Tärningkast om liv och död. Några av de ämnen, som avhandlats i min bok med vidstående titel,1 bliva genom det följande ytterligare belysta. Medan Karl XI hösten 1677 hade sitt högkvarter i Ljungby, tillsattes där en krigsrätt att examinera om de exorbitantier som i Halmstad förelupit emellan chefen för Södermanlands regemente överste Örnclou och regementets övriga officerare. Krigsrättens dom översändes till kommendanten i Halmstad överste Horn med ett kungabrev av d. 20 okt., men i brevet gjorde konungen tillika bruk av sin benådningsrätt och föreskrev att, under viss förutsättning, spel om dödsstraffet skulle anställas i två grupper, en mindre och en större. Om de i saken invecklade officerarna — vilka alla borde arresteras — kunde förmås att uppge anstiftaren, skulle blott denne straffas till livet; »men skulle de ock intet därtill stå att förmå, spelar kapitenerne Jacob Tarmooch Sverin först, vilkendera av dem bör mista livet, och sedan de övrige officerare sin emellan, och därefter anställes sedan exekution såväl uppå den ene kapitenen som den av de övrige officerarne uppå vilken sorten har fallit; men de övrige, som sig frie hava spelat, skole vara förbundne att tjäna under regementet för gemene». På grund av vissa omständigheter som Horn inberättat gavs honom emellertid nytt besked från Ljungby i brev av d. 13 nov.: enär två av officerarne äro opp i landet och en tredje, fänriken Erich Jönson, »intet kan convinceras att hava del uti denna sak; ty är vår nådige vilje att I (1 strax bem:te tvenne officerare nederhämta låten till att med de andra spela, (2 fänriken Erich Jönson därifrån eximera och (3 bägge kapitenerne utan dröjsmål spela låten, berättandes oss sedan på vem sorten fallit; men med exekutionen inställes till dess de andre desslikes hava spelt.» Men Horn nödgades begära ytterligare förhållningsorder, ty — såsom han skrev d. 10 nov. — kapiten Tarmo hade »om natten emellan fredagen och torsdagen sistledne» praktiserat sig utur arresten och tagit till flykten, och ehuruväl man med allvar genast låtit efterslå honom var han dock ännu icke attrapperad, ej heller hade Horn kunnat penetrera på vad sätt han sluppit utur arresten. Och upplösningen på det hela blev, enligt konungens brev till Horn d. 15 dec. 1677, att officerarne »skola bliva pardonnerade och för denna gången därmed slippa att de under regementet tjäna för gemene, till dess de genom någon tapper aktion kunna göra sig deras förre befordring meriterade.»2
Bland de av Linné antecknade exemplen på Nemesis-straff förekommer även ett, som kan anses utgöra en egendomlig bekräftelse på Låst-
boms försäkran till de dödsdömda i Vånsjömålet att i lottkastningen Guds Försyn »icke vore verklös». Exemplet återges här, med någon modernisering, efter Fries' Linné (II bil. s. 32).
Norvegus. I Norrige skedde ett mord, där 3 voro ihop med den fjärdesom fick styng och dog. Efter ingen kunne övertygas, måste de kasta lott vilkendera skulle mista huvudet. Lotten faller på en av de oskyldige, den kongen sänder dödsdomen. Denna ville intet dö; säger sig i evighet vara oskyldig. En av de största advokater bliver obligerad gå till honom, då han visar att det var omöjligt att han kunnat varit baneman, så klart som bis 2 sunt 4.
Saken remitteras därpå åter till kongen. Kongen, då ockuperad med annat, mindes namnet; utan att läsa genom nya rannsakningen säger: han är dömd att dö, han skall dö. Fången får domen och bliver alldeles desperat. Advokaten går till honom och säger: jag ser att I haven Guds domöver eder; ären I ej skyldig till detta, så måste I have på eder något annat blod. Härpå fannt fången sig, sade: jag ser Guds rättfärdiga dom; det var jag som för 5 år sedan slog ihäl den karlen som icke fick någon baneman; fast jag är oskyldig i det nyare dråp.
