare utan angivande av viss tidsbegränsning. Då livränta tillerkännes på viss bestämd tid, sker det antingen med tillägg i beslutet, att efter utgången av den tid, för vilken livräntan beviljats, skall för utbekommande av ytterligare ersättning insändas nytt läkarintyg, varom livräntetagaren i sinom tid erhåller meddelande, eller ock med det tillägget i livräntebeslutet, att efter utgången av den tid, för vilken livränta beviljats, vidare invaliditetsersättning icke torde kunna komma att tillerkännas den skadade; inkommer denne av egen drift med nytt läkarintyg, upptages saken såsom i förra fallet. Då livränta tillerkänts tillsvidare, plägar anstalten efter 2 à 3 år låta undersöka livräntetagaren, och om »väsentlig förändring» (lagens 13 §) inträtt, kan jämkning i livräntebeslutet vidtagas. 

redningar rörande den faktiska invaliditetens förhållande till den beräknade.¹ Om resultatet härav kan i korthet sägas, att de mindre skadorna i det hela blivit övervärderade, medan en del svårare skador undervärderats; i allmänhet låg den faktiska invaliditeten, mätt i förvärvsförmågan i förhållande till friska personer, betydligt under den beräknade.
    Från flera håll har framhållits de olägenheter, som följa av att underkasta de skadade en fortlöpande kontroll. Att det visat sig råda bristande överensstämmelse mellan den beräknade och den faktiska invaliditeten kan naturligen bero på konjunkturerna, den skadades tur att komma över i ett annat, för honom särskilt passande yrke,välvilja hos arbetsgivaren o. dyl., men främst förmenas orsaken ligga hos den skadade själv, i graden av ambition och bemödanden att göra det bästa av sina återstående kroppsliga färdigheter. Om nu den skadade gjordes till föremål för en övervakning, som skulle lämna material för ersättningsfrågans bedömande, frestades han att göra det mesta möjliga av skadan och förlorade lusten att av egen kraft övervinna skadans följder; han skulle leva i ängslan att genom återvinning av arbetsförmåga gå miste om en del av sin livränta. Om åter ersättningarna utginge efter vad invaliden med normal ambition och under normala förhållanden borde kunna prestera, finge han känna sig som en fri människa och själv behålla det fulla utbytet av sina ansträngningar.²
    De synpunkter, som enligt det anförda tillämpas inom olycksfallsförsäkringen vid invaliditetsgradens bestämmande, torde i stort sett också böra vinna beaktande utom detta rättsområde. Måhända bör dock till den betalningsskyldiges förmån i större utsträckning beaktas, hur den skadades läge faktiskt kommit att gestalta sig. Alltid måste man hålla på att den skadade ej erhåller mera än han rimligen behöver vid skäligt uppbjudande av sina återstående krafter och förmögenheter.³
    Till utredning om invaliditeten och dess grad åberopas — jämte upplysningar om den skadades ålder, kön och yrke — läkarintyg. Även i olycksfallsförsäkringsärenden utgöres materialet för bedömandet av läkarintyg, eventuellt därjämte undersökning av anstaltens egen läkare; i dessa intyg⁴ bör finnas en fullständig beskrivning av sjukdomsförloppet samt menet med angivande av såväl de subjektiva symtomen som, framför allt, de objektivt påvisbara förändringarna,men däremot kräves icke och önskas icke ett uttalande om invaliditetsprocenten eller graden av bestående arbetsoförmåga, då hopsummerandet av de faktorer, som i det särskilda fallet skola ligga till

 

¹ Se »Invaliditet» s. 43 och 99 samt NAMF III: 313, IV: 102, bil. 43, V: 136 (ett öga), VII: 212 (fingerskador).

² Så GEIJER i föredraget 1930. Se ock NAMF V: 340 (Sidvall), 228 o. 380 (simulation och överdrift).

³ I 1931 A 121 var privatdetektiv anlitad för att utröna, om den skadade (brott å ländkota) simulerade.

⁴ Se härom prof. TROELL i »Invaliditet» s. 46 o. f.

 

grund för ett rättvist värdesättande av invaliditetsgraden, bör vara överlämnat till försäkringsläkarna och försäkringstjänstemännen. —Då domstol skall bilda sig ett omdöme om invaliditetsgraden, kan en viss ledning erhållas ur de förutnämnda sammanställningarna i »Invaliditet». Det är vanligt, att i de företedda läkarintygen göres uttalande om graden av invaliditet, och särskilt värdefulla äro naturligen intyg av läkare med stor erfarenhet på området; här må särskilt framhållas, hurusom bedömandet av traumatisk neuros¹ är en synnerligen krävande läkaruppgift (om domstolen ej känner till intygsgivaren, bör upplysning inhämtas om hans kvalifikationer).Värde ur andra synpunkter ha intyg av den läkare som skött patienten. Såsom av det föregående framgått² kan inom olycksfallsförsäkringen invaliditetsgradsättningen influeras av reglerna för arbetsinkomstens bestämmande. Domstolen, som vid sitt bedömande icke är bunden av sistnämnda regler, bör uppmärksamma detta. Stundom har läkarens uttalande den formen att, om han skolat föreslå invaliditetsgrad i och för livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, hade han tagit den eller den procentsatsen. I många fall har domstolen tillgängligt ett avgörande om ersättning för samma skada på grund av försäkring, t. ex. då en arbetare på väg till arbetet överkörts av bil, eller då en i arbetet skadad arbetare kräver den vållande på ytterligare ersättning. Icke sällan begäres, att domstolen skall från försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten inhämta yttrande rörande skadans inverkan å den skadades arbetsförmåga. I riksförsäkringsanstaltens instruktion är stadgat (§ 1), att anstalten har att inomområdet för sin verksamhet tillhandagå offentliga myndigheter med de upplysningar och det biträde som av dem äskas. Denna möjlighet begagnas av domstolarna i oväntat ringa utsträckning, i det att åren 1931—33 fråga om invaliditetsgrad o. dyl. hänskjutits till anstalten blott i ett dussintal fall om året i medeltal; förfrågan må avse fall även utom olycksfallsförsäkringens område. Vad beträffar försäkringsrådet, som är en besvärsinstans av domstolskaraktär, så ingår icke bland dess åligganden att avgiva yttranden som nu avses, vederbörande naturligen obetaget att hos rådet inhämta upplysning om beslut rörande invaliditetsgrad m. m., som rådet må hava i annan ordning meddelat i anledning av det föreliggande olycksfallet.

 

    Härefter skola särskilt beaktas några av de faktorer, till vilka enligt 8 § olycksfallsförsäkringslagen hänsyn skall tagas vid invaliditetsbedömningen, nämligen skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke kunna vara erforderliga, samt den skadades ålder.
    Vad yrkets betydelse angår är det uppenbart att förlusten av en fot eller hand har helt olika valör för exempelvis en urmakare och en brevbärare.

 

¹ Härom nedan s. 44.

² Se s. 31 samt även nedan s. 38.

 

3 — Svensk Juristtidning 1935.

 

    I 1932 B 950 var fråga om en 32-årig revisor, som fått ena benet amputerat strax nedom knäet, och såret var svårläkt (enligt läkaren »aldrigf örstklassig stump»). Underrätten bestämde invaliditetsgraden till 50 %, hovrätten till 20 % under hänvisning till den skadades yrke. Sedan ytterligare utredning förebragts, återgick HD till underrättens beräkning, 50 %. I målet upplystes, att den skadade haft att vara på ganska rörlig fot för sitt arbete.

 

    Under beaktandet av yrkets betydelse bör icke ringa hänsyn tagas till den skadades ålder. Erfarenheten har visat, vilket också är helt naturligt, att unga personer hava vida större lätthet än äldre att dels vänja den skadade kroppsdelen vid det förut bedrivna arbetet eller inöva andra fingrar, vänster hand etc. att träda i den skadade eller förlorade lemmens ställe, dels också övergå till annat yrke, där skadan är mindre till hinder. Förmågan av anpassning och uppövning kan stundom hos ambitiösa personer vara förvånande stor. Sålunda kunde en man, som fått båda underarmarna amputerade en knapp decimeter nedom armbågsleden, med sina arbetsproteser (som hans hustru hjälpte honom sätta på) ensam sköta sitt jordbruk på 35 tunnland; han kunde sela på, spänna för och köra, plöja, gräva täckdiken o. s. v.¹
    Till fjärde arbetarförsäkringsmötet 1919 hade riksförsäkringsanstalten verkställt utredning om den faktiska invaliditeten beträffande alla skadade, som under tiden 1903—1916 enligt 1901 års lag fått definitiv livränta efter en beräknad invaliditet av minst 20 procent.² Männen (kvinnorna voro mycket få) indelades i tre åldersgrupper: under 30 år, mellan 30 och 60 år, över 60 år. Först kunde konstateras, att under det i lägsta åldersgruppen 94 procent voro sysselsatta i lönearbete, var i högsta åldersgruppen för endast 61 procent så förhållandet (beaktas bör att för yngsta gruppen relativt kortare tid förflutit från olycksfallet till undersökningen). Beträffande vederbörandes yrke framgick, att under det i högsta åldersgruppen ungefär 45 procent av de i lönearbete sysselsatta övergått till annat yrke, hade i mellersta åldersgruppen ungefär 55 procent och i den yngsta 70 procent skiftat yrke. På motsvarande sätt förhöll det sig med ombyte av arbetsgivare, i det att siffrorna här voro resp. 49, 53 och 71 procent. Vidare framkom, att övergången till annat yrke växte med invaliditetsgraden. Ålderns inflytande på arbetsförmågan, eller kanske snarare förvärvsförmågan, framträdde påtagligt i relationstalen för gruppen »ej i väsentlig grad sysselsatta»; till denna grupp hörde endast 1 procent av lägsta åldersgruppen och 6 procent av den mellersta men icke mindre än 33 procent av den högsta.
    Av det anförda framgår, att den yngres större anpassningsförmåga bör i och för sig föranleda en lägre invaliditetsgrad än för en äldre person med motsvarande skada och likartade omständigheter i övrigt,

 

¹ NAFM V: 95 (dr Silfverskiöld).

