TILL KYRKOLAGENS 250-ÅRSJUBILEUM.
AV
DOMPROSTEN PROFESSOR YNGVE BRILIOTH,
Kyrkolag är i nutida svenskt språkbruk intet entydigt begrepp. Man skulle som kyrkolag kunna beteckna alla de lagar och förordningar, som reglera kyrkans författning, liv och verksamhet. Begreppet blir trängre, om man låter det omfatta endast sådana lagar rörande kyrkan, för vilkas stiftande eller ändrande enligt RF § 87 kräves jämväl bifall av kyrkomötet. Det kommer då att omfatta varken de stadgar rörande kyrkans gudstjänstliv och inre ordning, som av Konungen utfärdas, enligt hävd efter kyrkomötets hörande, eller de delar av kommunallagarna, som avse kyrkoförsamlingens organ: dessa ha genom en egendomlig och beklaglig utveckling helt kommit att undandragas kyrkomötets inflytande. Slutligen kan med kyrkolag avses den urkund, som konung Karl XI den 3 september 1686 utfärdade — i suverän maktfullkomlighet och till föga glädje för den samtida svenska kyrkans representanter. Denna konkreta kyrkolag har en annan omfattning än något av de förut definierade begreppen.
Det skulle över huvud vara av intresse att närmare undersöka vad som i olika tider avsetts med ordet kyrkolag, och dess förhållande till lagstiftningen, rörande kyrkan över huvud. Reformationen hade sönderbrutit, men ej tillintetgjort den kanoniska rättsordning, som bestämde medeltidskyrkans liv. Även om det icke längre var möjligt att åberopa dekretalsamlingarna, kom dock på mångfaldiga punkter den reformerade kyrkans ordning att bestämmas av en hävd, som växt upp under denkanoniska lagens skydd, och därigenom räddas från desorganisation. Upplandslagens kyrkobalk, som 1500-talet igenom förblev gällande i de stycken, där ej nya förordningar annorlunda stadgat, byggde i mycket på denna lag. Den nya ordning, som skapades genom riksdagsbeslut och kungliga förordningar under den äldre Vasa-tiden, förändrade väl byggnadens struktur,
men omgestaltade den icke från grunden. Det låg knappast i konungamaktens intresse att göra ett slut på det osäkerhetstillstånd, som reformationen medförde, genom en genomgripande reglering av kyrkans rättsordning. Det var kyrkans målsmän, främst bland dem Laurentius Petri, som genom envis och målmedveten strävan, trots konungamaktens motstånd under årtionden, slutligen lyckades vinna dess bifall till en sådan reglering. Den kom till stånd genom 1571 års kyrkoordning, som utkom med Johan III:s medgivande och sanktionerades av en kyrkoförsamling, ett reformerat provinsialkonsilium följande år.
Kyrkoordningen, den svenska reformationskyrkans klassiska dokument, utgick icke från några klart fattade kyrkorättsliga principer. Den hade som sin närmaste förebild de tyska kyrkoordningar, som i stor mångfald framkommit, en för varje politiskt avgränsat område. Dessa hade endast avsett att ge de praktiskt behövliga bestämmelserna för kyrkans ordning, såväl med avseende på författning som gudstjänstliv. Närmast anknyter den som nyligen visats1 till den würtembergska kyrkoordningen. Detta beroende utesluter icke en betydande självständighet, särskilt i fråga om läran om gudstjänstlivet. Men liksom sina förebilder gör den ingen skillnad mellan pastorala förmaningar, liturgiska föreskrifter och i egentlig mening kyrkorättsliga bestämmelser.
