Professuren i romersk rätt och rättshistoria vid Lunds universitet, vilken blivit ledig genom förre innehavarens, prof. C. G. Bergmans, utnämning till professor i rättshistoria och romersk rätt vid Stockholms högskola (se SvJT 1934 s. 426), har sökts av docenterna Jan-Eric Almquist i Uppsala och Ivar W. Sjögren i Lund.
    De för bedömande av sökandenas kompetens tillkallade sakkunniga ha funnit dem båda kompetenta till professuren.
    Prof. Holmbäck i Uppsala hänvisar beträffande doc. Almquists doktorsavhandling »Det processuella förfarandet vid ägotvist» (1923, se SvJT 1925 s. 53) till en av honom författad recension i TfR 1925 s. 326. Ehuru Holmbäck i motsats till Almquist hävdar att en process om sträckningen av en rågång alltid måste omfatta även en process om ett ägoområde på marken, anser denne sakkunnige att avhandlingen är ett värdefullt arbete. Ett flertal andra av Almquists arbeten omtalas av Holmbäck med utförligt motiverade lovord. Holmbäck dröjer vid de skrifter — den senaste en uppsats om skattebondens jordäganderätt i Minnesskrift ägnad 1734 års lag — i vilka Almquist lämnat en ny orientering rörande innebörden av begreppet dominium utile (till skillnad från dominium directum) och därmed till väsentlig deltagit avstånd från den lära om delad äganderätt som under senare tid härskat i svensk rättshistoria. Almquists kompetens i rättshistoria står enligt Holmbäck utom diskussion. Det synes Holmbäck även — efter Almquists senaste arbete i romersk rätt »Studier rörande senatus consultum macedonianum »(1935) — vara uppenbart, att Almquist måste anses äga de kunskaper i romersk rätt att undervisning och examination i detta ämne med trygghet kan anförtros åt honom, och därmed är enligt Holmbäck fordringarna för professorskompetens även i detta ämne uppfyllda.
    Beträffande doc. Sjögrens doktorsavhandling »Rättshistoriska studier angående ogulden köpeskillings rätt vid föryttring av fast egendom» (1930) uttalar Holmbäck, att förf. icke lyckats bevisa sin tes, att lagkommissionen vid utarbetandet av 11: 2 JB påverkats av den sachsiska rätten. Intet skäl finnes, yttrar Holmbäck, varför den som på denna punkt avfattat det ifrågavarande förslaget till jordabalk icke skulle kunnat självständigt, utan yttre påverkan, förändra de äldre förslagens rätt för säljaren att få köpet hävt till en rätt för honom att få säkerhet i fastigheten. Sjögrens uppsats i Minnesskrift

