LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV.

 

AV

 

F. D. HOVRÄTTSPRESIDENTEN FRIH. E. MARKS vON WÜRTEMBERG.

 

 

I de flesta kulturstater har man, som bekant, under det nittonde århundradet genomfört vad man plägar kalla en kodifikation av privaträtten. Man har, i ett slag eller i ett par omgångar, bragt till stånd en lagstiftning som omspänner den allmänna privaträttens samtliga fält, och som, på samma gång den ger särskilda regler för varje sådant fält, även upptager stadganden av högre dignitet, omfattande någon särskild underavdelning av rättssystemet och, i vissa fall, hela den allmänna privaträtten.
    I våra dagar är det knappast några andra kulturfolk än de nordiska och anglosachsiska som sakna dylika mer eller mindre fullständiga och systematiskt uppställda lagböcker från modern tid. Den särställning de nordiska folken härutinnan intaga är desto mera anmärkningsvärd, som dessa folk redan under medeltiden, men även i relativt sen tid, bragt till stånd lagar av omfattande karaktär vilka, ehuru numera till större delen föråldrade, dock ännu ej helt spelat ut sin roll i rättslivet.
    I själva verket har tanken på nya lagböcker ej saknat anhängare i de skandinaviska länderna. Särskilt gäller detta om Sverige. För något mer än hundra år sedan förelåg i vårt land det märkliga förarbete till en sådan lagbok, som innefattas i lagkommitténs förslag till allmän civillag. Detta förslag syntes, när det framlades för allmänheten, öppna goda utsikter för en allmän lagreform. Hade ej saken ovidkommande faktorer — omständigheter av dagspolitisk eller rent personlig art — kommit att spela in, skulle man sannolikt under 1830-talet hava genomfört en på detta förslag byggd allmän lag, i mycket motsvarande den år 1734 tillkomna, men mera utformad och bättre avpassad efter tidförhållandena.1
    Sedan emellertid det psykologiska ögonblicket försuttits, tog

 

1 Se i fråga om 1800-talets lagstiftningsarbete uppsats av MARKS VON WÜRTEMBERG i »Minnesskrift ägnad 1734 års lag», Sthm 1934, s. 143—202. 

1 — Svensk Juristtidning 1936.

2 E. MARKS VON WÜRTEMBERG.utvecklingen en annan riktning. Lagkommitténs civillagsförslag och den reviderade upplaga av detta som utarbetades av den äldre lagberedningen blevo under årtionden lagda åt sidan, till dess de omsider, såsom föråldrade, formligen avskrevos från vidare behandling. I stället ägnade man sig under en längre tid framåt åt strafflagstiftningen samt — mer eller mindre planlöst — åt legislativa detaljspörsmål inom det privaträttsliga området.
    Intresset för en mera omfattande lagreform hade emellertid ej utslocknat. Om det än blivit uppenbart att en ny civillag ej kunde bringas till stånd med ett slag, återstod en annan möjlighet, ett planmässigt successivt genomförande av lagreformen. På denna väg påbörjades snart nog ånyo ett lagarbete i större stil. I syfte att till legislativ behandling upptaga större delar av såväl privaträtten som rättegångsordningen inrättade man nämligen 1874 den s. k. nya lagberedningen. Dess uppgift blev till en början utarbetande av förslag till utsökningslag och till vattenrättslagstiftning, uppgifter som beredningen snart nog lyckades lösa på ett förtjänstfullt sätt. Men det problem som därefter förelades beredningen — uppgörande av förslag till en ny rättegångsordning — visade sig efter långvariga utredningar ej vara moget för lösning, och i missmod häröver funno statsmakterna sig föranlåtna att än en gång uppgiva tanken på en mera omfattande legislativ behandling av privat- och processrätten. Från och med 1895 blev alltså nya lagberedningen indragen och ersatt med en s. k. lagbyrå, avsedd för mera begränsade lagarbeten som av en eller annan anledning kunde framstå såsom påkallade. Många år dröjde det emellertid icke förrän frågan om en mera omfattande, planmässigt bedriven revision av civillagstiftningens huvuddelar åter erhöll aktualitet. I anledning av proposition till 1902 års riksdag inrättades på nytt en lagberedning, som alltsedan dess varit i verksamhet med uppgift att förbereda en succesivt fortgående reform av civillagstiftningen. Under de sedan dess förflutna årtiondena har, på grundvalen av denna berednings utredningar och förslag, lagstiftningen om fast egendom (»jordabalken») i vissa delar undergått väsentlig omgestaltning1 (1907 års nyttjanderättslag och den år 1912 tillkomna lagstiftningen om s. k. ägarehypotek), men framför allt en helt ny

 

1 Ett av lagberedningen år 1909 avgivet förslag till helt ny jordabalk har hittills endast i här förut antydda delar genomförts, men torde komma att under den närmare framtiden ytterligare behandlas.

