Pressen och domstolarna. Den ömtåliga frågan om pressens och allmänhetens rätt till kritik av domstolarnas avgöranden måste i en brytningstid som den nuvarande vara aktuell i de flesta länder. I Brittiska riket, där domstolsväsendets och domarnas utomordentligt höga anseende likaväl som de stränga straffen för »contempt of court» dock synas ha medfört en ganska stark återhållsamhet från de kritiskt inställdas sida, har nyligen »the Judicial Committee of the Privy Council» — den högsta domstolen för dominions och kolonierna — antytt gränserna för kritikrätten i ett uttalande, som både genom sitt innehåll och genom sin form är av intresse även för en främmande läsekrets.
Uttalandet gjordes vid behandlingen av ett från högsta domstolen å Trinidad (Västindien) fullföljt mål. Redaktören för »The Port of Spain Gazette» hade av sistnämnda domstol fällts till ansvar, emedan han i en artikel kritiserat vad han ansåg som en oenhetlig straffmätning i två utslag, avkunnade av olika domare rörande likartade brott. The Judicial Committee upphävde Trinidaddomstolens utslag under framhållande av att det härvore fråga om pressens frihet samt att »ingen beginge någon orätt genom atti god tro utöva sin naturliga rätt att enskilt eller offentligt kritisera en åtgärd,verkställd från domaresätet. Kritikens vädjobana är», fortsätter the Judicial Committee med en i engelska domar icke ovanlig stilistisk flykt, »en allmän väg; de fåkunniga må där gå vilse: så länge de enskilda avstå från att pådyvla dem, som deltaga i rättsskipningens handhavande, oädla motiv och i sann mening utöva sin kritikrätt, utan illvilja eller försök att skada rättsskipningen, äro de oantastliga. Rättvisan är ingen klosterdygd: man måste tillåta, att den underkastas granskning och kommentarer från den vanlige medborgarens sida».
K. H.
Den sjätte nordiska juriststämman1 — för studenter och yngre jurister— hölls i Sigtuna och Stockholm under tiden 13—25 augusti 1936. Stämman anordnades och bekostades av Tore Alméns minnesfond. Möteskommitterade utgjordes av minnesfondens ordförande, presidenten Birger Ekeberg ,jur. och fil. kand. Gerhard Hafström samt advokaten Gudmund Silfverstolpe, vilken tillika fungerade som stämmans sekreterare. Deltagareantalet var begränsat till 12 från ett vart av länderna Danmark, Finland och Norge samt 15 från Sverige lika fördelat mellan Uppsala, Lund och Stockholm. I stämman deltogo dessutom tre baltiska stipendiater, en estländare, en lettländare och en litauer.
Stämman var till sin huvudsakliga del förlagd till Sigtuna, där den pågick under tiden 13—23 augusti. Stämmodeltagarna disponerade där Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk, vackert beläget på en av stadens kullar och med vid utsikt över Mälaren. Läroverket, som är en internatskola, inrymmer förutom lärosalar och elevbostäder rymliga sällskapsrum. I ett av dessa hade ett mindre bibliotek omfattande nordisk juridisk litteratur iordningställts. För vistelsen i Sigtuna hade justitierådet Nils Alexanderson samt professor och professorskan Nils Stjernberg välvilligt åtagit sig värdskapet, varjämte presidenten Ekeberg var närvarande under större delen av stämman. Föredragshållarna, av vilka flera voro åtföljda av sina fruar, gästade oftast stämman icke blott själva föreläsningsdagen; som regel stannade de några dagar och vissa av dem under nästan hela stämman.
Dagsprogrammen i Sigtuna omfattade vanligtvis två föreläsningar, förlagda till tiden mellan frukost och lunch. Timmarna mellan lunch och middag voro fria; efter middagen vidtog i regel diskussioner i anslutning till något föredrag.
Stämman öppnades den 13 augusti av presidenten Ekeberg, med ett anförande som här återgives i förkortad form:
»Det är i dag andra gången Tore Alméns minnesfond har den stora glädjen att hälsa unga jurister från hela Norden välkomna till en juriststämma på svensk botten. Denna gång ha vid de danska, finska och norska deltagarnas sida slutit upp representanter för Estland, Lettland och Litauen. Det förra mötet, som hölls i Stockholm, öppnades den 6 september 1926 i mera solenna former i Riddarhusets ärevördiga och på historiska minnen rika högtidssal. Man följde därvid traditionerna från de nordiska juristmötena, vilka vid sina sammankomster i Stockholm plägat samlas på Riddarhuset. Även idag komma vi samman på historisk mark — i Sveriges gamla huvudstad Sigtuna. Den som har sinnet öppet för vad gamla minnesmärken ha att förtälja har mycket att lära snart sagt vid varje steg i denna av hävd och sägen omsusade stad.
