Avstyckningshandlings fullständighet beträffande läge och gränser. I 19 kap. 15 § jorddelningslagen stadgas: »Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den om överlåtelsen upprättade avhandlingen läggas till grund för avstyckningsförrättningen. Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i ämne, som angår förrättningen, — — — skall därom upprättas skriftlig förening.»
Ägodelningsdomaren har att pröva frågan om fastställelse av av-
1 Föreläsningar över inteckningsförordningen, Uppsala 1934, s. 71.
styckning å landet antingen i vissa sammanläggningsärenden eller ock, såsom ordförande i ägodelningsrätt, när frågan blivit hänskjuten till denna rätts prövning. Spörsmål uppkommer ibland vid sådan prövning, vilken grad av fullständighet i avseende på ägoviddens läge och gränser en överlåtelsehandling måste besitta för att kunna användas vid en avstyckning. Under min tjänstetid som häradshövding har vederbörande överlantmätare i vissa fall hänskjutit frågan om avstycknings fastställelse till ägodelningsrätten just emedan han ansett avhandlingen vara ofullständig i det berörda avseendet. Om denna fråga innehåller jorddelningslagen intet. Idealet vore ju om arealen samt gränserna med deras längd och väderstreck vore fullt exakt angivna i upplåtelsehandlingen eller åtminstone att gränserna så noggrant beskrivits att arealen med ledning av denna beskrivning kan uträknas vid själva förrättningen. En dylik noggrannhet i beskrivningen förekommer emellertid praktiskt taget aldrig i sådana avhandlingar som verkligen upprättats före förrättningen. Det skulle förutsätta föregående mätningar, kanske t. o. m. av lantmätare, varigenom kostnaden skulle ökas. Man måste således antingen nöja sig med mindre fullständiga avhandlingar eller ock tänka sig att handlingen lämnar tomrum för ifyllande av areal och gränsmått och lantmätaren vid förrättningen biträder vid överlåtelsehandlingens fullbordande genom ifyllande av fulltändiga uppgifter om areal och gränser. Det senare fallet, vilket för övrigt torde förekomma ofta, vill jag här lämna åsido, då avhandlingen ju här ej kan sägas ligga till grund för förrättningen, och vill i stället uppehålla mig blott vid det förra. Jag uppställer alltså frågan, vilken grad av ofullständighet hos en avhandling kan tillåtas, utan att den blir oduglig som grund för en avstyckningsförrättning.
Söker man svar i judikaturen, finner man att något rättsfall på området icke föreligger efter jorddelningslagens ikraftträdande. Liknande spörsmål har emellertid tidigare varit föremål för prövning på grund av den numera upphävda bestämmelsen i 21 § i 1896 års lagom hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring att avhandling rörande jordavsöndring skall innehålla noggrann beskrivning å den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser, även som detta stadgandes föregångare.
Vill man söka ursprungliga förebilden till nämnda föreskrift, behöver man ej gå långt tillbaka i tiden. JB kap. 1 § 2, som ger regler för köpeavhandlingars form, lämnar som bekant inga andra positiva bestämmelser om deras innehåll än att däri skola angivas de villkor, som avtalats. Stadgandet i detta lagrum tar givetvis sikte huvudsakligen på överlåtelse av redan för sig bestående fastigheter eller ideella andelar. Visserligen förekommo även vid tiden för 1734 årslags tillkomst andra jordupplåtelser1 men trängseln var ej så stor, man var ej så noga med gränserna och för övrigt skedde sådana upplåtelser väl i regel under nyttjanderätt. Ännu i de äldsta avsöndrings-
1 N. WOHLIN, Den svenska jordstyckningspolitiken, Sthm 1912, s. 331 o. f.
författningarna (av år 1803, 1804, 1807, 1827 och 1864) saknas också föreskrifter i ämnet. Det är först i KF d. 6 aug. 1881 om hemmansklyvning och jordavsöndring vi påträffa sådana. I § 4 moment 2 av denna förordning stadgas: »Avhandling rörande jordavsöndring, vilken handling skall innehålla noggrann beskrivning å den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser, skall ingivas» (till Konungens Befallningshavande av den, om gjort anmälan att han önskar avsöndra område). Detta stadgande angående områdets beskrivning hade under förarbetena tillkommit efter framställning av Konungens Befallningshavande i Kopparbergs län. I det till HD remitterade lagförslag, som resulterade i 1896 års lag, återfinner man samma ordalag, varjämte upptagits en bestämmelse om att en över jorden upprättad karta skulle bifogas avhandlingen vid ansökning om fastställelse. Inom HD anmärktes emellertid dels att skyldighet att upprätta karta skulle medföra kostnader, dels ock att, om sådan skyldighet infördes, sådana föreskrifter borde meddelas, att kartan komme att äga vitsord åtminstone i fråga om gränserna lägenheten och stamhemmanet emellan. I anledning av dessa erinringar uteslöts stadgandet om karta ur 1896 års lagtext, men till ersättning infördes en viss skärpning i avseende å beskaffenheten av den beskrivning över lägenhets storlek, läge och gränser, som skulle finnas i avhandlingen. Stadgandet fick nämligen följande lydelse: »Avhandling rörande jordavsöndring för alltid, vilken handling skall innehålla så noggrann beskrivning å den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet därom ej kan uppstå, skall ingivas — — —.»