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 3lagstiftning om familjerätten kommit till stånd. Under samma tid har vidare inom andra mera omfattande områden av privaträtten ny lagstiftning genomförts på grundvalen av förslag som utarbetats av särskilda kommittéer. Så är fallet med, bland andra, 1905 års köplag, 1914 års lag om kommission, handelsagenter och handelsresande, 1915 års avtalslag och den år 1927 tillkomna lagen om försäkringsavtal. Sistnämnda fyra lagar äro, likasom vissa delar av den nya familjerättslagstiftningen, frukten av ett ungefär vid sekelskiftet inlett och sedermera (med ett längre avbrott vid tiden för unionsupplösningen) fortsatt samarbete med Danmark och Norge, vari beträffande försäkringsavtalslagen även Finland tagit del.
    Resultatet av det sålunda under innevarande århundrade bedrivna lagarbetet på privaträttens område är i själva verket, att en lagreform i stil med den av lagkommittén föreslagna till väsentlig del redan bragts till stånd. Utgår man från den i 1734års lag genomförda och av lagkommittén i huvudsak bibehållna balkindelningen, äro av de civilrättsliga delarna i lagen de båda familjerättsbalkarna ersatta av ny lagstiftning, jordabalken i väsentliga delar omarbetad och de i handelsbalken behandlade obligationsrättsliga delarna av rättssystemet till avsevärda delar reglerade genom köplagen, kommissionslagen, avtalslagen och försäkringsavtalslagen.
    Under sådana förhållanden har det legat nära till hands att till behandling upptaga vissa andra delar av obligationsrätten. Ett bland de ämnen, som därvid sedan länge ansetts böra i främsta rummet ifrågakomma, var frågan om en lagstiftning angående skuldebrev. En särskild anledning att omedelbart upptaga denna fråga var det intresse den funnits erbjuda ur samnordisk synpunkt. Skuldebrevslagstiftningen hörde till de ämnen, som i en av regeringsdelegerade från de tre skandinaviska staterna år 1909 uppgjord plan upptagits såsom ägnade för samfälld behandling. I själva verket torde väl ock för de nordiska länderna med deras livliga inbördes förbindelser överensstämmelse i hithörande rättsregler vara synnerligen önskvärd, i den mån den låter sig genomföras utan uppoffring av verkliga nationella värden. I anslutning till nyssnämnda plan fann sig ock danska regeringen år 1931 föranlåten att till regeringarna i Sverige, Finland och Norge rikta en framställning om deltagande i gemensamt arbete på skuldebrevsrättens område. Efter mottagande av denna fram-

4 E. MARKS VON WÜRTEMBERG.ställning fann Kungl. Maj:t genom beslut den 30 april 1931 för gott att åt lagberedningen — som vid denna tid ännu var sysselsatt med arbete å familjerättslagstiftningen och vissa nordiska konventioner — uppdraga att, så snart omständigheterna medgåve, övergå till behandling av frågan om revision av skuldebrevslagstiftningen, och att, om nordiskt samarbete på detta område komme till stånd, för Sveriges del därvid medverka. Sedan det visat sig att danska regeringens framställning vunnit genklang hos de tre övriga regeringarna,1 inleddes det planerade samarbetet år 1933, under vilket år längre sammanträden höllos. Ett därvid uppgjort förberedande utkast blev under år 1934 för yttrande överlämnat till åtskilliga myndigheter, institutioner och sammanslutningar i de särskilda länderna, varefter vid förnyat sammanträde ett definitivt förslag bragtes till stånd och år 1935, eller, vad Finland beträffar, vid ingången av innevarande år avlämnades till de särskilda regeringarna.
    Sedan det svenska förslaget blivit föremål för grundlagsmässig granskning i lagrådet och i anledning av dess erinringar undergått vissa jämkningar, föreligger det nu i form av kungl. proposition till årets riksdag. Förslaget gäller, förutom själva skuldebrevslagen, även åtskilliga därmed sammanhängande lagar, vilkas innehåll skall i viss mån antydas i det följande.

______

    Att döma av den ställning de svenska statsmakterna intagit till frågan om ny lagstiftning rörande den allmänna privaträtten, råder i vårt land på ledande håll knappast någon meningsskiljaktighet om önskvärdheten av att det legislativa arbete, som resulterat i den nya familjerättslagstiftningen och de efter sekelskiftet tillkomna huvudlagarna på förmögenhetsrättens område, planmässigt fortsättes därhän, att även andra huvudområden av privaträtten må kunna göras till föremål för ny lagstiftning. Den negativa inställning till problemet om mera omfattande och djupgående lagstiftning som kunnat konstateras i vissa andra ländersynes ej äga rotfäste i Sverige. Den kan ej heller erkännas såsom berättigad. När emot ett lagstiftande i större mått göres gällande, att lagar som stiftas under ett tidsskede sådant som det

 

1 Även till isländska regeringen riktades motsvarande hänvändelse, men denna regering fann sig, oaktat sitt betygade stora intresse för saken, icke vara i tillfälle att medverka.

2 Se exempelvis Förhandlingarna vid 12 nordiska juristmötet 1922. sid. 100—106.

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 5nuvarande, med dess i stark växling stadda samfundsförhållanden, löpa risken att snart nog befinnas föråldrade, så kan helt visst en dylik invändning icke utan vidare avvisas; men de fördelar som ur rättssäkerhetens synpunkt äro förknippade med de viktigare rättssatsernas fixerande i lagform överväga tvivelsutan olägenheterna av att den skrivna lagen, likasom allt annat i världen, är underkstad förvandlingens naturlag och, för att ej bliva skadlig eller onyttig, kan behöva tid efter annan gå i stöpsleven.
    En annan fråga är, huruvida en »kodifikation» efter kontinentalt mönster — en på rättsvetenskaplig systematik byggd och ur teoretisk synpunkt någorlunda uttömmande lagbok — lämpar sig för svenska förhållanden. Tanken på en systematiskt uppställd lagbok är emellertid i själva verket hos oss utesluten redan av den anledning att, såsom i det föregående framhållits, statsmakterna sedan länge anslutit sig till principen om en successivt fortgående lagrevision. Men även bortsett härifrån skulle man i vårt land knappast vinna anslutning till tanken på en kodifikation av kontinental typ, upptagande förutom de speciella för varje grupp av rättsförhållanden avsedda bestämmelserna, en mängd satser av abstrakt och generell natur. Väl kan man våga hoppas att, likasom familjerätten stegvis undergått nydaning, en häremot svarande bearbetning av förmögenhetsrätten efter hand skall komma till stånd. Måhända skall man då även finna anledning att i »balkar» eller andra legislativa enheter sammanföra de successivt tillkomna lagarna. Men även i ett sådant sakläge— där det tilläventyrs ej skulle vara förknippat med oöverstigliga lagtekniska svårigheter att, efter utländskt mönster, låta i särskilda avdelningar av lagen samla de rättssatser av abstrakt och generell art lagen anses böra innehålla — torde man näppeligen komma att annat än undantagsvis1 välja en dylik utväg, vilken, för att tala med lagkommittén, skulle innebära avvikelse från den form som Sveriges lagar från äldsta tider bibehållit och som gjort lagen till en bok för folket, mer lämpad efter dess behov än efter vetenskapsmannens fordringar. Snarare torde det, såsom nu framhålles av lagberedningen, kunna väntas att man i en framtida lagbok låter i det avsnitt av lagen som berör en viss grupp av rättsförhållanden inflyta sådana allmännare regler som

 

1 Helt och hållet lärer man näppeligen kunna undvika att kapitel- eller balkvis sammanföra vissa rättsregler av allmän innebörd, exempelvis sådana som de i avtalslagen givna.