Då vi utbytt den moderna storstaden Stockholm mot denna idylliska plats vid sidan av det sjudande livets allfarväg, ligger i detta utbyte i viss mån ett nytt program. Vi ha velat redan genom den yttre inramningen ge åt mötet en mera intim prägel och därmed skapa ökad studiero och bättre förutsättningar för en samling kring mötets huvuduppgift. Deltagarantalet är snävt begränsat och bland dem som anmält sig ha de blivit utvalda, som ansetts mest förtjänta. På programmet har betydande utrymme givits åt diskussioner. Festerna ha trängts i bakgrunden. Vi bilda här alla tillsammans en enda stor nordisk familj, inom vilken samvaron, hoppas jag, skall bli kordial och tvångsfri. Såsom i goda nordiska hem äro lyx och överflöd bannlysta, men ingalunda skämtet och glädjen. Här äro tankarna fria och sinnena öppna och de enda makter vi respektera äro den goda viljan och de goda argumenten. En viss respekt för ålderdomen kräva vi naturligtvis också, men även den får hålla sig inom tillbörliga gränser.
Vad som ger tankeutbytet mellan representanter för de skilda nordiska länderna dess särskilda charme är den omständigheten att envar kan fritt och otvunget tala sitt eget språk och likväl påräkna att bliva riktigt uppfattad.
Detta gäller åtminstone i teorien. I praktiken ställer det sig ibland annorlunda. I en av de nordiska lagstiftningskommissioner i vilka jag medverkat hände det sig att en för övrigt mycket framstående medlem såg ut som ett levande frågetecken, så snart någon av de danska delegerade yttrade sig. På min fråga bekräftade han, att han ingenting kunde förstå av vad som sades från dansk sida, och han tillade en smula ironiskt: »Danskarna äro ett mycket intelligent folk, om de verkligen förstå vad de själva säga.» Enligt erfarenhetens vittnesbörd ha danskarna icke så sällan anledning att av motsvarande anledning falla i beundran över den norska eller svenska intelligensen. En och annan gång under det nordiska samarbetet ha de språkliga svårigheterna föranlett rätt egendomliga missförstånd. Då seklet var ungt, hände det sig en gång i en lagkommitté, att en viss spänning uppstått mellan en dansk ledamot och en av norrmännen. För att åstadkomma en avspänning beslöt då dansken att till sin kollega säga en artighet om dennes fru. I detta syfte yttrade han, att damen i fråga liknade en oldenburgare. En större artighet ansåg han sig ej kunna uttala än denna smickrande jämförelse med den danska kungligheten. Men till hans förvåning blev spänningen endast större. Förklaringenkom, då norrmannen inför en tredje ledamot uttalade sin starka förtrytelse över att dansken tillåtit sig att likna hans fru vid en ollonborre. Jag hoppas att inga liknande missförstånd skola uppstå här, utan att snart de nordiska språkens intima frändskap skall framstå lika klar i praktiken som i teorien. Ett bland syftena med vår samvaro här är att lära oss förstå varandra så bra, att vi varken få anledning att överskatta varandras intelligens eller varandras elakhet. Men det är dock icke främst därför vi kommit samman. Då det gäller att med några få ord angiva vad vi åsyfta och vad vi hoppas av denna stämma, ligger det ganska nära till hands att erinra därom, att vi samlats kring ett namn, kring Tore Almén.