² NAFM IV: 110. Ang. tillvänjningens betydelse vid fingerskador förelågutredning vid sjunde mötet 1930, se NAFM VII: 212. 

detta åtminstone så vitt angår ringare skador — särskilt för fingerskador synes detta gälla. En åldring blir ofta av en tämligen ringa skada alldeles bragt »ur gängorna»; det blir hart när omöjligt för honom att efter tillfrisknandet återtaga arbetet. Att avgöra vad som i sådant fall är en följd av skadan och vad som är att skriva på ålderns konto — vilket den för skadan ansvarige icke skall ersätta— är naturligen här, såsom i andra fall av konkurrerande skadeorsaker,¹ synnerligen vanskligt att avgöra. Vid mera betydande skador synes den yngres större anpassningsförmåga icke i samma grad böra inverka. Här griper en annan synpunkt in. Den äldre har vanligenkommit i den ställningen att han icke kan just nå längre, den yngre, som hade framtiden för sig, blir stäckt i sin utveckling.

 

    Med det nyss anförda har tangerats det andra momentet vid livräntans beräknande: fastställandet av själva ersättningsbeloppet eller, om man håller isär invaliditetsgradens bestämmande och beräknandetav det inkomstbelopp av vilket den skadade skall hava en mot nämnda grad svarande del i ersättning, detta inkomstbelopps bestämmande.² Utom åldern spela här en hel del andra faktorer in, i allmänhet vida svårare, ja omöjliga att förutse till sina verkningar. Om man söker göra reda för sig vad den skadade skulle förtjänat, därest han ej drabbats av olyckan, måste man erkänna sin ovisshet om i vad mån han på grund av sjukdom, arbetslöshet, olyckshändelser utom arbetet o. dyl. skulle hindrats i sitt förvärv eller i vad mån han genom energi och duglighet kunnat nå en högre löneställning i samma eller annat yrke eller skaffa sig biinkomster. Man nödgas anse, att sådana ogynnsamma och gynnsamma omständigheter taga ut varandra, och lämna dem ur räkningen.
    Åldern är emellertid ett faktum, som enligt statistikens vittnesbörd är mera överskådligt till sina verkningar även i nu förevarande hänseende: inkomstbeloppets bestämmande. Åldern inverkar här, såsom strax inses, i annan riktning än då fråga var om att beakta den vid invaliditetsbedömningen.
    Den yngre arbetaren har ännu icke nått upp till minimilönen i yrket men skulle nästan med visshet komma att göra det; han får alltså för litet, om man ger honom en livränta baserad på hans inkomst vid olyckstillfället. En gammal arbetare förtjänar enligt ackordsystem mindre än en yngre på grund av nedsatt uthållighet och styrka, måste måhända snart sluta alldeles; en sådan arbetare får, vid skada kort innan hans lön skulle börjat nedgå, för mycket om hans lön vid skadans inträffande lägges till grund.
    I statistiska undersökningar m. m. utförda på föranstaltande av 1928 års pensionsförsäkringskommitté samt organisationssakkunniga (statens off. utredn. 1930: 15) meddelas (s. 82) en tabell, som giver en intressant belysning av lönenivåns samband med åldern och därför må här återges:

 

¹ Jfr STANG, Erstatningsansvar (Kria 1919) s. 338 o. f.

² Se bl. a. NAFM IV: 212, bil. 60, VI: 140, bil. 14 (lärlingar, gamla).

 

Beräknad medelarbetsförtjänst inom olika yrkesgrupper och åldrar för manliga arbetare, som under år 1926 träffats av olycksfall i arbete.Under 18 år 18—19 år 20—24 år 25—29 år 30—39 år 40—49 år 50—59 år 60—66 år 67 år och därutöverArbetare hos större arbetsgivare inom:JordbrukAntal 57 49 89 98 205 178 164 117 56Medelarb.-förtj. kr. 891 1,110 1,210 1,393 1,478 1,434 1,573 1,374 1,011SkogsbrukAntal 76 74 205 167 324 254 176 102 40Medelarb.-förtj. kr. 942 1,239 1,337 1,449 1,601 1,640 1,616 1,359 1,118StenindustriAntal 27 18 54 69 143 136 111 63 22Medelarb.-förtj. kr. 1,041 1,689 1,691 1,971 2,199 2,121 2,139 1,879 1,309Mekanisk industriAntal 122 90 197 239 429 375 260 133 49Medelarb.-förtj. kr. 1,054 1,536 2,222 2,496 2,870 2,790 2,709 2,280 1,876Övrig industriAntal 178 132 280 327 630 511 385 258 103Medelarb.-förtj. kr. 997 1,447 1,893 2,297 2,656 2,661 2,451 2,278 1,982Byggn.-verksamhetAntal 10 18 62 110 244 252 137 85 23Medelarb.-förtj. kr. 940 2,089 1,924 2,478 2,723 2,915 2,969 2,595 1,513HandelAntal 21 27 38 38 81 84 70 30 6Medelarb.-förtj. kr. 838 1,537 2,121 3,200 3,060 3,130 2,870 2,617 2,133SamfärdselAntal 16 27 76 147 211 261 201 87 30Medelarb.-förtj. kr. 1,144 1,515 1,942 2,712 2,935 3,151 3,037 2,816 2,723Övrig verksamhetAntal 10 12 20 33 98 111 55 44 23Medelarb.-förtj. kr. 900 1,083 1,785 2,867 3,650 3,709 3,193 3,559 2,343Arbetare hos mindre arbetsgivare.Antal 201 133 330 227 334 291 218 121 85Medelarb.-förtj. kr. 906 1,132 1,427 1,584 1,877 1,784 1,606 1,264 953

 

    Beträffande frågan, vid vilken ålder en arbetare tidigast kan nå den i kollektivavtalen stadgade högsta tim- eller veckolönen inom resp. industri, må lämnas följande uppgifter.¹ Vad yrkesarbetare angår uppnår inom järn och verkstadsindustrierna och dem närstående branscher arbetaren vid fyllda 24 år och efter minst 7 år i facket den högsta minimilönen. Inom andra industrier med yrkesarbetare, exempelvis snickeri- och husbyggnadsbranscherna, föreskrives en sysselsättning i branschen under minst 3 eller 4 år,

 

¹ Uppgifterna i detta och följande två stycken hava erhållits från Svenskaarbetsgivareföreningen. 

lärotiden inberäknad, vartill för snickeribranschen kommer ett åldersvillkor. Inom den grafiska industrien kan som regel en yrkesarbetare, som börjat sin lärlingsutbildning vid fyllda 16 år, komma i åtnjutande av högsta lönen vid fyllda 24 år. Beträffande icke yrkeslärda arbetare är inom många industrier åldersgränsen för ernående av fullgod arbetares lön 18 år, inom järn- och verkstadsindustrierna är gränsen 20 år och i vissa fall, såsom i textilindustrien, 21 år. Inom handelsbranschen, där veckolönsformen förekommer, är 21-årsgränsen avgörande; i vissa avtal tillkomma lönetillägg efter 1 å 2 år. Att märka är att avtalens åldersgränser hänföra sig allenast till den lön, som utgår vid tidlönsarbete. Vid ackordsarbete kan timförtjänsten komma att överstiga den avtalsenliga tidlönen.
    I fråga om en arbetares utsikter att avancera till förman och därmed vinna en bättre ekonomisk ställning är till en början att framhålla, att förmansställningen visserligen i genomsnitt torde medföra en tryggare anställningsform men däremot icke alltid en högre förtjänst än den som uppnås av de högst avlönade arbetarna, detta beroende på att förmannen i regel ej kan deltaga i ackordsarbete. En arbetares utsikt att vinna befordran till förman beror på relationstalet mellan antalet arbetare och antalet förmän inom hans bransch, och detta tal är helt naturligt mycket olika för olika industrier, men växlar även inom en och samma industri, ja inom samma företag, inom ganska vida gränser. En summarisk statistik i den Wohlinska utredningen »Det industriella underbefälet» av 1929 utvisar för de där berörda industrierna i medeltal 43 förmän och verkmästare på 1,000 arbetare, ett medeltal mellan tal varierande från 33 till 107. Utredningen omfattade även verkmästare med teknisk skolunderbyggnad, vilka i allmänhet ej kommit ur arbetarnas led.
    Rörande arbetsinkomstens minskning för äldre arbetare förtjänar nämnas följande. Kollektivavtalen innehålla i allmänhet en bestämmelse, att från den avtalsenliga normaltimlönens eller minimitimlönens tillämpning kunna undantagas arbetare, vilkas arbetsförmåga på grund av ålder, sjukdom eller vanförhet är nedsatt. Någon viss norm för nedsättning synes icke ha utbildat sig, i vissa kollektivavtal har dock nedsättningens storlek begränsats (till 15 % inom husbyggnadsindustrin och rörledningsbranschen, till 20 % inom anläggningsindustrin). Merendels inträder minskning i förtjänsten på annat sätt än genom direkt sänkning av timlönen, i det att vid ackordsarbete den äldre presterar mindre. Det faktum, att arbetsförtjänsten sjunker vid högre ålder, har tagit sig vissa uttryck i lönestatistiken; sålunda medtager Järnbruksförbundet i sin lönestatistik icke arbetare över 60 år, och inom verkstadsindustrin redovisas 60-åringar och äldre för sig. Att gränsen här satts vid 60 år lär icke få anses innebära ett fastslående, att just vid denna ålder en bestämd nedgång i inkomsten konstaterats.

