INLEDNINGSANFÖRANDE AV HÄRADSHÖVDING B. ZETTERSTRAND.

 

    Det gamla sättet för de unga juristerna att efter avslutade universitetsstudier vinna fortsatt utbildning har, som vi alla veta, varit domsagotjänstgöringen i dess förutvarande form. En tjänstgöring således, under vilken vederbörande efter en viss förberedelsetid erhöll fullständigt domarförordnande, förordnande att handlägga samtliga till häradshövdingämbetet hörande göromål oavsett deras större eller mindre betydelse. I främsta rummet fäste man sig väl vid tingssittningen eller ordförandeskapet vid häradsrätternas sammanträden under handläggningen av samtliga mål och ärenden utan avseende på deras mera eller mindre invecklade beskaffenhet. Om nu denna domsagotjänstgöring fick fullgöras under en intresserad och dugande häradshövdings ledning, då måste det erkännas, att den innebar en god utbildning. Och

30 BJÖRN ZETTERSTRAND.visserligen en god utbildning icke endast för ett blivande domarekall. Det ordningssinne, den ansvarskänsla och den självständighet, som därvid på ett tidigt stadium inplantades hos den unge juristen, det var karaktärsegenskaper som hade sin stora betydelse på vilken plats han än sedermera fick sin verksamhet förlagd. Detta bestyrkes tillfullo av den stora användning, som de tingsmeriterade juristerna funnit såväl inom den administrativa förvaltningen som i det praktiska rättslivet. För den händelse juristen efter sin första domsagotjänstgöring ville fortsätta på domarbanan — och jag syftar här närmast på lantdomarbanan — stodo tidigare egentligen två möjligheter honom till buds. Antingen kunde han tills vidare fortsätta att tjänstgöra i olika domsagor som s. k. »tingshäst», till dess så småningom adjunktion i hovrätt erhölls, eller också kunde han omedelbart gå in i en hovrätt och efter befordran i hovrätten samt tjänstgöring som revisionssekreterare bliva utnämnd till häradshövding.
    Om man sålunda måste erkänna det stora värdet ur utbildningssynpunkt av de unga juristernas domsagotjänstgöring i dess förutvarande gestaltning, så kan å andra sidan icke förnekas, att denna tjänstgöring också medförde vissa olägenheter. Dit hörde, att som ordförande i våra lantdomstolar, även vid handläggning av de mest betydelsefulla mål och ärenden, stundom kommo att tjänstgöra personer, som kanske varken hade vilja eller förmåga att skaffa sig någon grundligare insikt i domargöromål. Dit kunde också höra, att möjlighet kunde finnas för vederbörande att, utan att någon egentlig prövning av hans kvalifikationer som domare ägde rum, fortsätta sin tjänstgöring i domsagor under så lång tid, att starka billighetsskäl måste tala mot hans avstängande från vidare tjänstgöring på domarbanan, även om han kanske icke i det hänseendet helt fyllde måttet. Den allt mera invecklade beskaffenheten av de mål, som förekomma till handläggning vid våra domstolar, har i varje fall föranlett kravet på en viss större erfarenhet och bättre skolning hos de personer, som vid lantdomstolarne skola tjänstgöra som ordförande vid handläggningen av viktigare mål. Det önskemålet har också framträtt, att på ett relativt tidigt stadium borde åstadkommas en prövning av domaraspiranternas kvalifikationer för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Denna prövning har av naturliga skäl icke gärna kunnat ske annorstädes än i hovrätterna. Man skulle på så sätt även komma fram till en samverkan mellan de olika domstolarna i arbetet på de blivande domarnes utbildning.
