Dansk praxis betr. rattfylleri. Enligt svensk rätt är som bekant framförande av motorfordon straffbart, när föraren är »så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar».1 I riksdagen ha vissa betänkligheter anförts ur rättssäkerhetens synpunkt mot ett så avfattat brottsrekvisit. Emellertid har där, vid behandlingen av 1934 års motorlagstiftning, även framhållits, att domstolarna vid tillämpningen av då gällande straffbestämmelser varit synnerligen noga med att vederbörliga beviskrav uppfyllts, och att de t. ex. icke i ett enda fall dömt till straff endasten blodundersökning utan hade det krävts bevis därutöver för att straff skulle kunna ådömas. Man har anledning antaga, att efter ikraftträdandet av lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, vilken lag med bibehållande av det obestämda brottsrekvisitet skärpt straffet för rattfylleri, domstolarna icke nedsatt kraven på bevisningen.
    Vad angår dansk rätt stadgade Motorloven av 1927 förbud mot förande av motorfordon för den som var berusad eller så påverkad av starka drycker att han icke ägde nödigt herravälde över sina handlingar. Uti 1932 års Motorlov, som nu gäller, har detta stadgande omformulerats och lyder: »Et Motorkøretøj maa ikke føres eller forsøges ført af nogen, der paa Grund af Nydelse af Spiritus ikke er iStand til at gøre det paa betryggende Maade.» Man har icke avsett att, vad angår rekvisitet spritpåverkan, därmed göra någon saklig ändring i vad som gällde enligt 1927 års lag. Straffet är i ordinära fall»Hæfte», var jämte föraren kan fråndömas rätten att föra motorfordon antingen för viss tid, ej under 6 månader, eller för alltid.
    Med hänsyn till brottsrekvisitets utformning och de stränga ansvarspåföljderna vore anledning antaga, att dansk praxis icke skulle draga gränsen för det straffbaras område vidare än de svenska domstolarna efter svensk rätts regler. Emellertid har Højesteret i två under juni

 

1 Se SCHLYTER i Festskrift tillägnad Marks v. Würtemberg s. 506 ff.

 

590 BENGT LASSEN.månad 1935 avkunnade domar angående rattfylleri visat en anmärkningsvärd stränghet.
    I fallet A hade den tilltalade, en privatchaufför med synnerligen goda vitsord, en eftermiddag mellan kl. 3 och 4 druckit 3 halvor (dansk) pilsner — utan matförtäring. Tidigare samma dag hade han icke druckit annan sprit än några droppar — ej ett helt glas — madeira. Någon gång mellan kl. 4 och 5 på e. m. körde han sin automobil genom hela Köpenhamn utan något som helst olyckstillbud. Aven ren tillfällighet kom han att underkastas läkarundersökning: då han tillsammans med en kamrat gick in på ett kafé, snubblade kamraten, vilket gav en åskådare anledning att tillkalla polis. Efter verkställd undersökning — blodundersökning företogs dock veterligen icke —förklarade läkaren chauffören »paavirket i lettere Grad». I samtliga instanser dömdes chauffören för rattfylleri till 10 dagars »Hæfte». Då emellertid »særlig formildende Omstændigheder» ansågos föreligga, fick han behålla körkortet. Det må anmärkas, att under samma förutsättningar bötesstraff kan ifrågakomma i st. f. »Hæfte».
    I fallet B hade spritkonsumtionen varit större. Den tilltalade, en ung lantbrukare, hade alldeles nykter — han hade icke tidigare under dagen förtärt någon som helst alkohol — kommit till en danstillställning ungefär 1/2 10 på kvällen. Under aftonens och nattens lopp hade han i danspauserna druckit sammanlagt 3 halvor (dansk) pilsner och2 halvor s. k. exportöl, vilket är något alkoholstarkare än pilsnern.Vidare hade han vid 1/2 4-tiden på morgonen till några smörgåsar tagit 2 små snapsar. Hans totala spritkonsumtion under loppet av 6 timmar beräknades motsvara alkoholmängden i högst 7 halvor (dansk) pilsner. Utan att ha förtärt ytterligare alkohol efter det han tagit snapsarna, hade han kl. 5 på morgonen satt sig till ratten i sin automobil samt kört denna utan minsta olyckshändelse och, enligt uppgift av två vittnen, långsamt och försiktigt c:a 10 km., då han av en ren tillfällighet hejdades av polisen och underkastades läkarundersökning — ej heller i detta fall togs veterligen blodprov — vid vilken han befanns vara »paavirket i lettere Grad». Av samtliga instanser blev han ådömd 8 dagars »Hæfte» för rattfylleri samt fråntogs körkortet för 6 månader.
    Dessa rättsfall ha föranlett försvarsadvokaten i fallet B, overretssagfører H. SACHS, till en serie artiklar i den av honom redigerade avdelningen Lov og Ret i Berlingske Aftenavis. Sachs fastslår under åberopande bl. a. av Færdselsudvalgets uttalanden i förarbetena till 1927 och 1932 års Motorlove, att man med bestämmelserna om rattfylleri endast velat åtkomma de fall, där alkoholpåverkan varit så kraftig att den kan sägas gränsa intill »Beruselse», och vidare att det avgörande enligt lagen ansetts vara förarens förmåga att framföra motorfordonet utan fara för sin omgivning. I båda de nu ifrågavarande fallen hade spritpåverkan varit jämförelsevis ringa, och förarna hade icke visat sig ur stånd att framföra motorfordon på betryggande sätt. Tvärtom hade de kört utan olyckstillbud. Enligt uttalande i rättegången av undersökande läkaren i fallet B avsågs icke att med uttryc-

 

DANSK PRAXIS BETR. RATTFYLLERI. 591ket »paavirket i lettere Grad» i undersökningsrapporten utsäga något om huruvida föraren måste antagas hava varit ur stånd att framföra motorfordon på betryggande sätt, och medicine professorn OLUFTHOMSEN, som på Sachs' anmodan avgav responsum i saken, förklarade att det skulle vara »at gaa langt uden for Grænserne af det lægeligt forsvarlige», om man på grundval av vad som vid läkarundersökningen framkommit ville påstå, att det blott vore osannolikt, att den tilltalade kunnat föra motorfordon på betryggande sätt. Retslægeraadet uttalade om läkarens undersökningsrapport, att den gav hållpunkter för antagandet, att den tilltalade vid tidpunkten för undersökningen varit påverkad av alkohol, »dog maaske kun i ganske let Grad».— Den omständigheten, att Højesteret likväl i båda fallen avkunnat fällande dom måste enligt Sachs innebära ett allvarligt memento att iakttaga den allra största försiktighet vid alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon, enär tydligen även en måttlig alkoholförtäring, som blott medfört en helt lätt påverkan, utsätter föraren förrisken av ett högst allvarligt straff, även om han fört sitt fordon utan minsta olyckstillbud.
    I den diskussion, som uppstått med anledning av Sachs artiklar, framhåller prosektorn, dr. med. P. H. ANDRESEN den kontroll som genom blodundersökningar kan övas på resultaten av de kliniska undersökningarna. Andresen synes mena, att den kritiska gränsen går vid en alkoholkoncentration i blodet av 1 %o; att ha större koncentration vore liktydigt med att ha förtärt mera alkohol än som ur nu ifrågavarande synpunkt vore tillåtet.1
    Sachs finner det, särskilt med hänsyn till utgången i fallet A, där en mycket större stränghet kommit till synes, högst osannolikt, att Andresens åsikt kommer att accepteras av de danska domstolarna.

Bengt Lassen.