 

    I detta sammanhang må erinras om att enligt lagen om pensionsförsäkring uppnåendet av 67 års ålder berättigar till pension. Pensionsåldern för befattningshavare i statlig och kommunal tjänst är växlande, hittills i regel mellan 60 och 70 år; nedsättning för statliga befattningshavare har skett genom lagstiftning 1934. Dessa bestäm-

 

melser torde bygga på erfarenheten att de mera betydande åldersförändringarna inträda i 60-årsåldern. Men exempel finnas på att icke blott hjärnans arbetare utan även rena kroppsarbetare kunna vid en högre ålder göra tjänst lika som förut.
    Bland den gällande olycksfallsförsäkringslagens regler för beräknandet av den skadades arbetsförtjänst (9 §) finnes såsom nämnts en bestämmelse, att för skadad som ej fyllt 18 år den årliga arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än vad han skäligen kunde antagas ha erhållit vid den åldern, om ej skadan inträffat. Hinder möter alltså ej att lägga till grund avtalsenliga lönen vid den högre ålder än 18 år, då den skadade skulle uppnått högsta lönen i yrket.
    Däremot finnes i olycksfallsförsäkringslagen icke någon särskild regel för äldre arbetare. Yrkande härom framställdes emellertid vid riksdagsbehandlingen av lagen (1916). I en motion (nr 110 i första kammaren av von Sydow) hemställdes om ett stadgande av innehåll, att i fall av hög ålder hos den skadade livräntan måtte nedsättas i den mån försäkringsrådet prövade skäligt. I motiveringen till detta förslag framhölls, att i de fall då olycksfallet inträffade så sent, att den skadade stode helt nära den ålder, då han skulle få sin försörjning av ålderdomsförsäkringen, en nedsättning av livräntan vore en tvingande nödvändighet; det bleve eljest en stor ekonomisk lycka att bli utsatt för olycksfall. — Särskilda utskottet anförde (i betänk. nr 1s. 51): Enligt 8 § skulle vid bedömandet av nedsättningen i arbetsförmåga hänsyn tagas även till den skadades ålder. Enligt vad utskottet inhämtat hade detta stadgande tillämpats så, att lägre invaliditetsgrad beräknats, därest den skadade varit av hög ålder.¹ Dessutom torde i allmänhet arbetaren vid högre ålder hava mindre arbetsförtjänst. Med hänsyn till dessa förhållanden syntes utskottet de av motionären avsedda synpunkter i den mån de förtjänade beaktande bliva tillräckligt tillgodosedda. — I en reservation till utskottets betänkande hemställde flera ledamöter om sådan ändring i 9 §, att då den skadade fyllt 60 år arbetsförtjänsten måtte kunna beräknas efter ty med hänsyn till omständigheterna prövades skäligt. Enligt reservanternas mening borde i konsekvens med stadgandet, att den beräknade årsinkomsten kunde ökas för minderårig, inkomsten kunna nedsättas för överårig. — Reservationen vann icke bifall.

 

    Det förhållandet, att en person med arbetsinkomst förr eller senare måste upphöra med arbetet eller i allt fall måste nöja sig med en högst reducerad arbetsinkomst, kan vid livräntans bestämmande utan särskilda bindande lagbestämmelser beaktas på olika sätt: livräntan kan begränsas till att utgå blott för vissa år, då arbetsinkomst kan beräknas föreligga (tidsbegränsning); eller också kan livräntan förklaras skola efter viss ålders uppnående utgå med ett nedsatt belopp (»nedsättningsmetoden»); slutligen kan livränta tillerkännas för

 

¹ Jfr ovan s. 31 och 33.

 

hela återstående livstiden¹ med ett något reducerat belopp, d. v. s. ej motsvarande hela den genom skadan mistade inkomsten (»reduceringsmetoden»).
    Det förstnämnda tillvägagångssättet, tidsbegränsning, synes lämpligen kunna komma till användning beträffande personer i slutet av den arbetsföra perioden i livet.
    I 1932 B 758 blev en äldre arbetare höggradig invalid på grund av skada i axeln. Hans arbetsgivare, ett bolag, upplyste att han, om olyckan ej inträffat, skolat få vara kvar i tjänst flera år med undan för undan minskad lön. Dessa uppgifter lades till grund för yrkandena och domen i målet. (HD hade att pröva blott skuldfrågan och invaliditetsgraden.)
    I 1932 B 200 erhöll en 70-årig man, som redan tangerat fattigvården, en mindre benskada, som med hänsyn till hans ålder fick svåra följder. I nämnden upplystes, att mannen — som de senare åren utfört mindre arbeten — sannolikt blott några år till kunnat utföra förvärvsarbete. Han tillerkändes livränta till 75 år (klagade icke).
    I 1933 B 220 livränta till 67 år.
    I 1934 B 585 emellertid livränta för livstiden till 76-årig städerska, som fått ben amputerat.

 

    I det bekanta rättsfallet 1932: 209 tillerkändes en lantbruksinspektor i 40-årsåldern för stelhet i ena foten en livränta, som bestämdes till visst belopp för tiden tills den skadade fyllde 67 år och till hälften så mycket under hans återstående livstid. Härigenom har uppenbarligen icke fastslagits som allmän regel, att föreskrift bör givas att vid viss angiven tidpunkt — såsom 65, 67 eller 70 år, olika beträffande olika yrken och personer — då arbetsförmågan kan anses avsevärt nedgå eller tryta, den utgående livräntan skall minskas. Hänsyn till åldern kan ju, såsom nämnts, tagas på andra sätt.
    Se exempelvis oförändrad ersättning för livstiden 1932 B 58 (68-årig kyrkoherde, åldern m. m. åberopad), 1932: 84 (»ålder och framtida förvärvsmöjligheter»), 1932: 499 (60-årig änka, svaranden bestred livränta efter 67 år),1933: 47 (svaranden yrkade nedsättning vid högre ålder); annorlunda i1934 B 773 (hovrätten halverade vid 67 år, den skadade en 25-årig bankvaktmästare), 1934 A 235.

 

    Rörande den ena eller andra av ovannämnda metoders större eller mindre lämplighet i olika fall må tillfogas några anmärkningar. Först kan framhållas, att »nedsättningsmetoden» har för den skadade den fördelen framför »reduceringsmetoden», att han för den

 

¹ I Sveriges officiella statistik, Socialstatistik, Olycksfall i arbete, åren 1923—1928 (utk. 1933) har redogjorts (s. 45 o. f.) för undersökningar överbl. a. dödligheten bland livräntetagare. Det har konstaterats, att olycksfallsinvalidernas dödlighet är icke oväsentligt lägre än den allmänna befolkningsdödligheten under den period som undersökningsperioden närmast motsvarar. — Vid de nordiska arbetarförsäkringsmötena ha ock framlagts undersökningar över dödligheten bland invalider; se NAFM II: 31, 222, III: 207, varav framgår att även i Norge konstaterats underdödlighet bland olycksfallsinvalider. 

perioden av livet då utgifterna äro större, t. ex. för barnens utbildning, får en högre ersättning och först senare vid minskade behoven lägre; och skulle han dö tidigt, gör med »reduceringsmetoden» den betalningsskyldige en obefogad vinst.
    Om invaliditetsgraden är låg eller tämligen låg, är dels dess inverkan på förvärvsförmågan svår att bestämma (märk för yngre framtidsmöjligheterna, för äldre åldrandets samtidiga inverkan), dels blir ersättningen siffermässigt relativt låg. Med hänsyn till nämnda osäkerhetsmoment och ersättningens ringa ekonomiska betydelse synes icke vara påkallat att bestämma olika belopp för olika perioder av den skadades liv. Det sagda gäller alldeles särskilt om yngre personer: ju yngre den skadade är, desto mindre del av hela livräntetiden är den tid den skadade lever såsom en icke arbetsför åldring— om han överhuvud blir så gammal. Och även »reduceringsmetoden», som väl alltid måste lida av en viss godtycklighet, torde böra tillämpas med stor återhållsamhet, framför allt beträffande yngre (och detta även vid större skador såsom kompensation för den förlorade möjligheten att »skapa sig en framtid»).
    Om däremot invaliditeten är mera höggradig, synes erfarenheten giva vid handen att man lättare träffar rätt vid bedömandet av skadans inverkan på arbetsförmågan, och detta i samma mån som invaliditeten är fullständig. Vid de större ersättningsbelopp det här är fråga om förefaller det avgjort mindre tilltalande att låta livräntan utgå oförändrad även då den skadade uppnått hög ålder. Såsom nyss antytts ligger det särskilt nära till hands att göra en differentiering av beloppen, då vederbörande redan vid skadans inträffande närmat sig den mindre arbetsföra åldern (jfr exemplen å s. 39). Men även beträffande skadade i medelåldern finnes skäl att så förfara (jfr 1932: 209, 40-årsåldern). I fråga om unga personer, särskilt sådana som vid skadetillfället ännu befunno sig på inkomstkurvans uppåtstigande del och ej bildat familj, torde »reduceringsmetoden» böra komma till användning — såvida man ej till äventyrs anser sig böra underlåta varje reduktion — i stället för ett, teoretiskt riktigare, följande av inkomstkurvan i både dess stigande och sjunkande delar.
    Till slut en anmärkning. Vid granskning av överdomstolarnas beslut i livräntefrågor bör icke förbises att i fall, där tillämpning av »nedsättningsmetoden» varit i och för sig påkallad, sådant kan hava underlåtits på den grund, att den skadade (som icke klagat) eljest skulle i det hela fått alltför ringa ersättning.

 

    I domstolarnas praxis möter ett problem, vartill motsvarighet saknas vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen. Hur skall ersättningen för mistad eller minskad förvärvsförmåga beräknas, då invaliditeten drabbat ett barn, som ännu ej nått sådan ålder att det har arbetsinkomst? Vilket yrkes förtjänstmöjligheter skola beaktas? Beträffande barn t. ex. ur sådana grupper som jordbruks- och industriarbetare samt fiskare torde man i allmänhet kunna utgå från

