Lagstiftningsfrågor vid 1935 års riksdag. Bland mängden av lagstiftningsärenden, som handlades vid den senast tilländalupna riksdagen, skola i följande kortfattade översikt anmärkas sådana som beröra området för allmän civil- och kriminallag samt därutöver endast ett par stats- och förvaltningsrättsliga frågor av större allmänt intresse.
    Civilrätt (jämte internationell och speciell privaträtt). Inom familjerätten är i främsta rummet att anteckna en betydelsefull fråga av internationellrättslig natur. Riksdagen har i enlighet med K. M:ts förslag godkänt en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge avslutad konvention om arv, testamente och boutredning samt antagit vissa i anledning av konventionen upprättade förslag till lagar, innefattande bl. a. en reglering av de successionsrättsliga frågor som uppkomma, då en medborgare i någon av de övriga nordiska länderna tager hemvist i Sverige eller eljest efterlämnar kvarlåtenskap här, eller då dödsbo efter svensk, som tagit hemvist i annat nordiskt land, omfattar egendom i Sverige. Huvudprinciperna i konventionen äro följande. När medborgare i någon av de fördragsslutande staterna avlider och vid sin död har hemvist i en annan av dessa stater men fem år ännu ej förflutit från hans bosättning därstädes, skall, om sådant påyrkas, lagen i den stat där han var medborgare gälla i avseende å rätten till arv och efterlevande makes på lag grundade rätt att behålla boet; har han längre än fem år varit bosatt i den främmande staten, är det däremot dess lagstiftning som skall lända till efterrättelse. Testamente efter medborgare i fördragsslutande stat skall i avseende å formen anses giltigt, om vid dess tillkomst förfarits enligt lagen i den av staterna där testamentet upprättats eller testator vid tiden för upprättandet hade hemvist eller var medborgare. Boutredning, bodelning och arvskifte efter medborgare i fördragsslutande stat, som vid sin död hade hemvist i annan av staterna, skall förrättas i enlighet med den senare statens lag och omfatta all till boet hörande egendom som finnes i någon av staterna (SFS nr 44—46). — Bestämmelserna i GB 11:28 om jämkning av underhållsbidrag till make efter hem- eller äktenskapsskillnad ha undergått vissa ändringar. Sålunda skall, i analogi med vad som redan förut gällt för de fall då rätten beslutit angående underhållsbidraget, jämkning kunna äga rum även då bidraget bestämts genom avtal. I samband härmed har ock beretts möjlighet att, där beloppet av underhållsbidrag till frånskild make av någon anledning blivit nedsatt under vad som ursprungligen fastställts, ånyo

 

