NÅGRA SYNPUNKTER RÖRANDE FRÅGORNA OM KONKURSBROTTENS SYSTEMATISKA STÄLLNING ENLIGT SVENSKRÄTT OCH OM FALSK BOKFÖRING.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET ERIK BERGENDAL.

 

Jag vill först redogöra för de åsikter rörande konkursförbrytelsernas systematiska ställning eller 23 kap. strafflagens funktion som framförts i svensk litteratur. Därefter vill jag undersöka i vad mån man med de skilda åsikterna om konkursförbrytelsernas systematiska ställning kommer till olika tillämpning av de särskilda straffstadgandena i 23 kap. strafflagen, varvid jag särskilt skall till behandling upptaga brottstypen falsk bokföring.
    Frågan om konkursförbrytelsernas systematiska ställning har i svensk litteratur först behandlats av RYDIN i hans avhandling »Om konkursförbrytelser enligt svensk rätt». Han förklarar att enligt en uppfattning konkursförbrytelserna vore att räkna till de brott, som innebära en kränkning av fides publica, den tro och heder, vilka såsom nödvändiga förutsättningar för en rättslig sammanlevnad medborgarna emellan måste skyddas såsom ett oumbärligt samhälleligt gott. Han redogör för denna åsikt på följande sätt. Den allmänna krediten är, säger man, ett dylikt gott, handeln och samfärdseln kunna icke undvara densamma, och just medvetandet om denna oumbärlighet giver krediten en utsträckning, som eljest vore svår att förklara. Ett missbruk av densamma är därför så mycket lättare men även farligare, å ena sidan därför att genom undergrävandet av det allmänna förtroendet i handel och vandel hela samhället tager skada, och å andra sidan därför, att kretsen av de personer, som man direkt utsätter för rubbningar i förmögenhetsrättsligt avseende, alltid är mer eller mindre obestämd. Dessa synpunkter vore onekligen, fortsätter Rydin, förtjänta av ett visst avseende, men han tror dock icke, att man här såsom t. ex. vid förfalskningsbrotten — vilka pläga hänföras till brott mot fides publica — kunde med skäl påstå, att det mindre vore individen än samhället i dess helhet, som bleve kränkt. Rydin finner för sin del, att dessa brott innebära en kränkning av borgenärernas fordringsrätt, vilken åstadkommes därigenom att boets tillgångar minska-

des eller dess skulder ökades, och borgenärerna förty icke fullständigt eller på rätt tid eller på behörigt sätt bleve tillfredsställda för sina fordringar, och Rydin anser förty, att konkursförbrytelserna i straffrättens system hade sin plats bland brotten mot annans förmögenhet. Rydin anför vidare, att den enskildes förmögenhet visserligen icke vore omedelbart angreppsobjekt vid konkursförbrytelserna, men hans förmögenhet träffades indirekt därigenom att han lede minskning i sin fordringsrätt mot en annan i följd av dennes åtgöranden med sin egen förmögenhet. Just därutinnan att den, vilken gjort sig skyldig till en konkursförbrytelse, begått brottet genom att vidtaga vissa förfoganden med sin egen förmögenhet, skilde sig dessa förbrytelser från de övriga egendomsbrotten, vid vilka den straffbara gärningen vände sig direkt mot annans förmögenhet. Dessutom säger Rydin angående den brottsliga verksamheten vid konkursförbrytelser, att den måste gå ut på eller åtminstone vara ägnad att i förhållande till fordringsägarna göra gäldenärens förmögenhetsställning sämre och dymedelst minska deras rätt till gottgörelse för sina fordringar. Gäldenären kunde härvid gå till väga på många olika sätt. Rydin tillägger, att vissa av de handlingar eller underlåtanden, vilka lagen förklarat straffbara, nämligen de, som stode i samband med den bokföring, som ålåge en del gäldenärer, i och för sig icke hade något inflytande på gäldenärens förmögenhetsställning utan blott gäckade möjligheten för fordringsägarna att på ett tillfredsställande sätt erhålla kännedom om gäldenärens verkliga betalningsmedel. De sist ifrågakomna fallen vore endast presumtioner; de uppfattades såsom indicier på åtgöranden, vilka gäldenären till borgenärernas skada vidtagit med sin förmögenhet och sedermera sökt dölja genom att antingen underlåta att föra några böcker eller undanröja dem han fört eller med dem vidtaga någon förändring.
    Jag vill här påpeka, att om man hyllar den åsikten, att konkursbrotten äro förmögenhetsbrott, får man ganska svårt att förklara, huru bokföringsbrotten kunna hänföras under konkursförbrytelse, och Rydin tager här sin tillflykt till den förklaringen att dessa fall äro presumtioner. På ett annat ställe säger han, att med åtgärder, som antingen minska boets tillgångar eller öka dess passiva, likställas åtgärder, varigenom översikten över boets ställning försvåras, såsom tillintetgörande eller förhemligande av handelsböcker, förfalskning därav eller underlåtenhet att föra sådana böcker.
    Rydin förklarar vidare att även om en gäldenär vidtagit åtgärder för att minska boets aktiva och öka dess passiva, så vore detta ej nog för att straffhotet skulle bliva verklighet. Det fordrades nämligen utöver den ifrågavarande handlingen tillkomsten av en annan av denna handling möjligen alldeles oberoende omständighet, vilken alltså icke utgjorde något element i själva brottet utan endast vore en objektiv förutsättning för dess straffbarhet, nämligen att gäldenären kommit i konkurstillstånd.
    Här må anmärkas, att om man anser, att konkursförbrytelserna äro angrepp på annans förmögenhet, så synes det mindre följdriktigt, att

såsom villkor för straffbarhet uppställa, att gäldenären kommit i konkurstillstånd. Orsaken till att borgenärerna lida förlust är ju icke att gäldenären kommit i konkurs, utan orsaken härtill är, att gäldenären är insolvent och icke kan betala sina skulder, varav en följd kan bliva, att konkurs inträder. Men att konkurs inträder är ju icke säkert, och Rydin finner det också mindre lämpligt, att konkurs gjorts till villkor för straffbarhetens inträde. Ett konkursförfarande kunde, säger han, utebliva av olika anledningar, t. ex. om gäldenärens tillgångar vore så obetydliga, att de icke försloge ens till kostnaderna till boets utredning och konkurssakens behandling, och i följd därav ingen fordringsägare ansåge det löna mödan att göra ansökning om gäldenärens försättande i konkurs, eller om det lyckades gäldenären att utverka enskild uppgörelse med sina fordringsägare. Huruvida hans tillgångar bleve föremål för konkursbehandling eller icke, borde vid sådant förhållande icke få vara bestämmande för straffbarheten av de handlingar, gäldenären tillborgenärernas skada kunde hava förövat.
    Vidare framhåller Rydin såsom för konkursförbrytelserna utmärkande, att vid de här åsyftade förfogandena gäldenären alltid är ställd gentemot borgenärerna såsom en helhet, så att åtgöranden, som träffa allenast en enskild fordringsägare, icke uppfylla villkoren för en konkursförbrytelse, såvida det icke varder borgenärerna i deras totalitetnågot undandraget.

    Förutom av Rydin har ifrågavarande spörsmål behandlats av RAGNAR BERGENDAL i hans icke från trycket utgivna avhandling »Om betydelsen av konkurs för brott emot borgenärer, särskilt föregående benefika av händelser». I denna avhandling anför Ragnar Bergendal angående konkursförbrytelsernas systematiska ställning bl. a., att såsom bärare av det genom konkursförbrytelserna angripna intresset kunna ifrågakomma såväl staten som allmänheten och de enskilda. Vad först beträffade staten, berördes denna genom konkursförbrytelserna i den processuella funktion, som av dess organ utövades genom konkursen såsom generalexekution. Emellertid utmärktes konkursen i svensk rätt liksom enligt de flesta övriga lagstiftningar av en ganska hög grad av självverksamhet av borgenärerna och organ för dem; redan på grund härav framstode statsintresset såsom i viss mån sekundärt. Och vidare träffades konkursen såsom ett processuellt förfarande på ganska olika sätt av olika hithörande förbrytelser. Detta framträdde redan i tidsförhållandet mellan de brottsliga handlingarna och konkursen; å ena sidan brott enligt strafflagen 23 kap. 1 § under 1) och 2) samt 2 § under 1) och å andra sidan kanske lång tid före konkursen förövade handlingar enligt 2 § under 2) och 3 § under 1) och 4). I de senare fallen syntes konkursförfarandet vara stört endast på det sätt, att det icke kunde fullt ut med den framgång, som vederbort, genomföras till uppnående av det därmed avsedda ändamålet i fråga om borgenärernas förnöjande. Det vore häri, som behovet av repression vore grundat. De menliga verkningarna av handlingarna kunde vara lika känn-