I samband med lagstiftningen om fastighetsbildning i stad undergick stadgandet i 21 § i 1896 års författning ändring genom lag d. 12 maj 1917. Samtidigt som man beträffande avstyckning från stadsäga föreskrev att förrättningsmannen, vars biträde ju vid dylik avstyckning var obligatoriskt, skulle upprätta karta som åtminstone skulle upptaga sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att det avstyckade områdets läge bleve fullt bestämt (5 kap. 11 §), lagfästes i fråga om avsöndringar för alltid skyldighet att vid ansökning om fastställelse förete karta över jordområde som avsöndras. Kartan skulle vara upprättad av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person och upptaga jämväl sådana fasta punkter och mätningsuppgifter att områdets läge vore fullt bestämt. Beträffande själva avsöndringshandlingens beskaffenhet kunde man nu i stället återgå till ordalagen i 1881 års förordning och stadga att den skulle innehålla noggrann beskrivning å den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser. Denna lydelse hade 21 § intill dess den upphävdes genom jorddelningslagen. Det genom denna även för landsbygden införda avstyckningsinstitutet motsvarar som bekant såväl ägostyckning som jordavsöndring.
Ur förarbetena till jorddelningslagen må angående hithörande fråga anföras följande. 1911 års kommittéförslag till lag om skifte av jord m. m. upptog i sin andra avdelning bestämmelser »om styckning och avsöndring». Styckning var här benämningen på det institut som av-
sågs att ersätta ägostyckning, och reglerna härom lämnades i §§ 247—271. Om avsöndring gåvos bestämmelser i §§ 272—284. Beträffande avsöndring, som ju här är i fråga, stadgades att det om överlåtelsen träffade avtalet skulle lända till efterrättelse. Båda slagen av förrättningar förutsatte biträde av lantmätare som hade att utmärka området å karta och uppgöra beskrivning. Någon föreskrift om överlåtelsehandlingens innehåll upptogs ej i förslaget.
Skifteslagstiftningskommitténs betänkande 1918 bibehöll icke styckning och avsöndring såsom skilda institut utan sammanslog dem till ett under beteckningen avstyckning. Den nu gällande texten till jorddelningslagens bestämmelser i denna del är grundad på detta lagförslag.
Anmärkas må kanske här att lagberedningens förslag till jordabalk av år 1907, vilket förslag måste hava tagit sikte även på förstagångsupplåtelser av parceller, icke innehöll någon bestämmelse om att fastighetens läge och gränser skola vara angivna i upplåtelsehandling. ALMÉN yttrar i sin promemoria för föredragning i lagrådet av detta lagförslag att »fastigheten bör i köpehandlingen angivas på sådant sätt, att det icke kan uppstå tvist om vad som varit föremål för försäljning. — — — Är köpehandlingen så otydlig att det icke kan avgöras, vilken egendom köpet avser, är avtalet naturligtvis ogiltigt»,1 men Almén går icke närmare in på frågan om förstagångsupplåtelse av parcell. Jämväl UNDÉN2 framhåller att fastigheten måste i avhandlingen vara tillräckligt individualiserad.
För fullständighetens skull må även nämnas, att jordabalkssakkunnigas förslag 1921 till lag med vissa bestämmelser i avseende å köp, byte och gåva av fast egendom blott avsåg ändrade bestämmelser om avtalets form.
Anledningen till att i jorddelningslagens 19 kap. icke upptogs föreskrift om upplåtelsehandlings fullständighet beträffande läge och gränser torde vara att söka däri att enligt jorddelningslagen avstyckning å landet förutsätter lantmätares medverkan såsom obligatorisk. Liksom enligt fastighetsbildningslagen i stad, skall enligt jorddelningslagen å landet avstyckningen vara en lantmäteriförrättning, i motsats till vad som tidigare gällt om avsöndringar. Möjligen kan en annan anledning vara att söka däri, att enligt jorddelningslagen avstyckning kan — liksom tidigare ägostyckning — ske utan att överlåtelse föregått och således utan att någon avhandling alls finnes upprättad. I själva verket torde det ej sällan förekomma att, även om överlåtelse verkligen skett, säljaren låter verkställa avstyckning utan att låtsas om köpehandlingens tillvaro och förrättningen officiellt handlägges såsom om överlåtelse ej skett. Då detta förfarande icke kan förhindras, har det kanske ansetts lönlöst att lämna föreskrifter om avhandlingens innehåll i nu ifrågavarande avseende.
