Prövningen av lagars grundlagsenlighet i U. S. A. I anslutning till den ovan (s. 348) införda artikeln i detta ämne har dennas författare, advokaten jur. kand. PETER A. FRIES i Winnipeg, lämnat följande korta referat av en av de många under de senaste åren fällda domar, i vilka lagar åsidosatts såsom icke förenliga med författningen.
    Genom »the Agricultural Adjustment Act» (A. A. A.), antagen av Förenta Staternas kongress, bemyndigades jordbruksministern (Secretary of Agriculture) att ingå avtal med jordbrukare om att mot ersättning minska den odlade arealen eller inskränka produktionen av jordbrukets stapelprodukter (basic agricultural commodities) varjämte lagen innehöll bestämmelser om att en tillverkningsskatt skulle upptagas på förädlingen av dylika produkter.
    En del producenter vägrade att betala skatten under påstående, att den vore grundlagsstridig på den grund att den användes till understöd åt jordbruket. Reglerandet av jordbruket vore en befogenhet, som tillkomme de enskilda staterna och icke unionen, och kongressen kunde icke använda sin beskattningsrätt enligt 1. artikeln 8. sektionen av författningen till att främja ett ändamål som ej fölle innanför dess grundlagsenliga uppgifter.
    Å Förenta Staternas vägnar anfördes, att lagen sönderfölle i tvenne särskilda delar, en som bestämde om upptagandet av en tillverkningsskatt och en annan som, oberoende därav, bestämde att allmänna medel skulle användas till jordbrukets understöd. Det vore däremot icke fråga om en reglering av jordbruket.
    Högsta domstolen fann i sitt utslag,¹ att lagen icke kunde uppdelas på detta sätt utan vore att betrakta som en enhetlig lag angående understöd åt jordbruksnäringen. Bestämmelserna angående tillverkningsskatten vore endast att anse som ett led i understödsplanen och som en detalj av lagen.
    Såsom av direkt intresse för frågan om domstolarnas rätt till judiciell prövning må följande punkter anföras ur utslaget:
    1. Kongressen kan icke lagstifta angående jordbrukets reglering enär detta är en befogenhet, som tillkommer de enskilda staterna.
    2. Unionsregeringen äger endast de befogenheter, som uttryckligen tillerkänts densamma av författningen eller skäligen kunna anses innefattade i dess uttryckligen tillerkända befogenheter under det varje enskild stat innehar alla styrelsemaktens befogenheter utom de, som det amerikanska folket genom Förenta Staternas författning tillerkänt unionen eller fråntagit staterna eller förbehållit åt sig självt.
    3. Vid bedömandet av en lags grundlagsenlighet måste varje presumtion för densamma tagas i betraktande och envar, som bestrider lagens grundlagsenlighet, måste visa, att lagen icke kan, sedan varje skälig möjlighet tagits i betraktande, falla inom ramen för kongressens lagstiftningsbefogenhet.
    4. När en av kongressen i vederbörlig ordning antagen lag påstås vara grundlagsstridig består domstolens enda rätt och plikt i att undersöka och avgöra huruvida lagen står i överensstämmelse med författningen eller icke och domstolen varken gillar eller ogillar kongressens politik (will not approve or condemn any legislative policy).

 

¹ United States versus Butler et al., 56 U. S. Supreme Court Reporter 1936, s. 312 ff.

    Utslaget fälldes med 6 röster mot 3. Från minoritetens mening må följande vara av intresse att anteckna:
    Domstolar äro icke de enda samhällsorgan, som kunna tänkas besitta förmågan att styra. Både kongressen och domstolarna kunna olyckligtvis fela eller begå misstag i utförandet av sin grundlagsenliga plikt. Men en tolkning av vår stora grundlag (our great charter of government), som går fram på den förutsättningen att ansvaret för vidmakthållandet av våra institutionerär uteslutande en uppgift för en av styrelsens trenne grenar eller att denna allena kan rädda dem från undergång, har i längden större möjligheter att utplåna de konstituerande delarna av en oförstörbar union av oförstörbara stater (to obliterate the constituent members of an indestructible union of indestructible states) än ett öppet erkännande av att även ordalagen av en grundlag kunna mena vad de säga: att befogenheten att beskatta och anslå medel innefattar befogenheten att söka avhjälpa en hela nationen omfattande 'maladjustment' genom villkorliga penninggåvor (by conditional gifts of money).¹
    Majoritetens mening avfattades av Mr. Justice ROBERTS och minoritetens av Mr. Justice STONE. Den avvikande meningen lägger tydligt i dagen, hur meningarna kunna bryta sig inom domstolen och att det ytterst är domarnas personliga sociala filosofi, som är avgörande för deras tolkning av författningens ordalag.