Biträdesfrågan i domsagorna.1 Brist på rättsbildade biträden har otvivelaktigt yppat sig. Det meddelas från flera håll i Norrland, att notarieplats icke kunnat besättas, oaktat relativt goda villkor erbjudits. Då den uppskattade meriten att »sitta ting» icke längre står att vinna, synas de yngre juristerna i viss utsträckning hava funnit tjänstgöring i domsaga icke erbjuda fördelar, uppvägande kostnader och tidsförlust. En återgång till de gamla bestämmelserna i nämnda avseende torde vara utesluten. Det gäller att söka nya utvägar för att göra domsagotjänstgöringen mera lockande. En åtgärd i sådan riktning vore att i högre grad än nu är fallet fordra domsagetjänstgöring såsom villkor för tillträde i förvaltningstjänst, exempelvis för tjänstgöring i länsstyrelse. En annan tänkbar möjlighet vore, att
det för ledamotskap i Sveriges advokatsamfund skulle krävas sådan tjänstgöring.
Den uppkomna bristen på notarier föranleder emellertid, att uppmärksamhet även bör ägnas det förhållandet, att i vissa domsagor— särskilt Stockholmsdomsagorna — äro anställda ett vida större antal notarier än som motiveras av arbetsbördan i dessa domsagor. Ett sådant förhållande måste givetvis menligt inverka på rekryteringen i andra domsagor.
Givet är, att antalet notarier i varje domsaga icke kan överstiga en viss siffra, därest notarierna skola kunna tilldelas arbete av sådan art, att den med tjänstgöringen avsedda utbildningen uppnås. Enligt min mening kan detta antal — frånsett sekreterare — sättas till högst tre i de allra flesta domsagor, i ett mindre antal till fyra. Då nyanställning många gånger icke kan äga rum på samma tid som avgång, skulle antalet tillfälligtvis kunna ökas med 1.
En granskning av antalet notarier under år 1933 (enligt SvJT) bekräftar riktigheten av denna mening. I icke mindre än 105 domsagor överstiger antalet notarier icke 4, i 112 domsagor överstiger antalet icke 5. Sålunda finns det 1 notarie i 3 domsagor, 2 i 20, 3 i 61, 4 i 21 och 5 i 7.
Beträffande de återstående domsagorna må hänvisas till följande uppställning, i vilken som jämförelse medtagits fyra av de större domsagorna med högst 4 notarier. Uppgifterna beträffande arbetsbördan äro hämtade från 1932 års rättsstatistik, därvid från civilamål frånräknats »före inställelsen förfallna».
| domsagor | sekrete- rare | antal notarier | civila mål | kriminella mål | ärenden |
|---|
| askims | 11 | 12 | 286 | 1,212 | 5,913 |
|---|
| södertörns | 12 | 12 | 297 | 559 | 8,494 |
|---|
| södra roslags | 13 | 11 | 505 | 1,036 | 10,650 |
|---|
sollentuna o. färentuna | 1 | 9 | 314 | 680 | 6,713 |
|---|
frosta o. eslövs | 1 | 7 | 256 | 574 | 3,654 |
|---|
uppsala i. södra | 1 | 6 | 253 | 303 | 3,839 |
|---|
oxie och skytts | 1 | 6 | 175 | 777 | 3,905 |
|---|
stockholms i. västra | — | 6 | 139 | 190 | 1,813 |
|---|
medelpads östra | 1 | 3 | 369 | 1,043 | 3,784 |
|---|
| västernärkes | — | 4 | 204 | 397 | 3,288 |
|---|
| medelpads västra | — | 3 | 174 | 577 | 3,046 |
|---|
västerbottens västra | — | 3 | 267 | 755 | 2,85 |
|---|
En jämförelse av ovanstående visar,
1:o) att i Stockholms läns västra domsaga arbetsbördan icke motiverar 6 notarier, då den är mindre än i många domsagor med 2 eller 3 notarier;
2:o) att Oxie och Skytts, Frosta och Eslövs samt Uppsala läns södra alla hava mindre arbetsbörda än exempelvis Medelpads östra men 3 till 4 notarier mera;
3:o) att beträffande Sollentuna och Färentuna, Södra Roslags, Södertörns samt Askims det stora antalet notarier uppenbarligen icke motiveras av domboksgöromål. Det arbete, som föranledes av det stora antalet ärenden, är av beskaffenhet att till större delen böra överlåtas på fast anställda arbetskrafter.
