Ränta å ej protesterade växlar. Alltsedan ikraftträdandet av den nya växellagen har man hos underdomstolarna, enkannerligen landets rådhusrätter, kunnat förmärka en viss tveksamhet i fråga om grunderna för utdömande av ränta å växlar, som ej behörigen protesterats eller eljest före stämningsdagen uppvisats. Medan vissa rådhusrätter jämväl å dylika växlar utdöma ränta efter sex procent från förfallodagen, beräkna andra rådhusrätter fortfarande ränta allenast från stämningsdagen resp. dagen för uppvisandet. Då det i sakens natur ligger, att parterna ej äro benägna att draga enbart räntefrågan inför överrätternas prövning, torde det med all sannolikhet dröja, innan ett klart prejudikat i ämnet gör slut på nu rådande, särskilt för rättegångsombuden ganska irriterande förbistring.
    Vid flera tillfällen har jag med enskilda ledamöter av domstolar, som tillämpa det sist nämnda systemet, diskuterat frågan, utan att vinna tillfredsställande klarhet beträffande de skäl, som föranleda vederbörande att begränsa räntan till tiden efter uppvisandet, d. v. s. i regel stämningens delgivning. I allmänhet har jag mötts allenast av en hänvisning till äldre rätt, vars bestämmelser i ämnet ej på ett otvetydigt sätt upphävts. Man har vidare pekat på stadgandet i 28 § 2 st. växellagen, därvid man särskilt tryckt på ordet »kräva», varav skulle framgå, att förutsättningen för den tidigare tidpunkten för ränteberäkningen skulle vara ett direkt krav.
    För min del hyllar jag den först nämnda uppfattningen, nämligen att numera ränta å växlar skall utgå från förfallodagen, vare sig protest eller annat krav skett eller ej, och skall jag här närmare söka belysa skälen för denna min uppfattning. Jag sysselsätter mig därvid allenast med växlar utan utfäst ränta, enär det väl beträffande växlar, som enligt sin text löpa med ränta redan från utställandet, icke torde råda någon meningsskiljaktighet.
    Huvudstadgandet rörande ränteberäkning å fordran enligt svensk rätt återfinnes i 9 kap. 10 § handelsbalken, enligt vilket lagrum å icke räntebärande fordran med bestämd förfallodag ränta efter sex procent skall utgå från förfallodagen, därest skulden ej då infrias. Detta stadgande är givetvis tillämpligt å varje fordringsbevis med bestämd förfallodag, således även en växel, i den mån ej speciella lagstadganden annat föranleda. Ett dylikt specialstadgande återfanns i 1880 års växellag § 36, enligt vilket lagrum ränteberäkningen började först den dag »växeln till betalning honom (d. v. s. godkännaren) förevistes». Varken detta eller något motsvarande stadgande har emellertid upptagits i1932 års på den internationella konventionen av 1930 byggda växel-

lag.¹ Då sålunda den nya växellagen saknar stadgande, som innebär avvikelse från huvudregeln i 9: 10 handelsbalken, saknas enligt mitt förmenande numera varje anledning att i fråga om växlar avvika från nämnda huvudregel. Densamma har så att säga automatiskt blivit tilllämplig, sedan 1880 års växellag förlorat gällande kraft.
    Till yttermera visso har det i nyssnämnda 28 § 2 st. växellagen direkt stadgats, att, därest växeln ej inlöses, jämväl sådan växelinnehavare,som tillika är utställare, äger omedelbart av godkännaren kräva att utbekomma allt, som skall gäldas enligt 48 och 49 §§, d. v. s. bland annat just ränta efter sex procent från förfallodagen. På intet sätt stadgas, att detta krav skall ske genom protest, än mindre antydes, att rätten till ränta skulle gå förlorad för vederbörande, därest kravet ej sker »omedelbart». Lagrummet avser endast att skapa en rätt men ingalunda en plikt för växelinnehavaren. Så långt ifrån att åberopa ifrågavarande stadgande till stöd för den restriktiva ränteberäkningen, vill jag i stället göra gällande, att detsamma utgör ett bestämt stöd för den av mig omfattade meningen, att ränta å växlar numera skall utdömas efter sex procent från förfallodagen, oberoende av om protest skett eller växeln annorledes företetts.
    Med hänsyn därtill, att även mycket betydande rådhusrätter tilllämpa lagen på ett sätt, som avviker från det resultat, vartill jag ovan kommit, vore det emellertid förvisso av stort värde att i saken erhålla ett auktoritativt uttalande, på det att enhetlig praxis av det ena eller andra slaget kunde åstadkommas.

Curt Ekdahl.