Fritz Schrøder †. Nationalbankdirektören Frederik (Fritz) Carl Gram Schrøder avled den 13 augusti 1936 i sitt sommarhem Strandvang i Aalsgaarde. Han var född den 19 juli 1866. Liksom så många andra danska jurister, som kommit att intaga en framskjuten ställning, ägnade han efter avlagd juris kandidatexamen (1889) sina krafter omväxlande åt justitsministeriet och domstolarna. På båda dessa verksamhetsområden visade han prov på framstående duglighet. Då han år 1911 tillträdde posten såsom departementschef (statssekreterare och expeditionschef) i justitsministeriet, åtnjöt han därför redan stort och allmänt anseende. Denna post är en av de mest framskjutna och krävande i den danska administrationen, och tidsförhållandena gjorde, att Schrøder kom att ställas inför extraordinära uppgifter av yttersta vikt. Under justitsministeriet sorterade nämligen frågor om prisreglering, export, import och allehanda kristidsförfattningar, och Schrøder fick sålunda under och efter världskriget att brottas med helt nya problem av ej blott social och juridisk utan även ekonomisk art, ofta berörande ömtåliga utrikespolitiska förhållanden. Med sitt skarpa intellekt, sitt välbalanserade omdöme, sitt imponerande lugn och en arbetsförmåga, som gränsade till det otroliga, blev han här i tillfälle att göra sitt land ovärderliga tjänster. Det anses till icke ringa del vara hans förtjänst, att Danmark välbehållet kämpade sig igenom dessa hårda år. Ett av de många uttrycken av aktning för denna framstående ämbetsmannagärning var kallelsen till justitieminister i den av framstående ämbetsmän bestående regeringen Friis, som på våren 1920 hade att avveckla en tillspetsad inrikespolitisk situation.
    De arbetstyngda åren i justitsministeriet hade otvivelaktigt tagit hårt på Schrøders krafter, och då han med ingången av 1925 lämnade ministeriet och tillträdde befattningen såsom en av nationalbankens direktörer, skedde det knappast i avsikt att än en gång få pröva sina krafter på nya lika krävande kristidsuppgifter. De första åren hade hans vänner också snarast den uppfattningen, att han fann bankdirektörsstolen alltför bekväm, att han, såsom det sagts i en av de många ytterst erkännsamma danska nekrologerna, hade »arbejdsmæssige Sultfornemmelser». Detta tog emellertid ett brått slut, då i september 1931 Danmark i likhet med de övriga nordiska länderna nödgades frångå guldmyntfoten och nationalbankens ledning plötsligt såg sig ställd inför valutaproblem av vital betydelse för landets hela ekonomiska liv. Uppgiften att bemästra dessa problem kom till mycket väsentlig del att vila på Schrøder, som påtagligen kände sig upplivad av att ännu en gång stå mitt i händelsernas centrum och med glädje offrade sina sista krafter för sitt lands välfärd. Det lider knappast något tvivel, att de ytterst arbetstyngda år som nu följde undergrävde hans hälsa. Väl kvarstod han med heder på sin post tills 70-årsdagen nalkades, men hans välförtjänta otium blev kort, allenast några månader.

    Det är i sanning beundransvärt, att Schrøder vid sidan av sin verksamhet i ministeriet och nationalbanken hade tid och intresse för aktivt deltagande i det nordiska lagstiftningsarbetet. Från hans synpunkt framstod kanske verksamheten såsom ledamot i familjerättskommissionen 1919—1933 och i skuldebrevskommissionen 1933—1935 i viss mån såsom en rekreation efter det uppslitande arbetet med kristidsproblemen. Säkert är emellertid, att han med sin rika erfarenhet, sina omfattande kunskaper och sitt klara och rörliga intellekt även här gjorde en högt skattad insats. Erfarenhet i lagstiftningens konst hade han förvärvat ej blott under sin verksamhet i departementet utan även såsom sekreterare i den kommitté, som under Goos' ledning utarbetade det första förslaget till ny strafflag för Danmark.
    Även för de nordiska juristmötena hyste Schrøder livligt intresse. Han tillhörde sedan 1919 den danska styrelsen och var vid sin död dess ordförande. Han fann också tid att ägna sig åt allmänt kulturella och humanitära uppgifter.
    Den som haft lyckan att samarbeta med Schrøder och vinna hans vänskap kan aldrig glömma honom. Hans personlighet var präglad av en naturlig värdighet som imponerade, men denna egenskap var förknippad med en sällsynt intagande charm. Förvisso var han en kraftkarl, men sin makt över sinnena vann han ej med hårda eller strama utan med kloka ord och med en egenartad förening av fasthet och älskvärdhet som avväpnade. En av hans danska vänner har talat om det »kloge og skønne Smil» som lyste upp ansiktets rena och nobla drag. Huru ofta hava icke också vi, hans svenska vänner, värmts av detta leende! Han har blivit kallad Danmarks livsmedels- och valutadiktator. Men denna benämning var väl snarast ett smeknamn; en så intelligent, rättrådig och älskvärd diktator var i dessa hårda tider i sanning en lycka för landet. Och byråkrat var han i sitt uppträdande minst av allt. Om det alltjämt finnes någon stelbent byråkrat här i Sverige, kan han hava gott av att höra, att denne den danska ämbetsmannavärldens grand seigneur ännu i sin ålders höst dagligen färdades på cykel från och till det ämbetsrum, där de riksvårdande besluten fattades. En såf ulländad förening av säkerhet i formen och älskvärd naturlighet i uppträdandet som präglade Schrøders person möter man sällan; han var i varje tum en gentleman.

Birger Ekeberg.