    I de särskilda tid efter annan utfärdade domsagostadgorna hava dessa synpunkter successivt vunnit beaktande. Förr var det ju så, att notarierna under sin tjänstgöring i domsagorna till en början endast voro att anse som privata biträden åt vederbörande häradshövding utan egentligen några officiella befogenheter. Men när så det första domarförordnandet erhölls, medförde detta i ett slag befogenhet för notarien att under den angivna tiden förvalta häradshövdingämbetet i hela dess omfattning. I domsagostadgorna har däremot den grundsatsen genomförts att notariernas befogenheter böra allt efter längden av deras

DOMAREUTBILDNINGEN. 31tjänstgöringstid gradvis utökas till att omfatta allt mera maktpåliggande göromål. Utan att ingå på några detaljer vill jag blott beträffande nu gällande domsagostadgas bestämmelser i detta ämne anmärka följande. Efter ett halvt års tjänstgöring som biträde åt häradshövding kan erhållas förordnande som förste notarie i domsagan. Förste notarien äger såsom sådan vissa befogenheter närmast avseende rena expeditionsgöromål, såsom mottagandet av handlingar, förandet av diarier, utfärdandet av vissa bevis m. m. Enahanda befogenhet kan genom domhavandens förordnande tilldelas andre notarie, som under ett halvt år tjänstgjort som biträde åt häradshövding. Efter ett års tjänstgöring i domsaga kan notarien av hovrätten förordnas att tjänstgöra som inskrivningsdomare och att vidtaga vissa förberedande åtgärder beträffande handläggningen av jorddelningsmål. Slutligen kan notarien efter ett och ett halvt års tjänstgöring i domsaga av hovrätten förordnas att förvalta häradshövdingämbetet med den begränsning att han icke får tjänstgöra som ordförande i synerätt eller ägodelningsrätt oc hej heller i häradsrätt vid handläggning därstädes av mera krävandemål. Huru gränsen i särskilda fall har dragits mellan de mål, som sålunda vid häradsrätt få handläggas av notarier, och de mål, som äro undantagna från notariernas handläggning, finner jag icke anledning att närmare ingå på. Det ligger i sakens natur att redan under denna första domsagotjänstgöring en viss prövning bör ske av vederbörandes lämplighet för domarkallet. I domsagostadgorna har också särskilt föreskrivits, att häradshövding, som första gången begär förordnande av visst slag för något sitt biträde, därvid skall vitsorda biträdets lämplighet att uppehålla förordnandet. Vidare har redan på detta stadium grundsatsen om de olika domstolarnas samverkan vid domarutbildningen vunnit tillämpning så till vida, att av den senast omnämnda till 1 1/2 år bestämda tjänstgöringstiden i domsaga en tid av sex månader må utbytas mot tjänstgöring i hovrätt eller i sådan rådhusrätt, där jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter. Denna tjänstgöringstid av sex månader kan för övrigt även ägnas åt arbete som biträde åt ledamot av Sveriges advokatsamfund.
    I domsagostadgorna har man steg för steg gått fram mot förverkligandet av grundsatsen att de viktigare målen vid häradsrätterna skola undantagas från notariernas handläggning. Vi ha sålunda haft en föreskrift om att de unga juristerna icke före erhållet fiskalsförordnande i hovrätt skulle få hålla flera än fem allmänna tingssammanträden och på senare tid har det antal tingssammanträden, som kunde få hållas före erhållet fiskalsförordnande, varit inskränkt till tre. Mot dessa bestämmelser kunde väl ur logisk synpunkt framställas vissa anmärkningar. Det kunde väl sålunda med fog sägas, att om den unge juristen tilläts att utan föregående fiskalsförordnande hålla vare sig fem eller tre tingssammanträden, så borde han väl kunna anses vara minst lika kompetent att hålla ytterligare några sådana sammanträden. Under övergångsperioder, sådana som den vi nu ha haft på detta område, uppkomma dock lätt dylika inkonsekvenser. Med nu

32 BJÖRN ZETTERSTRAND.gällande domsagostadga av år 1933, som i denna del skall träda i kraft den 1 januari 1936, har emellertid steget tagits ut, så att efter sistnämnda dag de unga juristerna i princip icke utan föregående fiskalsförordnande skola få handlägga de vid häradsrätterna förekommande mera krävande målen. Emellertid har i domsagostadgan tillika bestämts, att notarie, som under två år tjänstgjort som biträde åt häradshövding, må förordnas att utan nu angivna begränsningar förvalta häradshövdingämbete, såvida vikarie med eljest fordrad kompetens icke finnes att tillgå. Frågan i vad mån i domsagorna tjänstgörande notarier kunna få hålla fullständiga tingssammanträden skulle sålunda bliva beroende på tillgången på kompetenta vikarier i hovrätterna. Från en del håll har man velat göra gällande, att behovet att i vissa fall medgiva notarierna rätt till fullständigt domarförordnande torde komma att kvarstå, i allt fall så länge arbetet med de nya fastighetsböckernas uppläggande i någon större utsträckning pågår.
