Engelskt lagförslag om äktenskapsskillnad m. m. Englands skilsmässolagstiftning är känd för sin efterblivenhet.1 Den står i huvudsak kvar på medeltida kyrklig grund. Kanonisk rätt gäller alltjämt men dess tillämpning har genom lag av 1857 överflyttats på de civila domstolarna. Hor är den enda skilsmässogrunden — genom en lag år 1923 lika för man och hustru. Tidigare måste hustrun överbevisa mannen om komplicerat hor — våldtäkt, tvegifte o. dyl. — för att vinna skilsmässa.2 Som ett komplement existerar visserligen förutom nullitetsgrunder även olika former av rättsligen beviljad och fastställd skillnad a mensa et thoro — separation, d. v. s. faktisk skilsmässa men utan rätt till omgifte.
    Detta rigorösa och föga tidsenliga system har lett till en rad såväl legala som sociala missförhållanden, bl. a. i form av under osmakliga former arrangerade skilsmässor, illegala förbindelser m. m. De som läst A. P. HERBERTS nyligen utgivna och till svenska översatta bok —»Det oheliga äkta ståndet»3 — ha fått en god inblick i de otroliga komplikationer, som kunna möta ett engelskt skilsmässosökande par.
    Försök att åvägabringa rättelse ha ingalunda saknats. Nämnda lag av 1857, varigenom kyrkans domsrätt i skilsmässomål avskaffades, berörde ej så mycket den materiella rätten som fastmera proceduren. The High Court of Justice (Probate, Divorce and Admiralty Division) i London gjordes till exklusiv domstol. Sedan dess ha en del jämkningar gjorts för att avhjälpa särskilt i ögonfallande missförhållanden. Sålunda avskaffades år 1884 möjligheten att döma en försumlig kontrahent att återupptaga det äktenskapliga samlivet. Genom lagar av åren 1895 och 1902 erhöll polisdomstol viss befogenhet att meddela separation i syfte att bereda de mindre bemedlade klasserna en för dem ekonomiskt framkomlig utväg ur ett för såväl samhället som individen misslyckat äktenskap. Slutligen fastslogs år 1923 hustrus ovannämnda jämlikhet med man beträffande skilsmässogrund.
    Sagda åtgärder ha dock alla närmast karaktären av palliativ. Ett allvarligt försök till en genomgripande ändring av lagens grunder gjordes genom en omfattande utredning av en kunglig kommission åren 1909—1912. De viktigaste av dess rekommendationer, särskilt de som avsågo skilsmässoanledningarna, ha i huvudsak legat till grund för de lagförslag i ämnet, som sedan dess framlagts under årens lopp — första

 

1 Särskilda skilsmässolagar gälla för Skottland och Norra Irland.

2 Före 1857, då skilsmässomål handlades av de andliga domstolarna, beviljades aldrig skilsmässa a vinculo med mindre parlamentet i varje särskilt fall antogen lag, vari rätt att åter ingå äktenskap fastslogs.

3Se SvJT 1935 s. 279.

 

20 — Svensk Juristtidning 1936.