6 E. MARKS VON WÜRTEMBERG.hava sin största betydelse för denna grupp, i underförstått syfte att dessa regler, i den mån de kunna äga betydelse även å andra områden, skola bliva föremål för analogisk tillämpning. En dylik metod, vilken, på sätt lagberedningen erinrat, med fördel tilllämpats i tidigare svenska lagar, exempelvis köplagen, lär er i varje fall vara den enda tänkbara, när man slagit in på den successiva lagrevisionens väg och ännu ej på länge uppnått slutmålet. Sålunda lärer man näppeligen kunna undgå att, såsom de nu framlagda förslagen innebära, i en lagstiftning som särskilt gäller skuldebrev intaga åtskilliga bestämmelser som böra äga tillämpning även utanför skuldebrevsförhållanden, exempelvis stadganden om samgäldenärers rättsställning, om betalningsort vid penningeprestationer, om verkan av fordrans överlåtande, om formen för pantsättning av fordran m. m. Den analogiska tilllämpning av den föreslagna lagstiftningen som sålunda är att motse kan helt visst någon gång möta svårighet; och lagrådet har med fog framhållit faran av en urskillningslös analogitillämpning. Att häri skulle ligga någon mera väsentlig betänklighet mot förslaget, lärer emellertid näppeligen kunna hävdas i ett land där man av ålder haft att röra sig med en kasuistisk lagstiftning och därmed förknippad analogisk tillämpning av lagbuden.

________

    De lagbestämmelser som innefattas i de framlagda förslagen äro i huvudsak byggda på nu gällande rätt, sådan denna framträder i de fåtaliga nu gällande stadgandena i ämnet samt i litteratur och domstolspraxis. I dessa delar åsyfta förslagen huvudsakligen ett utformande och av rättslivets behov påkallat fullständigande av rättsreglerna. I åtskilliga hänseenden kommer emellertid ett genomförande av förslagen att medföra väsentliga avvikelser från vad som nu gäller.
    En detaljerad redogörelse för de föreslagna bestämmelserna kan ej här lämnas, men vissa huvudpunkter skola beröras i det följande.
    Förslaget till lag om skuldebrev skiljer, likasom gällande lag, mellan två huvudgrupper av sådana förbindelser, löpande och icke-löpande, de senare i förslaget benämnda enkla skuldebrev. Till den senare gruppen hänföras i förslaget även vissa fordringshandlingar av skuldebrevs natur — framför allt bevis om fordran hos bank — vilka, utan att medföra all den rätt som är för-

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 7knippad med löpande skuldebrev, dock i vissa avseenden — och framför allt så till vida som handlingens företeende utgör villkor för fordringens utkrävande — närma sig de löpande skuldebrevens grupp (s. k. presentationspapper).
    Från denna utgångspunkt har man ansett sig kunna indela förslaget i fyra kapitel, av vilka det första innehåller allmänna bestämmelser, det andra gäller de löpande skuldebreven, det tredje de enkla, och det fjärde de nyssnämnda av arterna av enkla skuldebrev.
    Bland de allmänna bestämmelserna märkes till en början den i förslagets 2 § upptagna, om presumtion för solidaritet mellan samgäldenärer. Den i 10 § 8 mom. av promulgationslagen till utsökningslagen uppställda presumtionen om delad ansvarighet skall alltså enligt förslaget komma att helt omkastas. Denna, till synes högst betydelsefulla avvikelse från den bestående rätten torde emellertid, praktiskt sett, ej vara alltför genomgripande. Gäldenärer som gemensamt utfärda skuldebrev pläga nämligen nästan undantagslöst se sig föranlåtna att utfästa solidarisk ansvarighet. Att sådan ansvarighet är den normala har, enligt vad i förslagets motiv framhålles, så ingått i det allmänna medvetandet, att starka skäl måste anse tala för en omläggning av presumtionen. Lagrådet, som ej funnit anledning till erinran mot solidaritetens presumerande i fråga om skuldebrev, har uttalat någon tvekan beträffande presumtionens analogiska tilllämpande utanför skuldebrevsområdet, men stannat vid att, med allt fog, framhålla hurusom utanför detta område omständigheterna ej sällan kunna vara sådana, att solidaritetspresumtionen väsentligen försvagas eller helt bortfaller, ett förhållande som enligt lagrådets mening ej behöver medföra större olägenheter, under förutsättning att domstolarna vid rättstillämpningen förfara med vederbörlig urskillning och försiktighet.
    Förslagets första kapitel innehåller vidare åtskilliga bestämmelser om betalningsort, betalningstid, morapåföljder samt betalning av belopp som utfästs i främmande myntslag. Dessa bestämmelser måste, ehuru i vissa hänseenden ganska betydelsefulla, här förbigås.
    Däremot torde det vara på sin plats att något närmare beröra vad förslaget i sin 8 § innehåller om att, när tillämpning av skuldebrevsvillkor skulle vara stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

