WALTER SIMONS. Religion och rätt. Uppsala 1935. Svenska kyrkans Diakonistyrelses bokförlag. 195 s. Inb. kr. 4.50.
På inbjudan av Olaus Petri-stiftelsen höll f. d. tyske utrikesministern och presidenten i Reichsgericht Walter Simons hösten 1931 i Uppsala några föreläsningar över ämnet Religion och rätt. Dessa, vilka blevo avbrutna av sjukdom, ha numera i sin helhet i svensk översättning utgivits av trycket. Förf. förklarar såväl i ett särskilt förord som i den inledande föreläsningen att han icke önskar, att hans framställning skall betraktas som en vetenskaplig avhandling av en fackman utan som en praktikers personliga bekännelser. Med återgivande av denna förklaring är bokens mål angivet och även dess begränsning antydd. Flerstädes har man vid studiet av förf:s framställning till en viss grad känslan av att läsa en predikan. Men om man accepterar förf:s utgångspunkt erbjuder boken mycket av intresse. Framför allt som ett (på grund av förf:s ställning och den allmänna uppskattning, som han åtnjuter) till en viss grad auktoritativt uttryck för de evangeliskt-kristnas uppfattning av problemet rätt—religion. I åtta särskilda kapitel (föreläsningar) behandlas religion och rätt i historien, religion och rätti deras begreppsliga förhållande till varandra samt religionen i dess förhållande till familjerätten, förmögenhetsrätten, socialrätten, straffrätten, statsrätten och folkrätten. Från strängt vetenskaplig synpunkt skulle detaljkritik ej erbjuda stora svårigheter. Så måste man till första föreläsningen (Religion och rätt i historien) foga åtskilliga frågetecken och den begreppsliga utredningen av religion och rätt synes på väsentliga punkter brista i logisk skärpa. Genomgående får man även ett starkt intryck av svårigheterna att förena de kristna grundtankarna med de ställningstaganden, som äro oundgängliga för den i ett modernt samhälle levande människan. Att förf. här ofta tager sin tillflykt till långt drivna konstruktioner torde ej kunna förnekas. Som exempel kan nämnas de svårigheter, som uppstå för honom att förena det kristna budet att underordna sig den världsliga makten och giva »kejsaren vad kejsaren tillhörer» med kravet att följa vissa andra kristna bud, som i den moderna staten lätt komma i motsats till det första. Beträffande många viktiga livsvärden måste antinomien mellan statlig och religiös uppfattning vara olöslig. Ett annat exempel på samma förhållande är motiveringen för hans uppfattning att den kristne beträffande dödsstraffets vara eller icke vara bör förhålla sig neutral. Dödsstraff synes ju stå i diametral motsats till ordet att »Gud vill ingen syndares död utan att han sig omvänder och lever»; men förf. löser(?) frågan med att förklara, att