306 NILS K. STÅHLE.gången 1913 och senast 1934. Alla ha rönt samma öde i parlamentet; nedvoterade — alltid i underhuset fastän överhuset vid två tillfällen givit sitt bifall.
    Här nämnde Mr. Herbert, som utom att vara jurist, novellist och redaktör i skämttidningen »Punch» nu även valts till universitetets i Oxford representant i underhuset, har fullföljt sitt med »Det oheliga äkta ståndet» inledda anfall mot den otidsenliga skilsmässolagstiftningen genom att för parlamentet framlägga ett lagförslag i frågan — the Marriage Bill (i det följande kallad billen). Billen bygger i likhet med sina föregångare i princip på den kungliga kommissionens betänkande men innehåller en del betydelsefulla skiljaktigheter.
    Grunderna för äktenskapets upplösning äro identiskt lika med kommissionens förslag d. v. s. 1)  hor, 2) övergivande under minst 3 år, 3) grov misshandel, 4) obotlig sinnessjukdom, konstaterad minst 5 år före ansökan om skilsmässa, 5) obotlig vanedryckenskap, vilken föranlett minst 3 års separation mellan makarna, 6) till frihetsstraff förvandlat dödsstraff.
    En del av dessa grunder äro emellertid icke absoluta. Därest de nämligen äro förbundna med visst handlingssätt från kärandens sida— såsom medgivande vid hor — skall domstolen vägra skillnad; i andra fall — exempelvis vid hor begånget jämväl av käranden — må den besluta i sådan riktning. Ehuru listan på de föreslagna skilsmässogrunderna ur svensk uppfattning knappast verkar fullständig, torde den dock representera det maximum om vars förverkligande man f. n. kan våga hysa någon förhoppning.
    Därest enligt gällande rätt skilsmässoorsak konstateras, meddelar domstolen först ett villkorligt skillnadsutslag — s. k. decree nisi —och först en viss tid, i regel 6 månader, därefter en slutlig dom under förutsättning att intet under mellantiden upptäckes beträffande kärandens handlingssätt, som gör att hans talan icke kan bifallas. Billen föreslår avskaffande av decree nisi och därmed också den impopulära »prövotiden».
    Till skillnad från kommissionsbetänkandet och alla tidigare lagförslag förutsätter billen, att 5 år måste ha förflutit sedan vigseln, innan talan om skilsmässa må väckas. Under denna period kvarstå nullitetsförklaring och separation som enda rättsliga medel till samlivets hävande. Mr. Herbert avvisar tanken på att denna ovanliga bestämmelse tillkommit såsom ett medgivande åt kyrkan, även om den kan tänkas mildra kritiken från detta håll mot lagförslaget. Stadgandet angives ha tillkommit för att förebygga förhastade steg, under äktenskapets första för samlivet ofta såsom svårast ansedda år.
    Vissa utvidgningar av rätten att erhålla återgång av äktenskap samt lättnader beträffande möjligheten att ingå nytt giftermål på grund av ena partens presumerade död föreslås tillika. Förslagen härom innebära intet nytt utan bygga på kommissionsbetänkandet.
    Separationsinstitutet bibehålles med det tillägget, att antalet grunder för separation i High Court (judicial separation) utökas med de

ENGELSKT LAGFÖRSLAG OM ÄKTENSKAPSSKILLNAD M. M. 307nya skilsmässoanledningar, som ej redan enligt gällande lag få åberopas vid separationstalan. De nu existerande grunderna för separation i High Court äro: hor, grov misshandel och övergivande utan skäl under minst 2 år. Såsom redan angivits må dessutom polisdomstolarna — de s. k. courts of summary jurisdiction — i vissa fall döma till separation med samma rättsliga verkan som judicial seperation — jämte bl. a. ett till högst två pund sterling i veckan begränsat underhåll. Denna begränsade kompetens i separationsmål erhöllo nämnda domstolar genom lagarna av 1895 och 1902. Enligt den förra — Summary Jurisdiction (Married Women) Act — kan hustru erhålla separation från mannen på i huvudsak följande grunder: olika grader av misshandel, övergivande och avsiktlig underlåtenhet att bidraga till familjens uppehälle. Lagen av 1902 — Licensing Act — medger både man och hustru rätt att hos polisdomstol ansöka om separation på grund av, att den andra parten är hemfallen åt vanedryckenskap. Tillnämnda separationsgrunder i polisdomstol lägges enligt billen även hor att åberopas med lika rätt av man och hustru. Tillägget har givetvis sin grund i önskan att utrusta polisdomstolarna — den fattiges forum — med praktiskt taget samma kompetens i separationsmål som High Court, där kostnaderna för en rättegång i allra bästa fall icke kunna beräknas understiga 40—45 pund sterling. Anledningen till att separationsinstitutet bibehållits trots de ökade möjligheter till äktenskapsskillnad, som billen föreslår, torde i mycket vara en önskan hos lagstiftaren att bevara ett korrektiv, som erbjuder en möjlighet till det äktenskapliga livets återupptagande.
    Domstol i äktenskapsskillnadsmål är såsom nämnts sedan 1857 en särskild avdelning av High Court of Justice i London med sedermera erhållen rätt för 32 av dess assiser ute i landet att jämväl handlägga dylika mål. Vilka förtjänster, som proceduren i de engelska överinstanserna än må äga — billig är den ej. Trots vissa lättnader i form av rättshjälp o. dyl. i skilsmässomål för den fattigare befolkningen har det faktiska resultatet dock blivit en lag för den rike och en annan för den fattige. Denna förut påpekade faktiska olikhet inför lagen var den egentliga anledningen till antagandet av lagarna av 1895 och 1902, varigenom polisdomstolarna erhöllo ovannämnda kompetens. Trots de obestridliga fördelar, som denna polisdomstolarnas jurisdiktionsrätt erbjudit dem, som av ekonomiska skäl icke tidigare kunnat vända sig till High Court för erhållande av skillnad till säng och säte, har dock systemet fört med sig en ökning av separationernas och de därpå ofta följande illegitima förbindelsernas antal vilket måste betecknas som betänkligt både för individen och samhället.
    I syfte att förbättra de mindre bemedlades möjligheter att erhålla skilsmässa föreslår billen ett utsträckande av vissa särskilt utsedda polisdomstolars kompetens i äktenskapsmål. De skulle sålunda utan att erhålla dömande befogenhet kunna upptaga ansökan om skilsmässa samt anskaffa och pröva bevismaterial i syfte att »införa medling i mål rörande skilsmässa och återgång ävensom för att nedbringa kostna-