Det följande århundradet arbetade med stor iver och ringa framgång på kyrkoordningens revision. Väl framlades en rad av historiskt värdefulla förslag, betydelsefullast de båda förslag av 1659, som bära Laurelius' och Emporagrius' namn, väl uppväxte vid sidan av kyrkoordningen, vars komplettering blev ett ofrånkomligt praktiskt behov, en serie av biskopliga stiftsordningar. Men ett stigande kyrkligt självmedvetande ställde krav, som kommo i konflikt såväl med konungamaktens som med adelns och den civila rättsordningens anspråk, och frågan förblev olöst. Ömtålig var särskilt frågan om den kyrkliga jurisdiktionen, framförallt genom de framväxande sockenorganens anspråk på att under prästens ledning utöva en patriarkalisk censur över sockenborna, ej blott i andliga mål. Emellertid hade just på sockensjälvstyrelsens, liksom även på den kyrkliga ekonomiens område frågor uppstått, vilkas reglering ej utan vidare kunde ställas på framtiden. Man fann lösningen delvis i
enstaka kungliga förordningar (såsom 1617 års mandat om prästrättigheterna), delvis också i privilegielagstiftningens form. Det var de prästerliga privilegierna av 1650, som först reglerade sockenstämmans och sexmännens befogenhet. Så framkom här en ny säregen linje inom den kyrkliga lagstiftningen, en linje, som kan följas tillbaka till prästerskapets postulater av 1594. De prästerliga privilegierna, tillkomna i analogi till andra ståndsprivilegier på en tid, då detta var den naturliga formen för avgränsandet av varje stånds rättigheter, skilde sig emellertid från dessa däri, att de därjämte utgjorde en form för erkännandet av kyrkans särställning inom samhället.
Så blev det enväldet förbehållet att avhugga den gordiska knuten. Sina närmaste föregångare hade Karl XI:s kyrkolag i Prästeståndets förslag av år 1682 och Ridderskapets författade projekt av år 1685. Den avgörande behandlingen skedde i rådet och undandrar sig i det väsentliga vår kännedom. De chifferprotokoll, som bevarats, vänta ännu på sin tydning, liksom överhuvud kyrkolagens tillkomst och förhållande till det övriga arbetet på kyrkolagstiftningens område under det föregående århundradet ännu icke blivit föremål för den ingående undersökning, som vore av nöden. Ett betydande inflytande på dess slutliga redigering torde utövats av Erik Lindschöld.
Kyrkolagen avsåg att vara en ersättare av den gamla kyrkoordningen. Är det mer än en tillfällighet, att benämningen blir en annan? Konungen har, heter det i ingressen till kyrkolagen »aktat till Guds namns äras befrämjelse och hans församlings uppbyggelse att författa och utan längre uppskov i trycket utgå låta en viss kyrkolag och ordning vid gudstjänstens förrättande och allt övrigt, som i någon måtta rörer och angår kyrkoväsendet och läroståndet». Århundradet igenom hade man talat om kyrkoordningens revision. Plötsligt fick den svenska kyrkan en kyrkolag. Det tillfälle, som nu fanns att genom systematisk lagstiftning, omfattande hela det kyrkliga rättsväsendets område, göra slut på dualismen mellan kyrkoordning och privilegielagstiftning, blev dock icke utnyttjat. I stället anknyter kyrkolagen också i sin begränsning till sin föregångare av 1571. Den är på grund härav i fråga om planmässig uppställning vida underlägsen de föregående förslagen. Vad som framför allt väckte en pinsam förvåning hos prästerskapet, särskilt hos biskoparna, var uteslutandet av icke mindre än sju kapitel ur det prästerliga för-
slaget, framför allt de, som handlade om sockensjälvstyrelsens organ, om prästerskapets ekonomi och om domkapitlen. Men anledningen härtill har säkerligen icke främst varit en strävan att anknyta till kyrkoordningen, utan kungamaktens ovilja att på dessa punkter binda sig själv genom införandet av bestämmelser i dessa frågor i den egentliga kyrkolagen. Följden blev närmast, att ett stort spelrum blev lämnat för det kungliga godtycket. Men därutöver har uteslutningen vållat, att den svenska kyrkolagstiftningen också i fortsättningen kom att sakna önskvärd enhetlighet. Om domkapitlen bestämdes i den följande årutfärdade förordningen »om huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas», och på övriga punkter återgick man efter enväldets upphörande till privilegielagstiftningens form.