bara, även om konkurs icke komme till utbrott. Statsintresset syntes därför icke vara det primära. Ragnar B. tillägger, att det knappast förekommer, att en lag givit uttryck åt en uppfattning av konkursbrott såsom riktade mot staten. För den svenska lagstiftningens del kom en annan uppfattning till synes, dels i brottens behandling i den åt förmögenhetsbrotten ägnade delen av lagen och dels däri, att ovillkorligt allmänt åtal uteslutits, enligt strafflagens ursprungliga lydelse i stor utsträckning och ännu i någon mån. Det kunde icke antagas, att den härutinnan vidtagna förändringen grundade sig på någon ny uppfattning av brottets systematiska ställning.
    Den andra möjligheten var, att allmänheten skulle vara bärare av det genom konkursförbrytelserna kränkta (eller hotade) intresset. De skulle alltså innebära allmänfarliga brott mot förmögenhet. Denna uppfattning, säger Ragnar B., torde ligga till grund för den betydande stränghet, som i åtskilliga rättssystem utmärker bestraffningen av konkursförbrytelserna. Den på ifrågavarande område så inflytelserika franska lagstiftningen i början av 1800-talet hade utan tvivel tillkommit under påverkan av ett antal bedrägliga konkurser, vilka betänkligt skadat landets kreditväsen överhuvud, och det hade även senare icke varit ovanligt att beteckna brottet såsom riktat mot fides publica eller ett snarlikt angreppsobjekt. Inom nordisk rätt kunde härutinnan hänvisas till Goos. Numera kunde emellertid denna uppfattning betraktas såsom i allmänhet övergiven. Ett antal konkursförbrytelser vore helt visst av den konkreta innebörd, att de ingalunda kunde sägas angripa den allmänna krediten; alla intressenterna i en konkurs kunde stå helt utanför den mera affärsmässiga eller eljest allmänna kredithushållningen. Och även om man skulle kunna medgiva, att situationen i många fall vore en annan, förhölle det sig dock så, att ingen lagstiftning hade uppställt någon ekonomisk allmänfara såsom brottsrekvisit. Och frågan gällde naturligtvis endast, på vad sätt de verkligen förekommande brottsrekvisiten vore att uppfatta. För att ett brott skulle anses vara riktat mot allmänheten erfordrades, att den träffade persongruppen vore relativt obestämd. Så vore icke fallet vid konkursförbrytelse.
    Sedan Ragnar B. sålunda avböjt antagandet, att staten eller allmänheten skulle vara bärare av det genom konkursförbrytelserna angripna intresset, återstod såsom angreppsobjekt endast de enskilda. Ragnar B. anser också det sistnämnda alternativet vara det riktiga. Han finner alltså, att bärare av det angripna intresset äro borgenärerna i deras egenskap av enskilda rättssubjekt. Deras intresse vore uppenbart detsamma, vilket såsom fordran vore skyddat av privat- och processrättsliga bestämmelser. Men det vore icke fråga om en mot det blott processrättsliga anspråket på betalning i en viss konkurs riktad kränkning. De i 23 kap. strafflagen beskrivna handlingarna kunde inte vara angrepp på materiellt ogrundade fordringar, även om bevakningen i konkursen blivit godkänd. Konkursförbrytelserna vore alltså riktade mot fordringsägarna i deras materiella rättsställning såsom be-

rättigade till betalning ur gäldenärens tillgångar i konkurs, och konkursbrotten vore sålunda att anse såsom rena förmögenhetsbrott. Kränkningen av fordringsrätten bestode i underlåtenhet att fullgöra de förpliktelser, som man åtagit sig.
    Om man anser att konkursförbrytelserna äro riktade mot enskilda personer och att de, såsom Ragnar B. formulerar det, äro riktade mot fordringsägarna såsom berättigade till betalning ur gäldenärens tillgångar i konkurs, uppställer sig frågan, vad konkursen har för betydelse för brotten. Genom konkursens inträde kan icke anses, att borgenärernas utsikt att få betalt blir sämre än den förut varit. Konkursen utgör ju på sin höjd ett bevis om ett obestånd, som redan förut existerat, och på grund av vilket borgenärerna icke kunna få sina fordringar fullt ut. Ragnar B. anser, att konkursen utgör en presumtion om skada för borgenärerna. Det vore därvid icke fråga om vad som med nödvändighet måste inträffa i varje konkurs, utan endast om något, som enligt allmän erfarenhet sannolikt åtföljer densamma. På grund av konkursens regelmässiga egenskap att lämna en kvot av de bevakade fordringarna ogulden kunde med en viss sannolikhet dragas den slutsatsen, att fordringarna icke blott nu utan även åtminstone en tid framåt skulle bliva utan betalning. Att endast konkursfordringar ansåges komma i fråga som angreppsobjekt, berodde väsentligen därpå, att övriga fordringar icke vore berättigade till betalning i konkursen. Presumtionen vore annars lika välgrundad beträffande de senare som beträffande konkursfordringarna. Uteblivande av betalning vid förfallotiden vore alltså icke det väsentliga med avseende å konkursens straffrättsliga betydelse, utan det viktigaste i detta avseende vore, att på konkursens inträde kunde grundas en befogad presumtion angående borgenärernas chanser att överhuvud erhålla betalning. Presumtionen byggdes egentligen icke på konkurstillståndets inträde utan på den ekonomiska situation, som utgjorde konkursgrunden (obeståndet), och som genom sin effekt (konkursen) bleve lättare att konstatera. Om man bortsåge från sådana brott mot borgenärer, vilka icke avsåge tillgångarna i en redan aktuell konkurs eller eljest det behöriga genomförandet av ett aktuellt konkursförfarande, hade konkursen icke någon annan saklig funktion än den att utgöra ett möjligen avgörande bevisdatum angående de brottsliga handlingarnas verkan för borgenärerna. Konkursgrunden, obeståndet, vore dock det egentligen betydelsefulla. Endast under den förutsättningen, att konkursgrunden icke kunde, åtminstone icke såsom tillräckligt styrkt, tänkas föreligga utan att jämväl medföra konkurs, syntes det för övrigt vara i sakens natur grundat, att tilldela en för straffbarheten avgörande bevisfunktion åt konkursen och icke åt konkursgrunden. Där denna omväg likväl av en strafflag beträddes, syntes förklaringen härtill, utom i historiska tillfälligheter såsom straffbestämmelsens ursprungliga syftning till de mest flagranta fallen av brott mot borgenärer, vilka oftast torde förekommai samband med konkurs, vara att söka däri att man i saknad av konkursen såsom en verkan av gäldenärens obestånd icke velat eller vågat

anse detsamma såsom för straffrättsliga syften tillräckligt säkert styrkt. I moderna förhållanden, i vilka konkurs, såsom allmänt bekant vore, ofta utebleve, ehuru obeståndet vore bevisligt eller t. o. m. notoriskt, kunde berörda anordning inte undgå att verka otillfredsställande.
    Ragnar B. kommer sålunda, liksom Rydin, till det resultatet, att det egentligen inte är konkursen utan obeståndet eller insolvensen, som är det straffrättsligt relevanta, och konkursens betydelse för konkursbrotten blir då ganska formell. Konkursen är endast ett av flera möjliga bevisdata för obeståndet. Det är genom obeståndet, som borgenärerna tillskyndas skada. Att man tilldelat en för straffbarheten betydelsefull bevisfunktion åt konkursen och icke direkt går på konkursgrunden, vill Ragnar B. förklara bl. a. genom historiska tillfälligheter. Därest man anser, att konkursförbrytelserna innefatta angrepp på borgenärerna eller deras betalningsrätt, synes den stora betydelse, som vid dessa förbrytelser tillagts konkursen, knappast kunna förklaras annat än med den rättshistoriska utvecklingen. Ty konkursens reella betydelse för dessa brott synes då vara ganska ringa och torde, som Ragnar B. gör gällande, inskränka sig till att utgöra en presumtion om skada för borgenärerna.
    Vidare vill jag anmärka ett praktiskt spörsmål, som Ragnar B. diskuterar från sin ståndpunkt angående angreppsobjektet för konkursförbrytelserna. Ragnar B. uppställer det fall, att en insolvent borgenär har gjort benefik avhändelse, och att efter denna avhändelse, men innan konkurs inträffat, nya fordringar uppkommit. Kan gäldenären under sådana förhållanden anses ha begått ett brott enligt 23 kap. 2 § under 2) strafflagen mot de nytillkomna borgenärerna. Först antager Ragnar B., att de flesta fordringarna kvarstå oförändrade, men att under mellantiden mellan avhändelsen och konkursen ytterligare någon eller några fordringar uppkomma. De förstnämnda fordringarna äro kränkta genom den benefika handlingen, men gäller detta även de efter avhändelsen nytillkomna borgenärerna? Ragnar B. besvarar frågan nekande. Gäldenärens förmögenhet är redan vid fordringens tillkomst minskad, och fordringen har därför från början haft ett minskat värde. Om den nytillkomne borgenären blivit vilseledd i fråga om gäldenärens betalningsförmåga, kan i förhållande till denne borgenär bedrägeri föreligga. Däremot kan icke något brott vara begånget mot en borgenär, som med kännedom om avhändelsen lämnat gäldenären försträckning mot hög ränta (riskpremie), men som missräknat sig med avseende på chanserna för återbetalning. Därefter behandlar Ragnar B. det fallet, att samtliga fordringar, som förelågo vid avhändelsen, blivit guldna, men att därefter nya fordringar till minst samma belopp tillkommit. Naturligtvis måste problemet även i detta fall lösas på samma sätt som nyss. Ingen av konkursborgenärerna har alltså haft eller ens kunnat få skada av den benefika handlingen. Möjligen kunde gäldenären anses brottslig enligt 23 kap. 3 § under 4) strafflagen (skuldsättning i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs), men han kan icke enligt Ragnar B:s mening dömas enligt 23 kap. 2 § under 2) strafflagen.

