Oriktig tillämpning av lagen om fri rättegång. I mål, vari part åtnjuter fri rättegång, förekommer ej sällan att underrätten i slutligautslaget, då den icke förpliktar motparten att till statsverket återgälda de i anledning av den fria rättegången förskjutna kostnaderna, förklarar, att dessa skola stanna å statsverket. Detta är emellertidicke riktigt: statsverket har nämligen utsikt att under de i 13 § i lagen om fri rättegång angivna förutsättningarna erhålla förpliktande för parten, som åtnjutit fri rättegång, att till statsverket återbetala kostnaderna därför. Underrättens förklaring bör förty fullständigas så att däri utsäges, att ifrågavarande kostnader skola stanna å statsverket allenast tills vidare eller försåvitt icke stadgandet i förutnämnda paragraf till annat föranleder. Genom förklaringens ofullständighet torde visserligen statsverket icke rimligtvis kunna betagas rätten att efter särskild stämning få vederbörande ådömd återbetalningsskyldighet. Men genom den olämpliga avfattningen kan fattigparten i betänklig mån vilseledas angående sitt ekonomiska mellanvarande med statsverket och därigenom också angående den utgång, som under rättsprocessen fått för honom. Många underrätter bruka i utslaget använda ett yttrande, som just för parten antyder, att återbetalning kan komma ifråga. Det förklaras nämligen, att han icke kan i det målet eller för närvarande förpliktas att till statsverket återgälda kostnaderna för den fria rättegången. Det enklaste torde emellertid vara att tillämpa det av hovrättsrådet LINDMAN i SvJT 1920 s. 156 förordade och jämväl av åtskilliga underrätter praktiserade förfaringssättet att i det slutliga utslaget icke lämna något som helst yttrande i förevarande avseende.
    I underrättsutslag förekommer ibland en felaktighet av motsatt innebörd, nämligen då en part, som åtnjutit fri rättegång, oaktat han icke förklarats förlustig nämnda förmån, ålägges återbetalningsskyldighet till statsverket för de i anledning därav uppkomna kostnaderna

 

eller vissa av dem. Det oriktiga häri framgår av 8 § i lagen om fri rättegång. Särskilt förrädiska synas sådana fall som det följande vara: I ett åklagarmål fälles svaranden, som åtnjutit fri rättegång, till ansvar. I målet hava hörts vittnen såväl av åklagaren som av svaranden, och ersättning åt samtliga vittnen har förskjutits av statsverket. I slutliga utslaget kan då icke svaranden — förutsatt att han ej förklarats förlustig förmånen av fri rättegång — förpliktas att till statsverket återgälda »av allmänna medel förskjutna vittneslöner» utan återbetalningsskyldighet får endast åläggas honom beträffande ersättningen till de på åklagarens begäran hörda vittnena.
    En tredje ganska ofta förekommande oegentlighet, även den i viss mån sammanhängande med tillämpningen av lagen om fri rättegång, må slutligen här beröras. Den i förordningen angående expeditionslösen § 14 och förordningen angående stämpelavgiften 7 § medgivna rätten för medellös person, vilken icke fått fri rättegång, att erhålla expedition avgiftsfritt har genom stadganden i nämnda författningsrum, vilka tillkommit i samband med stiftandet av lagen om fri rättegång, förklarats icke gälla i mål, där tillämpning av lagen om fri rättegång kan komma i fråga. Har begäran om fri rättegång avslagits enligt stadgandena i 1 § andra och tredje styckena i sagda lag, bör sålunda den fattige parten, huru väl han än styrker sin medellöshet, aldrig kunna erhålla frihet från expeditionslösen och stämpelavgift. Och om en part, som icke i underrätten åtnjutit fri rättegång, behöver protokollen i målet för fullföljd av talan mot underrättens slutliga utslag, bör han, trots att möjlighet för honom att erhålla fri rättegång av eller vid underrätten då icke längre föreligger, likväl icke kunna allenast genom företeende av medellöshetsintyg erhålla protokollen utan avgift. Det står honom nämligen öppet att begära fri rättegång i hovrätten. Först om en sådan begäran bifalles, bör parten med företeende av det därom erhållna beskedet kunna hos underrätten utbekomma för honom avgiftsfria protokoll. Samtidigt med att lagen om fri rättegång givit den fattige ökade möjligheter att processuellt hävda sin rätt borde sålunda nyssnämnda kompletterande föreskrifter i lösen- och stämpelförordningarna kunna verka förhindrande eller i varje fall försvårande för en obemedlad person att föra rena okynnes- eller trakasseringsprocesser. Det synes därför vara missriktad medömkan med den fattige, när domstolstjänstemän i fall som de nämnda anse sig böra frångå författningsföreskrifterna och utlämna avgiftsfria expeditioner. Förutom att samhället därigenom berövas en möjlighet till kontroll av dem, som — om ock endast för utbekommande av expeditioner — anlita dess ekonomiska bistånd, kan det påtalade förfarandet komma att medföra, att den lösenberättigade gör förlust och att statsverket förlorar stämpel; även om parlen saknar utmätningsbara tillgångar är det ju nämligen icke uteslutet att han, ifall expeditionen avgiftsbelägges, i behörig ordning utlöser densamma.
Ingvar Lindell.