8 E. MARKS VON WURTEMBERG.Beträffande detta stadgande framhålles i motiven, hurusom den i äldre rätt rådande åskådningen om ovillkorligen bindande verkan av varje i laga form och utan viljefel åtagen förpliktelse i senare tid modifierats såvitt gäller vissa ytterlighetsfall. Lagberedningen erinrar om de tvingande bestämmelser som förekomma i 1907 års nyttjanderättslag, 1915 års lag om avbetalningsköp och 1927 års lag om försäkringsrörelse, om stadgandena i 31, 33 samt 36—38 §§ avtalslagen samt den i 34 § försäkringsavtalslagen upptagna allmänna föreskriften om åsidosättande av obilliga försäkringsvillkor. Beredningen betonar, huru på skuldebrevsområdet ej sällan inträffar att den ena av kontrahenterna befinner sig i en övermäktig ställning, som möjliggör ensidigt dikterande av avtalsvillkor; och särskilt framhållas de möjligheter till missbruk, som erbjuda sig i form av ett hänsynslöst tillämpande av den i skuldförbindelsen ej sällan förekommande klausulen om rätt att låta en för viss skuld lämnad pant gälla såsom säkerhet även för framtida förbindelser. Det föreslagna stadgandet har i sak knappast föranlett betänklighet från dem som hörts över lagberedningens preliminära förslag. Däremot har lagrådet — under uttalande av någon tvekan i fråga om lagfästandet av den i förslaget uttryckta principen — framhållit fördelen av att ett eventuellt stadgande i det angivna syftet infördes i avtalslagen i stället för skuldebrevslagen, detta dock endast under förutsättning att icke den nordiska enhetligheten på förevarande punkt därigenom gåves till spillo. Sedan emellertid i anledning härav fortsatta förhandlingar med grannländernas representanter i samarbetet ägt rum, och därvid visat sig att enighet ej står att uppnå om den av lagrådet ifrågasatta utvägen, har stadgandet oförändrat influtit i propositionen.
    Beträffande de i förslagets andra kapitel behandlade löpande skuldebreven är att framhålla, hurusom dessa uppdelats i två rättsligen åtskilda grupper: innehavareskuldebrev och orderskuldebrev. Medan enligt gällande praxis — lagen är i detta fall långt ifrån klar — ett till viss man eller order ställt skuldebrev behandlas såsom om det vore ställt till innehavaren, måste enligt förslaget (13 §) innehavaren av ett orderskuldebrev legitimera sig genom en till honom fortgående följd av överlåtelser (fullständiga eller ställda till innehavaren eller tecknade in blanco). Såsom skäl för införande av dylika orderpapper framhålla motiven behovet av en skuldebrevstyp som — på samma

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 9gång som den bereder borgenär enahanda skydd mot kvittningsanspråk och andra invändningar som ett innehavarepapper medför — innebär minskad fara för att papperet missbrukas av den som på ett eller annat sätt kommit i tillfälle att förfoga över detsamma. Lagberedningen erinrar huru det, särskilt för inrättningar som äro hänvisade att låta sina värdepapper omhänderhavas av funktionärer i olika ställningar, men även för enskilda personer som pläga för värdehandlingars handhavande anlita förtroendemän, är till gagn, att fordringshandlingar kunna så inrättas att missbruk av dem ej kan komma till stånd utan förfalskning. Men även för den stora allmänheten innebär det enligt beredningens mening en avsevärd fördel att skuldebrev kunna erhålla karaktären av verkliga orderpapper. Lagberedningen erinrar om de föga betryggande förhållanden under vilka värdepapper ofta nog förvaras av innehavaren. Den vitsordar, att man mera sällan hör talas om fall där någon med rätte innehavaren samboende eller honom närstående obehörigen tillägnat sig ett intecknat skuldebrev eller en liknande värdehandling, men anser att ett dylikt tecken på vårt folks redbarhet dock ej utesluter behovet av en sådan utväg till allmänhetens betryggande som förslaget avser. Lagrådet har mot den föreslagna nyheten ej haft annan erinran än att under första tiden av den nya lagstiftningens tillämpning en och annan med dess innebörd obekant borgenär eller gäldenär kan komma att förlita sig på de gamla invanda reglerna och därigenom lida rättsförlust; men en dylik olägenhet, som enligt vad lagrådet påpekar i någon mån vidlåder all ny lagstiftning, bör, yttrar lagrådet, ej vara avgörande, under förutsättning att tiden före lagens ikraftträdande väl begagnas för anordnande av effektiv upplysningsverksamhet.
    Ej heller från andra håll har den föreslagna nya anordningen mött nämnvärt motstånd. Man torde kunna hoppas att den ej heller under den återstående behandlingen skall väcka betänklighet, och att alltså, till rättslivets fromma, den särställning svensk praxis för närvarande intager till de till viss man eller order ställda skuldebreven skall höra till rättshistoriens område.
    Intecknade skuldebrev äro, som bekant, vanligen avfattade såsom order- eller innehavarepapper. Någon gång inträffar emellertid att ett till viss man ställt skuldebrev intecknas. Från gällande rätts utgångspunkt kan svårligen antagas annat än att innehavare av dylik handling är, även i fråga om inteckningsrät-