Alméns betydelse låg kanske ytterst däruti, att hos honom teoretikerns lärdom och klara blick för de stora sammanhangen voro på lyckligaste sätt förenade med den borne praktiske juristens intima förtrogenhet med och intuitiva förståelse för det levande livet och dess krav. Hans stora verk om köp och byte, som skrevs då han ännu var blott några och trettio år gammal, ärpå ett förträffligt sätt präglat av denna lika sällsynta som förnämliga kombination av egenskaper. Arbetet står också i våra dagar, efter en mansålder av febril utveckling på snart sagt alla områden, alltjämt lika levande. Samma egenskaper utmärkte även hans insatser på lagstiftningens vanskliga fält enligt vad som enstämmigt betygats av hans medarbetare, män sådana som Julius Lassen, Fredrik Stang, Erik Marks von Würtemberg. »Almén har i det skandinaviska lagstiftningsarbetet stått såsom en hövding, en mästare i konsten att kläda rättstankarna i lagens form, att smidigt anpassa lagregeln efter livets skiftande krav», yttrade Lassen vid hans bortgång. Spörjer man Alméns kolleger i högsta domstolen om deras mening angående hans domargärning, utfalla omdömena lika oförbehållsamt till hans förmån.
Alméns verksamhet har i ett hänseende haft en betydelse, som lätt undandrager sig deras uppmärksamhet, vilka ej på närmare håll följt utvecklingen i Sverige under den tid det här gäller. Han har genom sitt sätt att angripade rättsliga problemen i hög grad bidragit att slå bryggor mellan teori och
praktik, mellan teoretici och praktici. I äldre tid ansågo sig här i landet dessa senare ofta nog vara färdiga med teorien, så snart de hade sitt examensbetyg på fickan; deras juridiska lektyr voro sedan huvudsakligen lagboken och rättsfallssamlingarna För Almén framstod det allt klarare såsom ett viktigt önskemål att förmå vårt lands praktiska jurister ej blott att läsa juridisk litteratur utan om möjligt också att skriva sådan. I förstnämnda hänseende hade han gjort en utomordentlig insats med sin köplagskommentar, som snart fann vägen till varje jurists bokhylla och blev flitigt rådfrågad och citerad i rättegångar snart sagt på hela förmögenhetsrättens område. Och genom den av Almén grundade Svensk juristtidning har han slagit ett stort slag även för önskemålet att intressera domare och advokater för juridiskt författarskap. Han stiftade även en juridisk sammanslutning i huvudstaden — Juristföreningen — som verkat i hans anda och inom vilken han, ej blott på grund av sina framstående egenskaper såsom jurist utan med makten av en i allo helgjuten personlighet, stod såsom ett manande föredöme — en hövding för att tala med Julius Lassen.
Av det sagda framgår, att Almén hade den värdefulla egenskapen att vara en praktisk vetenskapsman. Den form av juridiskt tänkande, som rör sig »im juristischen Begriffshimmel» och i sin bornerade självtillräcklighet gör våld på verkligheten, var honom en styggelse. Unga jurister, som ej hunnit gå i verklighetens skola, ha ej sällan en viss benägenhet att hemfalla åt steril begreppsjurisprudens. Bland representanterna för sens commun har denna riktning av ålder stått lågt i kurs. I en avskrift av den gamla lagen för den bayerska staden Kulmbach återfanns — har det berättats mig — efter lagtextens slut följande anteckning: »Hier schliesst das Kulmbacher Stadtrecht und fängt die gesunde Vernunft an». Man kan fråga sig, om denna anteckning var en troskyldig hjärtesuck från renskrivarens sida eller bitande ironi. Huru som helst — antitesen mellan skriven lag och sunt förnuft ställer vissa former av jurister i i blixtbelysning. I det nordiska lagstiftningsarbetet har man alltid strävat efter att upphäva denna motsättning. Vi få aldrig glömma, att juridiken är en levande vetenskap. Lagarna äro ej ett en gång för alla givet slutet system, som lever sitt eget liv vid sidan om verkligheten, utan en produkt av det mänskliga livet självt, vilken växer och växlar med den allmänna kulturutvecklingen och betingelserna för denna. Lagen får ej bli ett mer eller mindre verklighetsfrämmande teoretiskt tankefoster utan måste grundas på ett ingående studium av samhället sådant det är. Härmed är naturligtvis ej sagt, att lagstiftaren skall resignera inför uppgiften att söka med lagens hjälp åstadkomma en ändring till det bättre. Men en sådan strävan kan påräkna framgång allenast om den genomföres med takt, verklighetssinne och intim förtrogenhet med samhällets invecklade mekanism. Lagstiftaren får ej överskatta sin makt; lagen är blott en av de krafter, av vilka samhällslivets gestaltning bestämmes. Dess verkan beror på en mångfald faktorer, olika på skilda tider och hos skilda folk. Denna levande syn på rätten och rättsvetenskapen framträder med sällsynt klarhet och styrka i Alméns verk.