    Jag har förut erinrat om, att en viss tids domsagotjänstgöring efter universitetsstudiernas avslutande hittills ingått som ett led i utbildningen icke endast för dem som ämna fortsätta på domarbanan utan i vidsträckt omfattning även för andra jurister. Det torde väl också kunna förutsättas, att någon större ändring härutinnan icke kommer att inträda. Uppenbart är, att domsagotjänstgöringen fortfarande kommer att bliva av största värde icke blott för blivande domare utan även för dem som på annat sätt komma att få sin verksamhet anknuten till rättsskipningen, såsom högre åklagare och advokater. Men även eljest kandet väl sägas, att behållningen av de juridiska universitetsstudierna måste bliva väsentligt reducerad för dem, som icke varit i tillfälle att under praktisk domstolstjänstgöring tillämpa de förvärvade kunskaperna. Emellertid har på senaste tiden uppmärksamheten blivit fäst på, att en minskning i tillgången på notarier i domsagorna kan bliva en följd särskilt av de snart ikraftträdande bestämmelserna rörande inskränkning i notariernas rätt att hålla ting. För att råda bot härpå har förslag framkommit om att i större utsträckning än för närvarande är fallet bereda de i domsagorna tjänstgörande notarierna rätt till arvode, en åtgärd som väl även eljest kan anses motiverad av billighetsskäl. Skulle det visa sig, att en mera avsevärd minskning av antalet notarier i domsagorna kommer att inträda, blir man tydligen hänvisad att vidtaga en mera genomgripande förändring i arbetsförhållandena, väl närmast så att den mera skolade juridiska arbetskraften i domsagorna förstärkes. Jag anser mig dock, som sagt, kunna utgå från, att någon större rubbning i de nu rådande förhållandena i detta hänseende icke kommer att äga rum.
    Notariernas verksamhet under den första domsagotjänstgöringen måste enligt sakens natur till en början inriktas på de enklaste göromålen och sedermera så småningom utsträckas till att omfatta alltmera krävande uppgifter. Denna princip har i domsagostadgorna kommit till tydligt uttryck. I början kommer det väl huvudsakligen att bliva de s. k. småprotokollen och framför allt inskrivningsärendena

DOMAREUTBILDNINGEN. 33som notarierna få att syssla med. Uppsättandet av småprotokollen har hittills för notarierna utgjort en förberedande övning i formuleringens konst samt skärpt deras sinne för ordning och noggrannhet. Detta arbete har nog kunnat förefalla tråkigt och föga upplyftande men en nyttig förskola har det dock enligt min mening varit. På sista tiden har såsom alternativ till systemet med protokoll i lagfarts- och inteckningsärenden införts ett system med inskrivningsakter utan protokoll. Någon erfarenhet beträffande aktsystemet har jag icke, då det icke tillämpas i min domsaga. Jag anser mig därför icke böra göra något egentligt uttalande i fråga om de båda systemens fördelar och olägenheter. Emellertid vill jag i samband härmed fästa uppmärksamheten på en särskild synpunkt, nämligen kontrollsynpunkten. Vi äro nu påväg att få ett modernt fastighetsboksväsen. Och kostnaderna härför äro avsevärda, kostnader dels för själva fastighetsböckernas uppläggande och dels för det förberedande arbetet med jordregistret. Detta nya system kommer uppenbarligen att ställa de största krav på inskrivningsdomarens noggrannhet och omsorg. Det låter sig då enligt mitt förmenande icke göra att utan kontroll i stor utsträckning överlämna handläggningen av inskrivningsärendena och särskilt förandet av fastighetsböckerna i unga notariers händer. Sedan ett antal år tillbaka har för häradshövdingarna funnits stadgad en skyldighet att företaga granskning av inteckningsböckerna för att förvissa sig om deras överensstämmelse med inteckningsprotokollen. Enligt min mening borde denna häradshövdingarnas granskningsplikt helst utsträckas till att avse även lagfartsärendena. Men i stället har man vid en tilllämpning av aktsystemet icke ansett sig kunna uppställa någon fordran på granskning av fastighetsböckerna från häradshövdingarnas sida. Det synes mig uppenbart, att detta förhållande icke kan anses tillfredsställande. Jag vill sålunda härmed giva uttryck åt det enligt mitt förmenande oavvisliga kravet att även vid tillämpning av aktsystemet i någon formskapas en garanti för fastighetsböckernas tillförlitlighet.