10 E. MARKS VON WURTEMBERG.ten, underkastad kvittningsanspråk, som kunnat göras gällande mot tidigare innehavare, och vissa andra mot denne riktade invändningar. Ett dylikt sakläge kan emellertid, framhåller lagberedningen, lätt medföra rättsförluster, då skillnaden mellan löpande och icke-löpande inteckningar är tämligen främmande för den stora allmänheten. Det föreslås därför (11 § tredje stycket) att för framtiden ett till viss man ställt och med inteckningsmedgivande försett skuldebrev skall behandlas såsom orderskuldebrev, såframt ej utfärdaren genom uttryckligt förbehåll förklarat att det ej skall vara löpande. Icke heller häremot har betänklighet yppats från dem som i ämnet varit hörda.
    En annan av de föreslagna förändringarna i fråga om löpande skuldebrev gäller räntebetalnings antecknande å löpande fordringshandling. För närvarande måste gäldenären, om han är omtänksam, tillse att sådan anteckning äger rum. Ett löst kvitto eller annan fristående bevisning om betalningen fredar honom icke gent emot ny borgenär, som i god tro bekommit skuldebrevet. Tillämpningen av denna regel kan enligt lagberedningens mening leda till obillighet, då det för en gäldenär som är bosatt å annan ort än borgenären mången gång måste vara svårt att, vid varje räntebetalning, själv eller genom ombud inställa sig hos borgenären för att kontrollera likvidens antecknande å skuldebrevet, likasom det för en borgenär — och särskilt för sådana borgenärer som banker, kassor och hypoteksföreningar — ofta nog kan vara svårt att vid varje likvidtillfälle omedelbart framskaffa handlingen och sörja för likvidens antecknande. Beredningen har nu ansett sig kunna föreslå (16 §) att likvid av förfallen ränta skall, oberoende av anteckning å skuldebrevet, kunna åberopas jämväl mot den som förvärvat handlingen efter förfalllotiden. Den som vill förvärva ett löpande skuldebrev har alltså enligt förslaget att räkna med att gäldenären i rätt tid fullgjort sin ränteplikt. De anförda synpunkterna hava ansetts äga tilllämplighet även å kapitalbetalningar som verkställas enligt en i skuldebrevet angiven amorteringsplan. Även därvidlag har skuldebrevet ansetts lämna en förvärvare tillräcklig ledning för beräknande av vad som vid varje tidpunkt bör kunna krävas på grund av handlingen. De sålunda föreslagna ändringarna hava ej på något håll föranlett principiella betänkligheter. Endast ifråga om en detalj, som här kan förbigås, har lagrådet förordat en jämkning, vilken ock ägt rum i propositionen.

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 11    I en lagstiftning om löpande skuldebrev måste tydligen såsom en huvudpunkt ingå att, när en sådan handling överlåtes, och det sedermera befinnes att överlåtaren ej var rätt innehavare av handlingen, förvärvaren likväl, under förutsättning av god tro, är fritagen från risk för vindikation från den som i själva verket tidigare var rätt borgenär. Hithörande bestämmelser i förslaget (14 §) innebära, vad beträffar innehavareskuldebrev, att förvärvaren, utan hinder av den brist som vidlåder fånget, är att anse såsom rätt borgenär — och följaktligen berättigad att behålla skuldebrevet — om han vid förvärvet var okunnig om bristen och ej åsidosatt den aktsamhet som skäligen kunnat krävas. Ifråga om de blivande orderskuldebreven preciseras kravet på aktsamhet därhän, att förvärvaren väl har att med skälig omsorg pröva, huruvida hans egen fångesman var den som, att döma av skuldebrevets text och föreliggande skriftliga överlåtelser, var borgenär eller behörig företrädare för denne fångesman, men däremot i allmänhet ej behöver inlåta sig i undersökning av äktheten eller giltigheten av tidigare överlåtelser och alltså är frikallad från att närmare efterforska, bland annat, huruvida den som å annans vägnar tecknat dylik överlåtelse varit därtill behörig. Den föreslagna bestämmelsen ansluter sig till en regel i gällande växellag (40 §), som dock icke med önskvärd klarhet uttrycker allt som torde med densamma åsyftas.
    Beträffande de invändningar som godtroende förvärvare av löpande skuldebrev kan vara underkastad från gäldenärens sida är nuvarande lagstiftning tämligen ofullständig. Förslaget innehåller härom utförliga, om ock ej helt uttömmande bestämmelser, upptagande såväl de invändningar, mot vilka den goda tron medför skydd (15 §), som ock sådana som under alla förhållanden kunna göras gällande (16—18 §§). Någon närmare redogörelse för hithörande invecklade spörsmål kan ej här lämnas. Att deras reglerande innebär en fördel för rättslivet torde emellertid ligga i öppen dag.
    Ej heller låter det sig göra att närmare omnämna de tämligen vidlyftiga bestämmelser förslaget innehåller om de särskilda typer av löpande fordringsbevis som utgöras av räntekuponger till obligationer och utdelningskuponger till aktier (23—25 §§). I stort sett innebära dessa, att kupongerna, likasom för närvarande, betraktas såsom innehavarepapper, samt att de äro underkastade en preskription av tre år från förfallodagen.

12 E. MARKS VON WÜRTEMBERG.    Ett spörsmål som kräver större uppmärksamhet är det som gäller borgenärens ställning vid överlåtelse av löpande skuldebrev. På denna viktiga punkt råder för närvarande en viss osäkerhet. Medan från vissa håll göres gällande, att dylik överlåtelse bör vara underkastad bestämmelserna i 1845 års s. k. lösöreköpsförordning — med andra ord endast genom fordringshandlingens överlämnande eller den i nämnda förordning stadgade publicering vinner skydd mot överlåtarens borgenärer —och andra hålla före att själva avtalet om överlåtelse är tillfyllest, går en tredje mening ut på att handlingens överlämnande utgör ett nödvändigt villkor för att överlåtelsen skall kunna skyddas. Lagberedningen har funnit sistnämnda mening vara den som ur lagstiftningssynpunkt är att förorda. Beredningen utgår från att pantsättning av löpande skuldebrev under alla förhållanden måste, likasom nu, vara till sin verkan beroende av handlingens överlämnande, och framhåller de svårigheter som i rättslivet måste yppa sig mot uppdragande av en skiljelinje mellan en pantsättning och en överlåtelse till säkerhet, samt mellan en överlåtelse av dylik art och en som kommer till stånd i rent omsättningssyfte. Medan således enligt förslaget ett överförande av besittning utgör villkoret för såväl giltigheten av fordringshandlingens pantsättande som skyddande av en överlåtelse (22 § jfr 10 §), har beredningen dock, med hänsyn till det förhållande att i vårt land i stor utsträckning förekommer, att banker tillhandagå sina klienter genom att för deras räkning förvara, bland andra värdepapper, även sådana som härstamma från bankens egen portfölj, funnit sig föranlåten och oförhindrad att i avseende å värdepappers försäljning från bank föreslå, att överlåtelsen utan vidare skall gälla mot bankens eventuella borgenärer.
    De i förslagets tredje kapitel sammanförda bestämmelserna om enkla skuldebrev stå i huvudsaklig överensstämmelse med de grundsatser som för närvarande i vårt land gälla i fråga om fordringar i allmänhet. Så är fallet med de föreslagna stadgandena om ny fordringsägares, »cessionaries», inträde i »cedentens» rättsläge (27 §) samt, i stort sett, med de regler förslaget innehåller om gäldenärens frigörelse genom kvittning och betalning (28—30 §§). I den betydelsefulla frågan om den verkan överlåtelse eller pantsättning av enkelt skuldebrev medför gentemot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer råder emellertid, märkligt nog, för närvarande ej någon stadgad rättsuppfatt-