Två av de dödsdömda Anjalamännen, överstarna Montgomery och Leijonstedt, fingo d. 16 sept. 1790 avslag å sina ansökningar om benådning, men d. 12 okt. s. å. tog Gustav III på Drottningholm i nåd. övervägande ytterligare böneskrifter från dem »och fant i anseende till synnerlige förekomne bevekande omständigheter i nåder godt att sökanderne från dödsstraffet förskona och att i de i det stället skola avföras till öen S:t Bartholomé att där i sin övriga livstid förbliva under behörig bevakning».1 Det av Låstboms hand skrivna protokollet innehåller vissa närmare bestämmelser, bl. a. den att »underhållet ville H. M:t bestå i proportion av vad det i avseende på lokalen kunde överstiga de trettiotvå sk. om dagen dem här bestås». I kanten har emellertid konungen egenhändigt tecknat: »blir vid 32 skr».
Under d. 26 okt. utfärdades i anledning av beslutet en särskild instruktion för konseljen på ön. Inledningsvis omtalas den nåd som förunnats M. och L., »i vilket avseende de med skepparen N. Mellberg och skeppet Välkomsten varda till berörde ö avförde och till vederbörande därstädes avlevererade», och därefter upptas i fem punkter vad konseljen har att iakttaga och besörja, nämligen:
1. De försiktighetsmått som stället och omständigheterna fordra, att bemälte Montgomeri och greve Leijonstedt icke få tillfälle att på flykten sig begiva.
2. Att ehuru K. M:t i nåder tillåter dem att fritt få gå ute på öen, sådant likväl icke får ske med värja.
3. Att så vida rum för dem icke utan eller emot lindrig hyra kan erhållas, så äger konseljen, om sådant till mindre kostnad kan uträknas, att för deras bärgande låta bygga ett litet hus.
4. Att för dem till underhåll bestås och av konseljen besörjes trettiotvå skilling om dagen för vardera.
5. Att de med dem vidtagande anstalter K. M:t i und. rapporteras ävensom om deras förhållande så ofta tjänlig lägenhet därtill finnes.
Innan skeppet avseglade inkom ÖÄ med förfrågan huruvida några kostpengar skulle bestås för den betjäning M. och L. vid sitt avförande till ön kunde vara i behov att nyttja; under deras vistande på Fredrikshov hade beståtts dem vardera underhåll för en dräng med 3 sk. dagligen. K. M:t täcktes till svar härå anbefalla att M. och L. väl är obetaget att taga med sig nödig betjäning, men att K. M:t till deras underhåll ej något består (29/11).
Vistelsen på den exotiska ön blev ej för någon av överstarna så långvarig. Under den Reuterholmska regimens första tid, då nådens sol lyste, gavs dem — d. 15 juli 1792 — tillstånd »att fritt och obehindrat begiva sig ifrån S:t Barthelemy till vad annan ort de åstunda och sig uppehålla vilja, undantagandes Sverige och dess underliggande landskap, inom vars gränsor de under något slags föregivande icke vistas få». Konseljen skulle anbefallas att härom förständiga dem; sitt traktamente ägde de njuta t. o. m. den dag då de begåve sig från ön, vilket borde vara verkställt inom 6 veckor från beslutets kungörande. Av detta tillstånd kom L. ej att begagna sig, han avled i Gustavia d. 31 okt. 1792; men M. lämnade ön och tillbragte — ovisst med vad rätt — sina sista år i fosterlandet. Om hans levnadsafton (han dog 1798) berättar dottern Malla Silfverstolpe i sina minnen.
