VITTNESPSYKOLOGI OCH RÄTTEGÅNGSREFORM.
AV
KAMMARFISKALEN GREVE ARVID WACHTMEISTER.
Inför den stundande rättegångsreformen inställer sig frågan, huruvida icke tiden nu är inne att i lagstiftningen taga hänsyn till de resultat vartill vittnespsykologien numera kommit. Icke blott av utländska utan även av svenska vetenskapsmän har den stora betydelsen av hithörande problem på senaste tiden framhållits. Sålunda säger KALLENBERG:1 »För min del tvekar jag ej att beteckna de vittnespsykologiska spörsmålen eller, rättare, frågan om de regler rörande desamma, vilka böra upptagas i en ny lag, såsom ett ämne, vilket vid en reform av vår bevisrätt står i främsta ledet och i vikt knappast överträffas av något annat.»
Då i det följande framläggas några förslag till lagändringar som ur vittnespsykologisk synpunkt kunna anses önskvärda, sker det underfullt medvetande om det vanskliga i deras genomförande i praktikenoch huvudsakligen för att få förslagen upptagna till diskussion blandpraktiskt verksamma jurister.
Det är särskilt i fråga om förhör med vittne eller med misstänkt eller tilltalad samt angående konfrontation mellan vittne och misstänkt som ändrade lagbestämmelser synas i hög grad påkallade. Men det synes även nödigt att vidtaga andra lagändringar. Ej minst måste nu rådande förhållanden beträffande minderårigas hörande i brottmål anses otillfredsställande.
Vända vi oss först till vittnesförhöret, är kanske det viktigaste spörsmålet huruvida suggestiva frågor, d. v. s. sådana frågor som genom innehåll eller form inbjuda till besvarande i viss riktning, böra tillåtas eller icke. Enligt nu rådande praxis torde det såväl vid polisförhör som under domstolsförhandlingar vara blott alltför vanligt att den förhörande lägger svaret i vittnets mun, så att vittnesutsagan ger en felaktig bild av vad vittnet verkligen har sig bekant i saken. Förhörsledaren bildar sig ofta nog redan från början, låt vara omedvetet, en viss uppfattning om fallet — en uppfattning som mycket väl kan vara felaktig — och framställer sedan sina frågor så, att de leda till svar, vilka ge stöd åt denna uppfattning.
Äldre lagar innehöllo ej sällan bestämmelser om suggestivfrågor både till vittnen och till misstänkta. De äldre kriminalisterna härledde i
allmänhet ur dessa bestämmelser ett allmänt förbud mot dylika frågor. Om detta var riktigt har dock dragits i tvivelsmål. TSCHANGGO uttalar visserligen i sitt 1874 utgivna arbete »Versuch einer Abhandlung von der Suggestion im peinlichen Rechtsverfahren», att det vore en enhällig uppfattning bland alla äldre och nyare kriminalister »att suggestionerna böra förbjudas och bannlysas från domstolarna». Däremo tsöker PARST i sin år 1810 utgivna, ingående och grundliga dissertation »Über Suggestionen und ihre Gefährlichkeit im Kriminalprozesse», göra gällande att de bestämmelser, som återfinnas i digesterna samt i »Carolina» (kejsar Karl V:s Peinliche Gerichtsordnung av år 1532), »Teresiana» (österrikiska strafflagen av år 1768) m. fl. lagar icke, som man dittills allmänt antagit, betydde ett allmänt förbud mot suggestivfrågor utan blott att de farliga suggestionerna vore förbjudna. Däremot vore domaren oförhindrad att i sådana fall, där en suggestion icke vore farlig utan tvärtom kunde vara ändamålsenlig, betjäna sig av densamma.
