På hemställan av red. har justitierådet F. STERZEL haft vänligheten att genom följande artikel uttala sig i frågan.
    Enligt 1880 års växellag (cit. äldre V. L.) § 36 ålåg det en acceptan tsom ej infriade växeln, när den å eller efter förfallodagen uppvisades till betalning, att gälda 6 % ränta från dagen för uppvisandet. I 1932 års växellag (cit. nya V. L.) motsvaras detta lagrum närmast av 28 § andra stycket som, genom att hänvisa till 48 §, ålägger acceptanten att betala 6 % ränta från förfallodagen. Utgångspunkten för ränteberäkningen har alltså bestämts på olika sätt i de båda lagarna.² Den principiella betydelsen av denna olikhet får emellertid icke överskattas.
    Då i båda lagarna uppenbarligen är fråga om moraränta, måste till

 

¹ Det bör observeras, att i den »sammanställning av bestämmelserna i förslaget till växellag och motsvarande bestämmelser i 1880 års växellag», som åtföljde förstnämnda förslag, 28 § angavs motsvara äldre lags §§ 23 och 36 p. 1.

² Bestämmelsen i nya V. L. 28 § andra stycket har sitt ursprung i det förslag till internationell växellag som utarbetades vid 1912 års Haag-konferens och sedermera låg till grund för arbetena vid 1930 års Genève-konferens. I Haag hade de skandinaviska staterna föreslagit att i den internationella lagen skulle upptagas en bestämmelse motsvarande den i äldre V. L. § 36. Detta förslag blev — efter en föga upplysande diskusssion — avslaget. Sedermera antogs emellertid den bestämmelse som numera återfinnes i nya V. L. 28 § andra stycket. Se följande publikationer från 1912 års Haag-konferens: Documents I s. 171, ActesI s. 35, 72, 85, Actes II s. 85—86.

en början beaktas att enligt sakens natur någon skyldighet att utgiva sådan ränta icke kan åläggas en gäldenär i fall då dröjsmålet beror på borgenären. Detta följer av allmänna rättsgrundsatser och har i praxis vunnit erkännande vid tolkningen av de allmänna bestämmelserna om moraränta i 9 kap. 10 § handelsbalken.¹ Nu är ju växelskulden i regel en »Holschuld». Försummar växelinnehavaren i sådant fall att uppvisa växeln å förfallodagen eller inom den i nya V. L. 38 § angivna respittiden, inträder borgenärsmora. Någon skyldighet att betala ränta kan då icke ifrågakomma om acceptanten vid det försenade uppvisandetomedelbart betalar. Gör han det icke, bör visserligen ränta efter 6 % utgå, men endast från dagen för uppvisandet. Någon principiell olikhet mellan den nya och den äldre V. L. torde alltså i denna del icke föreligga.
    Den praktiska betydelsen av att den nya V. L. till utgångspunkt för ränteberäkningen valt, icke dagen för växelns uppvisande utan förfallodagen visar sig framför allt i sådana fall då i växelmål utredning saknas huruvida, och i så fall när, växeln uppvisats till betalning. Under den äldre lagens tid rådde, som bekant, stor osäkerhet huru man i en dylik situation borde behandla räntefrågan.² Enligt nya V. L. torde man böra förfara på följande sätt.
    Om acceptanten uteblir i rättegången (och av handlingarna ej framgår att växeln uppvisats först efter den i 38 § angivna presentationsfristen), bör domstolen, med tillämpning av 28 § andra stycket jfrt med 48 §, utdöma 6 % ränta från förfallodagen. Tillräcklig anledning synes nämligen ej föreligga för domstolen att ex officio uppmärksamma möjligheten av att borgenären kan hava dröjt med växelns uppvisande.
    Detsamma gäller även om acceptanten inställer sig i rättegången utan att göra invändning om att växeln ej uppvisats, resp. att den uppvisats först efter presentationsfristens utgång.
    Framställer åter acceptanten sådan invändning, och står den ovederlagd vid domens meddelande, synes följden böra bli, att i målet någon ränta ej kan utdömas, resp. att ränta ej kan utdömas från tidigare dag än den då enligt acceptantens uppgift växeln först förevisats honom till betalning.

F. Sterzel.

 

¹ Jfr NJA 1905 s. 135 och 1911 s. 395.

² Se justitieombudsmannens ämbetsberättelser 1909 s. 152 och 1910 s. 265. Vad där sägs om acceptantens skyldighet att utgiva växelprovision äger ej längre giltighet. Denna morapåföljd är nämligen enligt nya V. L. 28 § andra stycket jfrt med 48 § oberoende av huruvida regresstalan anställts eller ens protest upptagits. Jfr HOLMBOE, LOV om Veksler s. 74, 111; HELPER, Vekselloven s. 137 och QUASSOWSKI-ALBRECHT, Wechselgesetz s. 293—294.