ägnad 1734 års lag angående fastighetsköpet enligt Magnus Erikssons allmänna stadslag får av denne bedömare vitsordet att vara Sjögrens bästa arbete; mot de slutsatser förf. drager ur sitt material framställer Holmbäck ingen anmärkning, men han ifrågasätter om icke förf. kunnat våga gå längre. Om Sjögrens kompetens yttrar Holmbäck, att han ej hyste tvekan beträffande ämnet rättshistoria och att det syntes honom klart att undervisning och examination i romersk rätt med trygghet kunde anförtros åt Sjögren.
    Vid jämförelse mellan sökandena anför Holmbäck, att Almquists överlägsenhet i rättshistoria är synnerligen betydande och många gånger uppväger Sjögrens eventuella överlägsenhet i romersk rätt.
    Prof. Lindvik i Oslo, som uttalar sig endast om sökandenas romerskträttsliga produktion, yttrar, att hans bestämda intryck vore att båda sökandena nådde upp över det vanliga. Men på romarrättens område hade dock Sjögren levererat det tyngst vägande arbetet. Dennes avhandling »Till frågan om utvecklingen av auctoritasförpliktelsen vid mancipationsakten» (1936) ådagalade en icke vanlig förmåga till självständig behandling och värdering av ett svårbearbetat stoff.
    Prof. Lundstedt i Uppsala begränsar sig likaledes till ämnet romersk rätt. Såsom minimifordran för kompetens uppställer Lundstedt i princip krav på docentkompetens i vartdera av professurens båda ämnen. Beträffande det romerskträttsliga partiet i Almquists bok »Om ärftlig besittningsrätt till jord före det sjuttonde seklets slut» (1929) hänvisar Lundstedt till sitt sakkunnigutlåtande vid den senaste konkurrensen om professuren i rättshistoria och romersk rätt vid Stockholms högskola (se SvJT 1933 s. 543). Vidkommande Almquists senare utgivna bok om senatus consultum macedonianum yttrar Lundstedt, att anmärkningar i metodiskt avseende av sådant slag som han vid den nämnda konkurrensen framställt mot förf. icke ha någon grund i nämnda skrift. Förf. syntes här i det hela använda den romerskträttsliga apparaturen på ett vetenskapligt sätt. I fråga om de flesta resultaten yttrar sig Lundstedt erkännsamt, ehuru han på ett par punkter särskilt beträffande argumenteringen tager avstånd från Almquists framställning. Lundstedts slutomdöme är, att Almquist otvivelaktigt styrkt sin skicklighet till professuren såvitt fråga är om romersk rätt.
    Om Sjögrens arbete angående auctoritasförpliktelsen uttalar Lundstedt, att förf. i det hela ådagalägger betydande skarpsinne och en avsevärd kombinatorisk fantasi. Framställningen vore vederhäftig när förf. inskränkte sig till att diskutera det rådande läget i romanistiken i olika fall. Mot vissa partier riktar emellertid Lundstedt skarp kritik. Anmärkningarna borde dock rättvisligen ses mot bakgrunden av att förf. valt ett mycket svårt ämne och saknat den nödiga tiden för en tillfredsställande bearbetning av detsamma. Enligt Lundstedts mening vore förf:s begåvning sådan, att han under gynnsamma omständigheter skulle kunna åstadkomma ett verkligt betydande arbete i romersk rätt. Med viss tvekan satte emellertid Lundstedt Almquist före Sjögren beträffande kompetens i detta ämne.
    Nuvarande utrikesministern prof. K. G. Westman, Uppsala, har i det förutnämnda ärendet rörande professur i Stockholm utförligt behandlat Almquists produktion. Om den senare utgivna publikationen »Förarbeten till Sveriges

rikes lag 1666—1686» (1933) uttalar Westman, att Almquist genom denna utgåva på ett förträffligt sätt fyllt en mycket kännbar lucka som gapat mellan de förut utgivna samlingarna av lagstiftningsarbeten under landslagens tid. Almquists uppsats i Minnesskrift ägnad 1734 års lag betecknar Westman som ett betydande framsteg i utredningen av den svenska fastighetsrättens historia. I sitt slutomdöme om Almquists kompetens upprepar Westman vad han i det tidigare ärendet anfört, bl. a. att aldrig någon obefordrad sökande till en professur i rättshistoria kunnat åberopa att han genom så stora och betydelsefulla bidrag fört rättshistorien framåt på så viktiga områden och inom så olika grenar som detta skett genom Almquists skrifter.
    Om Sjögrens doktorsavhandling yttrar Westman, att undersökningen på ett intressant och förtjänstfullt sätt belyser den allmäneuropeiska bakgrund mot vilken man har att se den svenska utvecklingen. Uppsatsen i Minnesskrift ägnad 1734 års lag säges på ett förtjänstfullt sätt behandla intressanta spörsmål inom den medeltida stadsrätten. Westman funne dock förf:s översättning av MESL JB XIII: pr. väl djärv. Vid sin jämförelse mellan sökandena uttalar Westman, att Sjögren utan minsta tvivel vore en mycket lovande vetenskaplig begåvning men att det komme att kräva mycket arbete innan han hunnit åstadkomma ett ur vetenskaplig synpunkt lika tungt vägande verk som hans äldre medsökande nu kunde lägga i vågskålen.
    Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har d. 16 maj 1936 förklarat båda sökandena kompetenta till professuren och uppfört Almquist å första förslagsrummet.
    K. M:t har d. 30 juni 1936 utnämnt Almquist till innehavare av professuren.

I. S.