Almén var emellertid icke blott en praktisk vetenskapsman; han var även en praktisk idealist. Och bland hans ideal intog det nordiska samarbetet
på rättslivets område ett mycket framstående rum. Själv medverkade han vid tillkomsten av även andra nordiska lagverk än köplagen, och hans kommentar till avtalslagen torde vid sidan av köplagskommentaren vara hans mest kända verk. Det var under sådana förhållanden helt naturligt, att Almén-fonden fick till en av sina huvuduppgifter att understödja strävandena för en alltmer vidgad nordisk rättsgemenskap. Det är främst för att i Alméns anda främja denna på en gång ideella och praktiska programpunkt, som vi här i dag kommit samman.
Betydelsen av det nordiska samarbetet på rättslivets område framstår i vår tid än klarare än då Almén stod såsom en av de främsta förkämparna för denna sak. Då tanken på sådant samarbete först framträdde, tänkte man närmast på de praktiska fördelar som vinnas genom en utjämning av sådana avvikelser mellan de nordiska rättssystemen, vilka vid närmare prövning visa sig sakna reell grund. Det har även visat sig, att den numera på stora områden genomförda enhetligheten är väl ägnad att främja samfärdseln och samhörighetskänslan mellan folken. Men man har också funnit, att en ny lag, som grundar sig på dessa folks samlade erfarenhet, blir en bättre lag, så mycket mera som vid sådant samarbete de principiella synpunkterna på ett lyckligt sätt träda i förgrunden. Med gemensamhet i lagstiftning följer även den stora vinsten, att den rättspraxis och den litteratur, som i vart och ett av länderna växa upp på den nya lagens grund, komma dem alla tillgodo. I våra dagar framträder med ständigt växande styrka även en annan synpunkt. Händelser och erfarenheter utanför Nordens gränser ha lärt oss att bättre än någonsin förr uppskatta värdet av den lagbundna frihet, som allt från hedenhös är den enda atmosfär, i vilken nordbon kan leva och andas. Det gäller för oss att så stärka och förankra vår fäderneärvda rättsordning, att den kan hålla stånd mot anlopp utifrån. Detta kan ej ske bättre, än om vi med förenade krafter giva den en sådan gestaltning, att den svarar mot en ny tids krav, och samtidigt så vidga dess bas, att den får hela Norden till sitt fäste. Bland nordbons svagheter har räknats en benägenhet att okritiskt falla till föga för främmande idéströmningar och moderiktningar. På rättslivets område får det ej bliva så. Nej, låt oss på denna kardinala punkt bliva givande och icke tagande. Förr eller senare kommer åter den dag, då det gäller att i internationellt samarbete bygga upp vad som nu flerstädes ligger i spillror och att åter närma folken till varandra på rättslivets område. Är det förmätet att tro, att tiden då är inne för oss nordbor att träda fram och göra vår gärning? Vi äro ingalunda oförberedda — under generationer ha vi med framgång arbetat på att uppbygga en för de nordiska folken i mycket gemensam rättsordning. Det är för dessa nordiska rättstankar vi kräva gehör och respekt.
Vår inbjudan till detta möte är på samma gång en uppfordran att inträda i de nordiska rättstankarnas tjänst. Ha vi, då de två veckornas samvaro är till ända, vunnit nya anhängare för den nordiska rättsgemenskapens idé, då har detta möte ej varit förgäves.»
Varje deltagare erhöll vid öppnandet en lagbok och senare en statskalender, vilka böcker frikostigt skänkts av A.B. P. A. Norstedt & Söner resp. Almqvist & Wiksells Boktryckeri A.B.
Under stämman förekommo 17 föredrag av 15 olika föredragshållare. Inom ett vart av ämnena civilrätt, processrätt och straffrätt hade möteskommittén förvärvat tre föredragshållare. Därjämte förekommo enstaka föreläsningar inom andra discipliner.
F. d. presidenten frih. Erik Marks von Würtemberg, som talade över ämnet: »Samnordisk lagstiftning», gav i stora linjer en redogörelse för det nordiska rättsliga samarbetet; han dröjde därunder vid tre numera bortgångna förgrundsgestalter inom lagstiftningsarbetet med vilka han själv samarbetat, Julius Lassen, Tore Almén och Gustaf Carlson.