    Ytterligare vill jag i detta sammanhang uttala som min uppfattning, att bestämmelsen i gällande domsagostadga om rätt för häradshövdingen att erhålla befrielse från handläggningen av s. k. småmål och småärenden å samtliga allmänna tingssammanträden och slutting måste anses gå för långt. Om den sålunda medgivna befrielsen tages i anspråk i full utsträckning, medför detta, att av notarierna uppsatta protokoll i vid häradsrätterna handlagda småprotokollsärenden aldrig komma att justeras av häradshövdingen. Men därmed föreligger uppenbarligen fara för att en felaktig av häradshövdingen aldrig kontrollerad praxis kan vinna insteg vid dessa ärendens handläggning.
    Beträffande de egentliga rättegångsmålen måste det nog medgivas, att det ur utbildningssynpunkt vore en fördel om protokollen i av häradshövdingen handlagda mål finge uppsättas av notarierna för att därefter justeras av häradshövdingen på samma sätt som hittills i allmänhet plägat ske i småprotokollsärenden. I detta sammanhang må erinras om den möjlighet, som enligt gällande domsagostadga förefinnes för hä-

 

3 — Svensk Juristtidning 1936.

34 BJÖRN ZETTERSTRAND.radshövdingen att förordna förste eller andre notarie, som fyllt 25 år och tjänstgjort i domsaga 1 1/2 år, att föra protokollen i av häradshövdingen handlagda mål. Om häradshövdingarna hittills i någon större utsträckning begagnat sig av möjligheten att meddela sådana förordnanden har jag mig icke bekant. Med hänsyn till de möjligheter ,som numera förefinnas att tämligen snabbt få protokollen neddikterade på skrivmaskin, kan det helt säkert ofta nog för häradshövdingen vara mindre tidsödande att själv sätta upp protokollen på detta sätt än att justera av notarierna uppsatta protokoll. Men i varje fall bör häradshövdingen låta sig angeläget vara att ägna uppmärksamhet åt notariernas handläggning av på dem ankommande mål. Ett särskilt tillfälle härtill erbjuder sig i fråga om de mål, som handläggas av notarierna vid första rättegångstillfället och därefter överflyttas till häradshövdingens handläggning. De anmärkningar, som häradshövdingen finner föreligga i fråga om notariernas handläggning, bör han naturligen delgiva dem för iakttagande i framtiden. Ett viktigt led i notariernas utbildning måste alltid ligga däri, att de närvara vid häradshövdingens handläggning av på honom ankommande mål och därvid föra erforderliga memorialanteckningar. De erfarenheter, som därunder göras, kunna för en uppmärksam och intresserad notarie bliva av grundläggande betydelse.
    Om vi övergå till den viktiga grupp av göromål, som bildas av jorddelningsmålen, kunna notarierna enligt nu gällande bestämmelser få handlägga sådana mål, dock med det undantaget att de icke få tjänstgöra som ordförande i ägodelningsrätt. Det är utan tvivel av vikt att notarierna redan under sin första domsagotjänstgöring få så mycken inblick i jorddelningsmålen som möjligt. Å andra sidan kan det nog sägas, att jorddelningsmålen äro av den speciella beskaffenhet och även mången gång av den vikt, att häradshövdingen kanske känner sig betänksam mot att överlämna dessa mål i någon större utsträckning i notariernas händer. En viss inblick i jorddelningsmålen kunna notarierna emellertid vinna genom de förberedande åtgärder, infordrande av yttranden, utfärdande av förelägganden m. m., som enligt domsagostadgan ingå i notariernas befogenhet. I fråga om sammanläggningsärendena kan exempelvis den anordning vidtagas, att notarierna anmodas att utfärda erforderliga bevis (äganderätts- och gravationsbevis) ochi övrigt tillse, att handlingarna äro fullständiga, samt därefter för häradshövdingen anmäla, när ärendet enligt deras uppfattning är färdigt för behandling.