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 13ning. Lagberedningen har funnit det vara av vikt att denna fråga nu vinner legislativ reglering. Dess förslag innebär, att överlåtelse eller pantsättning av sådant skuldebrev blir mot borgenärerna gällande allenast under förutsättning att gäldenären om åtgärden underrättats av överlåtaren eller förvärvaren, resp. pantsättaren eller panthavaren (31 § jfr 10 §). Till stöd för denna ståndpunkt åberopar lagberedningen i huvudsak: 1) att den förslagna »denuntiationen» fyller det syfte, som i fråga om löpande skuldebrev och lösören ligger till grund för kravet på egendomens överlämnande till förvärvaren, i det att genom denuntiationsåtgärden den faktiska möjligheten att förfoga över fordringen överflyttas från överlåtaren till förvärvaren; samt 2) att, med hänsyn till svårigheten att skilja ett »omsättningsköp» från ett »säkerhetsköp» och detta senare från en pantsättning, överlåtelse och pantsättning böra följa enahanda regler. Såsom en fördel av att denuntiationsprincipen sålunda genomföres på de enkla skuldebrevens område betraktar lagberedningen även det förhållandet, att denna anordning indirekt innefattar en lämplig lösning av det häremot svarande problem som uppstår vid överlåtelse eller pantsätttning av »muntliga» fordringar. Beredningen utgår från att en i skuldebrevslagen införd regel sådan som den föreslagna skall i praxis vinna tillämpning även när det gäller en fordran som icke blivit fixerad i skriftlig handling. Den framhåller olämpligheten av att söka utesluta den rättsliga möjligheten att pantsätta fordringar av sistnämnda art, exempelvis merkantila borgenärers i deras handelsböcker upptagna fordringar. Bestämmelser med detta syfte vore enligt beredningens mening ändamålslösa, då allmänheten lätt skulle finna utvägar att genom säkerhetsöverlåtelser, som domstolarna måste se sig föranlåtna att godtaga, uppnå samma resultat som ligger i formlig pantsättning av muntliga fordringar. I sammanhang härmed erinrar beredningen att denuntiationsprincipens tillämpande måste komma att i väsentlig grad lägga hämsko på kreditgivning av nämnda art, i det att innehavaren av en muntlig fordran esomoftast torde ställa sig betänksam mot en kreditoperation, som för sitt genomförande skulle kräva uppgörelsens bekantgörande för kunder eller andra gäldenärer som berördes av densamma. Några betänkligheter mot denuntiationsprincipens upptagande i lagstiftningen om de enkla skuldebreven hava ej yppats under utredningsarbetet, varemot någon meningsskiljaktighet

14 E. MARKS VON WÜRTEMBERG.framträtt rörande lämpligheten av att anvisa rättsliga möjligheter för pantsättning av muntliga fordringar.
    Bestämmelserna i fjärde kapitlet av den föreslagna skuldebrevslagen gälla huvudsakligen olika slag av bevis om tillgodohavanden hos banker — fristående fordringsbevis såväl som motböcker. Dessa skola enligt förslaget bibehålla den karaktär av icke-löpande fordringsbevis som i 51 och 52 §§ avlagen om bankrörelse förutsättes såsom ofrånkomlig, något som framträder, bland annat, i möjligheten för den som en dylik handling obehörigen frånhänts att även mot godtroende förvärvare yrka återvinning; men i syfte att i möjligaste mån minska de vådor som en sträng tillämpning av reglerna om enkla skuldebrev är ägnad att medföra för den vilken förvärvar eller såsom pantmottager ett å annan ställt bevis om banktillgodohavande föreslås nu (32 §) dels utryckliga bestämmelser om dylika fordringshandlingars natur av s. k. presentationspapper — handlingar som för att kunna med laga verkan infrias måste uppvisas hos gäldenären — dels föreskrift om innehavares rätt att, i den utsträckning som gäller för löpande skuldebrev, avvisa invändning som grundas på gäldenärens förhållande till tidigare borgenär och dels stadgande om fordringshandlings traderande såsom villkor för överlåtelses eller pantsättnings giltighet gent emot borgenärer. De sålunda föreslagna bestämmelserna hava ansetts innebära en önskvärd reglering av viktiga rättsspörsmål som i nuvarande lagstiftning lämnas olösta; och man har funnit dessa rent privaträttsliga bestämmelser hellre böra hava sin plats i skuldebrevslagen än i lagar vilka, såsom bank- och sparbankslagarna, väsentligen hava att tillgodose offentligrättsliga syften.
    Av de i samband med huvudförslaget utarbetade och nu för riksdagen framlagda lagförslagen av mindre omfattning må till en början omnämnas det som gäller »vissa utfästelser om gåva». Enligt numera rådande enstämmig rättsuppfattning i vårt land är en muntligen avgiven gåvoförklaring utan all rättsverkan. Starkt omstritt är däremot, såväl i teori som praxis, spörsmålet om verkan av en i benefikt syfte upprättad skriftlig handling, vari utfärdaren förbinder sig att längre fram utbetala ett penningebelopp eller förklarar sig bortskänka en summa, att framdeles erläggas. Man har nu funnit det angeläget, att i samband med tillkomsten av den nya skuldebrevslagstiftningen varje tvivel undanröjes om att skuldebrev av benefik natur äro inbe-