    Ragnar B. anser själv, att det omtalade förfarandet väl vore förtjänt av repression, men menar att denna icke kunde grundas därpå att avhändelsen vore skadlig i förhållande till de senare borgenärerna. Att den av dessa lämnade krediten åtgått till att betala de personer, som vid avhändelsens företagande voro borgenärer, förändrade icke läget. Gäldenären hade genom denna betalning gottgjort kränkningen mot dessa borgenärer, innan straffbarhetsbetingelsen, konkursen, inträffat. Från de senare borgenärernas synpunkt vore läget icke ett annat, än om deras gäldenär använt de från dem upplånta medlen till att gälda skadestånd för en misshandel eller ett bedrägeri emot en annan person, i syfte att därigenom undgå åtal för detta brott. Det spelade härvid ingen roll att i detta fall det intresse, vari de föregående borgenärerna kränkts, och det, vari de nytillkommande bleve lidande, vore likartade. Man kunde icke heller invända, att gäldenärens obestånd vore ett och detsamma och att handlingens verkan gjorde sig gällande ända till konkursutbrottet. Gäldenärens förmögenhet vore icke något självständigt angreppsobjekt utan hade betydelse endast såsom förmedlande skadan för borgenärerna.
    Det resultat, man med Ragnar B:s åsikt kommer till i detta fall, är icke tillfredsställande, men det torde vara svårt att komma till annat resultat med den angivna utgångspunkten. Även om man anser, att man inte behöver så strängt hålla på att just konkursborgenärerna skola lida skada, blott åtgärden varit skadlig för borgenärerna i allmänhet, synes man i detta fall hava svårt att få fram någon målsägande. De borgenärer, som funnos vid tiden för avhändelsen, ledo skada, men i det antagna fallet utgår man ifrån att de sedermera fått fullt betalt. Visserligen gör ju den omständigheten, att en tjuv återställer det stulna eller att en förskingrare ersätter det förskingrade, icke brottet om intet, så att han ej därefter kan straffas. Men här har skadan gottgjorts innan brottet konsumerats, ty detta sker först i och med konkursens inträde. Att då säga, att brottet begåtts mot de borgenärer, som funnos vid tiden för gåvan, är svårt. Man kan nämligen knappast säga, att de lidit skada men sedan blivit kompenserade, ty de ha blivit kompenserade, innan brottet genom konkursens inträde konsumerats, och alltså innan skadan konstaterats, vilket ju enligt Ragnar B.är konkursens betydelse vid konkursförbrytelserna.

    Den av Rydin och Ragnar B. hyllade teorien om konkursbrottenssystematiska ställning har kritiserats av BRÜCK i hans avhandling »Studier över strafflagen kap. 23», och han kommer till ett helt annat resultat beträffande konkursbrottens systematiska ställning och funktion. Han finner, att ifrågavarande straffregler bidraga till att undertrycka sådana handlingar av gäldenären (eller dennes representanter), som mera allmänt förekommande skulle göra konkursinstitutet helt eller delvis verkningslöst, och de göra det därigenom, att de alstra eller vidmakthålla psykiska hämningar av framför allt moraliskt slag mot dylika handlingar. Med andra ord genom upprätthållande av sådana

straffregler kan man normalt räkna med, att de åsyftade handlingarna icke förekomma. På det sättet få reglerna sin betydelse för kredithushållningen och fordringsväsendet. Det enskilda straffet inskärper straffregelns auktoritet och inträder alltså icke därför att gäldenären kränkt de enskilda borgenärernas intresse av betalning eller deras möjlighet att få täckning för sina fordringar, utan därför att gäldenären begått handlingar, vilka såsom typ betraktade äro farliga för konkursinstitutet. Han drager upp parallell med menedsbrottet. Meneden ansåges angripa den processuella funktionen och förty vara riktad mot staten. Meneden straffas för att såvitt möjligt undertrycka medvetet oriktiga vittnesmål i rättegångar, och på samma sätt synes han anse, att genom stadgandena i 23 kap. strafflagen straffas handlingar, vilka äro skadliga för konkursinstitutet. Han anmärker särskilt, att med Ragnar B:s uppfattning konkursens betydelse med avseende på konkursförbrytelserna blir helt formell. Konkursen är ett av flera möjliga bevisdata för obeståndet. Vidare tager han upp till granskning det av Ragnar B. uppställda fallet, att en insolvent gäldenär gör en benefik avhändelse, att samtliga fordringar, som förelågo vid avhändelsen, blivit guldna, men att vid därefter inträdande konkurs nya fordringar till minst samma belopp tillkommit. Han finner det resultat, vartill Ragnar B. i detta fall kommer, eller att straff icke skulle kunna ådömas gäldenären enligt 23 kap. 2 § under 2) strafflagen mindre tillfredsställande, och han anför, att det vore att märka, att lagtexten icke nödvändiggjorde sagda resultat, utan att detta vore framkallat av Ragnar B:s konstruktion av angreppsobjektet för konkursförbrytelserna. Lagtextens formulering gåve endast vid handen, att en konkursgäldenär, som med kännedom om sitt obestånd, företagit en benefik handling, varav hans borgenärer haft eller kunnat få märklig skada (i konkursen), skulle straffas. Man kunde då antaga lagrummets syfte vara att undertrycka en i samband med konkurs eller obestånd förekommande, för konkursen såsom exekutionsmedel och därmed för fordringsväsendet farlig handlingstyp (nämligen benefik handling av insolvent gäldenär). Det väsentliga bleve då just obeståndets kontinuitet och borgenärernas växling bleve oväsentlig ur straffbarhetssynpunkt. Att handlingen bleve straffri om konkurs inte inträffade och att denna omständighet kunde verka på ett slumpartat och mindre tillfredsställande sätt, behövde i förevarande fall icke spela någon roll, ty i exemplet förutsattes ju, att konkurs inträffat. Om man däremot ansåge lagbestämmelsernas syfte vara att skydda vissa bestämda borgenärer från angrepp å deras s. k. förmögenhetsrättigheter, bleve naturligtvis konsekvensen den, att blott gäldenären efter handlingens företagande lyckades överföra följderna av handlingen på andra personer, ginge gäldenären fri från straff, ty kränkningen gottgjordes därmed, ehuru samma handling i övrigt åstadkomme samma skada. Men därmed vore också visat, slutar Brück, att konstruktionen ledde till praktiskt otillfredsställande resultat.
    Enligt Brück torde sålunda konkursförbrytelserna vara publika brott. Det förefaller mig, som om man med Brücks terminologi egentligen ej

finge uppställa den frågan, vem som är bärare av det genom konkursförbrytelserna omedelbart angripna intresset. Därest man ändock skulle uppställa den frågan, synes svaret med Brücks ståndpunkt bliva, att det är staten i dess processuella funktion. Man kan också formulera saken så att man säger, att det primära skyddsobjektet vid konkursförbrytelserna enligt Brück är generalexekutionens effektivitet. Bestämmelserna om straff för konkursförbrytelser äro nödvändiga för att upprätthålla konkursens effektivitet och därmed hela fordringsväsendet.