    Arbetsförhållandena i de olika domsagorna bliva naturligen i viss mån växlande, beroende icke allenast på göromålens art och omfattning utan även på de något olika synpunkter, som varje häradshövding i särskilda fall kan anlägga. Det viktiga ur utbildningssynpunkt måste dock bliva, att kontakten mellan häradshövdingen och notarierna upprätthålles, att notarierna känna på sig att de kunna hänvända sig till häradshövdingen för att få råd och upplysningar, då sådant erfordras, samt att man vederbörligen tillvaratager de tillfällen till tanke-

DOMAREUTBILDNINGEN. 35utbyte, som yppa sig. Såsom självklart må ytterligare framhållas, att notariernas arbete företrädesvis bör inriktas på sådana göromål, som kräva juridisk skolning och sålunda kunna bliva av värde ur utbildningssynpunkt, samt vidare att notarierna böra få tillfälle till så allsidig sysselsättning som möjligt med sådana i domsagorna förekommande göromål.
    Om man vill göra en jämförelse mellan den tjänstgöring och de utbildningsmöjligheter, som enligt de nu snart ikraftträdande bestämmelserna stå notarierna till buds, och de förhållanden, som tidigare i detta hänseende varit rådande, så tror jag man skall finna, att skillnaden trots allt icke är allt för betydande. Det är sant, att de mera krävande målen blivit undantagna från notariernas handläggning. Om det principiellt riktiga häri kan enligt min mening tvivel icke råda. Men notarierna få ju dock vara närvarande vid dessa måls behandling och de kunna därigenom vinna ökad erfarenhet och mognad i omdömet. Om man vidare betänker det självständiga ansvar för expeditionsgöromålen i domsagan, som numera i stor utsträckning åvilar särskilt förste notarien, så torde det få medgivas, att den fostran särskilt till ordning och punktlighet, som ligger i domsagoarbetet, numera snarare bör kunna ernås i högre grad än tidigare varit fallet. Just detta kontinuerliga ansvar för göromålens behöriga gång, som sålunda åvilar notarierna oberoende av särskilda domarförordnanden, har för övrigt gjort, att domarförordnandenas betydelse ur meritsynpunkt kommit att förminskas och större vikt i stället kommit att läggas på själva tjänstgöringstidens längd. I hovrätterna kräver man sålunda numera, att den första tjänstgöringen i domsaga skall hava omfattat en tid av minst tre år. Och å andra sidan föreskrives i gällande domsagostadga, att den sammanlagda tid, under vilken förordnande som förste och andre notarie får innehavas, icke utan synnerliga skäl får utsträckas utöver tre år. Man hör stundom uttalanden sådana som »Notariernas tingssittning upphör. En gammal god sed är på väg att försvinna». Sådana uttalanden måste i betraktande av det förut anförda anses innebära en påtaglig överdrift. Det är min övertygelse att, när innebörden av de genomförda förändringarna hunnit bliva klar för det allmänna medvetandet, det då även kommer att erkännas, att den utbildning, som kan vinnas under den första domsagotjänstgöringen, fortfarande har sitt stora värde. På denna övertygelse har jag grundat mitt förut gjorda antagande, att även efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande tillgången på notarier i domsagorna, helst om rätt till arvode i något större utsträckning beredes, kommer att bliva sådan, att behovet av rättsbildad arbetskraft kan vederbörligen tillgodoses.