Införandet av beteckningen kyrkolag har säkerligen icke bestämts av någon önskan från konungens sida att skilja denna lagstiftning från annan lag eller från andra förordningar, någon strävan att omge kyrkans rättsordning med särskilda garantier. Tvärtom kan man ifrågasätta, om icke det nya namnet närmast är ett uttryck för den kungliga suveräniteten också inom kyrkan. Hade den gamla kyrkoordningen närmast varit ett prästernas verk, avsett att reglera kyrkans liv som ett egenartat samfund under den kristne furstens skydd, så var kyrkolagen en ordning för religionsväsendet inom hans svenska majestäts rike, där enheten i religionen var en politisk nödvändighet och därför också en undersåtlig plikt: sådan är den anda, som talar till oss, i kärv kommandoton, redan i kyrkolagens första paragraf: »Uti vårt konungarike och dess underliggande länder skola alla bekänna sig endast och allenast till den kristliga lära och tro, som är grundad uti Guds heliga ord . . . och författad uti de tre huvudsymbolis: Apostolico, Nicæno och Athanasiano, jämväl uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530, vedertagen uti Uppsala concilio 1593, samt uti hela så kallade Libro Concordiæ förklarad.»
Det kan här också vara anledning att erinra om att rikets utvidgning till Sundet och Västerhavet säkert hade varit en bidragande orsak till kyrkolagens utfärdande. Man behövde en tidsenlig kyrkolag för att kunna genomföra uniformiteten i de nyvunna provinserna också på det andliga området. Ej heller får man vid en betraktelse av kyrkolagen glömma, att den hade i sikte förhållanden också på andra sidan Östersjön.
Det är en öppen fråga, i vilken grad tidens statsrättsliga teorier, framför allt naturrättsliga spekulationer — Lindschöld har säkerligen icke varit obekant med Hobbes' skrifter — inverkat på kyrkolagens avfattning. Sannolikt är väl, att de medverkat som motiv vid dess tillkomst. Men samtidigt som denna var ett ganska hårdhänt verk av den suveräna statsmakten, är det påfallande, att dess innehåll blott i ringa grad bär vittne om någon avsikt att inspänna kyrkan i den nya statsuppfattningens tvångströja. Denna tendens kommer vida tydligare tillsynes i aktstycken av annan art, såsom t. ex. i landshövdingeinstruktionen avår 1687. Någon definition av konungens myndighet över kyrkan har icke införts, det enda ställe, där det uttryckligen talas härom, är en bisats i kap. 10 § 1 ». . . Guds kyrka och församling, vilkens uppsikt, vård och försvar av Gud Oss anförtrott är. . .».
Det talas här i allmänt landsfaderliga uttryck, som stodo i god överensstämmelse med reformationens syn på furstens plikter gentemot kyrkan. Ingen ansats kan märkas att anknyta till något av de tyska kyrkopolitiska system, varmed man söder om Östersjön motiverade »das landesherrliche Kirchenregiment». Enstaka ställen, såsom bestämmelsen om konungens rätt att vid biskopsutnämning gå utom förslaget, uttryckligen upphävd i 1809 års RF, vittna väl om en tendens till maktutvidgning. Men detta är ganska enstaka företeelser. Och när man från modern synpunkt bedömer den suveräna konungamaktens kyrkoregemente, är det av vikt att komma ihåg den djupa skillnad, som föreligger mellan denna och den nutida totalitära statens ingrepp på det andliga livets område. Karl XI var framför allt medveten om sin plikt som en kristen konung att skydda och upprätthålla Guds kyrka. Hans tankar, liksom hans företrädares hade en gammaltestamentligt teokratisk färg. Kungadömet var honom av Gud förlänat, och han har städse över sig erkänt Guds ords suveräna myndighet. Endast den regentmakt, som känner detta ansvar och erkänner denna bundenhet, kan för sitt ingripande i kyrkans liv åberopa det karolinska konungadömets exempel.