De psykologer, som mera ingående befattat sig med frågan, stå nästan genomgående på den ståndpunkten att suggestivfrågor under alla omständigheter böra undvikas, emedan utsagan därigenom lätt kan bliva förvanskad. Därvid tages visserligen huvudsakligen — eller t. o. m. uteslutande — hänsyn till sådana frågor, som av den förhörande polistjänstemannen eller domaren ställas utan att han är medveten om sin frågas suggestiva karaktär och faran av en därav föranledd förvanskning av utsagan. Jurister hava under de sista årtiondena blott undantagsvis mera ingående uttalat sig om suggestivfrågornas forensiska betydelse. Detta beror sannolikt på att nu gällande processlagar vanligen icke omnämna suggestivfrågorna.
I våra grannländer Danmark och Norge hava emellertid suggestivfrågorna uppmärksammats av processlagstiftningen. Efter mönster av den österrikiska straffprocesslagen av år 1874 stadgas sålunda i norska straffprocesslagen av år 1887 § 183, att frågor, genom vilka för vittnet framläggas omständigheter, som först genom vittnets svar skola framkomma, såvitt möjligt böra undvikas. Denna regel finnes också i danska retsplejeloven av år 1916, § 183, och en liknande bestämmelse återgives i norska civilprocesslagen av år 1915, § 217.
I en preussisk kungörelse den 16 augusti 1928 angående »riktlinjer för polisförhör beträffande minderåriga» stadgas i förevarande avseende huvudsakligen följande. Förhörsledaren får icke rikta suggestivfrågor till den minderåriga. Inga frågor få ställas som blott kunna besvaras med ja eller nej, ty minderåriga äro benägna att giva desvar som de alltefter frågeställningen, betoningen eller andra tecken tro att den frågande önskar. Därför få framför allt icke förekomma expektativfrågor såsom t. ex. »Hade mannen icke svart skägg?» Men oriktigt är också frågan: »Hade mannen svart eller grått skägg? » om man icke redan med säkerhet vet, att förutsättningen för frågan föreligger (i det angivna fallet sålunda att mannen överhuvud taget hade skägg och att blott svart eller grå färg kunde ifrågakomma).
I den nyare litteraturen företrädes än den åsikten att suggestivfrågorna under alla omständigheter böra undvikas, än den åsikten att under vissa omständigheter suggestivfrågorna kunna vara tillåtliga, ja t. o. m. nyttiga. Än vill man därvid tillåta endast domaren att ställa suggestivfrågor, än håller man helt allmänt ställandet av suggestivfrågor i undantagsfall för tillåtet, ja lämpligt; även den åsikten finnes företrädd att suggestivfrågor få ställas av parterna men icke av domaren. Vissa författare göra ingen skillnad mellan hörandet av den tilltalade och vittnesförhör. Andra författare befatta sig blott med suggestivfrågor till tilltalade eller blott med dylika frågor till vittnen. En tredje grupp slutligen förmenar, att suggestivfrågor till vittnen böra bedömas annorlunda än dylika frågor till tilltalade eller misstänkta.
Landgerichtsdirektor ALBERT HELLWIG — efter allt att döma Tysklands för närvarande främste vittnespsykologiskt intresserade jurist —kommer till den slutsatsen att i lika hög grad som domaren vid vittnesförhör måste akta sig för att omedvetet framställa suggestivfrågor, i lika hög grad kan det medvetna användandet av dylika frågor för prövningen av ett vittnes trovärdighet vara att rekommendera.
RICKARD WETZEL, föreståndare för Pedagogisk-psykologiska institutet i Leipzig, som framför allt sysslar med värdesättandet av minderårigas vittnesmål, förklarar, att han mycket ofta ställer suggestivfrågor till barn icke blott under den psykologiska undersökningen utan även vid första polisförhöret och under huvudförhandlingen. De tjäna icke blott till prövning av trovärdigheten utan föranleda ibland de små vittnena till kraftig opposition och därigenom till en så noggrann skildring som möjligt av ett bestämt händelseförlopp utan att detaljer behöva frampressas genom ytterligare frågor. Men man måste vara fullt på det klara med varje särskild frågas suggestivitet, i följd varav några bestämda råd angående dylika frågors användning ej kunna givas. Därtill fordras erfarenhet i umgänget med barn. Om emellertid suggestivfrågor ställas under ett förhör, böra de antecknas till protokollet.