    Efter den första domsagotjänstgöringen vidtager för de jurister, som ämna fortsätta på domarbanan, en tjänstgöring i hovrätt, som bör fortgå åtminstone till dess vederbörande erhållit fiskalsförordnande. Det tillkommer icke mig att här närmare beröra denna hovrättstjänstgöring. Då emellertid till denna tjänstgöring blivit förlagd den första egentliga och väl också den i regel avgörande prövningen av den unge juris-

36 BJÖRN ZETTERSTRAND.tens lämplighet för domarbefattning, vill jag endast framhålla såsom ett känt faktum att kvalifikationerna för domare i överrätt och i underrätt äro och även måste vara i viss mån olika. Det kan vara möjligt, att en person kan väl uppbära en ställning som ordförande i underrätt, även om hans egenskaper som överrättsdomare icke stå på fullt samma nivå. Och förhållandet kan även vara det motsatta. Vid den prövning av domaraspiranternas kvalifikationer, som skall äga rum i hovrätterna, bör följaktligen denna synpunkt vinna beaktande.
    Efter nu omnämnda hovrättstjänstgöring vidtager i allmänhet för domaraspiranten någon tids tjänstgöring som sekreterare i domsaga. Jag bortser härvid från det arbete med de nya fastighetsböckernas uppläggande, för vilket domaraspiranterna numera i viss omfattning tagas i anspråk. I och med att notarierna i princip blivit utestängda från möjligheten att före fiskalsförordnande få hålla fullständiga ting, har det tydligen i fråga om ett stort antal domsagor blivit nödvändigt att på annat sätt bereda häradshövdingarna en mera effektiv biträdeshjälp. Det är denna hjälp som sekreterarne skola lämna. Enligt gällande domsagostadga åligger det sekreteraren bl. a. att föra dombok och övriga protokoll i mål och ärenden, som handläggas av häradshövdingen. Sekreteraren kan vidare förordnas att tjänstgöra som inskrivningsdomare ävensom att vikariera för häradshövdingen vid denne beviljad ledighet. Enligt särskild föreskrift i Kungl. kungörelsen den 18 november 1932 angående inskrivningsdomare och inskrivningsdagar bör sekreteraren i allmänhet förordnas till inskrivningsdomare i domsagan. Om sekreterarinstitutionen skall medföra avsett gagn, synes det mig vara erforderligt att tjänstgöringen som sekreterare kommer att fortgå under icke allt för kort tid. Tjänstgöringen som sekreterare bör från domaraspirantens sida betraktas icke som ett mer eller mindre nödtvunget intermezzo under överrättstjänstgöringen utan som ett i och för sig betydelsefullt led i domarutbildningen. Det synes uppenbart, att tjänstgöringen som sekreterare måste hava sitt stora värde främst för dem som syfta till att vinna befordran till häradshövdingar. Men även för blivande överrättsdomare torde en icke allt för obetydlig tids domsagotjänstgöring på detta stadium bliva av avsevärt gagn. En anmärkning måste dock härvid göras. Om det kräves, att domaraspiranten skall under icke allt för kort tid fullgöra tjänstgöring som sekreterare i domsaga, då måste det också tillses, att denna tjänstgöring ordnas på sådant sätt, att den blir av verkligt värde ur utbildningssynpunkt. Sekreteraren bör alltså icke i allt för hög grad betungas med uppgifter, som ur utbildningssynpunkt äro tämligen litet givande, exempelvis inskrivningsärendena. Nyss omnämnda föreskrift i kungörelsen om inskrivningsdomare och inskrivningsdagar kan sålunda enligt min mening knappast anses lycklig. I själva verket torde i detta fall de önskemål, som göra sig gällande med avseende på sekreterarnas utbildning, ganska nära sammanfalla med de krav, som framgå ur tjänstgöringsförhållandenas egen natur. Systemet med särskilda inskrivningsdomare kan nog i vissa fall vara lämpligt, men då måste det

DOMAREUTBILDNINGEN. 37fordras, att inskrivningsdomaren får tjänstgöra i domsagan ganska långtid, så att han hinner förvärva en verklig förtrogenhet med fastighetsförhållandena därstädes. Vill man icke bestämma sig för inrättande av inskrivningsdomartjänster av sådan typ, kan jag icke se någon möjlighet att helt befria häradshövdingen från befattning med inskrivningsväsendet. Liknande synpunkter göra sig för övrigt i viss mån gällande beträffande häradshövdingens befattning med övriga s. k. småärenden. Olägenheterna av att helt frikoppla häradshövdingen från befattningen med dessa göromål komma kanske icke att framträda såstarkt medan den nuvarande generationen av häradshövdingar är i besittning av sina ämbeten. Vi ha dock i allmänhet under en ganska långtjänstgöring vunnit erfarenhet inom hithörande områden och