 

att de skulle kommit att få minst sådana villkor som föräldrarna och alltså lägga ett visst genomsnittligt löneläge inom dessas yrke tillgrund; så synes man ock förfara i praxis. Svårare är naturligen bedömandet, när föräldrarna äro utövare av något av de s. k. fria yrkena eller tjänstemän, särskilt högre.
    1931 B 191. En 5-årig son till en statare erhöll brott å skallen, vilket medförde fullständig dövhet; han tillerkändes, förutom bidrag till dövstumundervisning, årlig livränta, efter 40 % invaliditet, med 360 kr. i åldern16—21 år och 720 kr. därefter för livstiden, d. v. s. efter en årsinkomst såsom vuxen av 1,800 kr. (yrkandet omfattade ej mera).
    1932 B 270. På en kyrkoadjunkts 3—4-åriga dotter blev hjässbenet söndersplittrat och hårda hjärnhinnan söndertrasad; bestående men: vanprydande ärr, defekt i hjässben som måste täckas med metallplåt, anfall av medvetslöshet, så att flickan blev full invalid och aldrig kunde lämnas ensam; för lyte och hinder i näring tillerkändes 2,000 kr. samt årlig livränta1,000 kr. till 17 år och därefter för livstiden 1,700 kr. (hovrätten 6,000 kr.och samma livränta; häradsrätten 10,000 kr. och livränta å 800 resp. 1,000kr.).
    1930: 86. En godsägares 5-åriga dotter, som efter bäckenbrott m. m. led av ständig urinsippring, erhöll 5,000 kr. samt 1,500 kr. årligen för livstiden (förbehåll).
    Se ock 1934 B 910, den skadade en 14-årig hemmansägarson, skadorna se s. 44; 1934 B 782, 20-åring, som nyss avlagt examen vid teknisk skola och börjat arbeta vid pappersbruk.
    Från vilken ålder bör ett skadat barn ha ersättning för mistad arbetsförmåga? I två under senare år meddelade utslag har HD föreskrivit, att årligt underhåll skulle utgå först från den dag då barnet fyllde 13 år (underinstanserna hade bestämt tidigare dag), se 1933: 305 (8-årig gosse) samt K. Maj:ts utslag d. 12 dec. 1934, A. M. Carlssonm. fl. (7-årig son till en byggnadsarbetare i Malmköping). Jfr 9 § i lagen d. 29 juni 1912 om arbetarskydd (ändr. 1931) om genomgång av folkskola (el. motsvar.) innan minderårig får användas i arbete som lagen avser. Uppnåendet av 13 år torde vara att anse som lägsta ålder, från vilken ersättning för mistad arbetsförtjänst (ej »hjälplöshetslivränta») bör föreskrivas. Den ålder, vid vilken ett barn slutar folkskolan, är beroende av flera faktorer, bl. a. den tidpunkt på året då barnet är fött: ett barn inträder normalt i folk skolan det kalenderår eller läsår (vanligen räknat 1/7—30/6), under vilket det fyller 7 år, och folkskolan har 6 klasser, vartill kommer obligatorisk fortsättningsskola som emellertid ej hindrar arbetsanställning. På orter, där det finnes högre folkskola, kommunal mellanskola eller annan högre skola samt det skadade barnets föräldrar leva i sådana villkor att barnet kan förväntas få den högre utbildning som sålunda står till buds, förskjutes den tidpunkt, då barnet kan beräknas inträda i avlönat arbete.Med hänsyn till det anförda bör i nu åsyftade ersättningsfall skaffas upplysning om den skadades skolförhållanden.

 

    I ersättningen för stadigvarande men bör ofta även ingå gottgörelse för utgifter, som orsakas av det kvarstående

 

menet. Hit höra utgifter för hjälp i hushållet, som ej behövts förut, för särskild skötsel vid höggradig invaliditet (jfr s. k. »hjälplöshetslivränta» i 6 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag), för ökat behov av åkdon, för särskilt tillverkade klädespersedlar (utöver vad motsvarande persedlar normalt kosta), för proteser, för skötsel av (förutsedda) följdsjukdomar, t. ex. magsjukdom såsom följd av käk- och tandskador. (Jfr exempelvis ordalagen i hovrättensdom 1933: 480).
    Ersättning av nu nämnt slag innefattas stundom — mer eller mindre medvetet — i tillerkänt engångsbelopp för stadigvarande men (lyte), jämte »ideell» ersättning. Eljest kan ersättningen beredas i form av ett tillägg till det livräntebelopp, som gives för mistad arbetsförtjänst, alltså i enahanda ordning som stadgas om förnyelse av proteser i nyssnämnda 6 § av 1916 års lag. Enligt detta lagrums lydelse av år 1926 ersättas kostnader för protesförnyelse och gives gottgörelse icke blott för proteser, som höja arbetsförmågan (arbetsprotes), utan även för exempelvis s. k. »söndagshand».¹ Att vid skadas ersättande utom området för 1916 års lag proteser böra bekostas i snarare än högre grad än enligt denna lag lär vara tydligt. (I 1933 B 1073 utdömdes exempelvis ersättning för hållande av bil till vägfogde med benskada.)
    Rörande anskaffning av proteser och deras förnyande hänvisas till en synnerligen klargörande framställning av prof. P. HAGLUND i »Invaliditet», s. 50 o. f.² Därav framgår att protesanskaffningen är en tidsödande och dyrbar procedur; stundom kräves reamputation för erhållande av bättre »stump».
    För att giva en föreställning om storleken av de utgifter behovet av protes åsamkar en skadad lämnas här några uppgifter om kostnaderna för anskaffning och förnyelse av proteser.³ Inköpskostnaderna äro (1935) ungefär följande på de statsunderstödda vanföreanstalterna (Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Härnösand; härjämte finnas ortopediska specialavdelningar i Malmö och Lund): för benproteser vid amputationer å underbenet och längre ned c:a 100—230 kr., vid amputation högre upp 200—600kr.; för arm- och handproteser 100—350 kr.; för s. k. söndagshand 55 kr.; för kängor vid benförkortning c:a 70—150 kr. Härtill komma kostnaderna för den i regel nödvändiga inställelsen å bandageverkstaden dels för måttagning och gipsavgjutning, dels senare för provning och slutjustering, som vid större proteser tager flera dagar, t. o. m. över en vecka. Protesers var-

 

¹ Se härom LEVINSON, »Förnyelse av särskilda hjälpmedel (proteser)», i Arbetarskyddet 1930 s. 52; andra inlägg samma årg. s. 116, 151, 153 samt 1932 s. 81 (Uträkning av protestillägg i vissa fall).

² Se även NAFM V: 76, 368. Av prof. HAGLUND har på uppdrag av riksförsäkringsanstalten företagits en utredning, publicerad i Hygiea 1933: »Omprotesanskaffning enligt nu gällande svenska lag om försäkring för olycksfall i arbete» (även i särtryck genom Svenska Vanföreanstalternas Centralkommitté). — Ytterligare undersökningar företagas inom riksförsäkringsanstalten med tillhjälp av kortregister, se Arbetarskyddet 1933 s. 254.

³ Uppgifterna ha erhållits från vanföreanstalten i Stockholm och avse till större delen även de övriga statsunderstödda vanföreanstalterna. 

aktighetstid är synnerligen växlande, mellan ½—20 år enligt Haglund, som vill hålla före att, då den skadade finner sig väl till rätta med protesen, 3—4 år för benproteser och 2—3 år för armproteser äro maximitider för varaktigheten.
    Riksförsäkringsanstalten beräknar det årliga livräntetillägget för protesförnyelse sålunda, att till inköpspriset för protes lägges reparationskostnad beräknad till 10 % av inköpspriset vidare tilläggas utgifterna för resor till och uppehåll vid protesverkstaden samt läkare, varefter summan divideras med protesens sannolika livslängd (i år), för ben- och armproteser antagen till 5 år och för ögonproteser till 3 år.

 

    Om man anser den för kroppsskada ansvarige skyldig att bekosta sådana medel för uppkomna defekters neutraliserande som konstgjorda armar och ben, bör han, i konsekvens härmed, när den skadade drabbats av blindhet eller dövstumhet, principiellt bekosta utbildning att använda andra sinnen i stället för de förlorade, såsom färdighet att läsa blindskrift; här avses ej yrkesutbildning.¹ Då staten i vårt land sörjer för undervisning åt blinda och dövstumma,² kostnadsfritt för obemedlade och mot ringa kostnad för andra, kommeremellertid ersättningsskyldighet i nu berört hänseende att ha ringa betydelse.
    I 1931 B 191 dömdes den som orsakat dövstumhet hos en 5-årig gosse att gälda vad gossens fader kunde komma att vidkännas i avgifter för honom vid dövstumskola.
    Sedan 1934 års riksdag antagit förslag till förordning om blindhetsersättning (k. prop. nr 79), har kungl. förordning i ämnet utfärdats den 20 april 1934 (nr 105). Enligt förordningen är den, som saknar synförmåga eller, efter korrektion, blott har s. k. ledsyn, berättigad till blindhetsersättning, 500 kronor årligen; dock undantagas vissa personer från sådan rätt, bland annat den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå. Härav följer att blindhetsersättning t. ex. icke utgår till den som har tillräcklig livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen (se prop. s. 45—46 och 22, 30), ej heller till den som åtnjuter skadestånd av tredjeman. Vid bestämmande av skadestånd från den, som vållat blindhet, skall alltså blindhetsersättning enligt förordningen lämnas ur räkningen.

 

    Såsom ett tredje moment i ersättningen för stadigvarande men kan förekomma ersättning för obehag och lidande av skadans bestående följder. Lyte eller ärr, som blott är förfulande, kan

 

¹ Härom nedan s. 48.

² Hänvisningar till gällande författningar på området finnes i statskalendern under »Abnormundervisningen». Beträffande blindvården må även hänvisas till en redogörelse för »Skolor, anstalter och institutioner» förblinda i »Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de blinda», årsberättelsen för 1932, s. 133. 

även hava ekonomisk betydelse, t. ex. för en skådespelerska. Detta icke blott på det sättet, att vederbörandes utseende leder till sämre anställning eller förlust av sådan, utan även därigenom att medvetandet om defekten ger upphov till mindervärdighetskänslor som nedsätta förvärvsförmågan. I dessa fall ifrågakommer ersättning för mistad förvärvsförmåga. (Jfr nedan om traumatiska neuroser.) Men även då kroppsfelet saknar ekonomisk betydelse, ges ersättning därför: »ideell ersättning», och stundom är denna ideella skada det enda kvarstående menet. Oftast torde emellertid ersättning för »stadigvarande men» eller »lyte» avse både obehaget, lidandet och ökade utgifter i livsföringen; härtill kommer ytterligare i många fall gottgörelsen för minskad arbetsförmåga. (Jfr formuleringen i K. Maj:tsutslag den 7 nov. 1934, A. E. S. Nilsson.)
    Exempel på ersättningar för stadigvarande men (lyte) ur HD:s praxis återfinnas bland exemplen å ersättning för sveda och värk ovan s. 23, se även rättsfall s. 41. Härutöver må anmärkas följande fall:
    Rörarbetare 21 år. Ärr från högra munvikeln uppåt-utåt, 7 tänder skadade, därav 5 borttagna. För men och missprydande ärr 4,000; 3,000; 3,000. (1933 B 150)
    Hemmansägarson 14 år. Efter krossår i ansiktet och käkbrott kvarst. dubbelseende i vissa blickriktningar, försämrad tuggförmåga, svåra ärr över ena ögat samt å käken m. m. För men 200 årl.; og.; 2,000. Livränta m. h. t.20 % invalid. för dubbelseendet o. tuggbesvären. (1934 B 910)
    Lantbrukare 50 år. Delvis skalperad, stort ärr över ena tinningen och hela pannan. 1,500; 1,500; 1,500. (1934 B 687)
    Städerska, hjälpfru, 76 år. Amputation å underbenet 1 dm. ovan fotleden. För men och lyte 2,500; 2,500; 2,000. Livränta för invaliditet. (1934B 585)