När HD d. 23 juli 1810 fann sig icke för närvarande kunna tillstyrka bifall å John Halls och Constance Koskulls ansökan om äktenskapsskillnad — föreskrivna varningsgrader hade nämligen ej föregått —satt justitierådet O. E. Lagerheim såsom ordförande. I brev d. 27 aug.till justitiestatsministern Gyllenborg, som med anledning av den pågående riksdagen vistades i Örebro, gav Lagerheim en liten kommentar till HD:s utlåtande: »Angående fru Halls skilsmässa följde HD stricte den föreskrift som är given, vilket sedermera skett i flere dylika mål. Att hon med honom icke är lyckelig, det står fast, och om han än erkänner sig hava illa hushållat, så måste, om lagen skall gälla, de påbudne varningsgrader likväl böra skilsmässan föregå» (jfrTärningkast s. 155).
Den som i HD d. 27 april 1827 föredrog hovrättsrådet Nyblæus' och hans hustrus skillnadsansökan var förste expeditionssekreteraren, sedermera justitiestatsministern Nordenfalk. Målet var emellertid avd en uppseendeväckande art att det starkt intresserade även andra ledamöter i Nedre revisionen. Till dessa andra hörde C. H. Engelhart.Om honom skrevs i Stockholms Dagblad, då han vid 88 års ålder avlidit såsom f. d. justitieråd, att han »var en mycket framstående och på huvudets vägnar rikt begåvad ämbetsman samt ansågs på sin tid allmänt såsom en av HD:s utmärktaste ledamöter, och detta på en
tid då HD bland sig räknade sådana män som J. H. Backman, Sven Themptander, C. C. Schmidt, Peter Quiding, C. G. Hoffstedt och C. E.Günther» (23/8 82). Det har sitt intresse att se hur han, i väntan på avgörandet hos K. M:t, bedömde omröstningen inom HD (se Tärningkast s. 170 f.). Han skrev till sin förtrogne vän landshövdingen Hans Wachtmeister d. 1 maj 1827:
Hovrättsrådet Nyblæus och hans fru hava sökt äktenskapsskillnad på den grund att deras humör äro i hög grad stridige, varav hänt att de i flere år tillbragt ett till den grad olyckligt äktenskap att hans förstånd och hennes liv skulle vara i fara om det längre fortsattes. De hava ej något att förebrå varandra. Hon för känslig, han för flegmatisk. Inga utbrott dem emellan, bara ömsesidig ovilja, särdeles å hennes sida. Varningsgrader äro följaktligen ej undergångne. Sylvander1 arbetar för saken och lärf ått löfte om konungens bifall, därest K. M:t får någon hjälp av HD:s yttrande. Pluraliteten i HD har avstyrkt, minoriteten (Örb., Strömf. och Evelius) däremot tillstyrkt. Ledsamt är att en överdomare skall begära något så rakt stridande mot lag, bedrövligt åter att andra veka högste domare skola låta förleda sig att tillstyrka bifall därå. Prejudikatet blir högst farligt. Antingen måste K. M:t, om Nyblæi anhållan bifalles, hädanefter bevilja hundradetals dylika ansökningar eller, genom avslag därå, visa uppenbart mannamån.
Förteckningen i Tärningkast s. 285, över lotterier där fastighet vunnits vid dragningen, nämner blott sju fastigheter. Härtill bör läggas ännu en: Aspnäs, Husby sn, Kopparbergs län. Sedan denna egendom annonserats till bortspelning på amb å nummerlotteriets 1079. dragning d. 22 mars 1837 (se t. ex. Aftonbladet 20/3 37), innehöll Aftonbladet dagen efter dragningen följande notis: »Den länge till bortlottningannonserade egendomen Aspnäs i Dalarne bortspeltes i går oåterkalleligen, och tillföll Herr Assessor Crusenstolpe». I Ahnfelts levnadsteckning över C. (II s. 8 f.) kan man inhämta ett och annat om denna lotterivinst, som föranledde att C. fick emottaga ett godmodigt skämtande, delvis versifierat brev från Wilhelm von Braun, men eljes icke skall ha berett honom synnerlig glädje.
Birger Wedberg.