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 15gripna under denna lagstiftning. Man har alltså — med uttryckligt fastslående av grundsatsen om overksamheten av en formlöst tillkommen, och ännu ej genom tradition fullbordad gåva av penningar eller lösören — föreslagit att när utfästelse om sådan gåva gjorts i skuldebrev eller annan urkund, utfästelsen utan vidare skall kunna åberopas mot givaren, varemot den enligt förslaget ej skall emot hans borgenärer kunna göras gällande förrän den i lagens mening fullbordats genom det bortgivnas överlämnande åt gåvotagare. Med skriftligen utfäst gåva har man emellertid trott sig kunna likställa en muntlig utfästelse, när av omständigheterna vid dess tillkomst framgår en avsikt hos givaren att omedelbart låta utfästelsen komma till allmänhetens kännedom. I fråga om förutsättningarna för att en gåvoutfästelse skall anses fullbordad innehåller förslaget — vid sidan av det i regel gällande kravet på tradition — särskilda bestämmelser för det fall att gåvan består i fordran på grund av icke-löpande handling eller i efterskänkande av fordran. Därjämte givas bestämmelser om gåvas återkallande eller jämkande i vissa fall.
    Omnämnas må vidare ett av lagberedningen föreslaget tilllägg till aktiebolagslagen, avseende rättsskydd för godtroende förvärvare av aktiebrev, som obehörigen frångått tidigare aktieägare. Gällande lag innehåller ej någon bestämmelse om sådan förvärvares rättsställning. I saknad härav lärer få antagas — så är i varje fall den övervägande meningen inom rättsdoktrinen — att den som förvärvat en till viss man ställd aktie är under alla förhållanden, även om han vid förvärvet iakttagit all aktsamhet, underkastad risken att aktien frånvinnes honom av en tidigare ägare, för vilken handlingen förkommit eller eljest, exempelvis genom någon förtroendemans oredlighet, gått förlorad. Den sålunda rådande osäkerheten i aktieförvärv har lagberedningen funnit ägnad att väcka stora betänkligheter, icke minst ur den synpunkten att aktier ofta inköpas å fondbörs eller eljest genom kommissionär, utan möjlighet för förvärvare att närmare undersöka sin fångesmans åtkomst. Visserligen kunna, enligt vad beredningen framhåller, olägenheterna av denna oinskränkta vindikationsrätt i viss mån undanröjas genom den inom affärslivet i stor utsträckning anlitade utvägen att vid överlåtelse av namnaktie denna, i stället för att transporteras på förvärvaren, förses med indossament in blanco samt därefter under lång tid får förbliva i sådant skick

16 E. MARKS VON WURTEMBERG.och vid senare överlåtelse över huvud icke förses med någon påskrift; men beredningen påpekar att ett dylikt förfarande icke undanröjer risken för vindikationstalan av någon vars rätt till aktien är äldre än blanco-indossamentet, att förfarandet för innehavaren medför vissa olägenheter, såsom den att ett obehörigt förfogande över handlingen kan komma till stånd lättare än om indossamentet vore ifyllt, samt att innehavaren så länge utfyllning ej skett, icke kan bliva i aktieboken införd såsom aktieägare och utöva de med aktien följande befogenheter. Ur dessa synpunkter föreslår beredningen, att i en i aktiebolagslagen infogad ny paragraf upptagas bestämmelser, varigenom namnaktie i vindikationshänseende likställes med den nya typen av orderskuldebrev, och godtroende förvärvare alltså skyddas även i fall då tidigare överlåtelse är förfalskad eller lider av annat fel. I samband härmed föreslår beredningen att i fråga om innehavareaktie uttryckligen stadgas, att godtroende förvärvare över huvud ej är utsatt för vindikation — alltså ej behöver mot lösen avstå från aktien — ett förhållande varom för närvarande råder meningsskiljaktighet.
    Till sist må här beröras det lagförslag beredningen uppgjort om p a n t s ä t t n i n g  a v  l ö s  e g e n d o m  s o m  i n n e h a v e s   a v  t r e d j e  m a n. Enligt kungl. förklaringen den 24 maj 1872 av 17 kap. 3 § handelsbalken skall frågan om någons rätt att såsom panthavare njuta förmånsrätt i gods som innehaves av tredje man vara beroende av att denne förbundit sig att tillhandahålla panthavaren godset eller dess värde. Möjlighet har med andra ord öppnats för den som innehar godset att egenvilligt motsätta sig en överenskommelse mellan dess ägare och den åt vilken han vill inrymma panträtt. Denna möjlighet har beredningen funnit, principiellt sett, oförenlig med de i förslaget till skuldebrevslag (22 § jfr 10 §) intagna bestämmelserna om överlåtelses eller pantsättnings verkan gent emot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer och ur det praktiska rättslivets synpunkt ägnad att framkalla avsevärda betänkligheter. I detta senare hänseende framhåller beredningen, att om såsom nyssnämnda av beredningen föreslagna bestämmelser innebära, överlåtelse av löpande skuldebrev som befinner sig i tredje mans hand skall, oberoende av dennes medgivande, vara gällande mot överlåtarens borgenärer, man icke rimligen kan för giltigheten av ett sådant skuldebrevs pantsättande uppställa krav på något slags medverkan från

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 17tredje mannnens sida, ett krav som lätt skulle kunna kringgås genom pantsättningens klädande i säkerhetsköpets form; och beredningen erinrar ytterligare att, icke blott på skuldebrevslagstiftningens område utan över huvud när det gäller pant i lösöre, villkoret om tredje mannens samtycke till pantsättningen innebär en uppenbar obillighet mot ägaren, vilken därigenom lätt går miste om möjligheten att till fullo utnyttja godset såsom säkerhet. Beredningen föreslår alltså, att 1872 års förklaring upphäves och ersättes med en bestämmelse att, i fall där lös egendom vari panträtt är av ägaren utfäst innehaves av tredje man, vad lag innehåller om handpant skall gälla, därest tredje mannen om utfästelsen underrättats av ägaren eller panthavaren. Detta betydelsefulla förslag har i princip icke från något håll mött motstånd, varemot i anledning av erinran från lagrådets sida förslaget i propositionen undergått någon ändring i vad rörer formen för den underättelse som skall lämnas tredje mannen.