 

    Traumatisk neuros, försäkringshysteri.¹ Då enperson åsamkats kroppsskada (ordet här taget i populär bemärkelse),kunna tillika följa rubbningar å själslivets område samt eljest förändringar i nervsystemets funktioner. Härvid kan vara fråga ickeblott om sådana rubbningar, som äro att tillskriva organiska förändringar i hjärna och nervsystem, utan även om rubbningar av rent funktionell natur.
    Till det senare slaget hänföres den form av psykoneuros, som benämnes traumatisk (posttraumatisk) neuros; sjukdomsbilden har i en del fall mera prägeln av hysteri, i en del fall mera av neurasteni.»Traumatisk» betyder orsakad eller föranledd av ett trauma. Härmed förstås icke blott en genom direkt yttre våld orsakad skada på organismen, t. ex. benbrott. Man talar även om psykiskt trauma,t. ex. skräck hos passagerare i en bil som påköres av ett tåg; sådant trauma kan även framkalla psykoneurotiska rubbningar (rena

 

¹ Vid utarbetandet av denna avdelning har förf. erhållit värdefulla upplysningar och anvisningar av prof. N. ANTONI, som även haft vänligheten genomläsa manuskriptet i denna del. 

skräckneuroser). Enligt allmän medicinsk erfarenhet ha de rena skräckneuroserna (eller -psykoserna) alldeles övervägande god prognos.
    Det är oriktigt att utan vidare sätta likhetstecken mellan traumatisk neuros och s. k. försäkringshysteri (Rentenpsykose m. fl. benämningar), ty det finnes otvivelaktigt fall (t. ex. då intet ersättningsspörsmål föreligger), där neurosen verkligen kan anses hava traumat till sin egentliga (enda) orsak, om än den skadades psykiska konstitution kan hava betydelse för neurosens uppkomst resp. desss vårhetsgrad. Med försäkringshysteri förstås särskilt i Tyskland uppmärksammade fall av posttraumatisk neuros, som kännetecknas därav att, då ersättningsrätt på grund av försäkring eller tredje mans skadeståndsskyldighet föreligger, de nervösa symtomen, oaktat den kroppsliga (kanske helt ringa) skadan kan vara övervunnen, kvarstå eller överdrivas under inflytande av önskan om ekonomiska fördelar (Begehrvorstellungen); simulation, d. v. s. medveten förställning, är det egentligen icke fråga om (i regel). Erfarenheten har visat och gjorda undersökningar hava bestyrkt, att rubbningarna upphöra, ofta »unanständig schnell», då ersättningsfrågan blivit avgjord. Därför rekommenderas i dessa fall ett snabbt avgörande beträffande ersättningen, som anses böra utgå i ett tämligen ringa engångsbelopp. Upplysande för arten av sambandet mellan olyckan och en posttraumatisk neuros är det kända faktum, att verkligt svåra kroppsskador så gott som aldrig kompliceras med en svårare neuros. Den skadade är säkerställd genom den otvivelaktiga kroppsskadan, och det psykogent betingade motivet kommer icke fram; neurosen »behöves icke».
    De allmänt nervösa besvär, som kunna uppträda efter skalltraumata, synes man numera vara alltmer benägen att betrakta som en grupp för sig; här har i allt större utsträckning organiska förändringar kunnat påvisas. För dessa fall har föreslagits beteckningen encephalopathia traumatica, i stället för den tidigare använda »kommotionsneuros» (commotio cerebri = hjärnskakning) : beteckningen neuros är icke adekvat, när organiska förändringar föreligga. Den nya termen har präglats just för att markera olikheten i kausalavseende gentemot de egentliga neuroserna. De nervösa besvären efter skalltraumata anses böra bedömas gynnsammare för den skadade ur ersättningssynpunkt (kausaliteten) än traumatiska neuroser i allmänhet, där ofta är mycket vanskligt att fastslå orsakssamband mellan skadans tillfogande och neurosen.
    Vid traumatiska neuroser (icke skallskador) har försäkringsrådet, då orsakssamband mellan skada och neuros funnits kunna antagas, i åtskilliga fall uppskattat invaliditeten på grund av neurosen till 25 procent. Anmärkas må att man i Danmark, på grund av det ytterst diskutabla kausalsammanhanget mellan olycksfall och posttraumatisk neuros, sedan många år genomgående sätter invaliditetsprocenten vid ersättningsfall så lågt som 5 procent, d. v. s. lägsta enligt lagen ersättningsberättigade invaliditetsgrad.

 

    I föreliggande framställning har icke kunnat upptagas mera än dessa kortfattade antydningar om problemen, varjämte nedan några svenska rättsfall beröras. I övrigt hänvisas till den synnerligen omfattande litteraturen på området.¹
    Kausalsammanhang mellan kroppsskadans tillfogande och de psykiska rubbningarna? Se 1932: 572 samt 1934 B 41. I sistn. fallet blev J. viden bilolycka fastklämd med huvudet under bilen; ett vittne ansåg att J.fick en svårare nervchock. Någon hjärnskakning synes knappast ha förekommit, åtminstone ingen svårare. J. återupptog arbetet. Något halvårefter olyckan befanns han lida av typisk neuros, han hade tidigt klagat över smärtor i bakhuvudet. — J. åberopade intyg av ett flertal läkare, däribland prof. Antoni, som yttrade bl. a.: Sambandet mellan olycka och traumatisk neuros ansåges numera vara indirekt på sådant sätt, att vissa i samband med det överståndna olycksfallet slående föreställningar längre eller kortare tid efter detsamma infunne sig och småningom hos den drabbade åstadkomme rubbningar i den normala funktionen av själsorganen; J:s otvetydiga nervsjukdom stode efter all sannolikhet till sin uppkomst i ett indirekt och villkorligt samband med olycksfallet. — Dr Fröderström anförde mot Antoni bl. a., att en traumatisk neuros inställde sig i regel 3—4 veckor efter olycksfallet, samt förnekade den ifrågavarande neurosens traumatiska karaktär. — Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd doc. Lindbom antog såsom sannolikt sådant villkorligt och medelbart orsakssamband som Antoni angivit; den djupast liggande orsaken till sjukdomen torde i detta fall liksom i andra liknande vara att söka i individens psykiska konstitution. — Medicinalstyrelsen uttalade (till underrätten), att orsakssamband mellan olyckan och sjukdomen icke kunde uteslutas. — Domstolarna funno ej styrkt, att J:s nervsjukdom förorsakats av bilolyckan.

 

¹ Bland mera lättillgänglig litteratur må hänvisas till LENNMALM, Om de s. k. traumatiska neuroserna i Hygiea 1893 (ett arbete, vars riktighet fortfarande erkännes); DENS., Om sjukdomar, som bero på föreställningar etc.,i Hygiea 1896; ÅKERMAN, Om traumatisk neuros ur synpunkten af ersättning för olycksfall i arbete, i Allm. sv. läkartidn. 1907; BILLSTRÖM, Studier öfver prognosen av de traumaliska neuroserna, i Hygiea 1910 (med omfatt.litteraturförteckn.); GADELIUS, Det mänskliga själslivet III (1922) s. 332 o. f.(litt.-anvisn.); EEG-OLOFSSON, Om allmänbesvär som följdtillstånd efter skalltraumata, i Acta Societatis medicorum Suecanæ 1931 (litt.-anvisn.). — NAFMI: 8, 109 (ÅKERMAN, Traumatisk neurose), I: 14, 111 (WIMMER, Rentehysteri),II: 109 (BILLSTRÖM, Om traumatiska neuroser), III: 10, 406 (WIMMER, Traumaog Sindssygdom), V: 228, 380 (MALLING, Simulation og Overdrivelse), VII:176 (MALLING, ÅKERMAN m. fl., Kranietraumer). — MALLING, Om traumatisk Neurose med særlig Henblik paa Erstatningsspørgsmaalet, i Ugeskrift forRetsvæsen 1929 Afd. B s. 321; DENS., Eine Nachuntersuchung von Unfallkranken mit traumatischer Neurose, i Acta psychiatrica et neurologica, vol.II 1927; DENS., Bør Neuroser efter Traumer erstattes? i Ugeskrift for Læger1927. — SALOMONSEN, Kritiske Bemærkninger vedrørende Skaderne i den lovpliklige Ulykkesforsikring, i Nordisk Försäkringstidskrift 1925. — STIER, Über die sog. Unfallneurosen, Leipzig (Thieme) 1926; STERN, Neurologische Begutachtung, Berlin (Springer) 1933. — Ytterligare litteratur anförd hos DAHL s. 70—72, där även återges vissa drag i tysk praxis samt undersökningar över det gynnsamma resultatet av snabbt tilldelade engångsersättningar. 

