Blodprovet såsom bevismedel om rattfylleri. I SvJT för innevarande år s. 107 har professor G.LILJESTRAND berört den kritik, som från statistiskt håll riktats mot bevisningen genom blodprov och blodprovsstatistik vid mål om rattfylleri. Följande ytterligare synpunkter på frågan äro måhända av intresse.
Till en början må redogöras för vissa detaljfrågor, där kritiken över den statistiska delen av bevismetoden sätter in. Denna bevismetod bygger som bekant på det statistiska sammanhanget mellan observerad alkoholkoncentration och alkoholpåverkan. Detta sammanhang har, såsom framgår av professor Liljestrands artikel, så gott som uteslutande uppmätts på grundval av observationer, som gjorts i samband med antingen trafikolyckor eller akuta olycksfall, som behandlats vid Maria sjukhus. För båda kategorierna olyckor gäller, att man måste hålla för sannolikt, att just de personer, som hava lättare för att bliva påverkade av alkoholen, manifestera detta genom att på ett eller annat sätt framskapa olycksfallet eller förutsättningar för detsamma. I detta material måste därför personer, som äro lättpåverkade av alkohol, vara relativt talrikt företrädda, medan personer, som äro i mer eller mindre grad svårpåverkade, måste vara mindre talrikt representerade. Det statistiska materialet är därför icke representativt, då det gäller att ur allmän fysiologisk synpunkt bedöma sammanhanget mellan den observerade alkoholkoncentrationen i blodet och alkoholpåverkan vid förandet av bil. Materialet är, vad en statistiker säger, selektivt. Mot denna anmärkning har genmälts, att materialet är representativt för den personkategori, som göres till föremål för rättslig behandling. Denna motkritik har emellertid föga värde, då det här är fråga om ett i hög grad inhomogent personmaterial. Som bekant göres numera, sedan den nya lagstiftningen kommit till stånd, rättssak även av fall, där olycka icke ägt rum. Sålunda har hänt till och med ganska nyligen, att en person, som endast satt sig upp vid ratten på en bil utan att sätta bilen i rörelse, åtalats för rattfylleri, kanske endast av den anledningen att han kommit direkt ut från en restaurang eller dylikt. Dessa fall har man nu bedömt med utgångspunkt bl. a. från det material, som man erhållit vid olyckstillfällena. Detta är givetvis icke riktigt. Till belysande härav må följande exempel andragas.
Antag, att personer, som väga över 75 kg., betecknas såsom överviktiga och antag, att en läkare mäter sina patienters längd och gör upp statistik över huru många överviktiga han får för varje längdklass,t. ex. för längdklassen 1.00—1.20 meters kroppslängd 3 % överviktiga, klassen 1.21—1.40 meters kroppslängd 10 % överviktiga o. s. v. Han erhåller då ett statistiskt material för bedömande av sammanhanget mellan kroppslängd och övervikt. Om hans patienter utgöra ett fullkomligt tendensfritt urval av samtliga personer, får man ett uttryck för det allmänna fysiologiska sammanhanget mellan kroppslängd och vikt. Men om läkaren som specialist behandlar sjuklig fettbildning, så får han ett selektivt urval, som självfallet icke ger detta allmänna fysiologiska sammanhang. Har läkaren vid sidan om sina fettpatienter en
eller annan patient, som kommit till honom av annan anledning, t. ex. för nervvärk, så kan icke nervvärkspatientens viktförhållanden bedömas med ledning av material från fettpatienternas skara. Så förfar man emellertid vid blodprovmetoden. Man har nu endast att i detta exempel byta ut fettpatienterna mot »de förolyckade» och nervvärkspatienterna mot »de icke förolyckade men ändock åtalade», så framträder parallellen. Genom detta exempel torde vara, så gott det går, ådagalagt, hur lätt man kan komma till felaktiga slutsatser vid användande av selektivt statistiskt material.
Professor Liljestrand framhåller i sin uppsats, att de kliniska proven icke hava samma värde som blodprovet, enär undersökningsobjektet vid läkarundersökningen kan »rycka upp sig och tillfälligt förefalla oberörd». Man har emellertid kanske lika ofta det fallet framför sig, att vederbörande vid de kliniska proven blir influerad av examensnervositet, irritation på grund av anhållandet och proven samt psykisk deprimering på grund av utstånden spänning etc. Huru frekventa dessa inflytanden kunna vara jämfört med de av professor Liljestrand åberopade är svårt att säga. Så mycket kan dock fastslås, att det statistiska materialet är högeligen oklart på denna punkt.
Den för en statistiker stora frågan, då det gäller att bedöma bevismetodens värde, ligger emellertid på ett annat område. Enligt lagen skall den ådömas straff, som är »så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar». Fråga är nu, om det antagande, som lagtexten rör sig med, skall baseras på förhållanden hos individen eller på förhållanden hos ett kollektiv av personer, som individen i fråga har mer eller mindre starka anknytningar till. Detta senare kollektivet utgöres av de personer, som varit föremål för de av professorerna Widmark, Liljestrand och Wolffm. fl. gjorda blodprovsundersökningarna. Vi statistiker hålla som en gyllene regel, utan vilken man ideligen kommer till logiska motsägelser och ovetenskapliga slutsatser, att ett kollektiv väl kan i vissa fall bedömas med utgångspunkt från en i kollektivet ingående individ men att man som regel1 icke kan bedöma eller göra några antaganden om individen efter kollektivet. För att illustrera detta må hänvisas till det nyss angivna exemplet rörande sammanhanget mellan kroppslängd och kroppsvikt. Om t. ex. en statistisk undersökning visar, att vid en kroppslängd av 1.90 meter 90 % av befolkningen är överviktig, så kan ändå icke härpå grundas något antagande beträffande kroppsvikten hos en bestämd individ, som är 1.90 meter lång. Han kan vara överviktig, men han kan också väga under 75 kg., alltså icke vara överviktig. Denna sak är för varje statistiker självfallen och ställes därför icke under diskussion.