Till stöd för sistnämnda påstående åtnöjer jag mig med att åberopa häradshövdingen AXEL OLIVECRONAS uppsats i SvJT 1924 (s. 198) om juristutbildningen vid häradsrätterna. Han anför bl. a. följande, enligt min mening ovedersägligt riktigt: »Detta arbete (med lagfarts och inteckningsärenden) som visserligen fordrar mycken noggrannhet och en viss vana kan dock mycket väl under vederbörlig tillsyn utföras av icke rättsbildade biträden i den mån icke särskilda omständigheter tillfälligtvis kräva juridiska kunskaper. Någon tids övning i dessa göromål är visserligen nödig och nyttig för notariernas utbildning, men om skälig tid för inhämtande av erforderlig kännedom om lagfarts- och inteckningsärendenas behandling överskrides, blir det fortsatta arbetet härmed för domarutbildningen av föga eller intet värde. Ju mer därför notarietjänstgöringen kommer att inriktas på sådana ärenden desto lägre värde måste denna tjänstgöring få från utbildningssynpunkt och denna försämring kommer nu att drabba även dem som skola rekrytera domarkåren. Detta är ju ett ganska allvarsamt förhållande, men det bör även föranleda till eftertanke, huruvida icke alldeles oavsett den här berörda förändringen i arbetets art, den tid, som nu i allmänhet av notarierna användes för små protokollsärenden, är längre än skäligt och att sålunda överkvalificerad arbetskraft förbrukas mera än nödigt. Utan tvivel förhåller det sig så, även om på vissa domarekanslier arbetet är så ordnat, att åtminstone en del av arbetet med småprotokollens uppsättande är avlastat på icke rättsbildade biträden.»
I de av mig omnämnda domsagorna med ett anmärkningsvärt stort antal notarier lära intäkterna medgiva att det huvudsakliga arbetet med lagfarts- och inteckningsärenden övertages av fast anställd personal.
Jag anser mig alltså hava påvisat, att vissa domsagor redan nu arbeta med övertaligt antal notarier, detta ehuru en viss »spärr» funnits i det förhållandet, att »tingsmeriter» givetvis endast kunnat erhållas av ett begränsat antal notarier. De andra, som önskat sådana meriter, hava sålunda varit hänvisade att, när gynnsamt tillfälle erbjödes, söka sig ut till annan domsaga. Denna »spärr» upphör emellertid att fungera i och med ikraftträdandet av den förordning, som med de gamla »tingsmeriterna» jämställer tjänstgöring i domsaga under tre år samt förordnande att handlägga inskrivningsärenden sex inskrivningsdagar ävensom förordnande varom förmäles i 23 § 1 punkt eller 2 punkt domsagostadgan under sex rättegångsdagar. Då antalet rättegångsdagar tillika säkerligen kommer att vä-
sentligen ökas och i de större domsagorna redan uppgår till fyrtio eller mera, är det tydligt, att i en sådan domsaga icke mindre än omkring sju notarier årligen kunna erhålla sina »tingsmeriter». Med en cirkulationstid av tre år skulle ur nämnda synpunkt intet hindra, att i sådan domsaga vore anställda över tjugo notarier. Givetvis är det att befara, att under sådana förhållanden de unga juristerna skola föredraga att, om tillfälle därtill bjudes, kvarstanna i sin hemstad för att under för dem gynnsamma förhållanden fullgöra sin domsagetjänstgöring, ett förhållande, som redan nu tämligen tydligt framträtt i Stockholmsdomsagorna.
Med det rådande »Stockholmssyslemet» för ögonen och då anledning är att befara, att detta system kan komma att tillämpas även i andra domsagor i större utsträckning än som varit fallit, kommer jag till den slutsatsen, att bestämmelse bör införas av den innebörd, att hovrätten äger bestämma, huru många notarier, som må i varje domsaga tjänstgöra med rätt att räkna tjänstetid.
I. Kramer.