    Detta är de olika teorier, som inom den svenska litteraturen gjort sig gällande angående konkursbrottens systematiska ställning. Vad som framför allt intresserar mig, är i vad mån man med de skilda åsikterna om konkursförbrytelsernas angreppsobjekt kommer till olika tillämpning av de särskilda straffstadgandena i 23 kap. strafflagen. Jag har därvid, såsom förutnämnts, särskilt fäst mig vid brottstypen falsk bokföring, och jag vill undersöka i vad mån man av den tillämpning stadgandet om straff för falsk bokföring erhållit, kan sluta sig till att praxis medvetet eller omedvetet anslutit sig till den ena eller den andra av de teoretiska ståndpunkterna i denna fråga.
    För dem som anse, att konkursförbrytelserna hava borgenärerna till angreppsobjekt och att brotten alltså äro förmögenhetsbrott, blir det en viss svårighet att foga in bokföringsbrotten bland konkursförbrytelserna. Genom oriktig bokföring kan ju någon direkt förlust inte tillskyndas borgenärerna. De verkliga tillgångarna bliva icke mindre genom oriktig bokföring; falsk bokföring kan ju användas såsom medel för att dölja ett undandragande av tillgångar från boet. Det egentliga brottet är då undandragandet av tillgångar, och den falska bokföringen användes allenast såsom ett medel att dölja brottet. RYDIN sägerju om bokföringsbrotten, att med åtgärder, som antingen minskaboets tillgångar eller öka dess passiva, likställas åtgärder, varigenom översikten över boets ställning försvåras, och på ett annat ställe säger han, att bokföringsbrotten vore grundade på presumtioner. De uppfattades såsom indicier på åtgärder, som gäldenären vidtagit med sin förmögenhet.
    RAGNAR BERGENDAL förklarar, att bokföringsbrotten eller åtminstone det svårare av dem enligt 23 kap. 1 § under 3) strafflagen, alltså falsk bokföring, synes i det väsentliga vara att uppfatta såsom en presumtionsbestämmelse; att borgenärerna och konkursförvaltningen såsom deras representant icke erhålla en riktig översikt över konkursboets ställning, kunde utan tvivel

medföra olägenhet och understundom förlust. Men om gäldenären icke i övrigt förfarit brottsligt, kunde denna olägenhet eller förlust alldeles icke tänkas motivera den stränga bestraffningen enligt 23 kap. 1 §; denna vore förklarlig endast såsom grundad på misstanken om att gäldenären gjort sig skyldig tillbedrägligt förfarande av mera omedelbart materiell innebörd. Men härav följde, att uppfattningen av detta bokföringsbrott måste väsentligen bestämmas av vad som gällde om de övriga formerna av bedrägeri. Han synes alltså mena, att falsk bokföring straffas så hårt därför att man presumerar, att bakom den falska bokföringen ligger ett bedrägeri enligt 1) eller 2) av 23 kap. 1 §.
    Ragnar B. finner sålunda, i motsats till Rydin, att straffet för falsk bokföring icke kan grundas därå att översikten över boets ställning försvåras eller förhindras utan att falsk bokföring i det väsentliga vore att uppfatta såsom en presumtionsbestämmelse. Det må anmärkas, att Ragnar B. synes komma att röra sig med två presumtioner vid falsk bokföring. Först hava vi den enligt honom vid alla konkursförbrytelser förekommande presumtionen om konkurs såsom innefattande skada för borgenärerna. Och så kommer härtill vid falsk bokföring ytterligare en presumtion, nämligen att bokföringen använts för att dölja ett bedrägligt förfarande av mera omedelbart materiell innebörd, vilket förfarande i anslutning till punkterna 1) och 2) i 23 kap.1 § väl alltså skulle innebära ett undanskaffande av aktiva eller ökande av passiva. Ett stöd för att man skall fordra, att bokföringen använts på sådant sätt, kan ligga däri att enligt lagrummet gäldenären genom bokföringen skall hava övat bedrägeri mot borgenärerna. Detta synes — åtminstone om man utgår från Ragnar B:s uppfattning om konkursbrotten — innebära, dels att bokföringsåtgärderna skola vara ägnade att försämra borgenärernas ställning i konkursen och dels att gäldenären åsyftat att på detta sätt skada borgenärerna eller åtminstone att han insett, att ett dylikt resultat skulle följa åtgärderna, därest de ej i tid bleve upptäckta.
    Väl nämner Ragnar B. att här skulle föreligga en presumtionom bedrägligt förfarande, men med hänsyn till den stränga straffsatsen torde man med denna åsikt inte kunna undgå att fordra, att, därest fällande dom i ett mål om ansvar för falsk bokföring skall kunna meddelas, det skall vara styrkt, att gäldenären haft

uppsåt att företaga en åtgärd för att försämra boets ställning på sätt i första eller andra punkten av paragrafen sägs, vilken åtgärd han vill genom bokföringen dölja. Man skulle väl då beträffande bokföringsåtgärderna objektivt fordra, att de äro ägnade att dölja sådana manipulationer av gäldenären, som omtalas i 1) och 2) punkten av paragrafen, och subjektivt att han haft uppsåt att med bokföringen dölja dylika manipulationer. Men om gäldenären haft dylikt uppsåt, blir han, därest han fullföljer detsamma, straffbar enligt 1) eller 2) punkten i paragrafen. Såvitt jag kan finna, skulle stadgandet under 3) om ansvar för falsk bokföring med denna uppfattning bliva tillämpligt allenast i de fall, då ett brott enligt första eller andra punkten stannat på försökets eller förberedelsens stadium, då gäldenären alltså vidtagit bokföringsåtgärderna i uppsåt att undanskaffa tillgångar eller uppgiva falska skulder, men sedan, när konkurs inträffar, icke fullföljer uppsåtet utan uppgiver tillgångarna samt underlåter att i bouppteckningen upptaga de i böckerna införda falska skulderna. Emellertid må det anmärkas, att med denna ståndpunkt straffbestämmelserna i 23 kap. 1 § under 3) torde bliva utan större praktisk betydelse. Ty de fall, då brottet stannar på försökets eller förberedelsens stadium, torde redan i och för sig inte vara så talrika, och då så verkligen sker, lärer det ofta stöta på praktiska svårigheter att åstadkomma bevisning om uppsåtet.
    Därest man hyllar denna uppfattning, synas de enda bokföringsåtgärder, som skulle kunna straffas såsom falsk bokföring, vara sådana, varigenom boets ställning uppgives såsom sämre än den i verkligheten är, antingen genom att tillgångar icke upptagas eller genom att falska skulder uppgivas. Bokföringsåtgärder, som innebära förgyllning av ställningen — vilka bokföringsåtgärder torde vara de vanligaste och vilka visat sig vara synnerligen farliga och kunna tjäna som medel för stora svindlerier, vilka slutat med konkurser av allmänfarlig karaktär — skulle meddenna uppfattning knappast kunna straffas såsom falsk bokföring. Möjligen kunde dock med denna uppfattning en förgyllningsåtgärd i ett fall bliva falsk bokföring. På grund av bestämmelse i aktiebolagslagen får utdelning i aktiebolag ej ske annat än av vinst. Styrelsen i ett aktiebolag kan då förgylla balansräkningarna så att de visa vinst, och på så sätt kan styrelsen få möjlighet att verkställa utdelning till aktieägarna. Om bolagets ställning är så dålig att bolaget borde gå i konkurs, skul-

 

27 — Svensk Juristtidning 1936.

le man kunna säga, att dessa tillgångar svikligen förskingrats. Knappast torde dock ett sådant förfarande bliva ett brott enligt 23 kap. 1 § under 1). Ty den brottsliga handlingen där torde begås i samband med konkursens inträde och brottet lärer knappast vara konsumerat, förrän man underlåtit att till konkursboet uppgiva tillgångar, vilka rätteligen dit höra.
    Ytterligare må anmärkas, att med Ragnar B:s uppfattning att konkursborgenärerna skola lida skada, det torde vara nödvändigt, att åtminstone någon borgenär, som fanns vid bokföringsåtgärdernas vidtagande, finnes kvar även vid konkursens inträde. Därest endast försök eller förberedelse till brott, varom förmäles i första och andra punkten av paragrafen, skola kunna straffas såsom falsk bokföring, kanske i allmänhet icke så lång tid kan förflyta mellan bokföringsåtgärden och konkursens inträde, varför detta krav ej torde få stor praktisk betydelse.

    Därefter vill jag övergå till att undersöka, huru tolkningen av lagrummet ställer sig, därest man anser, att konkursförbrytelserna äro publika brott. Med hänsyn till lagens avfattning, enligt vilken den falska bokföringen skall innebära bedrägeri mot borgenärerna, torde man böra fordra, att gäldenären haft avsikt eller åtminstone uppsåt att på något sätt kränka borgenärernas rätt. Emellertid måste en kränkning av deras rättsligt skyddade intressen föreligga redan i och med att överblicken över gäldenärens verkliga affärsläge för borgenärerna försvåras. Det torde därför få anses tillräckligt, att gäldenärens uppsåt varit att missleda borgenärerna angående de verkliga förhållandena eller det verkliga affärsläget. Att gäldenären haft uppsåt att missleda borgenärerna angående det verkliga affärsläget skulle möjligen också kunna uttryckas så, att gäldenären haft uppsåt att försvåra utredningen i konkursen, och med Ragnar B. kan man då invända, att det visserligen kan medföra olägenhet och förlust, att borgenärerna och konkursförvaltningen icke erhålla en riktig översikt över konkursboets ställning men att denna olägenhet och eventuella förlust icke kan tänkas motivera den stränga bestraffningen enligt 23 kap. 1 §. Härpå vill jag svara att här dock föreligga uppsåtliga förfalskningsåtgärder och att dylika åtgärder visat sig vara för konkursinstitutet och fordringsväsendet synnerligen farliga. Och det är ju just häri, som med den uppfattning av konkursbrotten, för vilken jag nu redogör, det brottsliga momentet består. Det torde vara så, att t. ex.