Kyrkolagens förhållande till de föregående förslagen, liksom till kyrkoordningen, kan här ej mera ingående behandlas. Den har på mer än en punkt reducerat ordrika utläggningar till en knappare lagtext — ehuruväl ännu mycket kvarstår av paternella förmaningar. Dess anknytning till sina föregångare är ej sällan
så pass tydlig, att man för dess tolkning kan ha rätt att använda förslagens text. Ett slående exempel utgör synes det mig den första paragrafens bestämmelser om bekännelseskrifterna, som varit föremål för så mycken diskussion på grund av regeringsformens avvikande lydelse. Här kan det vara av intresse att jämföra kyrkolagens text med
Prästeståndets förslag. Cap. I § IV.
(§ II handlar om skriften,§ III om de ekumeniska symbolen.)
». . . vedertage och behålle vijthen rätta, älsta och oförändrade bekiännelse offentliga giord iAugsburg A:o 1530, lijka somthen samma är vorden gillad ochmoottagen uthi Upsala ConcilioA:o 1593, och sedermera förklarad uthi den boken som kallasLibro Concordiæ».
Kyrkolagen § 1.
». . . den kristliga lära och tro,som är grundad uti Guds heligaord . . . och författad uti de trehuvudsymbolis . . . jämväl uti denoförändrade Augsburgiska bekännelsen av år 1530, vedertagen iUppsala concilio 1593, samt utihela så kallade Libro Concordiæförklarad . . .».
Man torde härav vara berättigad till slutsatsen, att icke heller kyrkolagen avser att ställa alla bekännelseskrifterna i en linje: »förklarad» bör, synes det, föras som attribut till den Augsburgska bekännelsen, icke till »lära om tro». Härigenom reduceras väsentligen den en gång så livligt diskuterade olikheten mellan kyrkolagens och regeringsformens bestämning av bekännelseskrifterna.
Det kan väl över huvud tagas för givet att kyrkolagen på de punkter, där ingen kontrovers förelåg, knappast avsåg att införa några nyheter eller att bryta med den tidigare utvecklingen. Dess främsta positiva betydelse ligger också däri, att den uppsamlar den svenska reformationskyrkans äkta tradition, och kläder den i ett kärnfullt och korthugget språk. Den har så i hög grad tjänat att bevara kontinuiteten i den svenska kyrkans liv. Som typiska ställen i detta avseende kunna anföras kapitlen om predikan och om nattvarden, vilka ingalunda spelat ut sin roll och på vilka förnyelsesträvanden i samtidens kyrka med rätta kunna åberopa sig.
Men då vi nu tala om den 250-åriga kyrkolagen, är detta utan tvivel en term, som tarvar sin förklaring — i nästan lika hög grad, som då 1734 års lag betecknas som alltfort gällande. Den
senare kyrkolagstiftningen har visserligen i huvudsak velat ansluta sig till kyrkolagens uppställning, men dennas ram har dock på mångfaldiga sätt genombrutits. Detta har skett delvis genom den liturgiska utvecklingen. I anslutning till sina föregångare hade KL givit anvisningar för flera gudstjänsthandlingar, särskilt vigningsakter såsom präst- och biskopsvigning och »gudstjänstens börjande» i en nybyggd kyrka. Då sedermera nya formulär tillkommit för dessa akter, ha de rent liturgiska anvisningar för deras förrättande, som KL innehåller, förlorat sin bindande kraft, utan att därför de grundläggande bestämmelser, som kunna anses vara av kyrkorättslig karaktär (såsom t. ex. prästvigningens förrättande av biskop genom handpåläggning), skulle ha upphört att gälla. Man kan här icke utan vidare tilllämpa ett senare, tekniskt begränsat kyrkolagsbegrepp på en urkund som själv är främmande för en sådan distinktion:1 den gamla kyrkoordningen hade också på dessa punkter innehållit liturgiska bestämmelser. Under enväldet var stiftande av kyrkolag icke bundet till någon annan procedur än som gällde för kyrkans böcker — även om de facto den kyrkliga opinionen i fråga om de senare redan nu hade ett större inflytande.