kunna därför, även om göromålen i fråga undantagas från vår direkta handläggning, vara våra biträden till hjälp med råd och anvisningar. Men annat blir förhållandet, om systemet får fortgå någon längre tid. Det kommer då mången gång bland personalen å domsagokanslierna icke att finnas någon med mångårig erfarenhet på inskrivningsväsendets område och icke heller någon med sådan erfarenhet beträffande övriga från häradshövdingens handläggning undantagna mål och ärenden. Dessa mål och ärenden kunna väl ofta synas enkla och obetydliga, men med hänsyn till vikten och omfattningen av de intressen, som av dem beröras, äga de dock sin stora betydelse. Förutom de egentliga rättegångsmålen behöver jag endast erinra om en sådan sak som förmynderskapsväsendet. Jag kommer sålunda till den slutsatsen, att häradshövdingen icke bör befrias från handläggningen av dessa mål och ärenden i sådan utsträckning, att han förlorar kontakten med dem, och att sekreteraren icke heller bör betungas med dessa göromål i sådan grad, att värdet av hans tjänstgöring ur utbildningssynpunkt väsentligen förminskas. Om häradshövdingen aldrig får sådana mål och ärenden under sin handläggning, är det endast helt naturligt att han mister intresset för dessa göromål. Men då ligger också den faran nära till hands, att häradshövdingen även förlorar intresset för den personal, som har till sitt huvudsakliga åliggande att syssla med göromålen i fråga. Tendensen att förbehålla häradshövdingen de mera krävande arbetsuppgifterna är otvivelaktigt riktig. Men drives denna tendens för långt, kan den lätt för häradshövdingarnas del leda till en »splendid isolation», som jag icke kan anse vara lycklig. Och jag vill tillägga, att den icke är lycklig vare sig för domsagobiträdena eller för häradshövdingarna själva. Det är hos häradshövdingen som domsagobiträdena skola finna ledning och stöd vid utförandet av sina åligganden och å andra sidan kan samarbetet med yngre krafter, villiga att med intresse tillgodogöra sig nya rön och lärdomar, skänka häradshövdingen ökad möjlighet att bibehålla sinnets spänstighet och en upplyftande känsla för den uppgift, som han finner sig hava att fylla i domarutbildningens tjänst.
    Enligt här förut uttalade åsikter böra för erhållande av en förbättrad domsagoförvaltning häradshövdingens åligganden i vissa avseenden utökas utöver de redan nu honom åvilande förpliktelserna. Om en

38 BJÖRN ZETTERSTRAND.sådan utökning av häradshövdingens göromål skulle komma till stånd, måste detta emellertid enligt min mening föranleda till, att man i tämligen stor utsträckning beviljar häradshövdingarna den biträdeshjälp, som ligger i anställandet av sekreterare i domsagan.
    Sedan tjänstgöringen som sekreterare i domsaga fullgjorts, har domaraspiranten att återgå till tjänstgöring i hovrätt, och till överrätterna kommer väl sedermera regelmässigt hans arbete att bliva förlagt, intill dess utnämning till häradshövding vinnes. Jag har fortfarande egentligen lantdomarbanan i sikte. Denna överrättstjänstgöring kommer vä lstundom att bliva avbruten på grund av förordnanden att tjänstgöra som biträdande domare i någon av de få större domsagor, där sådan tjänst är inrättad, eller som vikarie för häradshövding vid förekommande längre ledigheter. Det förutsättes, att förordnanden av nu angivna båda slag i regel skola meddelas endast åt assessorer i hovrätt. De biträdande domarnes åligganden regleras av arbetsordningar fastställda av Kungl. Maj:t för de särskilda domsagorna. Jag skall emellertid icke närmare ingå på tjänstgöringen som biträdande domare eller vikarie för häradshövding. Dels torde sådan tjänstgöring icke komma att bilda något mera regelmässigt förekommande led i befordringsgången och följaktligen icke heller komma att ur utbildningssynpunkt få den betydelse som exempelvis sekreterartjänstgöringen i domsagorna. Och dels kan det sägas, att den som tjänstgör som biträdande domare eller vikarie för häradshövding, med avseende på göromålens art och ansvaret i åliggandena intager en ställning, som icke allt för mycket avviker från en ordinarie häradshövdings ställning i dessa avseenden. Den biträdande domarens och häradshövdingvikariens möjligheter att under denna tjänstgöring tillgodose sin utbildning torde därför icke heller allt för mycket skilja sig från de möjligheter, som stå häradshövdingarna själva till buds med avseende på fortsatt utbildning för domarkallet, en utbildning, som ingen av oss har rätt att åsidosätta.
