Försummelse att söka lagfart m. m. Under arbetet att förmå försumlig ägare till fast egendom att söka lagfart å fånget till denna mötes åklagaren nära nog undantagslöst av en anmärkningsvärd brist på förståelse. Man tycker sig behöva ytterligare anstånd med erläggande av stämpelavgiften och anser sig såsom särskild skattebetalare ha ett befogat anspråk på tillmötesgående och vill icke heller förstå, att uppskjutandet med erläggandet av en och annan stämpelavgift kan ha någon betydelse för statsverket. Mången uppfattar en erinran om skyldigheten att söka lagfart rent av som ett utslag av personlig förföljelse. Ofta uppger vederbörande, att av honom kända personer varit ägare till fast egendom under avsevärd tid men det oaktat undgått erinran om sina skyldigheter mot det allmänna.
Av § 3 i lagfartsförordningen framgår att, om lagfart icke sökes inom stadgad tid, rätten äger på yrkande av allmän åklagare eller av den, vars rätt är beroende därpå att lagfart sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Att annan än allmän åklagare framträder med yrkande om föreläggande för ny ägare av fastighet hör till undantagen. För enskild person torde vara lämpligast att hänvända sig till allmän åklagare med begäran om hans ingripande.
I främsta rummet är alltså allmän åklagare skyldig övervaka, att lagfart i behörig ordning sökes. Att denna skyldighet i många kommuner tagits lätt, skall icke förnekas. Påpekas må emellertid att, medan stor omsättning rådde å fastighetsmarknaden under krigsåren och åren närmast därefter, åklagarna voro strängt upptagna av tidens säregna förhållanden med därav föranledda särskilda författningar och därför icke hade tid att i önskvärd omfattning hålla efter lagfartsskolkare.
Vid en preliminär undersökning av hithörande förhållanden i Stockholm år 1925 befanns, att svåra försummelser förelågo i fråga omskyldigheten att söka lagfart. För att råda bot härför och även för framtiden möjliggöra en kontinuerlig övervakning upplades ett kortregister på följande sätt: Varje fastighet (enligt fastighetsboken) överfördes på ett kort, därå även antecknades senaste ägare, dagen för dennes lagfart samt åtkomst handling och datum för denna. Korten sammanfördes i grupper, var och en innehållande fastigheterna inom ett polisdistrikt, och förvarades sedan grupp- eller distriktsvis. Före mantalsskrivningen i Stockholm d. 15 nov. jämföras korten med fastighetsboken, varvid alla ändringar i lagfartshänseende införas, så attkorten innehålla samma uppgifter som fastighetsboken. I Stockholm insamlas mantalsuppgifterna av distriktspolisen för att efter viss sortering vidarebefordras. Medan mantalsuppgifterna ligga samlade hos