_______

    I lagberedningens betänkande hava, jämsides med den svenska lagtexten, införts texter till motsvarande danska, finska och norska förslag till skuldebrevslagstiftning. Vid studium av dessa skall man finna, att olikheterna äro få och i de flesta fall av underordnad betydelse. Den överenstämmelse som uppnåtts går i själva verket längre än man vid samarbetets påbörjande trodde sig kunna hoppas.
    Enligt den nuvarande dansk-norska skuldebrevsrätten — innefattad huvudsakligen i en förordning av 1798 — är ett till viss man, alltså utan orderklausul, ställt skuldebrev att anse såsom löpande (»negotiabelt»). Betalning av skulden eller avbetalning å dess kapitalbelopp kan ej åberopas mot godtroende ny innehavare av fordringshandlingen, och åtskilliga andra tänkbara invändningar — såsom om kvittning, om bristande valuta, om svek eller ocker — äro likaledes uteslutna gent emot sådan förvärvare. Den särställning som den dansk-norska rätten härvidlag intager i förhållande till de allra flesta andra länders lagstiftning hava de danska och norska deltagarna i samarbetet ansett ej böra fasthållas. De hava ej heller haft betänklighet mot att — med avvikelse från nuvarande dansk och möjligen norsk rätt — låta innehavareskuldebrev bliva gällande utan särskilt, i administrativ väg lämnat medgivande.

 

2 — Svensk Juristtidning 1936.

18 E. MARKS VON WURTEMBERG.    Då man däremot — såsom i det föregående närmare berörts— å svensk sida ansett sig böra föreslå att orderskuldebrev ej längre skola utgöra innehavarepapper utan gälla såsom en särskild typ av löpande skuldebrev — vilket innebär anslutning till såväl finsk som dansk-norsk rätt — har i fråga om skuldebrevstyperna uppnåtts så gott som fullständig överensstämmelse mellan de fyra förslagen.
    I ett annat avseende — nämligen beträffande presumerad solidaritet mellan samgäldenärer — har överensstämmelse likaledes vunnits, i det man på såväl finsk som svensk sida funnit sig kunna och böra tillstyrka upptagande av den i dansk-norsk rätt redan tillämpade solidaritetsprincipen.
    I ett spörsmål av stor principiell och även praktisk vikt — nämligen frågan huruvida vid överlåtelse av löpande skuldebrev åtgärdens verkan mot överlåtarens borgenärer skall vara beroende av tradition — har det däremot ej lyckats att uppnå överensstämmelse. Medan det svenska och det finska förslaget härvid i det hela fastslå traditionsprincipen — med undantag allenast för det fall att överlåtaren är en bank — uppställa det danska och det norska förslaget krav på tradition allenast i avseende å överlåtelse som skett »till säkerhet» för fordran. De rena »omsättningsköpen» komma alltså att bedömas efter de i Danmark och Norge gällande allmänna principer för äganderättsövergång vid överlåtelse, vilket innebär, att köpeavtalet i och för sig medför överlåtelses giltighet mot säljarens borgenärer. Att sålunda skilja mellan säkerhetsöverlåtelse och omsättningsköp har man, såsom i det föregående antytts, å svensk sida funnit betänkligt.
    Ett annat spörsmål av vikt, om vilket enighet ej heller kunnat uppnås, är det som gäller bankers motböcker med insättare, I detta ämne föreligga mellan förslagen åtskilliga olikheter, bland vilka må nämnas, att de danska och norska förslagens bestämmelser öppna möjlighet att göra dylika böcker till ett slags innehavarepapper, samt, enligt såväl dessa förslag som det finska, motbok må inrättas så, att uttagande av medel kan försiggå utan att boken företes och åtgärden antecknas i denna.
    Övriga avvikelser mellan förslagen till skuldebrevslag torde här kunna förbigås.
    I fråga om de utanför själva skuldebrevslagstiftningen liggande förslagen bör nämnas, att dessa i viktigare delar äro ge-

LAGSTIFTNING OM SKULDEBREV. 19mensamma för Sverige och Finland, men endast i mindre grad äga motsvarighet i de danska och norska kommitterades betänkanden.

_______

    Den nu lämnade översikten av de föreliggande förslagen kan, såsom härrörande från en bland dessas upphovsmän, icke avslutas med någon allmän värdesättning av vad som föreslås.
    Att förslagen äro behäftade med brister står naturligtvis klart för upphovsmännen. I viss mån sammanhänga dessa brister med arbetsuppgiftens begränsning. En styckevis fortgående legislativ reform av obligationsrätten kan, såsom i det föregående framhållits, ej genomföras annorlunda än att, när en viss del av detta rättsområde upptages till behandling, denna omfattar även sådana allmänna rättsspörsmål som väl hava sin största betydelse för denna grupp men måste vinna tillämpning även utanför densamma. Att en dylik metod, om ock ur teoretisk synpunkt mindre tillfredsställande, dock har sina fördelar och väl överensstämmer med traditionell svensk lagstiftningsteknik är redan påpekat.
    Om förslagen ur olika synpunkter befinnas hålla måttet och vara ägnade att genomföras, innebär detta ett stort steg på vägen mot det eftersträvansvärda målet: en ny handelsbalk, eller vad man eljest vill kalla den nya lag om obligationsrätten varav vårt land är i behov. Att hoppas är i sådant fall, att det tagna steget snart må följas av andra, måhända ej mindre påkallade, framför allt en ny lagstiftning om pant i lös egendom.
    Må det tillåtas en ivrare för nordisk kulturgemenskap att tillika uttala en förhoppning att den föreslagna skuldebrevslagstiftningen må bliva en fruktbärande gren på den samnordiska lagstiftningens stam.