De tre civilisterna voro prof. Carl Jacob Arnholm, Oslo, prof. Henry Ussing, Köpenhamn och doc. Håkan Nial. Prof. Arnholm, vilken helt hastigt fick ersätta excellensen Westman som blivit förhindrad, behandlade spörsmålet »Bør ekteskapslovgivningen opretholde prinsippet om likedelning av felleseie ved ekteskapets opløsning?». Prof. Ussing, som valt ämnet: »Erstatningsrettens Udvikling i Nutiden, særlig Spørgsmaalet, om Ansvaret bør indskrænkes», hade delat upp sitt anförande i två föreläsningar, av vilka den sista följdes av diskussion. Doc. Nials föredrag »Något om den nordiska aktiebolagslagstiftningen» lät åhöraren skönja några grundlinjer av lagberedningens kommande förslag i detta ämne.
Stämmans tre processualister voro professorerna Otto Hj. Granfelt, Helsingfors, och Karl Olivecrona samt advokaten jur. dr Tom Forssner. Prof. Granfelts föreläsning »Nämnd eller jury» följdes av diskussion. Prof. Olivecrona gav en analys av »Civildomens väsen», ett ämne som han behandlar i ett inom kort utkommande juridiskt arbete. Advokaten Forssner genomgick, stödd på sin erfarenhet, det för varje praktiserande jurist betydelsefulla spörsmålet om »Upptagande av vittnesbevisning».
De tre straffrättsrepresentanterna voro justitieministern Thorwald Bergquist, presidenten Karl Schlyter och doc. Ivar Agge. Samtliga behandlade ur olika synpunkter de samhälleliga reaktionsformerna mot brottsliga företeelser. Statsrådet Bergquist, som betitlade sitt föredrag »Alkoholism och brottslighet», genomgick kritiskt sakkunnigförslaget om särskilda fängelser för alkoholister. Presidenten Schlyter gav i ett föredrag med titeln »Straff och skyddsåtgärder» en klarläggande översikt av olika i Norden förekommande eller föreslagna reaktionsformer mot olika brottslingstyper. Doc. Agge åter behandlade »Några spörsmål angående brott och straff».
Ett mycket stort intresse samlade presidenten Ekeberg med sin omfattande redogörelse för »Juristutbildningen i Norden». Meningsutbytet efter föredraget pågick trots tidsbegränsning av inläggen till 5 minuter i dryga 3 ½ timmar.
Prof. Nils Herlitz föreläste över ämnet »Det svenska administrativa besvärsinstitutet», ett institut vilket som känt i sin svenska utformning saknar motsvarighet i Danmark och Norge. Prof. Knoph gav två mycket personliga föreläsningar, i vilka han behandlade »Nytten og farene ved systematikk og begrepsdannelse, belyst ved exempler fra immaterialretten». Föredragen voro föremål för en livlig diskussion — inledd av en dansk kvinnlig jurisstuderande — vilken huvudsakligen blev ett ståndpunkttagande för och emot den av professor Vinding Kruse förfäktade »aandelige eiendomsretten».
Prof. Sljernberg behandlade i ett lärdomsspäckat kaleidoskop frågan »Om möjligheten av förutsägelser inom statslivets område i belysning av gångna tiders statsvetenskapliga forskning», i vilket han dock avstod från frestelsen att ställa någon prognos.
Det sista föredraget som följdes av diskussion, hölls av prof. Östen Undén över ämnet »De nordiska länderna och Nationernas förbund».
Från Sigtuna gjordes tre utflykter. Den första och längsta var en tvådagarsfärd till Uppsala, dit resan företogs med båt. I Uppsala mottogos stämmodeltagarna i universitetets aula av rektor magnificus prof. Thore Engströmer, som, sedan han hälsat deltagarna välkomna, talade över ämnet »Ur Uppsala universitets historia». Därefter följde doc. Agges tidigare omnämnda föredrag, varpå den första dagen slöts med kräftor och dans på utvärdshuset Skarholmen vid Mälaren. Deltagarna voro över natten inkvarterade i sommartomma studentrum. Andra dagen samlades man till frukost på Flustret, varefter staden besågs. På eftermiddagen gjordes en utfärd till Gamla Uppsala, där prof. Åke Holmbäck på en av högarna skildrade bygdens historia samt läste delar av Upplandslagen. Deltagarna samlades därefter vid Tore Alméns grav på Uppsala kyrkogård. Prof. Engströmer nedlade å stämmans vägnar en krans och ägnade samtidigt Alménsminne en varm hyllning. Efter middag på Västmanlands-Dala nation återvände deltagarna andra dagens kväll till Sigtuna.
