Fråga om lönereglering för hovrättsråden. Föreningen Sveriges hovrättsdomare har i skrivelse till chefen för justitiedepartementet d. 3 mars 1936 anhållit om vidtagande av sådana åtgärder, att frågan om höjning av de äldre hovrättsrådens löner vid näst instundande riksdag kan bringas till— åtminstone provisorisk — lösning. Framställningen har d. 18 mars remitterats till hovrätterna för avgivande av utlåtande efter samråd mellan hovrätternas presidenter. I skrivelsen anföres bl. a.:
    »Vid åtskilliga tillfällen, då frågan om hovrättsrådens avlöningsförhållanden under de senaste decennierna varit föremål för behandling, har vitsordats, att hovrättsråden vid jämförelse med å ena sidan justitieråden och å andra sidan häradshövdingarna äro i avlöningshänseende missgynnade. Av särskilt intresse synes det vara, att avlöningarna för de äldre hovrättsråden — ordförandena och vice ordförandena — höjas. Det måste nämligen anses synnerligen önskvärt, att ett hovrättsrådsämbete kan betraktas såsom ett eftersträvansvärt slutmål för verkligt dugande jurister.
    Då hovrättsråd för närvarande uppbära avlöning enligt lönegraden B 30 i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartementen och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, utgör i Svea hovrätt begynnelselönen 10,500 kronor och slutlönen 11,940 kronor, i Göta hovrätt begynnelselönen 10,020 kronor och slutlönen 11,460 kronor samt i hovrätten över Skåne och Blekinge begynnelselönen 10,260 kronor och slutlönen 11,700 kronor. Härtill komma för ordförande och vice ordförande särskilda arvoden om respektive 1,500 och 500 kronor.
    Av en jämförelse mellan justitierådslön och hovrättsrådslön framgår, att under det att hovrättsrådslönen tidigare utgjort omkring 70 procent av justitierådslön, proportionen numera, sedan sistnämnda lön blivit höjd, avsevärt förändrats till hovrättsrådens nackdel.
    Vad häradshövdingarna beträffar föreligga icke allmänt tillgängliga uppgifter angående deras sammanlagda inkomster. Det synes emellertid kunna antagas för visst, att om samtliga förmåner medräknas, endast ett fåtal domsagor giva innehavaren lägre inkomster än dem ett hovrättsråd uppbär. Det stora flertalet häradshövdingar hava större inkomster än hovrättsråden; i en medelstor domsaga torde häradshövdingens inkomster med flera tusen kronor överstiga även den högsta hovrättsrådslönen . . .
    Erfarenheten visar, att för närvarande stora svårigheter möta att vid hovrätterna binda ett tillräckligt antal hovrättsråd . . .
    Det lider intet tvivel, att nämnda förhållande främst har sin grund i konkurrensen med andra, i ekonomiskt hänseende mera lockande befordringsmöjligheter. Ut rättsvårdens synpunkt är det beklagligt, att vikariatsystemet vunnit så vidsträckt utbredning vid hovrätterna. I högsta domstolen tjänstgöra allenast ordinarie domare, och statsmakterna hava under senare år vidtagit verksamma lagstiftningsåtgärder och iklätt sig betydande kostnader för att snävt begränsa vikariatsystemets tillämpning vid häradsrätterna. Det lärer vara ofrånkomligt att motsvarande åtgärder vidtagas beträffande hovrätterna, detta så mycket mera som dessa numera i stor utsträckning döma i sista instans.
    Det bör tilläggas, att hovrättsrådens lönefråga har intimt samband med

andra på dagordningen stående ämnen. Enligt lagförslag, som nyligen varit remitterade till hovrätterna och av dem i princip tillstyrkts, skall muntligt förfarande vinna avsevärt ökad tillämpning i andra instans. Om detta förslag genomföres, ställas särskilt ordförandena på hovrätternas divisioner inför delvis nya, krävande uppgifter. Förberedande åtgärder äro vidare vidtagna i syfte att främja sådan ändring i befordringsgången på domarebanan, att hovrättsassessor befordras först till revisionssekreterare med föredragningsskyldighet i högsta domstolen och sedermera till hovrättsråd med tjänstgöring såsom domare i andra instans. I regel skall sålunda en revisionssekreterare efter några års tjänstgöring såsom sådan återvända till den hovrätt, där han tidigare fått sin utbildning, för att sedermera antingen för framtiden ägna sina krafter åt hovrättens tjänst eller ock efter några års ytterligare erfarenhet från ledamotstjänstgöring därstädes övergå till tjänstgöring såsom domare vid underrätt. Med denna ändrade befordringsgång skulle, av skäl som här ej lärer vara platsen att närmare utveckla, avsevärda fördelar vinnas för rättsskipningen i alla tre instanserna och rättegångsreformens genomförande i avsevärd mån underlättas. Skall denna tanke kunna förverkligas och ett tillräckligt antal bland de till hovrätterna återvändande revisionssekreterarna bliva varaktigt knutna vid dessa, förutsättes utan tvivel att sådana lönevillkor erbjudas de äldre hovrättsråden, som tåla jämförelse med löneförmånerna för häradshövding i en medelstor domsaga. I motsatt händelse såge sig i varje fall jurister, vilka utgått från mindre bemedlade hem och därför hade att amortera en skuldbörda från studieåren, nödsakade att söka en mera lönande anställning. Såsom skäl mot en lönereglering för hovrättsråden har vid flera tidigare tillfällen framhållits, att det pågående arbetet på en processreform icke bör föregripas. Det synes emellertid otvivelaktigt, att de nuvarande hovrättsrådslönerna vid en processreform måste betydligt höjas. Det lärer nämligen icke kunna förutsättas, att med de stora fordringar, som i en på fullt moderna grunder byggd processordning komma att ställas på hovrättsdomarnas kompetens, lönerna för dem kunna bestämmas till lägre belopp än de inkomster, som nu i medeltal tillkomma häradshövdingarna. Ett avvaktande av processreformen kan med hänsyn till vad sålunda anförts icke vara erforderligt. Tvärtom synes det vara av synnerlig vikt, att det genom förbättring av lönevillkoren utan uppskov sörjes för sådan rekrytering av hovrätterna, att dessa vid reformens genomförande stå redo att övertaga de nyakrävande uppgifterna . . .»