Den nya landsfogdeorganisationen. Då frågan om en åklagarreform för snart fyra år sedan togs upp inom justitiedepartementet, inriktades utredningsarbetet till en början på vad som för ögonblicket ansågs mest trängande, nämligen införandet av ledning och kontroll inom åklagarväsendet samt organiserandet av en stomme kvalificerade överåklagare. Utredningsarbetet resulterade på hösten 1934 i ett förslag till omorganisation av landsfogdebefattningarna. Sedan förslaget— på socialministerns föredragning — förelagts riksdagen och i allt väsentligt vunnit dess bifall, kommer den 1 juli innevarande år i enlighet med riksdagens beslut den första etappen i förevarande reformarbete att genomföras genom en omorganisation av omförmälda befattningar.
    Omorganisationen innebär att de nuvarande landsfogdebefattningarna försvinna och ersättas med nya, av en väsentligt annan typ. I varje län skall finnas en landsfogde, vilken skall vara överåklagare i länet samt länspolischef. Verksamheten skall omfatta icke endast landsbygden och därinom belägna fögderistäder utan även samtliga magistratsstäder. Därigenom har åvägabringats likställighet i åklagar- och polishänseende mellan stad och land. Från området för landsfogdens polisverksamhet — varmed i detta sammanhang dock icke förstås befattningen med brottmålsutredningar — hava av lämplighetsskäl undantagits vissa större städer med polismästare. I fråga om åklagarverksamheten skola dylika undantag icke kunna förekomma.
    I administrativt hänseende skall landsfogdens ställning såsom befattningshavare inom fögderiförvaltningen upphöra. I egenskap av överåklagare skall han framdeles lyda under justitiekanslern, såsom länspolischef under vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsens ställning såsom högsta åklagarmyndighet i länet upphör. Under landsfogdens omedelbara chefskap stå samtliga lands- och stadsfiskaler samt köpingsåklagare (distriktsåklagare).
    Som överåklagare skall landsfogden i viss utsträckning själv utföra åtal. Gränsen mellan landsfogdens och distriktsåklagarnas åtalsverksamhet har i den nya landsfogdeinstruktionen — under hänvisning till särskilda lagrum i strafflagen — dragits så, att till landsfogden i princip lagts dels de grövre brott som utan hänsyn till försvårande omständigheter förskylla straffarbete i fyra år eller strängare straff, dels vissa medelsvåra brott vilkas beivrande som regel fordrar särskilda kvalifikationer hos åklagaren — t. ex. ämbetsbrott — eller som tillhöra samma brottstyp som de ovan angivna grövre brotten. Såsom exempel på brott av det senare slaget må nämnas barnamord av olika svårhetsgrad, fosterfördrivning och sedlighetsbrott. Brott mot 20 kap. straff-

lagen skola, även om de förskylla straffarbete i fyra år, åtalas av distriktsåklagare. Om ett brott, vars åtalande enligt den allmänna regeln ankommer på distriktsåklagaren, skulle tarva en mera omfattande utredning eller om distriktsåklagaren av någon anledning icke finnes böra föra talan i målet, må landsfogden utföra åtalet. Landsfogden äger därjämte rätt att under enahanda förhållanden, i vilken instans som helst, övertaga ett utav distriktsåklagare anhängiggjort åtal.
    Den i det föregående omnämnda, till strafflagen knutna uppdelningen av åtalsbefogenheten mellan landsfogden och distriktsåklagarna har icke gjorts absolut. Möjlighet finnes sålunda för landsfogden att, då i visst mål åklagaruppgiften uppenbarligen är att anse såsom mindre krävande, förordna vederbörande distriktsåklagare att utföra åtalet. Sådant förordnande kan jämväl i andra fall av landsfogden efter justitiekanslerns bestämmande meddelas viss distriktsåklagare beträffande bestämt mål eller tillsvidare i fråga om vissa slag av mål. Sistnämnda anordning torde bliva vanlig i orter med rättsbildade och eljest särskilt kvalificerade distriktsåklagare.
    En betydelsefull fråga i detta sammanhang är den, vilken innebörd landsfogdens chefskap skall hava med avseende å distriktsåklagarnas åtalsskyldighet. Svaret torde kunna formuleras så, att landsfogden skall äga anbefalla en underordnad åklagare att anhängiggöra eller att fullfölja ett åtal, dock att där så sker åtalet går på landsfogdens ansvar. Vidare skall en distriktsåklagare kunna av landsfogden åläggas att i det särskilda fallet undersöka, huruvida visst brott blivit begånget inom distriktet. Subordinationsregeln innebär icke att landsfogden skall kunna förbjuda en distriktsåklagare att fullfölja ett mål från underrätt till hovrätt. Ur kontrollsynpunkt har emellertid föreskrivits att, då distriktsåklagare vill fullfölja talan mot underrätts utslag, han skall underrätta landsfogden härom senast å tredje dagen före besvärstidens utgång. Landsfogden blir därigenom i tillfälle i förekommande fallatt lämna distriktsåklagaren nödiga anvisningar för åtalets utförande eller att själv övertaga målet.
    I fråga om förundersökningen rörande brott för vilket det tillkommer landsfogden att föra talan gäller, att landsfogden skall följa förundersökningen samt därvid lämna de anvisningar och vidtaga de åtgärder som för åtalets utförande må vara erforderliga. Omfattningen av denna verksamhet är naturligen beroende på brottets beskaffenhet och på vilken polispersonal landsfogden förfogar över för utredningen. I förundersökningen rörande ett mera omfattande affärs- eller konkursbedrägeri måste landsfogden i regel själv taga ledningen från början. I åtskilliga andra fall bör landsfogden kunna överlåta t. ex. vissa delar av spaningen åt skolad kriminalpolis eller åt en rutinerad distriktsåklagare.
    Landsfogdens verksamhet såsom överåklagare skall övervakas av justitiekanslern. Denna övervakning skall utövas — förutom vid sedvanliga inspektioner — med ledning av halvårsvis till justitiekanslern insända utdrag av det överåklagardiarium som det åligger landsfogden