höja detsamma intill det högsta belopp vartill bidraget tidigare varit bestämt (SFS nr 65).
    Med anledning av att det nuvarande systemet för inlösen av frälseräntor, enligt vilket initiativrätten till inlösen tillkommer allenast ränteägarna, visat sig otillräckligt för sitt syfte att inom jämförelsevis kort tid bringa de inlösningsbara frälseräntorna till upphörande, antogos på förslag av K. M:t nya bestämmelser i ämnet. Dessa innefatta en utvidgning av inlösningsmöjligheterna i sådan riktning att inlösen må kunna ske även mot ränteägarnas bestridande. I samband därmed har genom en särskild lag föreskrivits att, därest inlösen ej påkallats föred. 1 jan. 1940, frälseräntan skall upphöra fr. o. m. nämnda dag (SFS nr 101, 102). — För vissa fall av expropriation för allmän väg har ett förenklat förfarande införts. Avser expropriationen upplåtelse av nyttjanderätt till vägmarken, skall beträffande viss fastighet, för vilkenexpropriationen finnes ej medföra avsevärt intrång, K. M:t på framställning av sökanden äga förordna att i fråga om rätten till ersättning och ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i lagen om vägrätt skola äga motsvarande tillämpning. Har sådant förordnande meddelats, skall den exproprierande ock vara berättigad att genast taga marken i besittning utan pant eller borgen (SFS nr 91). — De i stadsplanelagen upptagna bestämmelserna om tomtägares skyldighet att deltaga i kostnaderna för gatuanläggningar ha undergått viss jämkning i syfte att bereda möjlighet till en rättvisare fördelning av dessa kostnader mellan tomtägarna inbördes (SFS nr 107).
    De enligt svensk rätt starkt begränsade möjligheterna att upplåta säkerhetsrätt i lös egendom utan avhändelse av besittningen till egendomen ha beträffande ett speciellt område av näringslivet väsentligt ökats genom införande av rätt till inteckning i hotell- och restauranginventarier. De nya bestämmelserna innebära, att förlagsinteckning skall kunna beviljas i de för viss hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse avsedda lösa inventarierna, förutsatt att rörelsen är av sådan omfattning och varaktighet att minst 10 anställda däri sysselsättas under minst två månader årligen (SFS nr 108). Behovet av lagstiftningsåtgärder i syfte att skapa ökat skydd för byggnadsarbetares lönefordringar blev i samband med behandlingen av frågan om reglering av de ekonomiska stridsåtgärderna föremål för uppmärksamhet inom riksdagen, som i skrivelse till K. M:t anhöll om utredning och förslag i ämnet.
    En viktig nyhet på näringsrättens område utgör den av riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med K. M:ts förslag antagna lagen om virkesmätning. Genom denna har, till skydd för virkessäljarnas berättigade intressen, en reglering skett av den verksamhet som utövats av de nästan enbart av större virkesköpare sammansatta s. k. virkesmätningsföreningarna. Enligt grunderna för den nya lagstiftningen skall inom de områden där virkesmätningsföreningar äro eller varit verksamma mätning av köpvirke kunna i viss utsträckning uppdragas åt särskilda nämnder, i vilka virkessäljare och virkesköpare tillförsäkrats likvärdigt inflytande. Sålunda äger K. M:t, då skäl därtill äro,

 

förordna att inom vissa angivna län i norra och mellersta Sverige eller del av dessa län mätning av sådant virke som i större omfattning är föremål för försäljning från enskilda skogsägare till trävarubolag eller andra större virkesköpare må, där mätningen skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling eller annat vederlag för virket, ombesörjas allenast av virkesmätningsnämnd. Dessa nämnders sammansättning och verksamhet är närmare reglerad i lagen, vilken tillika innehåller föreskrifter om mätningsförrättning och mätningsutgifter, ansvarsbestämmelser m. m. Lagen har trätt i kraft d. 1 juli 1935 (SFS nr 369). — Den av statsmakterna tidigare beslutade avvecklingen av desolidariska bankbolagen, vilken under år 1934 faktiskt genomförts genom att samtliga då existerande bankbolag av denna typ ombildats till bankaktiebolag, har fullföljts jämväl i formellt avseende genom upphävande av gällande stadganden angående solidariska bankbolag (SFS nr 32). Den provisoriska moratorielagen d. 31 maj 1932, vilken vid 1934 års riksdag förlängts t. o. m. d. 28 febr. 1935, erhöll fortsatt giltighet under ytterligare ett år framåt, och 1934 års jämväl provisoriska lagstiftning angående valutaclearing prolongerades med ett par jämkningar t. o. m. d. 30 juni 1936 (SFS nr 25, 326; jfr SvJT 1934 s. 597).
    En på framställning av 1934 års riksdag framlagd proposition med förslag till lagstiftningsåtgärder, åsyftande att möjliggöra införande av vissa s. k. bankfridagar efter mönster av de engelska »bank holidays», bifölls av riksdagen. De vidtagna åtgärderna innebära att ifrågavarande dagar, nämligen påskafton, midsommarafton och julafton, i växel- och checkrättsligt avseende samt vid beräkning av frister enligt 2 § lagen d. 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid likställts med allmän helgdag (SFS nr 98—100). — I anledning av väckta motioner beslöt riksdagen att hos K. M:t anhålla om utredning och förslag rörande revision i vissa avseenden av gällande bestämmelser om ersättning för skada i följd av automobiltrafik samt om trafikförsäkring förmotorfordon. Likaledes har riksdagen, i anledning av motionsvisframställda yrkanden om åtgärder till ernående av ökad sjösäkerhet,begärt utredning angående frågan om utvidgning av redares ansvar för fartygs sjövärdighet m. m.
    Straffrätt. I fråga om ungdomsbrottsligheten fattades ett par viktiga beslut. De i SL 5:2 upptagna bestämmelserna om straffnedsättning för minderåriga förbrytare undergingo sådan ändring att, då brott förövats av den som fyllt 15 men ej 18 år, straffet alltid må efter omständigheterna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen, alltså oberoende av straffets art och utan begränsning nedåt (SFS nr 155). En ny form av straff för ungdomliga förbrytare, ungdomsfängelse, med relativt obestämd strafftid, har införts genom en lag i detta ämne. De allmänna grunderna äro i korthet följande. Till ungdomsfängelse må dömas, där någon begått brott innan han fyllt 21 år och å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller straffarbete; en förutsättning är jämväl att den brottslige vid domens meddelande fyllt 18 år. Till ungdomsfängelse må dock ej

