OLOF KINBERG. Varför bli människor brottsliga? Kriminalpsykologisk studie. Sthm 1935. Natur och kultur. 134 s. Kr. 3.25.

 

    Tillsammans med professor Kinbergs tidigare arbete Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning,1 vartill den nya boken anger sig utgöra en fortsättning, är ifrågavarande arbete den första skandinaviska undersökning, som i hela dess vidd griper sig an problemet om brottslighetens orsaker och medlen till dess bekämpande.
    Kinberg insätter brottsligheten i det större sammanhanget av individens bristande anpassning, »missanpassning», till omgivningen och de från dess sida ställda kraven. Såsom huvudformer av sådan missanpassning uppställas de fyra typerna kroppslig, psykologisk, psykopatologisk och social missanpassning, av vilka de tre förstnämnda antingen direkt eller genom social missanpassning i andra avseenden såsom genomgångsled kunna utmynna i brottslighet.
    Undersökningen av orsakerna till missanpassning och brottslighet genomföres utefter de brukliga linjerna av individuella brottsorsaker å ena sidan och till miljön hörande, »mesologiska», orsaker å den andra. Dock betonas relativiteten i denna åtskillnad, enär miljön från igår alltid till större eller mindre del är närvarande i individualiteten av idag. Av individuella brottsorsaker behandlas företrädesvis de själsliga rubbningarna och deras frekvens hos brottslingar, vilken är mångfaldigt större än bland den icke kriminella befolkningen. I ett särskilt kapitel om vaneförbrytare framlägger Kinberg nya belägg för antagandet att vaneförbrytare så gott som uteslutande utgöras av psykiskt abnorma eller defekta personer. I övrigt hänvisar han till sin utförligare skildring av de individuella brottsorsakerna i Aktuella kriminalitetsproblem.
    En mera ingående undersökning ägnar Kinberg de till miljön hörande brottsorsakerna. Han skärskådar de särskilda miljöer, som den uppväxande individen efter hand möter, nämligen hemmet, grannskapet i form av kamrater och skola, kontor och gata, gäng och föreningmed mera dylikt samt slutligen samhället i vidsträckt mening. De resultat Kinberg här framlägger om det »stympade» hemmet, om »dvärgfamiljen» och om anstaltsbarnet i deras samband med brottsligheten liksom om grannskapets väsentliga inverkan i detta avseende äga en räckvidd vida utöver kriminalpolitikens gränser. Den ekonomiska situationen såsom brottsorsak visas vara en långt mera komplicerad företeelse än som framgår av det vanliga antagandet att fattigdomen såsom sådan driver den fattige till brott. Allmän opinion och press,

 

1 Se SvJT 1931 s. 41 och 1933 s. 512.

 