Jag nämnde nyss att frågan om upplåtelsehandlingars fullständighet blivit prövad av högsta instans under 1896 års lags giltighetstid.
1 S. 13, 14.
2 Kommentar till lagfartsförordningen, Uppsala 1932, s. 40.
Detta har skett såväl i tvister om köps giltighet som i lagfartsärenden. Att här lämna en fullt uttömmande redogörelse för dessa domar är icke avsikten. Endast de mest typiska av dem skola här omnämnas.1 De tyda på en viss stränghet i uppfattningen, i det de flesta gått i den riktningen att upplåtelsehandlingen befunnits icke vara av beskaffenhet att kunna godkännas.
NJA 1912: 305. Försäljning från en viss fastighet av så mycket mark som komme att erfordras för en järnväg ansågs ogiltig.
NJA 1914: 478. Rättsfallet avsåg upplåtelse av område i stad (beläget utom stadsplanen) men har ansetts böra omnämnas här. Genom upplåtelsehandlingen såldes »tomten N:o 1 i kvarteret Bågen» under hänvisning till karta ,upprättad av angiven tekniker. Frågan gällde om lagfart kunde beviljas åområdet. HD (3 led.) yttrade: »Som åberopade köpebrevet icke innehåller beskrivning å försålda jordområdets läge och gränser samt ej heller genom hänvisning till någon behörigen fastställd eller eljest vederbörligen godkänd och i allmänt förvar befintlig karta bereder säkerhet för att tillförlitlig upplysning i berörda hänseende står att vinna, samt förty försålda fastigheten icke kan anses vara genom åberopade handlingar så angiven, att den kan med säkerhet från varje annan åtskiljas, finner HD ej skäl att göra ändring i domstolarnas beslut i vad lagfartsansökningen icke bifallits» (den hade förklarats vilande). (Tre ledamöter voro skiljaktiga och ansågo återförvisning böra ske, två av den anledningen att sökanden förklarat sig villig införliva karta med underrättens arkiv.)
NJA 1919: 477. I en köpehandling uppläts den säljarens hemman tillydande och tillfallande andel av Snuggens fäbodskog för 2 öresland, utgörande den västra ändan av stora skiftet från (viss) rågång mot vallen i enlighet med (viss) karta och gradering, jämte hälften i fäbodhusen även som de fyra närmast västra rågången befintliga svalarna med del i hästhagen, dock så att alltsammans ej utgjorde mera än 2 öresland utskog. I en uppkommen tvist huruvida giltigt köp förelåg eller icke, ansåg HD att områdets läge och storlek blivit så angivna att lagligt köp kommit till stånd.
NJA 1924: 1. Den upplåtna lägenhetens areal var omnämnd i upplåtelsehandlingen och den angavs, med hänvisning till viss av namngiven lantmätareupprättad karta, vara belägen intill en angiven sjö och i norr gränsa till en uppgiven väg. HD ansåg läge och gränser för det försålda området icke vara noggrant angivna samt att på grund härav hinder mötte för lagfart. (En ledamot fann, att enär arealen och i viss mån läget angivits samt i övrigt hänvisats till karta i offentligt förvar, hinder ej mötte för lagfart.)
NJA 1925: 620. Genom en avhandling den 14 mars 1925 uppläts från visst hemman ett område om uppgiven areal, som till läge och gränser angåvos å en vidfogad, med säljarens sigill genomdragen, av namngiven lantmätare uppgivet år upprättad karta. Å kartan funnos tecknade arealbevis samt orden: »tillhör köpebrev den 14/3 1925». HD fann läge och gränser för det försålda området icke vara angivna i avhandlingen och att denna följaktligen icke vore på föreskrivet sätt upprättad. Sökt lagfart avslogs fördenskull. (En leda-
1 Jfr även UNDÉN a. a. s. 43.
mot var skiljaktig och ansåg att genom hänvisningen till kartan, varav enligt vad i ärendet upplysts ett ex. funnes i offentligt förvar, föreskrifterna i 1896 års lag angående avsöndrings angivande måste anses behörigen iakttagna.)
RR 1926: 50. Då upplåtelseområdets läge och gränser voro angivna allenast genom hänvisning till en av lantmätare upprättad karta, som ritats å tredje sidan av det helark papper, vars första sida upptogs av avhandlingen, vägrades fastställelse å avsöndringen.
Man finner tankegången i dessa domar visa att om ej läge och gränser äro fullständigt angivna i upplåtelsehandlingen bör åtminstone fordras att handlingen är på ett säkert sätt förbunden med karta över området, så att ovisshet icke kan uppkomma i framtiden om vilket område upplåtelsen avser.