    Av det föregående framgår, att den tidigare förefintliga åtskillnaden mellan vad som kallats »hovrättsvägen» och »tingshästvägen» framtill häradshövdingbefattning numera upphört och att befordringsgången fram till sådan befattning numera kommer att gestalta sig i stort sett lika för alla domaraspiranter. Därvid har man särskilt genom sekreterartjänstgöringen velat sörja för, att domaraspiranterna på ett mera framskridet stadium skola erhålla en grundligare erfarenhet av och skolning i lantdomargöromålen. Icke minst av denna anledning är det av vikt, att sekreterartjänstgöringen icke bliver allt för kortvarig och ej heller på grund av sin allmänna anordning för litet givande ur utbildningssynpunkt.
    Med avseende på här föreliggande ämne må ännu en omständighet framhållas. Det i domsagorna förekommande arbetet utgör till stor del ett kvalitetsarbete. Detta gäller framför allt om själva den dömande verksamheten. Om detta arbete skall kunna bliva utfört på det sätt som vederbör, då måste man också hava rådrum för erforderlig eftertanke. Även ur utbildningssynpunkt har detta sin stora betydelse. Om dom-

DOMAREUTBILDNINGEN. 39sagotjänstgöringen skall medföra det gagn och de lärdomar, som man vill vinna, måste man få gå till åtminstone de mera krävande uppgifternas lösning under en känsla av lugn i arbetet utan allt för uppdriven forcering. Först då kan också det önskvärda tankeutbytet mellan häradshövdingen och hans biträden bliva en verklighet.
    Vad jag förut anfört har i viss mån inneburit en kritik av de bestämmelser, som reglera tjänstgöringen i domsagorna, och särskilt av det sätt, på vilket dessa bestämmelser genomförts i den praktiska tillämpningen. Så mycket mera angeläget är det mig därför att nu till sist uttala min fulla anslutning till själva grundprincipen om de olika domstolarnas samverkan vid domarutbildningen. Den innebär, denna princip, att var och en av de olika domstolstyperna har något att giva med avseende på domarutbildningen, och vad de olika domstolstyperna sålunda ha att giva det bör också tillvaratagas. Snarare bör principen om domstolarnas samverkan framdeles genomföras i större utsträckning än som hittills skett, särskilt så att en tids tjänstgöring vid någon av de större rådhusrätterna kommer att mera allmänt ingå som ett led i de blivande domarnes utbildning. Föreningen Sveriges Häradshövdingar har också i sitt yttrande över processkommissionens förslag till processreform framhållit önskvärdheten av att så kommer att ske. Framgent torde det väl dock komma att bliva så, att åtminstone en stor del av våra unga jurister komma att erhålla sin första och grundläggande utbildning vid lantdomstolarna. Det ligger i sakens natur, att arbetet där i allmänhet kan bedrivas under enklare och mera personliga former än som kan bliva fallet vid några andra domstolar i vårt land. Helt visst är det många av oss här närvarande, som med glädje och tacksamhet minnas den utbildning, ja jag skulle vilja säga den uppfostran, som vi ha fått mottaga av de häradshövdingar, hos vilka vi i yngre år ha tjänstgjort. Och huru än tidsförhållandena kunna komma att växla, så ligger det dock enligt mitt förmenande vikt på, att de goda traditioner, som i detta avseende sedan gammalt ha varit rådande vid våra lantdomstolar, också i framtiden upprätthållas.