    I mål avgjort genom K. Maj:ts utslag d. 30 nov. 1934, Heineman, var fråga om ersättning till en 50-årig handlande B., som vid trafikolycka erhållit revbensbrott och en psykisk chock. Ett flertal läkare uttalade sig.— Medicinalstyrelsen yttrade i und. utlåtande, att B. otvivelaktigt genom olycksfallet åsamkats en traumatisk neurasteni (traumatisk neuros), som dock ej kunde anses hava väsentligt inskränkt hans arbetsförmåga, samt att det vore önskvärt att B. för återställande av arbetsförmågan bereddes tjänlig vård. — I utlåtandet hänvisades till ett yttrande av prof. Marcus, som anfört bl. a.: B:s sjukliga tillstånd yttrade sig i nedstämdhet, oro, känsla av ängslan för ensamhet, känsla av bristande minnes- och arbetsförmåga samt nedsättning i förmågan att som förut ensam leda affärsverksamheten. Intet stöd funnes för att B., som vore en synnerligen stark och kraftig man, vore nervöst belastad. Beträffande ersättningen vid traumatiska neuroser härskade olika åsikter inom försäkringsmedicinen. Vid stora defekter i nervsystemets funktioner borde den tillmätas något så när högt, här vore dock de nervösa symtomen mycket obetydliga och det kroppsliga tillståndet mycket gott, varför ersättning till B. borde utmätas ganska lågt. Marcus tillrådde ett tillfälligt skadeståndsbelopp för bekostande av vård å någon pensionsstyrelsens anstalt; varom icke borde B.»under sjukdomens nuvarande förhållande» ha endast en mindre skadeståndsränta utgörande 10—20 % av B:s årliga arbetsinkomst (8,000 kr.). — Dr Iwan Bratt i Alingsås hade yttrat bl. a.: B. hade på traumat reagerat med en häftig förskräckelse men också med en känsla av att vara kränkt, och med den följde bitterhet i sinnet, krav på gottgörelse och straff för den förfördelande, vilket underhållit ett orostillstånd. Denna reaktion för skadan betraktade Bratt som en fullkomligt naturlig reaktion, som ingalunda förutsatte en särskilt känslig konstitution. Ett reaktionssätt, som ej lett till traumatisk neuros, hade haft till förutsättning en psykisk kultur som vore blott fåtalet beskärd. — Dr N. A. Nilsson, överläkare vid Göteborgs kommunala sjukvårdsanstalter, hade ej hos B. funnit symtom av organisk nervsjukdom; han ansåg att B. hade en viss labilitet i sin psykiska konstitution och att han reagerat på ett i viss mån sjukligt sätt.— B. erhöll av underdomstolarna ersättning för nedsatt arbetsförmåga under c:a ett år (omkr. 2,000 kr.) med förbehåll att för tiden därefter (29maj 1931) föra talan om ytterligare ersättning. HD fann ej skäl att göra annan ändring än att, enär sådana omständigheter icke visats vara för handen, att åt B. borde förbehållas att framdeles föra talan om ersättning för nedsatt arbetsförmåga för tid efter d. 29 maj 1931, hovrättens härutinnan meddelade förordnande undanröjdes (4 led., 3 led. ej ändring).
    I 1933 A 53 har traumatisk neuros ansetts föreligga, hos samtliga tre skadade enligt läkarintyg, hos en enligt häradsrätten. — I 1932 A 190 även konstaterats traumatisk neuros (ang. övriga skador i detta fall och 1933A 53 se ovan bland exemplen på ersättning för sveda och värk).

 

    Engångsersättning eller livränta? Enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag 6 § skall vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan i regel utgå livränta. Endast försäkringsrådet kan — när synnerliga skäl därtill äro för han

 

den — medgiva att i stället utgives livräntans kapitalvärde. Denna möjlighet tages endast i ringa omfattning i bruk¹: blott när det anses föreligga garanti för att beloppet blir för avsett ändamål använt och leder till varaktig förbättring av vederbörandes levnadsvillkor. Ansökan om utbyte för förvärvande av eget hem eller jordbruksfastighet har större utsikter att bifallas än då utbytet avser att bereda medel till betalning av skuld och tillgodoseende av mera tillfälliga behov eller till startande av affärsverksamhet; mera välvilligt bedömes utbyte för förvärvande av arbetsredskap. Den största benägenheten att bevilja utbyte har försäkringsrådet visat, när ändamålet varit att genom utbildning höja den skadades förvärvsduglighet.
    Domstolarna — där även ersättning för ideell skada ifrågakommer till utdömande — hava vid utmätande av skadestånd fritt val mellan engångsbelopp och livränta. Vanligt är alt för bestående men — särskilt icke-ekonomiskt — gives ett engångsbelopp och såsom ersättning för minskad eller mistad förvärvsförmåga livränta. Ofta omfattar tillerkänt engångsbelopp ersättning för men av både ideell (obehag) och ekonomisk natur (utgifter i livsföringen). Sociala skäl tala i regel mot att ersättning för minskad förvärvsförmåga gives i engångsbelopp; försäkringsrådets nyss omförmälda praxis synes förebildlig även utanför den sociala olycksfallsförsäkringen. Till skadade personer utanför de egentliga kroppsarbetarnas led torde engångsbelopp för hela skadan vara vanligare än eljest.
    Inom den sociala försäkringen rör man sig med s. k. tillvänjnings och övergångsräntor.² Personer med skador (t. ex. fingerskador), vilka, efter en mer eller mindre lång övergångstid med ej obetydlig nedsättning av arbetsförmågan, medföra en knappt märkbar invaliditet (vederbörande kan efter anpassning och tillvänjning förtjäna lika mycket som sina oskadade kamrater), erhålla en jämförelsevis rikligt tillmätt ränta under den första tiden, varunder de utbildas för ett nytt, mera passande yrke eller uppöva sina skadade kroppsdelar att användas i det gamla yrket; sedan kan livräntan avsevärt nedsättas eller rent av bortfalla.
    Denna metod kan ock tillämpas vid domstolarna. Ofta tjänar engångsersättningen för men rätt väl det nu avsedda ändamålet (utbildning), men stundom synes lämpligt, särskilt beträffande unga personer, att också genom en höjning av livräntan den första tiden— vilken förhöjning ock kan förvandlas till kapitalersättning — tillgodose det större behovet av ekonomisk hjälp under nämnda tid.
    En uttryckligen för bekostande av utbildning tillerkänd ersättning synes icke förekomma.³
    Vad angår livräntebelopps förfallodagar pläga livräntor utdömas att gäldas till förfallen del genast och i övrigt kvartalsvis eller må-

 

¹ Se »Invaliditet», s. 95 o. f. samt NAFM I: 49, III: 318, IV: 135, VI: 163 (vid låg invaliditet).

² Se härom NAFM III: 155, 420, V: 116, 365 (yrkesutbildning), VII: 212 (fingerskador).

³ Jfr dock ovan s. 43.

 

nadsvis, vanligen i förskott antingen å periodens första dag (så 1933:569, månadsvis) eller t. ex. å första dagen i kvartals sista månad (så i 1934 A 36; jfr olycksfallsförsäkringslagen 1916, 14 § och 1901 års lag 7 §).¹ Betalning kvartalsvis, eller t. o. m. årsvis, synes vara att anbefalla, när årliga livräntebeloppet är ringa; sålunda årsvis av HD i 1934 B 910: blott 20 % invaliditet och till ¼ jämkat skadestånd. Inom den sociala försäkringen har rent av föreslagits — i syfte att göra administrationen enklare och billigare — att vid låg invaliditetsgrad utbyta livräntorna mot engångsersättningar.²
    Ej sällan pläga domstolarna giva den betalningsskyldige — icke den berättigade³ — att välja mellan livräntebetalning och utgivande avlivräntans kapitalvärde. I 1930: 86 hemställde nedre revisionen, sedan den ansvarige bilägaren avlidit, att hans dödsbo måtte förpliktas säkerställa utdömd livränta genom att avlämna förbindelse av försäkringsbolag eller bank att svara för livräntans utbetalande; denna hemställan bifölls icke.
    I föregående avsnitt har anmärkts lämpligheten att vid s. k. traumatisk neuros tillerkänna ersättning i form av engångsbelopp.

 

BEAKTANDE AV UTFALLNA FÖRSÄKRINGSBELOPP.

 

    Då någon har vållat kroppsskada å annan, kan det inträffade tillika innefatta olycksfall, varå lagen den 17 juni 1916 omförsäkring för olycksfall i arbete är tillämplig, antingen på den grund att den skadade direkt enligt lagen är försäkrad för olycksfall i arbete eller på den grund att den skadades arbetsgivare frivilligt försäkrat honom jämlikt 35 § i lagen. När försäkringsanstalten till den skadade utbetalat ersättning enligt lagen, har försäkringsanstalten regressrätt enligt 12 §, en från den skadades rätt härledd rätt.^{4 5} Utöver dylik ersättning äger den skadade kräva den till skadan vållande — eller eljest därför ansvarige (underförstås i det följande) — på skadestånd. Yrkas i rättegång hela skadan ersatt av den vållande, skall vid bifall till kravet medgivas avdrag från hela skadans uppskattade belopp med vad enligt olycksfallsförsäkringslagen utgått eller kommer att utgå, och detta beträffande all ersättning enligt lagen, alltså såväl vid sjukvårdskostnad som vid sjukpenning och invalidränta. Exempel härå 1931 A 42, 1932 B 532, 756, 1933: 47.⁵
    Medverkan till skadan från den skadades egen sida kan försäkringsanstalten (riksförsäkringsanstalten och likställda) vid ersättningens bestämmande endast i mycket begränsad omfattning beakta (24 och 25 §§ i 1916 års lag). Domstolen har vid bedömande av kravet mot den till skadan vållande större frihet härutinnan. Utdömer

 

¹ Ang. ränta å beloppen, se nedan s. 55.

² NAFM VI: 193 (von Schulzenheim), VII: 272 (Nordin).Att försäkringsanstalt vid regresstalan icke äger utfå mer än vad som utgivits, alltså ej kapitalvärdet, bestyrkes av bl. a. 1932 A 330.

⁴ Se ang. ändring av 12 § år 1926 NJA II 1926 s. 953.

⁵ Svarande i överinstans kan ej påkalla beslut i nu avsett hänseende; se1931 B 738.

4 — Svensk Juristtidning 1935.