 

dömas, där å brottet eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Till ungdomsfängelse skall dömas, »där brottetsbeskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse, samt med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden ungdomsfängelse finnes lämpligare än annat straff». Ungdomsfängelse kan ådömas i samband med att villkorlig dom förklaras förverkad. Straffet skall verkställas i härför inrättad särskild anstalt eller avdelning av anstalt. Den som dömts till ungdomsfängelse må kvarhållas å anstalt under en tid av högst fyra år. Förrän ett år förflutit sedan den dömde intagits å anstalt må utskrivning ej ske med mindre särskilda skäl därtill äro. Om utskrivning av den som undergår ungdomsfängelse beslutes av en särskild nämnd. Utskrivningen är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning påprov). Bryter den som utskrivits på prov mot för honom gällande föreskrifter, äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalt. Den nya lagstiftningen, vilken jämväl innefattar ett par jämkningar i 2 kap. SL och strafflagen för krigsmakten, skall träda i kraft den dag K. M:t förordnar (SFS nr 343—345). I samband med antagandet avlagen om ungdomsfängelse beslöt riksdagen att hos K. M:t begära omarbetning av gällande lagstiftning angående tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse med förstnämnda lag.
    K. M:ts proposition om lagstiftning rörande vissa ekonomiska stridsåtgärder vann som bekant ej riksdagens bifall, liksom ej heller de i samma ämne väckta motionerna. Däremot antogs ett i samband därmed av K. M:t framlagt förslag om utvidgning av bestämmelserna i SL 11:8 angående straffskydd för parter och vittnen. Skyddet har utsträckts till att omfatta envar som avgiver utsaga vid förhör inför myndighet och till att gälla jämväl mot vissa andra angreppsformer än våld (SFS nr 288). Tillika hemställde riksdagen om lagstiftningsåtgärder i syfte att bereda ökat skydd för ämbets- och tjänstemän m. fl. —Den provisoriska lagen om förbud mot politiska uniformer, vars giltighetstid utgick d. 30 juni 1935, blev i enlighet med K. M:ts förslag prolongerad för ytterligare tre år framåt (SFS nr 116; jfr SvJT 1933 s. 567).— Med anledning av motionsvis framställda yrkanden om skärpta straffbestämmelser för djurplågeri beslöt riksdagen att hos K. M:t begära utredning om samt förslag till särskild lag angående djurskydd och vad därmed äger samband.
    Processrätt. Den stora arbetsbalansen i högsta domstolen och därav förorsakad långsamhet i rättsskipningen ha påkallat vissa kraftåtgärder i syfte att skyndsamt nedbringa balansen och förebygga en nytillväxt av denna. Härutinnan märkas först och främst bestämmelsernaom tillfällig ökning av justitierådens antal, som trätt i tillämpning fr.o. m. d. 1 okt. innevarande år. Under tiden intill d. 1 sept. 1936 eller den tidigare dag, K. M:t under särskilda förhållanden äger bestämma, skall högsta domstolen utgöras av 28 justitieråd. Därefter skall an-