att föra. Ifrågavarande diarium, till vilket formulär fastställts av K. M:t, är avsett att giva upplysning i de hänseenden som äro av särskilt intresse för bedömandet av sättet för åtalsrättens utövande. Distriktsåklagarnas verksamhet skall i sin tur kontinuerligt kontrolleras av landsfogden, bl. a. genom årligen återkommande inspektioner i de olika distrikten.
    I egenskap av länspolischef skall landsfogden närmast under länsstyrelsen — som alltså förblir högsta polismyndighet i länet — utgöra den ledande och organiserande kraften i polishänseende. Ansvaret för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet inom området för landsfogdens polisverksamhet åvilar i första hand landsfogden, och bland de speciella uppgifter som härvid tillkomma honom må nämnas förandet av befäl över större polisstyrkor som sammandragits förordningens upprätthållande.
    Vid utformandet av den nya organisationen har särskild uppmärksamhet ägnats kompetensvillkoren. För behörighet att erhålla landsfogdetjänst skall fordras — förutom juris kandidatexamen — tre års tjänstgöring såsom rättsbildat biträde i domsaga eller rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter, teoretisk och praktisk polisutbildning enligt av K. M:t meddelade bestämmelser ävensom erfarenhet i åklagar och polisgöromål genom tjänstgöring i olika grenar av sådan verksamhet. Den första utbildningskursen i högre ordnings- och kriminalpolistjänst för förvärvande av kompetens till landsfogdebefattning har avhållits i Stockholm under tiden januari—maj innevarande år.
    I lönehänseende har landsfogden beretts en relativt förmånlig ställning genom placering i 29:e lönegraden i allmänna avlöningsreglementets löneplan. Samtidigt har emellertid stadgats mycket rigorösa förbud mot vissa slag av privat verksamhet. Landsfogden skall sålunda icke äga bedriva advokatverksamhet eller inkasseringsrörelse. Vidare får han icke åtaga sig uppdrag att själv eller genom annan förrätta auktioner, att vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs elleratt vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde annorledes än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande av landsfogden åvilande tjänsteplikter. Åtager sig landsfogden dylikt uppdrag, får han icke betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma.
    Den beräknade arbetsbördan i vissa större län har nödvändiggjort anställandet av rättsbildade biträden — benämnda landsfogdeassistenter — hos landsfogdarna i dessa län. Inrättandet av assistentbefattningar har dessutom ansetts motiverat av hänsyn till landsfogdekårens framtida rekrytering. Assistentbefattningarna böra emellertid vara genomgångstjänster även för erhållande av distriktsåklagarbefattningarna i större åklagardistrikt. Den normala befordringsgången bör vara landsfogdeassistent — ordinarie distriktsåklagare — landsfogde.

    Lämpligheten av en kombination av åklagare- och polisuppgifter hos en och samma befattningshavare kan naturligen diskuteras. Goda skäl

kunna otvivelaktigt anföras för en organisation, där åtminstone de högre åklagarna icke hava några funktioner inom polisväsendet. Men å andra sidan föreligger det ett så nära samband mellan förundersökningen rörande ett brott och åtalets utförande att åklagaren i regel måste vara verksam redan på undersökningsstadiet för att kunna på ett tillfredsställande sätt utföra sin talan vid domstolen. Mera tveksam kan man vara i fråga om ordningspolisverksamheten, eftersom arbetsuppgifterna på detta område ligga mera på sidan om åklagarverksamheten. Av såväl ekonomiska som organisatoriska skäl har det emellertid varit uteslutet att för närvarande skapa särskilda högre befattningar både inom åklagarväsendet och inom ordningspolisväsendet. Frågan härom får tagas under förnyat övervägande i samband med processreformens genomförande.
    Vidare synas befogade erinringar kunna göras mot att den nya landsfogdeorganisationen i likhet med den tidigare skall sortera under socialdepartementet och icke under justitiedepartementet. Landsfogdarna äro visserligen länspolischefer, men den övervägande delen av deras arbetsbörda faller på åklagarväsendets område. Den genomförda reformen är framför allt en åklagarreform; den har genomförts under intimt samarbete med processreformens målsmän. Det lär därför endast vara en tidsfråga, att denna justitiekanslern underställda överåklagarkår överföres till justitiedepartementet, varunder städernas åklagareredan sortera.
    Nästa etapp i reformarbetet bör naturligen omfatta omorganisationen av distriktsåklagarbefattningarna. När denna betydelsefulla etapp kan komma att genomföras är mycket svårt att förutspå. Utredningen angående en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalstjänsterna, vilken verkställts inom justitiedepartementet, har resulterat i ett förslag i ämnet, vilket varit utremitterat till de därav berörda myndigheterna och personalorganisationerna. Beklagligt nog har därefter med ytterligare åtgärder i saken tills vidare måst anstå med anledningav den för någon tid sedan inom finansdepartementet äntligen igångsatta utredningen om en allmän uppbördsreform. Att hoppas är emellertid, att sistnämnda utredning skall utmynna i ett förslag, som icke räknar med den nuvarande, för rättsväsendet föga tillfredsställande ordningen, enligt vilken åklagarkåren å landsbygden tages i anspråk för skatteindrivning och liknande rättsskipningen ovidkommande göromål.

Ernst Leche.