Överföres nu detta resonemang till frågan om blodprovet, måste man konstatera, att man icke kan utifrån en observerad alkoholkoncentration göra några antaganden om huruvida en bestämd individ varit påverkad eller icke av alkohol. Man kan uttrycka den här berörda
satsen på följande sätt: sannolikhetstal eller frekvenstal kunna icke materialiseras med avseende på en enda bestämd individ. Detta gäller i trots av att en del lekmän och mindre välutbildade och mera oerfarna statistiker understundom hålla motsatsen för trolig.
Den statistiska kritiken mot blodprovbevisningen har vidare satt sin på det statistiska underlaget och de statistiska metoderna för uträknande av den förtärda kvantiteten alkohol. Denna beräkning sker som bekant med användande av en del standardkvantiteter, från vilka varje individ som regel uppvisar betydande avvikelser. På grund av dessa avvikelser kommer man fram till en spridning eller dispersion för de uträknade resultaten, om man räknar dessa resultat från de sanna värdena. Spridningsområdet angives i professor Liljestrands uppsats och i läkarutlåtandena till 4 gånger den på ett visst, mycket litet material uträknade dispersionen. Vidare angives, att det uträknade värdet faller inomde sålunda bestämda gränserna med en säkerhet av 20 mot 1. Nu är emellertid att märka, att förutsättningarna för denna oddsangivning helt saknas. Angivna odds äro riktiga endast under förutsättning att de uträknade värdena fördela sig efter den s. k. normala fördelningen och endast under förutsättning att man därjämte använder sig av totalmassans dispersion. Med totalmassan avses hela kollektivet av personer, som kunna bliva föremål för undersökning, alltså flera hundra tusen personer. Nu har man icke bevisat, att normal fördelning föreligger. Vidare använder man sig icke av ett dispersionsvärde, som är totalkollektivets. Ej heller använder man sig av ett dispersionsvärde, som erhållits vid en lottvis uttagen sampling, varigenom man kunnat förskaffa sig ett någorlunda användbart (ehuru ej invändningsfritt) substitut för totalkollektivets dispersionsvärde, vilket ju är svårt att komma åt. Då nu dessa förutsättningar ej alls äro för handen, äro åberopade odds icke vetenskapligt grundade och ej ens för praktiskt arbete försvarbara. Det material, som man stöder beräkningarna av alkoholkonsumtionen och här påtalad dispersion på, omfattar mindre än 50 individer (c:a hälften män och hälften kvinnor), till huvudsaklig del unga personer, vilka därtill vid det grundläggande provet underkastats en dietordning, som så starkt avviker från den alldagliga, att inte ens i detta avseende representativitet föreligger.
Dessa rand anmärkningar i fråga om de statistiska svagheterna hos blodprovmetoden få för tillfället vara nog. Att blodprovmetoden sålunda ur statistisk synpunkt lämnar mycket övrigt att önska torde vara tydligt. Att säga, att densamma är värdefullare än den kliniska undersökningen, torde vara ganska vågat. Blodprovmetoden är nämligen ännu icke så statistiskt utexperimenterad, att man kan invändningsfritt avgöra storleksordningen hos dess felaktigheter. Om blodprovmetoden underkastas en av statistisk sakkunskap ledd fortsatt bearbetning genom experiment och dylikt, är det troligt, att man skulle kunna förminska dess fel högst väsentligt och dessutom så småningom skaffa sig en någorlunda objektiv grund för beräkningen av dessa fels storlek. För närvarande sätter man en klinisk undersökning i rang efter blodprovmetoden mest därför, att blodprovmetodens felaktigheter icke
komma så starkt till synes bakom den för lekmän svårgenomträngliga skogen av statistiska data och formler. Såvitt för närvarande kan bedömas med nu tillgängligt statistiskt material, kan den Liljestrand-Widmarkska metoden på ett utmärkt sätt användas för bestämning av alkoholhalten i blodet. Däremot kan dess statistiska utbyggnad icke för närvarande lämna tillförlitliga uppgifter om den förtärda alkoholkvantiteten och graden av den enskilde individens påverkan genom förtärd alkohol.
Slutligen må framhållas, att vi statistiker ingalunda äro ensamma om vår kritik av den på blodalkoholanalysen byggande statistiska apparaturen, som man söker använda vid bevisningen i mål om rattfylleri. Utländska experter på rättsmedicinens område t. ex. i Österrike och i Frankrike hava funnit denna apparaturs värde vara mycket ringa. I detta hänseende må hänvisas till den granskning av metoden, som verkställts av Dr. med. ERNST SILBERSTEIN (Wiens »Polizei-Sanitäts-Kommissär») i en uppsats, intagen i nr 50 av Wiener Klinische Wochenschrift 1934.1
Tor Jerneman.