Nästa utfärd företogs till Skokloster, där lunch var dukad i en av de ståtliga lindalléerna. Friherrinnan Wera von Essen, värdinnan på slottet, tog själv emot deltagarna och förevisade även konstsamlingarna.
Den tredje utfärden ställdes till Wiks medeltidsslott. Den där förlagda folkhögskolans rektor, Sven Kjersén, skildrade i »Sveriges äldsta matsal» slottets historia. Han slutade sitt starkt personliga anförande med att i förnämlig utformning angiva folkhögskolans syften.
Till programmets lättare del hörde — förutom utfärderna — en fotbollsturnering, i vilken de olika ländernas lag kämpade om ett nyinstiftat vandringspris, som denna gång gick till Norge.
Stämman fortsatte den 24 och 25 i Stockholm. Första dagens förmiddag bevistades en session i rådhuset, och på eftermiddagen besågos stadshuset och Svea hovrätt. A. B. Nordiska Kompaniet bjöd stämmodeltagarna på lunch, vid vilken direktör G. Ernmark fungerade som värd. Gästernas tack framfördes av prof. Arnholm, vilken vid 1926 års juriststämma, då såsom färdledare för de norska deltagarna, haft att bringa A. B. Nordiska Kompaniet tack för en likartad lunch. Till middag samlades man på Höganloft på Skansen, där under kvällen dans vidtog. Vid middagen fungerade presidenten Ekeberg med maka som värdfolk. Tal höllos för gästerna av presidenten Ekeberg, för justitierådet Alexanderson — på grund av sjukdom förhindrad närvara — av stud. jur. E. von Eyben samt för »Kvinden» av stud. jur. Erik Jervig.
Påföljande dag — stämmans sista — besågo deltagarna Andrémuseet, Stockholms högskolas juridiska fakultets lokaler, kriminaltekniska institutet och Stockholms högskolas studentkårs kårhus, varpå de företogo en omfattande rundtur genom staden.
Stämman avslutades vid en middag å restaurant Hasselbacken. I denna deltogo Alménfondens styrelseledamöter och föredragshållarna, de flesta med damer, fröken Gunhild Almén samt stämmodeltagarna. Presidenten Ekeberg tackade å Alménfondens vägnar alla de krafter som medverkat vid stämman. Cand. jur. J. Andenaes hyllade Tore Alméns minne; jur. dr Bo Palmgren talade för presidenten Ekeberg, stud. jur. Erik Schultz för stämmans sekreterare och notarien Bengt Petri för föreläsarna. Fröken Gunhild Almén bringade stämman ett varmhjärtat tack för den hyllning, som ägnats Tore Alméns minne och prof. Knoph var föreläsarnas talesman. Till sist framförde statsrådet Bergquist gästernas tack. Efter middagen vidtog ett muntert nachspiel.
De nya riktlinjer, efter vilka stämman denna gång ordnats, vunno allmänt gillande. Genom att förlägga stämman till en liten ort samt genom att begränsa deltagareantalet vanns en mycket god personlig kontakt. Livet i Sigtuna — fritt från alkohol och fester — var präglat av väsentligt större saklighet än vad fallet varit vid tidigare stämmor. Härtill bidrog, förutom diskussionerna, att föredragshållarna gästade stämman under flera dagar. Stämmodeltagarna hade därigenom större möjligheter att få del av föreläsarnas rika erfarenhet, något som flitigt utnyttjades under de stora delar av dagarna, som icke voro upptagna av förhandlingar.
Gudmund Silfverstolpe.
P. S. Red. är i tillfälle att komplettera en brist i föregående redogörelse. Det rådde bland stämmans deltagare icke mera än en mening därom att stämman för sitt utomordentligt lyckade förlopp till väsentlig del hade att tacka sekreterarens, adv. Silfverstolpes — såsom ordf. i ett tal uttryckte det — enastående marskalksbegåvning.