 

talet, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, åter nedbringas till 24. Så länge justitieråden äro minst 27 skall under de 29 veckor varje år, då högsta domstolen normalt arbetar på tre dömande avdelningar, ytterligare en sådan avdelning finnas. Då emellertid antalet dömande avdelningar ansetts ej böra överstiga fyra, skall under nyssnämnda del av året tillämpning ej ske av det år 1932 tillkomna stadgandet om inrättande av en ytterligare avdelning i händelse av de i lagrådet tjänstgörande justitierådens återinträde i högstadomstolen (SFS nr 64). En annan vidtagen åtgärd, närmast ägnad att motverka arbetsbalansens ökning, utgör införandet av en förändrad instansordning för skiftesmål. Sådana mål få, på visst undantag när, ej vidare fullföljas direkt från ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten till K. M:t utan skola, i likhet med vad som gäller beträffandemål från de allmänna underdomstolarna, passera hovrätten såsom mellaninstans. Själva fullföljdsförfarandet har anordnats i huvudsaklig överensstämmelse med vad i jorddelningslagen förut stadgats i fråga om klagan över ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut. De nya bestämmelserna, vilka innefatta ändringar i jorddelningslagen, fastighetsbildningslagen, ensittarlagen m. fl. författningar, trädde i kraft d. 1 juli 1935 (SFS nr 236—241).
    På domstolsorganisationens område antecknas vidare, att frågan om de större hovrätternas uppdelning förts ett betydelsefullt steg framåt genom beslutet att inrätta en hovrätt för Övre Norrland. Den nya hovrätten, vars jurisdiktionsområde omfattar Västerbottens och Norrbottens län, skall träda i verksamhet tidigast d. 1 okt. 1936 (SFS nr 268, 269). Den skall vara förlagd till Umeå. — Beträffande den avriksdagen antagna nya lagstiftningen rörande häradsting, innefattande nya regler om häradsrätternas tingsordningar, om tid för doms avkunnande vid häradsrätt, om tingsställe m. m. (SFS nr 60—62), hänvisas till tidigare lämnade redogörelser i denna tidskrift, årg. 1934 s.519 och d. årg. s. 290.
    I syfte att bereda ökad möjlighet att få tvister med utländska medborgare prövade av svensk domstol ha ändringar vidtagits uti de i RB 10: 1 upptagna reglerna om forum i mål mot utlänning, vilken ej är domicilierad i Sverige eller vistas här. Sålunda skall i fråga om förmögenhetsrättslig förbindelse som sådan utlänning ingått eller gäldsom han eljest ådragit sig (deliktsgäld) utlänningen kunna instämmas till domstol å ort inom riket där han har förmögenhet, och detta oavsett var avtalet slutits eller gälden uppkommit. Rör tvisten viss lös egendom, skall därjämte ett helt nytt forum kunna komma i fråga, nämligen domstolen å den ort där egendomen finnes (SFS nr 42). Jämväl reglerna om forum i brottmål ha i ett särskilt avseende undergått jämkning, i det att lagen d. 22 febr. 1924 ang. domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål, vilken enligt sin ursprungliga lydelse ägt tillämpning allenast i fall då den tilltalade i målet hållits häktad, utsträckts att gälla även beträffande tilltalad som icke är häktad (SFSnr 66). — Med anledning av en skrivelse från 1931 års riksdag med

 