Kreugersvindlerierna överhuvud möjliggjorts genom den falska bokföringen, som innebar en förgyllning av ställningen. Och redan tidigare torde i Sverige falsk bokföring hava spelat en avgörande roll vid konkurser av sådan storlek, att de varit skadliga för landets kreditväsen, och även i utlandet torde det hava visat sig, att falsk bokföring spelat en väsentlig roll vid åtskilliga stora svindlerier, som slutat med konkurser av för kreditväsendet farlig karaktär. Anser man, att brottet är riktat mot borgenärerna, måste man hålla med Ragnar B. därom att, därest uppsåtet hos gäldenären allenast går ut på att missleda borgenärerna om det verkliga affärsläget eller att försvåra utredningen i konkursen, straffet synes för hårt. Därest man åter anser det väsentliga för brottet vara att det innefattar uppsåtliga förfalskningsåtgärder, som visat sig vara synnerligen farliga för konkursinstitutet och fordringsväsendet, torde straffsatsen ej vara för hög.
    Det må anmärkas, att om man har denna uppfattning rörande falsk bokföring, blir det huvudsakligen bokföringsåtgärder, som innebära en förgyllning av den verkliga ställningen, vilka komma att få praktisk betydelse.
    För att en konkursförbrytelse skall föreligga, synes man emellertid, även om man anser, att brottet är publikt, böra fordra att bokföringsåtgärderna äro skadliga icke blott för viss eller vissa borgenärer utan för borgenärerna i allmänhet. Eljest är brottet icke riktat mot konkursen såsom sådan. En bokföringsåtgärd, som innebär en förgyllning, är ju ofta ett medel för bedrägeri enligt 22 kap. 1 §; man vill genom den oriktiga redogörelsen för bolagets ställning skaffa bolaget kredit. Sett ur den synpunkten är brottet riktat endast mot vissa borgenärer och ej mot borgenärerna i allmänhet. Och det kunde då ifrågasättas, huruvida icke brottet borde vara helt konsumerat genom straff enligt 22 kap. 1 §. Emellertid kan man härvid hänvisa till stadgandet i 23 kap. 3 § under 4), där straff stadgas för konkursgäldenär, som i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs sin rörelse fortsätter och därunder penningar eller varor upplånar. Av det subjektiva rekvisitet framgår, att gäldenären befinner sig på obestånd och har vetskap därom. Följaktligen skall borgenären, av vilken han upplånar penningarna eller varorna, i och med kreditens beviljande gemenligen drabbas av en sådan ekonomisk försämring, som i objektivt avseende innebär tillräck-

ligt resultat för ådömande av bedrägeristraff. Likväl är kriminalisationen icke avsedd härför; ur denna synpunkt vore begränsningen till de fall, då gäldenären har uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs, högst omotiverad. Vad man vill straffa i detta lagrum, torde fastmera vara konkursgäldenärens vårdslöshet mot sina borgenärer i allmänhet. Förfarandets skadlighet är emellertid snarast mindre tydligt i förhållande till dessa än i förhållande till kreditgivaren. Kreditoperationens omedelbara effekt synes nämligen icke bliva någon annan än en förbättring av gäldenärens status med avseende på den kvotdel, med vilken de föregående borgenärerna kunna påräkna att erhålla utdelning. Men lagstiftaren räknar med, att situationen ej förblir orörd i detta skick, tills konkurs utbryter. I stället kommer gäldenären helt visst utan dröjsmål att för realisation av sin avsikt att fördröja konkursen använda de influtna penningarna eller varorna på ett sätt, som föranleder, att deras värde icke tillfullo finnes kvar i boet vid konkursens inträde. Närmast har man att tänka på dispositioner, som i och för sig äro belagda med straff i 23 kap. 3 § under 1) och de övriga fallen under 4). Och även om de erhållna medlen skulle användas till en i och för sig icke straffbar betalning av förfallen gäld, är just det uppskov, som sålunda vinnes med konkursens inträde, med all sannolikhet åtminstone indirekt skadligt för borgenärerna, i det att under detsamma andra tillgångar lära komma att disponeras på ett sådant sätt, att deras värde undandrages från att tjäna till täckning för borgenärerna i behörig ordning. På enahanda sätt torde det i allmänhet gå vid falsk bokföring, som innebär förgyllning. De medel, som inflyta genom den nya kredit man genom de falska uppgifterna i balansräkningen erhåller, torde i regel förbrukas, och det hela lärer vanligen sluta med en större och för borgenärerna i allmänhet sämre konkurs, än om den nya krediten inte erhållits. Av detta resonemang torde framgå, att hela brottsligheten vid falsk bokföring av detta slag icke kan anses konsumerad genom straff för vanligt bedrägeri enligt 22 kap.1 §, utan att även en typisk konkursförbrytelse föreligger, åtminstone om man har den åsikt om konkursförbrytelserna, varom sist talats. Jag har hittills bortsett från de fall, då den falska bokföringen använts för att möjliggöra utdelning till aktieägarna. I dessa fall torde vara ännu klarare, att en konkursförbrytelseföreligger.

    Vid falsk bokföring är det fråga om ett uppsåtligt brott, och då regeln vid uppsåtliga brott är, att det subjektiva skall täcka det objektiva, är man med Ragnar B:s uppfattning av konkursbrotten nödsakad att även uppställa den fordringen, att uppsåtet omfattat att skada just borgenärerna i konkursen. Det synes då, som om man också måste fordra, att gäldenären vid verkställandet av den falska bokföringen haft klart för sig, att konkurs var oundviklig. Med den uppfattningen däremot, enligt vilken konkursbrotten äro publika brott, kan dömas till ansvar för falsk bokföring, även då gäldenären vidtagit förfalskningsåtgärderna i uppsåt att fördröja utbrottet av konkurs eller t. o. m. i förhoppning att genom de falska bokföringsåtgärderna och den nya kredit, han genom desamma kan erhålla, helt undgå konkurs. Såsom framgår av vad nyss anförts, innebär just uppskovet meden konkurs under vissa omständigheter en skada eller fara för konkursinstitutet och fordringsväsendet, och den omständigheten, att förfalskningsåtgärden skett i uppsåt att missleda borgenärerna på så sätt att konkurs fördröjes eller i hopp att helt undvika konkurs, synes därför icke böra leda till att åtgärden inte skulle bliva straffbar. Med den uppfattning, enligt vilken konkursbrotten äro publika brott, synes man sålunda även i denna del komma till ett mera praktiskt resultat än med den andra uppfattningen. Brück påpekar vidare, att därest man anser, att ifrågavarande brott äro publika, blir obeståndets kontinuitet det väsentliga, under det att borgenärernas växling blir oväsentlig. Med denna uppfattning slipper man de besvärligheter vid växling av borgenärer, med vilka Ragnar B. från sin utgångspunktmåste laborera.

    Jag vill därefter redogöra för en del prejudikat i fråga om falsk bokföring för att efterse, om det går att av dem draga någon slutsats om hur man i praxis fattat brottet falsk bokföring, och om man därav möjligen kan få en uppfattning om huru praxis ställt sig till frågan om konkursförbrytelsernas ställning i systematiskt hänseende. Det första prejudikat, som eventuellt har intresse ur denna synpunkt, är NJA 1898 s. 412. A. stämdes av M., som yrkade, att han skulle erhålla betalning för en fordran hos A. A. påstod, att skulden betalts, och sökte visa detta genom falskt kvitto. A., som i egenskap av handlande var skyldig att föra böcker, gick därefter i konkurs. I sina böcker hade han vidtagit ändringar i fråga om nämnda skuldförhållande, för att böckerna skulle stämma med det falska kvittot. A. åtalades för förfalskning jämlikt 12 kap. strafflagen och för konkursbedrägeri genom