Men i än högre grad har själva kyrkolagstiftningen sönderbrutit den gamla kyrkolagen. En kommentar till den första paragrafen måste överspänna hela religionsfrihetslagstiftningen i Sverige och resultatet, sådant det kommer till synes i G. Wetterbergs allmänt använda och synnerligen förtjänstfulla edition av kyrkolagen, är ganska paradoxalt: den mening, varav paragrafen består, kommer att sakna subjektet (»alla») och den betydelsefulla bestämningen »endast och allena». På andra punkter kan man väl ha anledning att noga överväga, i vilken utsträckning kyrkolagens bestämmelser verkligen upphävts av senare lagstiftning. Men det är också klart, att vissa stycken i KL som aldrig formligen upphävts, dock genom derogerande hävd förlorat sin giltighet: detta gäller särskilt kapitlet om bann. Stundom kan det vara ganska oklart, när så kan anses vara fallet; det gäller t. ex. det aldrig upphävda 14: 2, som förbjuder bröllop på de stora högtidsdagarna.
Även om vördnaden för KL som ett historiskt dokument ökats— delvis i samma mån som dess föråldrade bestämmelser avskaffats eller ej längre betraktas som tillämpliga —, har det dock
blivit klart, att det icke längre är möjligt att inskriva vår nu gällande kyrkolagstiftning inom ramen av dess kapitel. Medan man under 1700-talet sökte sammanföra den senare kyrkolagstiftningen i imponerande samlingsverk såsom WÄLLQUISTS Ecclesiastique samlingar och WILSKMANS Svea Rikes Ecclesiastique verk, inarbetades materialet i anslutning till kyrkolagens uppställning i den betydelsefulla upplaga av den, som år 1845 utgavs av prosten L. S. MITTAG: initiativet till detta arbete togs av den stora kyrkolagskommitté, som tillsattes år 1824, och som framlade de båda kyrkolagsförslagen av år 1828 och 1846. Samma metod har följts i ett antal senare kyrkolagseditioner, men övergivits av G. WETTERBERG i hans Handbok i kyrkolagfarenhet, som redan utgått i tre upplagor. Här har den gamla kyrkolagen tryckts i sammanhang, numera även med upptagande av de delar, som förlorat sin giltighet, vilket ur historisk synpunkt måste hälsas med tillfredsställelse. Därefter avtryckes allt det senare materialet i en mera systematisk uppställning.
Kyrkorättens fängslande studium har i vårt land i hög grad försummats. Ofta har man icke kommit utöver en kyrkolagfarenhet, som nöjt sig med att kodifiera och uttolka de gällande bestämmelserna, utan att ge sig in på deras inre problematik. Men utan en sådan principiell fördjupning i de till kyrkansrättsordning hörande frågorna kan svårligen frågan om en tidsenlig revision lösas. Denna fråga har blivit vilande efter de betydande, men misslyckade försök, som framkommit under 1800-talet. En och annan frågade sig väl, om det nuvarande läget hade den balans i fråga om kyrkans yttre och inre förhållanden, som torde vara en förutsättning för en ny lagstiftning, och om icke tilläventyrs kyrkans historiskt bestämda egenart bättre tillvaratogs, om den invecklade mosaik, som de kyrkorättsliga aktstyckena utgöra, ordnades och tolkades av en upplyst hävd. Men genom ett beslut av 1934 års kyrkomöte har frågan om kyrkolagens revision fått en ny aktualitet. Frågan väcktes i en motion av biskop Bergquist, med vilken biskoparna Aulén och Aurelius och ett flertal andra kyrkomötets medlemmar förenat sig. I denna motion erinras därom, att kyrkomötet år 1903 begärt en revision av kyrkolagen, utan att detta lett till någon åtgärd, och att kyrkomötet år 1915 avslagit en motion (av professor O. Holmström) om en framställning i samma syfte. Motionären kan med skäl erinra därom, att kyrkolagens föråldrade karaktär med