anhållan om utredning rörande förenkling av delgivningsförfarandet (jfr SvJT 1932 s. 45) framlades proposition om vissa ändringar i RB 11:37 och 38; denna bifölls av riksdagen. Enligt de nya bestämmelserna, vilka i huvudsakliga delar träda i kraft d. 1 jan. 1936, skall intyg av en ojävig stämningsman äga vitsord såsom fullt bevis om delgivning. De härav motiverade kraven på bättre kontroll över stämningsmännen ha tillgodosetts genom föreskrift, att dessa skola förordnas för högst ett kalenderår i sänder och att förordnandena må av rätten återkallas, om skäl därtill äro. Fjärdingsman skall alltjämt vara stämningsman utan särskilt förordnande; nu gällande inskränkning beträffande vitsord för fjärdingsmans delgivningsbevis har därmed bortfallit. Bland de befattningshavare som, utan att vara stämningsmän i egentlig mening, skola äga befogenhet att utfärda delgivningsintyg med särskilt vitsord har upptagits dels nämndeman, dels polisman i stad såvitt angår delgivning efter förmans uppdrag (SFS nr 43). — Genom en lag om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet har möjlighet beretts en person, som för tillvaratagande i utlandet av honom tillkommande rättighet (arv, försäkring, pension, skadestånd o. s. v.) är i behov att få viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av annan, att: få sådan ed upptagen av myndighet här i riket. Edgången äger rum inför allmän underrätt eller, vilket torde bliva det vanliga, inför domaren å landet resp. viss därtill utsedd lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt. De nya bestämmelserna ha föranletts av de särskilt i länder med engelsk-amerikansk lagstiftning allmänt uppställda, i formellt avseende ofta mycket stränga kraven på beedigande av namnunderskrifter och varjehanda faktiska uppgifter som skola lämnas till myndigheter, penninginstitut o. dyl. inrättningar; någon egentlig bevisupptagning för rättegång är alltså i allmänhet icke åsyftad med det nya institutet, vars tillämpning avses begränsad till ett huvudsakligen formellt edfästande av uppgifter rörande mera enkla och konkreta förhållanden (SFS nr 93).
    Stats- och förvaltningsrätt. Inga grundlagsändringar beslutades vid denna riksdag. Beträffande de politiska valen infördes en viktig nyhet genom upptagande i vallagen av vissa bestämmelser om skydd för väljarebeteckningar. De innebära, att partiorganisationerna såsom sådana skola kunna, centralt för hela riket och med från val tillval bestående verkan, registrera envar en partibeteckning. Partiorganisation, som registrerat beteckning, skall för ett visst val i en valkrets kunna anmäla ett antal kandidater. Om på en valsedel upptages registrerad beteckning, måste väljaren såsom första namn på sedeln upptaga namnet å någon av de för beteckningen anmälda kandidaterna; i annat fall anses samtliga namn å valsedeln såsom obefintliga, men valsedeln tillgodoräknas likväl kartell, parti eller fraktion, som den enligt sin väljarebeteckning tillhör. Vidare skola partiorganisationer med registrerad beteckning, vilka vid visst val anmält kandidater, kunna gemensamt anmäla en lokal kartellbeteckning. Har sådan anmälan gjorts, få ifrågavarande kartell- och partibeteckningar användas endast

 

enligt särskilda regler; sker annorledes, blir valsedeln ogiltig. De nya bestämmelserna, vilka träda i kraft d. 1 jan. 1936 (SFS nr 256), ha jämväl föranlett vissa modifikationer i den föregående år villkorligt antagna lagen om ändring i vissa delar av vallagen (jfr SvJT 1934 s. 601). —På kommunallagstiftningens område märkes en ny lag om kommunalstyrelse i Stockholm (SFS nr 337).
    En lag om folkpensionering antogs, vilken fr. o. m. d. 1 jan. 1937 skall ersätta den nu gällande lagen om allmän pensionsförsäkring (SFS nr 434). I skrivelse till K. M:t har riksdagen anhållit om utredning av frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd betryggande former för pensionering av privatanställda.
    Riksdagens yttrande hade av K. M:t begärts över förslag till vissa ändringar i vägtrafikstadgan, innefattande reglering av körtrafiken vid särskilt anordnade övergångsställen för gående, föreskrifter om s. k. tyst trafik inom tättbebyggda samhällen m. m. De nya bestämmelserna lämnades utan erinran av riksdagen utom på några få punkter; bl. a. avstyrktes förslaget i vad det avsåg införande av bötesstraff vid otillåten signalering. I den sedermera utfärdade författningen ha deav riksdagen gjorda erinringarna i allt väsentligt iakttagits (SFS nr 332). — Anmärkas må slutligen, att riksdagen i anledning av väckta motioner hemställt om utredning angående åtgärder mot vattenföroreningar till skydd för fiske, växtlighet och andra berättigade intressen.

Carl Romberg.