 

domstolen jämkat skadestånd, t. ex. ⅔ av skadan, skall nyss nämnda avdrag avse motsvarande andel av försäkringsersättningen, i exemplet alltså ⅔ av densamma. Se bl. a. 1933 B 115, 810. Berörda andel motsvarar just vad försäkringsanstalten på grund av sin (härledda) regressrätt kan utkräva av den vållande; se 1927: 248,1931: 601. Har försäkringsanstalten vid tillerkännandet av ersättning redan beaktat medvållande från den skadade i samma grad som domstolen sedan fastslår, skall anstalten i regressväg hava allt åter; se 1930: 541. Vad försäkringsanstalt utbetalat à conto (i förskott) skall även vid jämkning avdragas helt intill vederbörlig gräns (½, ⅔o. s. v. av ersättningen).
    Annorlunda ligger saken till, då den skadade utanför olycksfallsförsäkringslagens område var olycksfalls- eller sjukförsäkrad (medlem i sjukkassa). Även här måste råda visst samband mellan försäkringsanstaltens regressrätt och den vållandes rätt till avdrag för vad anstalten betalat till den skadade på grund av försäkringen. Har anstalten regressrätt, måste den vållande få tillgodonjuta motsvarande avdrag, enär han eljest bleve dubbelt belastad.
    Allmänna försäkringsavtalslagen reglerar regressrätten i 25 §. Enligt detta lagbud, vilket emellertid icke — såsom motsvarande bestämmelse i lagförslaget och i de danska och norska lagarna — är tvingande, föreligger inom personförsäkringen icke regressrätt vid s. k. summaförsäkring utan blott när försäkringen avser gottgörelse för sjukvårdskostnader och andra utgifter och då med de verkliga beloppen av utgifterna. I 1926: 324 (före försäkringsavtalslagen) medgavs den vållande avdrag blott för försäkringsbolagets ersättning till den skadade för läkarvård och sjukhuskostnad, däremot icke fördagsersättning (fixt belopp) och invaliditetsersättning (även fixt belopp); i försäkringsbrevet var intet nämnt om försäkringsgivarens inträde i försäkringstagarens rätt mot den vållande. Jfr 1931: 390, där regress ej tillerkänts sjukkassa för dagsersättning; i motiveringen särskilt nämnt att den skadade ej till förmån för kassan avstått från någon del av det skadestånd han ägde utkräva av den vållande.
    Det kan alltså inträffa, att den skadade dels erhåller fullt skadestånd av den vållande, dels därutöver ersättning (dagsersättning,invaliditetsersättning) från sitt försäkringsbolag. Detta innebär emellertid intet orimligt, då den skadade ju själv betalat ett vederlag för vad han får från sitt försäkringsbolag, nämligen försäkringspremier.¹ Vid den sociala försäkringen enligt 1916 års lag, som bekostas av arbetsgivarna, göra sig helt andra synpunkter gällande.
    Vid frivillig försäkring kan förekomma att det medgives försäkringsgivaren rätt att söka sitt åter av den vållande — antingen genom ett förbehåll i försäkringsbrevet om regressrätt eller genom överlåtelse från försäkringstagaren vid försäkringsbelopps utbetalande. Då bör naturligen, såsom antytts, den vållande äga att gentemot den

 

¹ Jfr H. USSING, Forsikrerens Regresret, i TfR 1921, s. 80 o. f.

 

skadade njuta avdrag för ersättningen från försäkringsgivaren. Utkräver den skadade ändock hela summan under förtigande av försäkringen, lär han kunna ådraga sig straff enligt 22 kap. 13 § strafflagen.¹

 

UPPDELNING Å FLERA RÄTTEGÅNGAR.

 

    Anspråk på ersättning för kroppsskada är underkastat den vanliga tioårspreskriptionen, där ej annat är i lag stadgat. Enligt lagarna om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, automobiltrafik och luftfart skall anspråket på skadestånd enligt dessa lagar— alltså då 6 kap. 1 § strafflagen ej är tillämplig — framställas inom två år från den dag då skadan timade, och fordras här, i motsats till preskriptions avbrytande eljest, talans anhängiggörande vid domstol. Härvid torde icke under alla förhållanden stämning vara nödvändig, utan synes talan kunna väckas genom kvittningsyrkande eller genom skadeståndsyrkande framställt vid rätten mot svarande i brottmål. Jfr 1918: 522.
    Vanligen är för den skadade själva läkningsprocessen (sjukdomsperioden) ² avslutad, då skadestånd yrkas. Det är i regel både för målsäganden och hans motpart av intresse att ej blott frågan om skadeståndsskyldighet överhuvud utan även frågan om dess omfattning snarast blir slutgiltigt avgjord. Ofta kan emellertid icke på ett så tidigt stadium, som rättegång enligt tillämpliga preskriptionsbestämmelser måste föras eller eljest med hänsyn till den skadades penningbehov eller av andra skäl äger rum, avgöras hela omfattningen av skadorna. Den skadade måste då inskränka sig till att kräva ersättning för de skador, som vid tiden för rättegången kunna styrkas hava uppkommit.
    Under vilka förutsättningar kan en skadad, som i en rättegång fått skadestånd utdömt, i en senare rättegång fordra ytterligare ersättning för skador med samma uppkomstgrund?³

 

¹ Jfr förf., Om försäkringsgivares regress, i SvJT 1934 s. 291.

² Ang. läkningsbegreppet, se NAFM VI: 127. Man har skilt mellan klinisk (eller anatomisk) läkning (vad som kan iakttagas vid sjukbädden), funktionell läkning (följderna av traumat så övervunna att förändring i tillståndet till det bättre eller sämre ej kan antagas inträda) och ekonomisk läkning (förbättring av arbetsförmågan genom anpassning). En annan definition: skadan är läkt när den är definitiv, d. v. s. för all framtid fullt bestämd. Läkningsbegreppet spelar inom olycksfallsförsäkringsmedicinenen ej ringa roll, då — såsom i vår lag 1916, 6 och 14 §§ (efter lagändring 1926) — ersättning »så länge sjukdomen varar» utgår efter andra grunder än för tiden därefter. Ett vägledande uttalande av riksförsäkringsanstalten i frågan är återgivet hos EISEN-LÖFMARK, s. 60. För domstolarna har ifrågavarande gränsdragning mindre betydelse, då skadan både före och efter läkningsprocessens avslutande skall ersättas efter sin storlek. Jfr emellertid t. ex. 1932: 568 och 1934 A 36: ej anledning förbehålla den skadade att i ny rättegång yrka mera skadestånd.

³ Se AGGE, Bidrag till läran om civildomens rättskraft (Sthm 1932), särsk. s. 187 o. f., jämte i detta arbete anförd litteratur och rättsfall; jfr ock ALEXANDERSON, Om särskild talan om ränta, sedan huvudfordringen utdömts, i Festskrift för O. Hj. Granfelt (Hfors 1934). 

    Ingen tvekan vålla de vanliga fallen, då domstolen, på särskilt yrkande — jfr RB 21 kap. 2 § — eller ock därförutan när talan ej helt bifalles, i domen förbehållit målsäganden att kräva ytterligare skadestånd i en senare rättegång; sådana förbehåll gälla särskilt ersättning för bestående men, vare sig sådan ersättning ej alls utdömts eller blott tillerkänts för viss tid eller ock fastställts belopp som kan befaras i framliden visa sig ej tillfyllest, men kunna även avse ersättning för sveda och värk (1932: 568) och sjukvårdskostnad.
    Å andra sidan förekommer att domen uttryckligen betager målsäganden att föra ny talan. Sålunda har HD på senaste tiden i flera fall, där hovrätten stadgat förbehåll, funnit anledning ej förekomma att förbehålla den skadade rätt till ytterligare ersättningstalan i angivet hänseende och förty undanröjt hovrättens medgivande av dylik rätt. Se t. ex. 1934 A 36 (livränta för nedsättning av arbetsförmåga), 1932: 570 (sveda och värk), K. Maj:ts utslag d. 7nov. 1934, A. E. S. Nilsson (lyte) och d. 30 nov. 1934, Heineman (traumatisk neuros, se ovan s. 47).
    Vid bedömandet av de fall, där den första domen intet utsagt om tillåtligheten av ny talan, inställer sig frågan huruvida en skadads krav på ersättning i olika avseenden i anledning av ett skadefall böra betraktas såsom särskilda anspråk, som varför sig kunna göras till föremål för rättegång, utan att en första rättegång bildar res judicata sålunda att det blir den skadade betaget att komma med nytt krav. Denna ståndpunkt synes vara omfattad i 1912: 191 (först, utan förbehåll, krav på ersättning för sveda och värk samt bestående minskning av arbetsförmågan, sedan för stadigvarande men).¹ Emellertid torde man numera ha att räkna med den uppfattningen, att en skadad är skyldig att när rättegång uppstår framställa alla sina krav i anledning av skadefallet, åtminstone i förbehållets form, med risk, om han det ej gör, att sedan mötas avinvändning att intet anspråk återstår; blott vad som vid tiden för den anställda rättegången ej kan fastställas eller skäligen förutses — vanligen frågan om bestående men — bör få lämnas till ett senare avgörande. Den skadade kan icke äga att, utan medgivande i den första domen, kräva ytterligare ersättning i samma hänseende som däri bedömts, t. ex. högre livränta. Jfr föreg. stycke. Däremot har i praxis tillåtits att framställa anspråk på ersättning i andra avseenden (förannan tid) än som förut varit under bedömande, och detta även då målsäganden icke (uttryckligen) förbehållit sig ny talan. Härutinnan är att hänvisa, förutom till 1912: 191, till K. Maj:ts utslag d. 30 nov.1934, Lindhe (först, utan förbehåll, ersättning för kläder m. m.,

 

¹ I detta fall — där varken i hovrätten eller i HD rådde enhällighet om utgången — synes alltså ersättning för minskad arbetsförmåga och förmen (lyte), avseende samma tid, ansetts som skilda anspråk. Jfr AGGE, a. a. s. 210 o. f. I det därstädes s. 211 anförda rättsfallet 1911:554 voro förhållandena olika mot i 1912: 191, märk i första domen »icke då kunde förpliktas» (d. v. s. ett slags förbehåll), vidare avsåg den nya talan en annan tidsperiod. 

sveda och värk samt mistad arbetsförtjänst för angiven tid, sedan för sedermera konstaterat framtida men; invändning om res judicata ogillad), 1933: 43 (först, med förbehåll, ersättning för kläder, cykel, sveda och värk, sedan för mistad arbetsförtjänst, läkarintyg och lyte). Av det sista fallet synes framgå, att där ovannämnda kortare preskriptionstid gäller skall inom denna tid vid domstol ha gjorts förbehåll om ytterligare krav.
    I 1934 B 41 förekom, att målsäganden i en föregående rättegång (inom två år från bilkollision för vilken hans motpart ådömdes ansvar) fordrade skadestånd, bl. a. för mistad arbetsförtjänst en månad efter olyckan, sjukvård och sveda och värk, samt dessutom förbehöll sig rätt att i händelse av framtida men i särskild rättegång föra talan om ersättning därför. I den nya rättegången yrkade målsäganden, med förmälan att han vid olyckan ådragit sig nervsjukdom (traumatisk neuros), ersättning för vården av denna sjukdom samt för framtida men. Samtliga instanser ogillade talan (alltså saklig prövning), då det ej kunde anses ådagalagt att nervsjukdomen orsakats av kollisionen.

