Homosexualiteten och strafflagen. Då MR. JUSTICE WILLS den 20 maj 1895 i Old Bailey avkunnade domen över Oscar Wilde yttrade han: »It has never been my lot to try a case of this kind so bad. One has to put stern restraint upon oneself to prevent oneself from describing in language which I would rather not use, the sentiments which must rise in the breast of every man who has any spark of decent feeling in him, and who has heard the details of these two terrible trials. I cannot do anything but pass the severest sentence which the law allows, and in my mind it is totally inadequate to such a case as this.» Även om domen, på grund av ett lysande försvarstal och den tilltalades popularitet, av den närvarande allmänheten mottogs med hyssjningar och fyrop, utgör den ett talande vittnesbörd om den djupt rotade uppfattningen om homosexualiteten såsom ett utslag av liderlighet och sedefördärv.
Denna uppfattning lär fortfarande leva kvar i vida kretsar. Genom den medicinska forskningens klarläggande av homosexualitetens uppkomst har emellertid väg beretts för en ändrad uppfattning om homosexualiteten och den lämpligaste samhälleliga reaktionen mot densamma. Även om inom vetenskapen olika meningsriktningar kämpa med varandra och det sista ordet ännu icke blivit sagt i frågan om homosexualitetens grund, synes man vara ense därom att i flertalet fall den homosexuella driften är betingad av vissa sannolikt medfödda avvikelser från det normala i individens konstitution. I andra fall åter anses miljöfaktorer, särskilt upplevelser under genombrottsåren, spela en bestämmande roll, åtminstone försåvitt de kroppsliga och psykiska förutsättningarna äro för handen.
Från denna utgångspunkt synes man komma till det resultatet att samhället i princip icke bör reagera med straff mot den homosexuelle, hur motbjudande abnormiteten i hans könsdrift än kan te sig för den i sexuellt hänseende normale. Om den homosexuella handlingen företages mellan vuxna personer, måste den i regel betecknas såsom socialt indifferent och bör sålunda icke föranleda något ingripande från samhällets sida, där detta icke motiveras av särskilda skäl. Endast i defall då de homosexuella handlingarna ur objektiva synpunkter framstå som samhällsfarliga bör det alltså ifrågakomma att straffbelägga dem.
Under de senaste månaderna ha framlagts två förslag till revision av gällande straffbestämmelser angående homosexuell otukt — det ena av medicinalstyrelsen, det andra i den promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott, som utarbe-
tats av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (professor BERGENDAL, hovrättsassessor LINDSKOG och docenten SONDÉN).1 Förslagen överensstämma däri att straff icke längre skall inträda för homosexuell otukt med person som uppnått 20-års åldern. Även om en sådan, som det synes i och för sig välmotiverad principiell straffrihet genomföres, hindrar detta emellertid icke att samhället kraftigt inskrider mot sådana utslag av homosexualiteten som såra den yttre anständigheten, även om det är fråga om vuxna personer. Såväl stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen om straff för gärning som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer, som den generella kriminaliseringen i 11 kap. 15 § strafflagen av förargelseväckande beteende å allmän plats torde bereda möjlighet härtill. Mot den manliga prostitutionen bör i svårare fall kunna ingripas även enligt en reformerad lösdrivarlagstiftning.
Rikta sig återigen homosexualitetens yttringar mot personer under 20 år, utgå båda förslagen från att handlingen är så farlig att samhället på något sätt måste reagera mot densamma. Barn och ungdom böra skyddas lika väl mot homosexuella som mot heterosexuella. I fråga om de homosexuella tillkommer den omständigheten att de homosexuella männens drift ofta är inriktad på ynglingar i åldern 16—20 år och ej sällan på barn. Endast en jämförelsevis mindre grupp eftersträvar vuxna män. Då homosexuell förförelse under barna- och ungdomsåren anses kunna — åtminstone då vissa kroppsliga och psykiska förutsättningar äro för handen — omstämma en individ till homosexualitet eller fixera en sådan driftsriktning hos honom, finnes det ett särskilt skäl att ingripa mot sådana yttringar av homosexualiteten. Ingripandet är emellertid av olika art i de båda förslagen. Enligt medicinalstyrelsens förslag skall icke heller i dessa fall inträda straff, utan homosexualiteten skulle helt förvisas från strafflagen. I stället skulle, enär homosexualiteten borde jämställas med sinnessjukdom, de som företa homosexuella handlingar mot personer yngre än 20 år utan föregående åtal intagas å sinnessjukhus. Utskrivning från anstalten skulle i likhet med vad som gäller för straffriförklarade icke få äga rum utansinnessjuknämndens medgivande.
Mot denna lösning måste den icke medicinskt bildade ställa sig tveksam — och även från sakkunigt medicinskt håll har man reagerat motförslaget.2 Först och främst frågar man sig om icke straffhotet i många fall kan vara ett verksamt medel för att förhindra homosexuella handlingar mot barn och ungdom. Äro de psykiska sjukdomssymtom och abnorma karaktärsdrag som ofta förekomma i samband med homosexualitet verkligen så vanliga och av den beskaffenhet att straffhotet praktiskt taget skulle vara verkningslöst? Om denna fråga icke kan besvaras jakande, synes handlingen böra upptagas i strafflagens brotts-
katalog, låt vara att i många fall straffet finnes böra ersättas med annan samhällelig skyddsåtgärd. Det skulle också verka inkonsekvent att i strafflagen upptaga olika slags sedlighetsbrott av heterosexuella men utesluta motsvarande handlingar därest de begås av homosexuella. De synpunkter som ligga bakom medicinalstyrelsens förslag torde i viss mån kunna tillgodoses genom föreskrift om obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten hos dem som begå homosexuella förbrytelser mot minderåriga.
Enligt det förslag som framlagts av de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga skall straff inträda för den som övar otukt med person under 20 år av samma kön; och i vissa fall vid missbruk av tjänsteställning även om personen i fråga uppnått nämnda ålder. Då homosexuell otukt ibland övas mellan personer i utvecklingsåren snarare som okynne än som uttryck för en verklig drift, föreslåde sakkunniga, med hänsyn till att handlingen i sådana fall är relativt ofarlig och utan nämnvärd betydelse för vederbörandes normala utveckling, att från straff må frias då otukt övas mellan dem som i ålder och utveckling äro nära jämställda, under förutsättning att omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Om de sakkunnigas förslag upphöjes till lag, synes därmed en i hög grad påkallad reform komma att erhålla en lycklig lösning. I den mån härigenom straffrihet införes för homosexuella handlingar, skulle lagändringen formellt sett innebära en återgång till 1734 årslags ståndpunkt, låt vara att skälen då voro andra. »At införa om de flere sodomistiske synder» — yttrades under förarbetena till lagen1 —»synes ingalunda rådeligit, utan bättre at förtijga som okunnige, och finna de wäl sitt straff, om det händer så illa, at de begås.»
Maths Heüman.