falsk bokföring. HD:s flesta ledamöter fällde A. till ansvar för såväl falsk bokföring som förfalskning enligt 12 kap. strafflagen. Ett justitieråd var dock av skiljaktig mening och ville döma allenast för förfalskning, då han ansåg, att ändringen i handelsböckerna endast var en fortsättning av förfalskningsbrottet. I detta fall synes man icke kunna hava dömt till ansvar för falsk bokföring, därest man ansett, att konkursförbrytelserna skola innebära en skada för konkursborgenärerna i allmänhet. Åtgärden i handelsböckerna synes i detta fall vara vidtagen allenast för att hindra M. att få utdelning. De övriga borgenärerna skulle väl då i stället få något större utdelning. Även om man anser konkursförbrytelserna såsom publikt brott och endast fordrar, att uppsåt skall föreligga att vilseleda borgenärerna, torde åtgärden hava varit avsedd att vilseleda allenast en borgenär och icke att vilseleda borgenärerna i allmänhet om boets ställning, och det synes därför även med denna åsikt tvivelaktigt, om A. bort dömas för konkursbedrägeri och om icke hela brottsligheten konsumerats genom straffet för förfalskning.
    I två prejudikat NJA 1920 s. 13 och 1921 s. 455 har ansvar ådömts för falsk bokföring, som skett för att dölja förskingring i det ena fallet från en ekonomisk förening och i det andra fallet från ett bolag. Dessa prejudikat torde icke vara av intresse ur den synpunkt, varom nu är fråga, utan allenast ur den synpunkten, att av dem torde framgå, att praxis vid konkursbedrägeri icke fordrar avsikt eller dolus directus. Här var avsikten med de falska bokföringsåtgärderna att dölja förskingringar, fastän gärningsmännen måst inse att åtgärderna samtidigt kunde vilseleda även borgenärerna och alltså uppsåt att vilseleda borgenärerna får anses hava förelegat. Dock var i det ena fallet ett justitieråd av skiljaktig mening och ansåg, att den tilltalade ej var övertygad att hava handlat i sådan avsikt att han kunde fällas till ansvar för falsk bokföring. Och i det andra fallet voro två justitieråd skiljaktiga och funno, att det icke till fullo ådagalagts, att den tilltalade handlat i sådant uppsåt att han kunde dömas till ansvar för falsk bokföring.
    I NJA 1926 s. 397 synes det vara fråga om bokföringsåtgärder, som inneburit en förgyllning av ett bolags ställning. Sedan bolaget gått i konkurs, åtalades disponenten i bolaget N., vilken var ansvarig för förandet av bolagets böcker, för falsk bokföring. Han frikändes emellertid av HD med den motivering, att det icke var tillförlitligen styrkt att bokföringsåtgärderna vidtagits av N. med uppsåt att vilseleda bolagets borgenärer. N. hade invänt, att avsikten med bokföringsåtgärderna varit, att man skulle få böckerna att utvisa en sådan bolagets ställning, att en planerad försäljning av bolagets aktiestock ginge igenom. Åtgärderna skulle sålunda hava skett icke i något kreditsyfte och icke för att vilseleda bolagets borgenärer utan för att vilseleda spekulanter på aktierna i bolaget. Och det torde hava varit därför att vissa omständigheter stödde denna invändning, som uppsåtet att vilseleda borgenärerna ej ansågs tillförlitligen styrkt.

    Vidare må nämnas NJA 1928 not. B nr 309. Sedan en förening gått i konkurs, åtalades H., som varit ledamot i styrelsen för föreningen och föreståndare för föreningens handelsrörelse, för falsk bokföring. Hovrätten fann utrett, att H. underlåtit att i föreningens balansräkningar för åtskilliga år upptaga varuskulder till jämförelsevis betydande belopp, och att på grund därav balansräkningarna för dessa år felaktigt utvisat vinst å föreningens handelsrörelse i stället för förlust, och det förklarades att åtgärderna med hänsyn till vissa omständigheter måste hava vidtagits med uppsåt att vilseleda föreningens borgenärer. H. fälldes förty till ansvar för falsk bokföring. HD gjorde ej ändring i Hovrättens utslag. Här var det alltså fråga om typiska förgyllningsåtgärder, och då det ansågs styrkt, att åtgärderna vidtagits med uppsåt att vilseleda föreningens borgenärer, ådömdes ansvar.
    Ytterligare kan anmärkas NJA 1929 not. B nr 248. N., som var ansvarig för bokföringen i ett bolag, som gått i konkurs, åtalades för falsk bokföring. Hovrätten fann utrett att för visst år i inventariet upptagits varor till betydligt högre värde än som i verkligheten funnits samt att i inventariet för tidigare år varulagret upptagits till avsevärt högre värde än som motsvarat lagrets verkliga värde. Och enär de bokföringsåtgärder, som sålunda vidtagits beträffande varulagret, måste anses hava åsyftat att giva bolagets ekonomiska ställning sken av att vara bättre än den i verkligheten var och därigenom vilseleda bolagets borgenärer, fann Hovrätten N. förvunnen till ansvar för falsk bokföring. HD fann väl beträffande bokföringen av bolagets varulager det vara ådagalagt, att i inventariet för åtskilliga år upptagits varor till betydligt högre värde än som verkligen funnits, men enär genom utredningen icke kunde anses styrkt, att därmed åsyftats att vilseleda borgenärerna, befriades N. från ansvar för falsk bokföring.
    Jag kommer därefter till rättsfallet NJA 1930 not. B nr 891. H., som var ansvarig för bokföringen i fastighetsaktiebolaget Mälarhöjden, vilket bolag gått i konkurs, åtalades för falsk bokföring. Hovrätten fann, att i målet var utrett bl. a., att H. vid upprättandet av bokslut för år 1924, sedan han erfarit, att avsevärda belopp av bolagets medel förbrukats för ändamål, som varit för bolagets verksamhet främmande, och att bolaget till följd därav kommit på obestånd, för att dölja förlusterna och möjliggöra för bolaget att under ny kreditupptagning fortsätta sin rörelse, upplagt ett konto, benämnt förlag till de allmänna sparbankerna, samt falskeligen därå debiterat en del av de undandragna beloppen jämte bolagets omkostnader för året, tillhopa närmare en miljon kronor, och i balansräkningen uppfört det sålunda erhållna beloppet såsom tillgång, samt att H. jämväl i boksluten för åren 1925—1927 på i utslaget närmare angivna sätt framställt bolagets ställning såsom avsevärt bättre än den verkliga, och enär H. följaktligen vore övertygad att hava vid boksluten för åren 1924—1927 falskeligen fört bolagets handelsböcker samt H. därvid, enligt vad omständigheterna i målet utvisade, handlat i uppsåt att vilseleda bolagets borgenärer, fällde Hovrätten H. till ansvar för falsk bokföring. HD:s flesta ledamöter funno ej skäl att göra ändring i Hovrättens utslag. Två justitieråd voro så-

tillvida av skiljaktig mening, att de ej funno H. övertygad om falsk bokföring under alla de år, som i Hovrättens utslag avsåges. Den ene av dessa justitieråd yttrade bl. a., att beträffande bokföringen för åren 1925—1927 vore av utredningen i målet uppenbart, såväl att H. visste, att de över verksamheten under dessa år upprättade och av H. underskrivna balansräkningarna inte riktigt återgåve bolagets ställning vid slutet av de år, de avsåge, som att han ej kunde undgå att inse, att de vore ägnade att vilseleda personer, som inläte sig med bolaget, samt att H. därför i avseende å nämnda års förvaltning fört falska böcker i åtminstone eventuellt uppsåt att bedraga bolagets borgenärer.
    Detta prejudikat är av särskilt intresse därutinnan att H. fällts till ansvar för åtgärder, som vidtagits för att kunna trots obeståndet fortsätta rörelsen. Det framgår visserligen ej huruvida bolagets ställning var sådan, att H. måste hava insett, att konkurs dock till slut måste komma, eller om han med stor optimism kan hava hoppats, att konkursen skulle kunna undvikas. Vidare synes man böra lägga märke till, att bland motiven till den fällande domen upptagits, att han vidtagit åtgärderna för att möjliggöra för bolaget att under ny kreditupptagning fortsätta sin rörelse. I den mån han genom den falska bokföringen lyckades vilseleda personer att lämna ny kredit, synes mig allenast bedrägei enligt 22 kap. 1 § strafflagen föreligga, men såsom förut framhållits torde en dylik kreditupptagning sluta med att konkursen blir sämre än om den tidigare inträtt och att sålunda förlust inträder för samtliga borgenärer, i följd varav åtgärden är skadlig för konkursen såsom generalexekution. Den skiljaktige ledamotens i HD mening är såtillvida av särskilt intresse, som han tydligen anser, att det är tillräckligt med dolus eventualis vid ifrågavarande brott.
    Nästa prejudikat att lägga märke till är NJA 1933 not. B nr 956. Här var en av Ivar Kreugers medhjälpare, Hennig, åtalad för falsk bokföring. Hovrätten fann bl. a., att Ivar Kreuger under ett angivet år låtit hos Kreuger & Toll vidtaga vissa bokföringsåtgärder, varigenom ett större belopp kommit att upptagas såsom vinst för Kreuger & Toll på ungerska affären, men att i själva verket någon vinst på denna affär icke uppkommit för Kreuger & Toll. Vid sådant förhållande och då Ivar Kreuger uppenbarligen avsett att genom nämnda bokföringsåtgärder vilseleda Kreuger & Tolls borgenärer, hade Kreuger i detta hänseende gjort sig skyldig till falsk bokföring. Hovrätten fann även i likhet med Rådhusrätten, att Kreuger i vissa andra avseenden gjort sig skyldig till falsk bokföring samt att genom de falska bokföringsåtgärderna Kreuger & Tolls balansräkningar för vissa år blivit i hög grad vilseledande samt angivit bolagets ställning såsom väsentligt bättre än den i verkligheten varit. Vidare fann Hovrätten Hennig på anförda skäl delaktig i Ivar Kreugers förbrytelse och fällde honom därför till ansvar. HD fann utrett, att Ivar Kreuger gjort sig skyldig till konkursbedrägeri genom falsk bokföring i fråga om vissa poster i Kreuger & Tolls räkenskaper, däribland vinsten å ungerska affären, och HD fann jämväl Hennig delaktig i Kreugers brott.
    Därefter komma vi till NJA 1933 s. 724. Torsten Kreuger såsom verk-