 

    I den nya rättegången utgör den föregående (mellan samma parter) res judicata beträffande förefintligheten av skadeståndsskyldighet samt eventuell jämkningsgrad. Se 1932: 499, 1933: 43 samt 1931 A 175. Av det sistnämnda fallet framgår olägenhet av att domstolen, när en andra rättegång är att förvänta, icke i den första klart anger jämkningsgraden: bevisningen om vållandet måste upprepas.
    Förutom förbehåll till målsägandens förmån förekommer förbehåll till förmån för den skadeståndspliktige; se exempelvis 1925: 103, 1930: 86, 1931 A 121, 1932 B 270, 1934 A 235.
    Sedan part fört skadeståndstalan utan att yrka ränta å fordrade beloppen, kan han icke i ny rättegång kräva dylik ränta; se RB 21 kap. 2 § samt 1928: 153 och där anförda rättsfall, jfr 1929: 160och 1931: 672.¹

 

VERKAN AV MÅLSÄGANDENS FRÅNFÄLLE.

 

    Avlider den skadeståndsskyldige, vare sig före eller efter det skadeståndsanspråket domfästs, bliva hans arvingar — frånsett urarvagörelse enligt vanliga regler — ansvariga för gälden (ex. 1934 A 125). Om däremot målsäganden faller ifrån, inträder under vissa förutsättningar förändring uti gäldsförhållandet.²
    Ersättning för förmögenhetsskada som målsäganden lidit, t. ex. sjukvårdskostnad, mistad arbetsförtjänst, kunna hans dödsbodelägare,³ såsom hans rättsinnehavare, utkräva, men i hans an-

 

¹ Härom AGGE, a. a. s. 217, samt ALEXANDERSON, nyss a. a. särsk. s. 48.— Ang. ränta å skadeståndsbelopp se nedan s. 55.

² Jfr WINROTH, a. a. s. 333.

³ Ang. talerätt, då ej samtliga dödsbodelägare föra talan, se 1933: 416, 1933B 479 (endast änka fullföljt, vid underrätten även tre myndiga barn med) samt Lagberedn., Förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. s. 110 med där anförda rättsfall. 

språk på ersättning för ideell skada äga de icke utan vidare succedera. De kunna icke anhängiggöra talan härutinnan, och dör målsäganden innan dom fällts i anledning av en hans talan i denna del, skall ersättning ej utdömas, resp. vid klagan i högre rätt eventuellt utdömande av ersättning undanröjas — frågan har i anledning av målsägandens död förfallit. Blott om i någon instans ersättning redan före dödsfallet hunnit utdömas, skall enligt praxis därvid förbliva (såvitt övriga förutsättningar för bifall föreligga).
    Det anförda gäller ersättning för sveda och värk, se 1933: 416 och där anförda rättsfall.
    I 1933: 416 var även fråga om ersättning för framtida men (hinder i näring). I den delen ansågs den förda skadeståndstalan förfallen endast såvitt anginge tiden efter dödsfallet (omkring en månad före underrättens dom); så mycket utdömdes som kunde anses belöpa åtiden före dödsfallet. Emellertid ingår ju ofta i ersättning för framtida men både ett ekonomiskt och ett ideellt moment. Det är naturligen blott viss del av ersättningen i vad den utgör gottgörelse för ekonomisk skada som i fall som det nyss anförda skall kvarstå, intet för den ideella skadan.
    Den lösning ifrågavarande spörsmål vunnit i svensk rättspraxis överensstämmer icke med regler som tillämpas i vissa oss närstående rättssystem. Enligt positiv norsk rätt (Ikrl. § 27) kan krav på »opreisning» (d. v. s. ersättning för ideell skada) icke överlåtas eller ärvas så länge det ej erkänts eller talan därom anhängiggjorts. En liknande regel gäller i tysk rätt, BGB § 847. Den svenska ståndpunkten att icke yrkandet vid domstolen utan först domfällandet blir utslagsgivande torde sammanhänga med att enligt svensk processrätt yrkandet i ett mål icke behöver definitivt fixeras förrän strax före domen (alltså ej i stämningen) och kan grundas även på fakta som inträffat i tiden mellan målets anhängiggörande och domen; så kan t. ex. fordras ersättning för sjukvårdskostnad och mistad inkomst under denna tid.¹ (Jfr den tyska Ziv.proz. Ordn. § 264.) Att å andra sidan redan en underrättsdom, ehuru den överklagas, tillerkännes angiven verkan, lärer hava den rättspolitiska grunden, att den till skadestånd dömde skall betagas möjligheten att genom överklagande tänja ut rättegången i hopp om att den skadade skall hinna avlida, innan den slutliga domen faller.
    Mot den svenska regeln vore ej mycket att invända, om ersättningen för ideell skada verkligen vore »ren» ideell ersättning. Såsom i det föregående utvecklats ² står den delvis ekonomisk ersättning mycket nära, ja ersättningen för »sveda och värk» har i själva verket till stor del kommit att innefatta gottgörelse för åtskilliga under sjukdomstiden normala utgifter och förluster som icke pläga särskilt ersättas. När ersättning för sveda och värk kräves, är summan ofta, och på fullt legitimt sätt, helt eller delvis förbrukad. Det vore under

 

¹ Jfr HD i 1932:568 om tiden för vilken ersättning utgått.

² Se ovan s. 20.

 

sådana omständigheter rimligt att så snart den skadade själv krävt ersättning för sveda och värk — till och med utom rätta, bevisligen— låta hans stärbhusdelägare succedera i detta krav. Varom icke synes domstolen, när stärbhusdelägarna föra (fortsätta) rättegång om skadestånd, böra visa särskild liberalitet vid bedömandet av vilka utgifter som kunna anses ersättningsgilla vid ekonomisk skadas gottgörande.

 

RÄNTA Å ERSÄTTNING FÖR KROPPSSKADA.¹

 

    Vad angår ersättning för sveda och värk, framtida men (engångsbelopp), sjukvård, begravning, mistad arbetsförtjänst för redan förfluten tid och andra icke periodiska belopp är det stadig praxis att utdöma ränta efter 5 procent från stämningsdagen eller, då stämning ej förekommit, från dagen för ersättningsyrkandets framställande; se exempelvis 1912: 191, 1922: 566, 1925: 195, 1932: 651. Därest anspråken på ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m. utsträckas att avse jämväl tid efter stämningsdagen, fram till underrättens domsdag, är det mindre korrekt att utdöma ränta å dylika å tid efter stämningsdagen belöpande belopp ända från stämningsdagen. Detta gäller framför allt om yrkandet framställts under rättegången; ränta bör då utdömas från dagen för anspråkets framställande. Ofta torde domstolarna underlåta att iakttaga nu gjorda åtskillnad; exempel å utdömande i enlighet med vad nu utvecklats, se 1931 B 738, 1932B 298 och 327, 1933 B 221. Jämför nedan 1928:319.²
    Beträffande ersättningar med periodiska belopp, såsom livräntor till invalider samt underhåll till dödads änka och barn, synes praxis mindre stadgad. Stundom utdömes 6 procent ränta från resp. förfallodagar, stundom 5 procent ränta (ofta beroende på att ej mera yrkats); ibland begränsas räntan att utgå endast å belopp som förklaras förfallna efter stämningsdagen; se t. ex. 1927:582, 1933 A 53.Att finna fall, där frågan om ränta å skadestånd verkligen prövats av HD, är förenat med svårigheter, då klagande part så gott som aldrig yttrar sig rörande ränteberäkningen och de fall äro högst få, där HD, efter det underinstanserna ogillat, dömt ut periodiska understöd.
    Ränta efter 6 procent från resp. förfallodagar har utdömts exempelvis i 1912:191 (HD fastställt underrättens beslut) å livränta enligt 1901 års olycksfallslag, i 1922:566 (HD) å enahanda livränta, i 1925:103 (HD fastställt hovrättens beslut) å ersättning till skadad sjukhuspatient; se ock 1928:319 (bifallet betänkande) avseende sjukhjälp under karenstid enligt 37 § av 1916 års olycksfallförsäkringslag.
    Det kunde synas ligga nära till hands att förklara utdömandet av 6 procent ränta såsom en tillämpning av regeln att gäldenär, som icke betalar å bestämd förfallodag, skall gälda 6 procent ränta från den dagen (HB 9:10); detta särskilt i fråga om ersättningar enligt 1901

 

¹ I 1934 B 403 utdömde underrätten icke ränta å ersättning för reparation, då reparationsräkningen ej ännu betalts.

² Om rätt att fordra ränta i särskild, senare rättegång, se ovan s. 53.

 

och 1916 års olycksfallslagar, som föreskriva förfallotider för ersättnings utbetalande, se 1901 7 § och 1916 37 och 14 §§. Vad som ligger bakom utdömandet av ränta å periodiska skadeståndsbelopp torde emellertid vara följande tankegång. Vid utmätande av skadestånd har lämnats domstolarna fria händer. Det anses att den som lidit skada av bestående natur bör av den för skadan ansvarige successivt ersättas. Då långt efter skadans inträffande fastställes vad som bör utgå för månad eller kvartal, bör den skadade, som ej fått något för de gångna perioderna (av månader resp. kvartal), kompenseras på något sätt härför, d. v. s. för det han ej i tid fått vad honom tillkommit. Dylik kompensation beredes honom genom ränta. Domstolen hade också kunnat för den gångna tiden bestämma ett belopp så beräknat att till summan av månads-(kvartals-)ersättningarna lagts en skälig ersättning för förseningen. När det nu blivit vanligt att föreskriva räntebetalningsskyldighet — som ju tillika innebär en viss press å den betalningsskyldige till betalning — har räntefoten vid moraränta, 6 procent, kommit till användning.¹ Med nuvarande räntenivå kan en dylik räntefot i nu avsedda fall synas hög: har den skadade tills vidare måst tillgripa av eget kapital, har han väl genomsnittligen ej förlorat 6 procent i avkastning, och har han måst låna, torde han ofta kunnat göra detta till lägre räntefot. HD har också i ett nyligen avgjort mål (1933: 569), där änka och barn efter en dödad yrkat 6 procent ränta å livräntor, utdömt blott 5 procent från de dagar då livräntorna skulle anses förfallna (månadsvis från dödsfallet). Senare har utdömande av 6 procent ränta förekommit, t. ex. i 1934 A 36 (5 procent å före och 6 procent å efter stämningsdagen förfallna belopp).

 

¹ Jfr 1923: 494 (skadestånd för obehörigt avskedande).