ANM. AV OLOF KINBERG: VARFÖR BLI MÄNNISKOR BROTTSLIGA? 569missbruk av alkohol och narcotica samt uttröttning göras var för sig till föremål för skarpsynta iakttagelser. I två nära sammanhängande kapitel, nämligen om olika samhällstypers inflytande på brottslighetens orsaker och om »synergisk» brottslighet, behandlas det tänkvärda förhållandet, att samhällstypens egen beskaffenhet eller det sätt varpå statstvånget genomföres eller personligen företrädes kan verka till framkallande av brottslighet.
    Det inbördes förhållandet mellan de individuella och de till miljön hörande brottsorsakerna belyser Kinberg genom redogörelse för tre grupper av fall. I den största gruppen är brottsligheten produkt av samverkande individuella och miljöfaktorer. I de övriga grupperna äro inom den ena den individuella faktorn och inom den andra till miljön hörande faktorer ensamma dominerande.
    I sista kapitlet drar Kinberg de kriminalpolitiska konsekvenserna av de samlade resultat, varmed han besvarat den i bokens titel ställda frågan. Det här framlagda programmet för brottslighetens bekämpande upptar i första rummet eugeniska åtgärder för att förhindra tillkomsten av biologiskt och socialt mindervärda människor. Även i förhållande till redan existerande individer finnes ett låt vara ännu ganska begränsat område, där en individuell orsak till brottslighet kan elimineras genom direkt medicinskt ingripande. Så är huvudsakligen förhållandet vid rubbningar i sexualdriften, åtkomliga för kastration eller transplantation, och vid åtskilliga former av själsliga rubbningar. Ifråga om utnyttjande av dessa eugeniska och medicinska medel torde svenska straffrättsjurister vara i princip ense med författaren. Samma överensstämmelse i meningar torde råda även i fråga om de medelbara behandlingsformer, som Kinberg förordar för att i tid upptäcka och behandla missanpassning hos den uppväxande individen, liksom beträffande vikten för brottslighetens bekämpande av de preventiva åtgärder i vidsträcktaste mening som utgöras av socialhygien i alla dess former och av individuell själshygien.
    Där individuellt betingad brottslighet icke kan förebyggas genom hittills berörda åtgärder, kan likväl i viss utsträckning en förändring i individens psykologiska struktur komma att inträda på olika vägar i sammanhang med åldersutvecklingen. För sådana brottslingar erfordras endast en avvaktande behandling med placering för lång tid i sådan miljö, att de äro fysiskt förhindrade att begå brott. Kinberg hänvisar för detta ändamål på straffanstalt och mediko-pedagogisk anstalt utanatt närmare ingå på förhållandet dem emellan. I de återstående fallen— uppenbarligen brottslingarnas stora huvudmassa — måste behandlingens uppgifter bli »att utbilda socialt värdefulla vanesystem och att stimulera utvecklingen av hämningar och handlingskontroll genom att låta sociala felreaktioner erhålla följder som av subjektet uppfattas såsom obehag, lidande».
    Då Kinberg till sistnämnda uttalande fogar, att härvid ett särskilt »strafflidande» icke bör ha något självändamål såsom en nödvändig konsekvens av försyndelsen mot ett moraliskt eller juridiskt bud, har

 

37 — Svensk Juristtidning 1935.

 

570 ANM. AV OLOF KINBERG: VARFÖR BLI MÄNNISKOR BROTTSLIGA?han därmed på intet sätt motiverat den totala avsaknaden av straff i hittillsvarande mening i sitt kriminalpolitiska program. På vad som i inledningen till boken kallas ideologiska fantasier kan visserligen ingen straffrätt byggas. Men Kinberg med sin på den brottslige individen exklusivt inriktade läkarsyn har icke beaktat, att »ideologierna» om det nödvändiga sambandet mellan brott och straff äro ofullkomliga uttryck för en sund samhällsinstinkt om den realiteten, att även ett allmänpreventivt inriktat straff med moralbildande funktion utgör ett rationellt medel till brottslighetens bekämpande. Denna tvångstyp kan icke saknas i något allsidigt kriminalpolitiskt program, så mycket mindre som teoretiskt befintliga möjligheter till individuell behandling av de till mogen ålder komna brottslingarna å mediko-pedagogiska anstalter av praktiska och ekonomiska skäl kunna förverkligas endast i mycket blygsam omfattning. Kinberg bekräftar själv hurusom en stark homogen moralisk inställning mot brottsligheten sådan som hos västkustens fiskarbefolkning gör brottet till en sällsynthet. Ju mer inom samhällslivet andra moralbildande faktorer verka till utbildande av olikartad moral inom särskilda grupper eller, såsom i våra dagars Amerika, till uppkomsten av en rent kriminell moral inom särskilda förbrytarligor, dess mer oumbärlig blir strafftvångets funktion att upprätthålla den för samhällsordningen nödvändiga moraliska enhetsfronten. Utan stödet av ett i denna riktning verksamt strafftvång torde även den rationella individualprevention, för vilken Kinberg i sin sakkunniga och fängslande bok propagerar, beträffande flertalet brottslingar sakna utsikt till bestående framgång.

Folke Wetter.