ställande direktör i Högbroforsens industriaktiebolag, som gått i konkurs, åtalades bl. a. för konkursbedrägeri genom falsk bokföring i bolagets handelsböcker. Hovrättens pluralitet fann, att vissa oriktiga bokföringsåtgärder vidtagits i bolagets böcker, och ansåg det uppenbart, att Torsten Kreuger låtit vidtaga bokföringsåtgärderna i avsikt att vilseleda Högbroforsens borgenärer angående bolagets verkliga ställning. I fråga om den falska bokföringen voro i HD fyra justitieråd ense och frikände Torsten Kreuger. De funno visserligen att i åtskilliga hänseenden påvisats väsentliga oriktigheter i bokföringen, bl. a. därutinnan att frivilliga tillskott, som tillförts Högbroforsen, år efter år bokförts på sådant sätt, att resultatet av bolagets rörelse kommit att för en var, som ej haft tillfälle att ingående granska bokföringen, framstå såsom förmånligare än i verkligheten varit fallet. De oriktiga bokföringsåtgärderna voro dock icke av beskaffenhet att för Högbroforsens borgenärer kunna lända till skada i fråga om konkursens behöriga utredning. Ej heller föranledde omständigheterna i målet till antagande att Torsten Kreuger haft uppsåt att genom nämnda åtgärder på annat sätt bereda förfång för konkursborgenärerna. På dessa grunder ogillades den mot T.K. förda talan om ansvar för konkursbedrägeri genom falsk bokföring. Tre justitieråd voro skiljaktiga och fällde T. K. till ansvar för falsk bokföring. Av dessa tre funno två, att en affärstransaktion rörande inköp av turbiner och andra maskiner bokförts på ett falskt och vilseledande sätt samt att T. K. på grund av dessa falska och vilseledande bokföringsåtgärder, som beordrats av honom i egenskap av verkställande direktör och ledamot av styrelsen för Högbroforsen, vore i avseende å desamma förvunnen till bedrägeri mot Högbroforsens borgenärer. Det tredje justitierådet fann, att även vissa andra bokföringsåtgärder voro falska, och fällde T. K. jämväl för dessa.
    Slutligen har i det rättsfall, som omförmäles i NJA 1934 s. 310, direktören H. V. Holm åtalats för delaktighet i såväl av Ivar Kreuger genom falsk bokföring begånget konkursbedrägeri som av Ivar Kreuger begånget bedrägeri mot allmänheten. Holm hade varit styrelseledamot och bokförare i holländska Kreuger & Toll eller det s. k. Financieele. Han fälldes av samtliga instanser för delaktighet i av Ivar Kreuger genom falsk bokföring begånget konkursbedrägeri beträffande en post, som avsåg viss transaktion mellan Financieele och Kreuger & Toll.

    Av prejudikaten torde framgå, att sedan åtminstone ett tiotal år tillbaka enligt en stadgad praxis den fordran har uppställts, att bokföringsåtgärderna vid falsk bokföring skola hava skett med eller i uppsåt att vilseleda borgenärerna. Har sådant uppsåt ansetts styrkt, har ansvar ådömts; har uppsåtet icke varit ådagalagt, har domen blivit frikännande. Det synes mig ligga nära till hands att antaga, att bakom denna motivering ligger åsikten att konkursbrotten äro publika brott, skadliga för konkursen såsom generalexekution och därmed också för fordringsväsendet överhuvud. Med denna uppfattning skulle det egent-

ligen kunna dömas till ansvar för varje uppsåtlig förfalskning av böckerna, därest man genom förfalskningen ger en oriktig bild av rörelsen och ställningen. Varje sådan väsentligt oriktig framställning av gäldenärens rörelse och ställning är nämligen skadlig för konkursen såsom generalexekution och därmed även förfordringsväsendet överhuvud, detta senare mer eller mindre alltefter konkursens omfång. Lagtextens lydelse, enligt vilken gäldenären genom den falska bokföringen skall hava begått bedrägeri mot borgenärerna, gör dock, att man måste fordra, att gäldenären haft något uppsåt att kränka borgenärernas rätt. Men då borgenärerna hava rätt att genom bokföringen erhålla en överblick över gäldenärens verkliga affärsläge, synes en kränkning av borgenärernas rätt ligga redan däri, att gäldenären vidtagit åtgärder med böckerna för att vilseleda borgenärerna rörande de verkliga affärsförhållandena. Uppställer man den fordran, att gäldenären skall hava haft uppsåt att vilseleda borgenärerna, kommer en förfalskning av böckerna, som sker icke för att erhålla kredit utan t. ex. såsom i rättsfallet NJA 1926 s. 397 för att kunna försälja aktierna i ett bolag till gott pris, ej att bliva konkursbedrägeri. I sådant fall användes ju icke den falska bokföringen till förfång för borgenärerna eller för kreditväsendet utan till förfång för aktieomsättningen. Därest man har den åsikt om falsk bokföring, för vilken nu redogjorts, vinner man, att man i allmänhet kan bestraffa sådana förgyllningar i vinst och förlust- samt balansräkningar, vilka visat sig medföra fara för kreditväsendet och ofta slutat med konkurs av allmänfarlig karaktär.
    I ett rättsfall NJA 1933 s. 724 har emellertid en avvikande motivering förekommit hos HD:s pluralitet. Där säges bl. a., att de oriktiga bokföringsåtgärderna icke voro av beskaffenhet att för Högbroforsens borgenärer kunna lända till skada i fråga om konkursens behöriga utredning. Denna motivering leder tanken till RYDINS uppfattning om bokföringsbrotten. Motiveringen innebär att åtgärderna objektivt sett icke skulle kunna lända till skada vid utredningen, och man kommer då närmast att tänka på att härmed skulle avses, att endast bokföringsåtgärder, som innebure att bolagets ställning upptogs sämre än den verkligen var och som tjänade som medel för att dölja ett bedrägeri enligt 1) eller 2) av 23 kap. 1 §, skulle kunna vara tjänliga som objekt för falsk bokföring enligt svensk lag. Däremot skulle bokföringsåtgärder, som innebure en förgyllning av bolagets ställning,

icke kunna bliva straffbara, då de vid konkursförvaltningens genomgång av samtliga räkenskapshandlingar i allmänhet torde vara lätta att upptäcka. Förgyllningarna äro vanligen vidtagna i vinst- och förlust- samt balansräkningarna. Går man från dessa tillbaka till de särskilda bokföringsåtgärderna i böckerna, torde förgyllningarna i allmänhet lätteligen upptäckas. Och vid konkursutredningar har ju förvaltningen tillgång till samtliga räkenskapshandlingar. Dock torde icke desto mindre förgyllningar icke alltid vara lätta att upptäcka och utreda. Vidare heter det i motiveringen att omständigheterna i målet ej heller föranledde till antagande att T. K. haft uppsåt att på annat sätt bereda förfång för konkursborgenärerna. Ragnar B:s avhandling på ifrågavarande område är ju ej utgiven av trycket, men då i denna motivering särskilt betonas ordet konkursborgenärerna, och då Ragnar B. fordrar att konkursförbrytelserna skola vara till skada just för konkursborgenärerna, synes det troligt, att denna motivering tillkommit under inflytande från hans uppfattningav konkursförbrytelserna. I denna motivering synes i allt fall ligga, att gäldenären skall hava klart för sig att konkurs måste komma. Man kan tänka sig, att under denna motivering skulle inkluderas t. ex. det fall, att en gäldenär, som förstår, att han snart måste gå i konkurs, verkställer en förgyllning av sina böcker för att få uppskov med konkursen och därunder till övriga borgenärers förfång gynnar en eller flera borgenärer med betalning. Däremot synes det vara tvivelaktigt, huruvida en förgyllning, som sker för att skaffa ny kredit och på sådant sätt uppehålla eller möjligen helt förhindra konkursen, skulle falla under motiveringen. Visserligen torde ett sådant uppskov så gott som alltid faktiskt leda till skada för borgenärerna, men om gäldenären insett detta och sålunda haft ens dolus eventualis i förhållande till detta resultat, torde ofta vara mycket tvivelaktigt. Sålunda synes det knappast säkert, att Ivar Kreuger, när han vidtog förgyllningarna i Kreuger & Tolls böcker, insåg, att konkurs var oundviklig, utan det förefaller möjligt, att han med jag skulle vilja säga så gott som patologisk optimism hoppades att kunna undvika konkurs och att han sålunda icke hade något uppsåt att bereda konkursborgenärerna förfång med de oriktiga bokföringsåtgärderna. Genom förgyllningarna i bokföringen erhöll han nya krediter, och det synes mer än möjligt, att han trodde, att han med hjälp av dessa krediter och eventuellt inträdande gynnsammare världskonjunkturer skulle åtminstone kunna förbättra