308 ENGELSKT LAGFÖRSLAG OM ÄKTENSKAPSSKILLNAD M. M.derna för dem som ej kunna betala erforderlig juridisk handledning». Resultatet av polisdomstolens bevisupptagning och prövning skall tilllika med dess förslag underställas High Court, som alltjämt är bibehållen såsom den exklusivt dömande instansen. High Court skall därvid kunna antingen godkänna polisdomstolens förslag, återförvisa målet dit eller själv upptaga detsamma till förnyad prövning. Det förstnämnda förfaringssättet antages bliva det normala. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i både kommissionsbetänkandet och tidigare lagförslag. Genom införandet av medlingsinstitutet endast i mål, som börja i polisdomstol, har den ofta påpekade skillnaden i behandling av fattig och rik åter accentuerats. Anledningen säger Mr. Herbert själv vara att för en fattig »an ounce of conciliation is worth a ton of divorce». Medlingen, som förutsättes föregå varje rättslig prövning av käromålet i polisdomstol, är avsedd att omfatta råd i sociala, legala, religiösa och medicinska frågor för att om möjligt onödiggöra utlima ratio — äktenskapets upplösande.
    Kritik har riktats mot denna polisdomstols utsträckta kompetens på grund av att den anses försvåra en slutligen önskvärd rationell lösning av hela forumfrågan i skilsmässomål, exempelvis genom upprättandet av särskilda lokala domstolar med kompetens i samtliga familjerättsliga frågor, s. k. family courts.
    Genom en annan nyhet i billen fritas präst från laglig skyldighet att viga en skild person, vars förutvarande make ännu är i livet, ävensom att till sådant ändamål utlåna sin kyrkolokal. Stadgandet har uppenbarligen tillkommit såsom ett medgivande åt de religiösa intressena.
    Man kan utgå ifrån, att mäktiga krafter — främst kyrkligt betonade— komma att mobiliseras för att bereda Mr. Herberts bill samma öde som alla dess föregångare. Visserligen växer ständigt deras skara ,som yrka på en modernisering av den engelska äktenskapslagstiftningen, men det återstår att se, huruvida ärkebiskopen av Canterbury bedömt situationen rätt, då han för inte länge sedan sade: »Tiden har kommit, då det icke längre är möjligt för parlamentet att motstå allmänhetens tilltagande krav på en utökning av antalet lagliga skilsmässogrunder». Det är emellertid betecknande att en engelsk regering ännu aldrig ansett tiden mogen för ett eget initiativ i denna omstridda fråga.

Nils K. Ståhle.