åren framträtt allt tydligare: den bevarar antikverade bestämmelser, som icke längre tillämpas, men den tar icke hänsyn till ett flertal nya behov och arbetsformer: »De nya tidsförhållandena ha föranlett uppkomsten av ett flertal organisationer och inrättningar, som i vår tid äro av stor betydelse såsom redskap för kyrkans verksamhet, men som ej erhållit någon legalisation i kyrkolagen. I sådant avseende kunna exempelvis nämnas biskopsmötet, stiftsmötet, diakon- och diakonissanstalterna m. fl.»Det påpekas också, att det vore både i statens och kyrkans intresse, att gränsen mellan allmän lag och kyrkolag, bleve klarare dragen. Det kunde tillagts, att ett betydelsefullt kodifikationsarbete delvis redan utförts, men att detta kommit att väsentligen gå helt på sidan om den gamla kyrkolagen: man kan här särskilt tänka på den systematiska bearbetning av lagstiftningen angående prästlöneväsendet och kyrkans ekonomi, som utförts av kammarrådet T. Wohlin.
Motionärerna vunno gehör för sina synpunkter i kyrkomötet. Deras yrkande om »en revision av nu gällande kyrkolag med tillhörande författningar» omformades dock av ett i huvudsak välvilligt kyrkolagsutskott till den mildare lydelse, som sedan vann kyrkomötets bifall: vad som här begäres, är en utredning i syfte att »få till stånd en kodifiering av nu gällande rätt på kyrkolagstiftningens område i huvudsak efter de riktlinjer, som i utskottets betänkande angivits».
Skulle Kungl. Maj:t med utgångspunkt i kyrkomötets framställning verkligen bereda möjlighet för en ny genomarbetning av vår kyrkolagstiftning, torde det tämligen snart visa sig, att den kodifiering av gällande bestämmelser, varom kyrkomötet sålunda talar, svårligen motsvarar lägets krav. Om företaget ej får gripa djupare, torde det knappast vara mödan värt. Men skulle frågan tas upp i hela sin vidd, måste arbetet utgå från ett djupgående studium av vår kyrkas genom bekännelse och historia bestämda egenart. En ny svensk kyrkolag måste bygga på en klar uppfattning av de religiösa faktorer — uppenbarelse, helig skrift, bekännelseurkunder — som konstituera kyrkan i vårt land som ett andligt samfund och en del av den allmänneliga kristenheten. Den måste vidare ta sikte på de ömtåliga frågor, som avse förhållandet mellan stat och kyrka, och dra gränsen mellan kyrkolag och borgerlig lag icke efter de skiljemärken, som utplanterats av parlamentariska tillfälligheter eller administrativ praxis,
utan med hänsyn till det andliga samfundets vitala behov att bevara sin självständighet inom det borgerliga samfundets ram på alla punkter, där bekännelse, lärofrihet, sakramentsförvaltning, själavårdsplikt och samvete beröras. Den måste eftersträva lagstilens knapphet och konkreta tillämplighet, men likväl aldrig släppa ur sikte uppgiften att vara ett käril för ett andligt innehåll. Den måste bygga icke blott på de existerande skriftliga urkunderna, utan jämväl på den levande hävd, som i denna dag på mångfaldiga punkter utgör kyrkolivets verkliga norm. Den bör icke gestaltas utan hänsyn jämväl till andra kyrkosamfunds rättsväsen: framförallt utgör kyrkolagen för Finlands kyrka en tillgång, som icke får försummas. En kyrkolag svarande mot de anspråk, som här framställts, skulle utan tvivel för vår kyrka vara en gåva av oskattbart värde.