Det kan härvid måhända invändas, att man ej behöver ha blickarna riktade allt för långt framåt i tiden. Har t. ex. lagfart en gång blivit beviljad å fånget, kan, säger man kanske, någon osäkerhet om vilken fastighet fånget avser icke längre råda. Låt oss först undersöka huru härmed förhåller sig. Sant är då att, innan lagfart beviljas, området måste vara avstyckat. I regel torde väl området också före lagfarten vara infört i jordregistret och således ha erhållit egen jordregisterbeteckning. Men att uppställa som villkor för lagfart att sådan beteckning åsatts, låter sig icke göra. Områden som avstyckas för sammanläggning erhålla ju ej egen registerbeteckning, och i vissa andra fall måste frågan om införandet i jordregistret hänskjutas till kammarkollegium, vilket kan medföra sådant dröjsmål att lagfart hunnit beviljas. Men även om det är fråga om fastighet som registrerats före lagfarten, är ej varje oklarhet undanröjd. Lagfartsprotokollet eller akten måste visserligen innehålla avskrift av fångeshandlingen och väl också uppgift å områdets registerbeteckning om sådan finnes. Denna senare måste väl också upptagas i lagfartsbeviset. Annorlunda kan man ej tolka stadgandet i 11 § lagfartsförordningen. Men av själva avhandlingen framgår ej nödvändigt fastighetens registerbeteckning. Visserligen skall, utöver det fristående lagfartsbeviset, ett särskilt bevis om lagfarten tecknas å handlingen. Detta bevisär numera, efter 1933 års ändring i lösenförordningen, obligatoriskt. Men vad beviset skall innehålla är ej föreskrivet. På de flesta håll plägar man visserligen även i detta bevis angiva fastighetens registerbeteckning när sådan finnes. Där så sker, är det ovan antydda sambandet givet. Skulle man åter, såsom nog före 1933 på sina håll varit sed, nöja sig med att ge beviset en kortfattad lydelse såsom t. ex. att lagfart har beviljats »å ovanstående fång» eller dylikt kommer handlingen icke ens i lagfaret skick att utvisa vilken registerfastighet den avser.
Man måste således säga sig att icke ens efter lagfartens beviljande all ovisshet är utesluten om vilken fastighet en oklar avhandling avser.
Än mindre är så fallet under den ofta rätt långa tiden, innan lagfart sökes, eller vid själva lagfartsansökningen.
Hur skall man då råda bot på denna olägenhet? Enligt minmening sker det bäst genom tillämpning och vidare utbyggnad av
en föreskrift i jorddelningslagen 19 kap. som jag i det föregående ej berört. Denna föreskrift återfinnes i 9 § av kapitlet. Här stadgas »Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den därom upprättade avhandlingen införas i förrättningsprotokollet eller i styrkt avskrift biläggas detta.» Om till detta stadgande — som f. ö. har sitt ursprung i ett lantmäteristyrelsens cirkulär d. 4 dec. 19031— lades bestämmelse av innehåll att avhandlingen alltid skulle i huvudskrift företes vid förrättningen, att densamma skulle av förrättningsmannen förses med officiell anteckning2 om dagen då förrättningen avslutades, förrättningsaktens nummer (för den händelse flere avstyckningar ägt rum samma dag från samma fastighet) och den areal området vid avstyckningen fått samt — till yttermera visso — att förrättningsmannen vore skyldig att i protokollet angiva att handlingen av honom försetts med sådan anteckning, skulle det mekaniska sambandet mellan avhandlingen och det avstyckade områdets registerbeteckning alltid kunna återställas. I och med detsamma skulle alla krav på handlingens fullständighet i avseende å områdets gränser och läge kunna uppgivas. En handling, som allenast innehölle t. ex. upplåtelse av ett område vars läge och gränser komme att bestämmas vid blivande lantmäteriförrättning, skulle sålunda kunna godkännas. Avhandlingar med sådan eller liknande lydelse äro ej alltför sällsynta. Det är just den omständigheten att fråga om lagligheten att verkställa avstyckning på grund av en så lydande avhandling några gånger hänskjutits till ägodelningsrättens i Uppsala läns norra domsaga prövning som föranlett ovanstående undersökning. Uppenbart är emellertid att, där avhandlingen är så beskaffad som nu sagts, det bevis om att lagfart beviljats, som i sinom tid tecknas därå, lämpligen om möjligt bör innehålla fastighetens jordregisterbeteckning.
I förestående uppsats har jag icke gått in på frågan om sådana ändringar i en fullständig överlåtelsehandlings bestämmelser om läge och gränser, som handlingen, enligt vad erfarenheten visar, kan bli utsatt för vid eller efter avstyckningsförrättningen, ej heller på spörsmålet om handlingens fullständighet i avseende å annat än läge och gränser. Dessa spörsmål erfordra sin särskilda behandling.
Nils Edling.