Kreuger & Tolls ställning. Visserligen använde han en del av de belopp, han fick in, till utdelningar till aktieägare och innehavare av participating debentures, men det torde vara tveksamt, om han vid verkställandet av dessa utdelningar hade så klart för sig att konkurs var oundviklig, att han kan anses hava haft uppsåt att bereda konkursborgenärerna förfång. Emellertid är det dock ej säkert, att man får tolka motiveringen i Högbroforsmålet så strängt, ty i ett rättsfall, som är senare än Högbroforsmålet, eller i ovan omförmälta rättsfall NJA 1934 s. 310, har HD enhälligt fällt en av Ivar Kreugers medhjälpare till ansvar för delaktighet i den av Ivar Kreuger verkställda falska bokföringen, och i detta rättsfall hava två av de justitieråd, som utgjorde pluraliteten i Högbroforsmålet, deltagit. Möjligen skulle dessa två justitieråd i detta fall hava dömt till ansvar för falsk bokföring, därför att i Kreuger & Toll den falska bokföringen använts för att möjliggöra utdelning, under det att någon utdelning till aktieägare icke ägde rum i Högbroforsen. I de tidigare fall, då det dömts till ansvar för förgyllningar, synes dock någon utdelning till aktieägare icke ha ägt rum. Vid sådant förhållande och då det dessutom var tre skiljaktiga ledamöter i Högbroforsmålet, vilka fällde för falsk bokföring, synes man icke böra fästa alltför stor vikt vid motiveringen i Högbroforsmålet, vilken avviker från en, såvitt jag kan finna, stadgad praxis. Jag finner alltså, att enligt vår domstolspraxis ansvar kan ådömas för falsk bokföring, då de falska bokföringsåtgärderna vidtagits i uppsåt att vilseleda borgenärerna. Huru jag tolkar detta uttryck, framgår av det föregående, och av vad jag förut anfört, framgår jämväl, att jag anser, att det är troligt, att denna motivering framkommit ur den uppfattningen, att konkursbrotten äro publika brott.
    Emellertid kan mot den uppfattningen, att konkursbrotten enligt svensk rätt skulle vara publika brott, invändas, att av den plats, konkursförbrytelserna fått i strafflagen samt av de ursprungliga bestämmelserna angående åtalsrätten vid dessa brott, framgår, att lagstiftaren uppfattat brotten såsom förmögenhetsbrott. Häremot vill jag hänvisa till att, såsom Brück framhåller, den utvidgning av allmän åklagares åtalsrätt vid konkursförbrytelserna, som efter strafflagens tillkomst ägt rum, i viss mån tyder på en förändrad uppfattning rörande konkursbrottens ställning. Jag vill vidare anmärka, att därest man anser, att konkursförbrytelserna äro förmögenhetsbrott, får man svårt att för-

klara den dominerande betydelse, som konkursen vid dessa brott erhållit. Ragnar B. hänvisar härvid till historiska tillfälligheter och anser, att konkursens betydelse är, att den tjänar som presumtion om skada för borgenärerna. Den betydelse, han sålunda tillägger konkursen, är, såsom Brück påpekar, formell. För den praktiske juristen, som finner att enligt lagen konkursen har stor betydelse för brottet — detsamma konsumeras ju först genom konkursens inträde och bl. a. räknas preskription av brottet icke från den av gäldenären företagna handlingen utan från konkursens inträde — förefaller en förklaring, enligt vilken konkursens betydelse vid brotten endast skulle vara att tjäna såsom presumtion om skada för borgenärerna, vara ganska formell och teoretisk. För honom ligger det närmast till hands att antaga, att när konkursen tillagts så stor betydelse för brottet, det karakteristiska för brottet är att det utgör ett angrepp på konkursen såsom generalexekution och därmed även på fordringsväsendet och krediten överhuvud. Det synes mig därför vara ganska naturligt att utvecklingen mer och mer tenderat därhän, att brotten betraktats såsom publika brott. Och enligt min mening talar den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av ifrågavarande lagstadganden, för att denna uppfattning alltmer trängt igenom. Då konkursen tillagts så stor betydelse för brotten, som i vår lag skett, blir det också i många fall svårt att, om man anser att brotten äro förmögenhetsbrott, konstruera brotten på ett sådant sätt, att man icke kommer till praktiskt olämpliga resultat. Detta framgår bl. a. av de svårigheter, varmed Ragnar B. laborerar, vid växling av borgenärer. Vidare kommer man med denna uppfattning till en opraktisk tolkning av brottstypen falsk bokföring. Men detta är ju ej så underligt, ty brottet falsk bokföring är egentligen ett förfalskningsbrott, och att det då ej skall gå så bra att tolka in brottet såsom förmögenhetsbrott, är ju ganska klart. Det är, såvitt jag kan finna, en systematisk oegentlighet, att detta brott förts in under konkursbrotten, åtminstone om man utgår från modern uppfattning av brottssystematiken. Av praktiska skäl anser jag därför, att brotten böra uppfattas som publika och jag anser jämväl, såsom nämnt, att prejudikaten snarast tala i den riktningen, att brotten i praxis så uppfattats. Jag finner vidare, att varken lagens avfattning eller teoretiska skäl lägga något avgörande hinder i vägen för en dylik uppfattning.
    Jag vill ännu en gång betona, att jag med hänsyn till brotts-

typen falsk bokföring anser det ur praktisk synpunkt vara av synnerlig vikt, att konkursbrotten uppfattas såsom publika brott. Därest man anser brotten såsom förmögenhetsbrott, synes man nämligen icke kunna såsom falsk bokföring straffa förgyllningar av handelsböcker även som av vinst- och förlust- samt balansräkningar, vilka förgyllningar visat sig synnerligen farliga och tjänat såsom medel för allmänfarliga svindlerier, vilka regelrätt slutat med stora konkurser. Skulle praxis mot förmodan tolka konkursbrotten såsom förmögenhetsbrott, synes man böra starkt påyrka en snar ändring av strafflagen. Ty i så fall skulle vi utan lagändring i straffrättsligt hänseende stå tämligen försvarslösa, därest sådana företeelser som Kreugersvindlerierna ånyo skulle framträda. Väl synes ansvar i dylika fall kunna ådömas för bedrägeri enligt 22 kap. 1 § strafflagen, ehuru det kanske finnes de, som vilja förneka även detta, men mig synes, att man för närvarande icke kan finna något lagrum, vars straffsats svarar mot brottens farlighet, därest man inte kan tillgripa 23 kap. 1 § strafflagen:
    Om man däremot anser, att brotten äro publika, förefaller det mig, som om vi skulle kunna även med nu gällande strafflag nödtorftigt reda oss mot sådana företeelser som nyss sagts, samt att i så fall en snar lagändring icke är av samma överhängande behov påkallad.
    Med vad jag nu anfört vill jag icke hava sagt, att jag de lege ferenda anser, att konkursbrotten böra betraktas såsom publika brott. Tvärtom tror jag, att det är mycket möjligt, att vid en strafflagsändring brotten komma att konstrueras såsom förmögenhetsbrott, men ett villkor härför synes mig vara, att konkursen upphör att vara en förutsättning för konsummation av brottet, att sålunda den av gäldenären företagna handlingen anses såsom brott oberoende av inträde av konkurs, och att konkurs får på sin höjd den betydelse, som den har t. ex. i dansk rätt, eller att i vissa fall utgöra villkor för att brottet skall falla under allmänt åtal. Men då kommer också enligt min mening brottet falsk bokföring att överföras till den brottskategori, dit det rätteligen hör, eller till förfalskningsbrotten. Möjligen kan man i så fall tänka sig en särskild straffskärpning, därest falsk bokföring använts såsom medel för ett allmänfarligt bedrägeri eller för konkursförbrytelse.