Tact in court. Den unge engelske juristen, som går att börja sin yrkesverksamhet, har till skillnad från sin svenske kollega tillgång till ett otal juridiska arbeten, vari han — merendels i mycket praktisk och konkret, däremot föga vetenskaplig, form — kan vinna upplysning om det juridiska arbetets element. Härvidlag är det ej blott fråga om »manuals» och »practices» inom olika juridiska fackavsnitt utan även om handledningar i ämnen sådana som forensisk vältalighet, vittnesförhörsmetodik och — sist men icke minst — det goda uppträdandet inför domstolen, »tact in court».
    Den engelska uppfattningen om vad som är föredömligt eller förkastligt i sistnämnda avseende skiljer sig som bekant åtskilligt från den i vårt landrådande. Framför allt gäller detta reglerna för domarnas eget uppträdande — dessas personliga frihetssfär är ju ofantligt mycket vidare i England än i Sverige. Då frågan om hur mycket en domare får tillåta sig av personlig temperamentsfullhet på sistone ganska ofta kommit att dryftas under den svenska diskussionen, kan det finnas skäl att ur engelsk dagspress¹ referera ett fall, som, ehuru juridiskt föga märkligt, är högeligen symptomatiskt för engelska juristers och engelsk allmänhets inställning till hithörande spörsmål.
    Det mål, varå det åsyftade fallet har avseende, tillhörde den i England så vanliga kategorien ärekränkningstalan mot en daglig tidning. I tidningen »John Bull» hade i en artikel omtalats, hurusom en person lurat till sig pengar av en prästman, och såsom förövare av detta lumpna dåd hade utpekatsen viss N. Namnuppgiften var emellertid felaktig, och N. skyndade sig att stämma tidningsbolaget, huvudredaktören och notischefen med yrkande om skadestånd. Det synes emellertid ha visat sig, att N. — om ock i det föreliggande fallet oskyldig — ändå varit en måttligt aktningsvärd figur, vars ära tagit ringa skada av den oriktiga notisen. I varje fall uttalade den fungerande domaren, Lord Chief Justice Hewart, inför juryn, att han aldrig känt sig mera frestad att vid sin »summing up» följa den domares exempel, som, då han en gång haft att sammanfatta ett klart mål, icke yttrat ett ord utan blott, vänd till juryn, låtit höra en mycket kort låg vissling. I fort-

 

¹ News Chronicle 13 mars 1936.

sättningen konstaterade lord Hewart, att John Bull's namnuppgift faktiskt varit oriktig — varför svarandena alltså icke helt kunde undkomma skadestånd — men att det dock rört sig om ett obetydligt misstag. Beträffande skadeståndets belopp anförde slutligen lord Hewart: »Vårt myntsystem känner icke ett mindre mynt än en farthing (omkring 2 öre), och Ni (juryn) ha god anledning att beklaga detta faktum. Ni ha rätt att anse, att ett sådant mynt i mer än rimlig måtto skulle giva kompensation åt en äventyrare och bedragare (käranden N.), som icke vågat underkasta sig korsförhör.»¹
    Utan att draga sig tillbaka till enskild överläggning tillerkände juryn N. en farthing.
    News Chronicle refererar denna episod utan att yppa något som helst ogillande av domarens enligt svensk måttstock ytterst självsvåldiga opinionsyttring, och det finnes ingen anledning förmoda, att någon annan — utom naturligtvis den stackars käranden själv — tagit anstöt av lord Hewarts utfall.

K. H.