Docenten MAX DÖRING — upphovsmannen till en förebildlig lagstiftning i Sachsen angående minderårigas hörande — har uttalat, att suggestivfrågor av principiella, praktiska och taktiska grunder icke böra förbjudas. Till motivering har han anfört i huvudsak följande. Omfattningen av begreppet »suggestivfråga» är så vittsvävande, att gränserna svårligen låta sig uppdraga. Det finnes en metod, enligt vilken man med hjälp av suggestivfrågor driver ett barn ad absurdum. Man prövar då uppenbarligen det minderåriga vittnets motståndskraft mot suggestioner eller med andra ord graden av dess suggestibilitet, och detta är naturligtvis av stor betydelse för frågan om vittnets trovärdighet. Det finnes vidare en mängd suggestioner, som ej alls komma under begreppet »suggestivfrågor», t. ex. då den förhörande mottager barnets berättelser med ettt vänligt ansiktsuttryck eller en uppmuntrande nick utan att kanske själv vara medveten därom.
Av det anförda torde hava framgått, att det ej synes lämpligt att stadga absolut förbud mot ställande av suggestivfrågor vid vittnesförhör. Förutom vad DÖRING och WETZEL framhållit, särskilt beträffande användandet av suggestivfrågor till prövning av vittnets trovärdighet, bör ej förbises, att det i särskilda fall kan föreligga grundad anledning till misstanke, att vittnet söker avsiktligt dölja något, och att det därför kan vara nödvändigt att söka frampressa ett svar av vittnet — något som eljest måste anses förkastligt. Att i lagtexten angiva de fall, där suggestivfrågor kunna anses tillåtna, synes ej låta sig göra. En bestämmelse i huvudsaklig överensstämmelse med den norska straffprocesslagens torde emellertid kunna ifrågasättas. Dock förefaller en bestämmelse till förhindrande av de särskilt farliga frågor, vilka kunna besvaras med blott ja eller nej, böra tilläggas. Lagtexten skulle i denna del kunna te sig ungefär så: »Frågor, vilka genom sin form, sitt innehåll eller sättet för deras framställande inbjuda till besvarande i viss riktning (suggestivfrågor), böra ej utan särskilda skäl framställas. Särskilt böra frågor, som kunna besvaras med blott ja eller nej, undvikas.»
Även när det gäller förhör med misstänkt eller tilltalad ställes förhörsledaren inför problemet om suggestivfrågornas tillåtlighet.
I norska straffprocesslagen, § 258, finnes beträffande förhör med tilltalad samma regel som efter vad ovan omtalats gäller för vittnesförhör. Det stadgas dessutom i paragrafen, att fråga ej må ställas så, att något som icke är medgivet av den tilltalade, förutsättes såsom erkänt. Ett stadgande av sistnämnda innehåll återfinnes även i danska retsplejeloven § 767.
I litteraturen bryta sig meningarna skarpt mot varandra. HELLWIG, som kanske mest ingående befattat sig med hithörande problem, framhåller att den misstänkte eller tilltalade enligt gällande rätt ej kan tvingas att avge en utsaga. Hans hörande skall i första hand tjäna till att giva honom tillfälle att försvara sig. Visserligen kan en av den misstänkte frivilligt avgiven utsaga tjäna som bevismedel och även utnyttjas emot honom. Men enligt den nämnda grundsatsen är man ej berättigad att genom list eller andra medel avlocka den misstänkte en utsaga, som han ej frivilligt skulle avgivit. I äldre straffprocesslagar voro snärjande frågor till misstänkta för det mesta uttryckligen förbjudna. Detta berodde icke därpå, att man ej ansåg att de ibland kunde tjäna till uppdagande av sanningen, utan därpå att man ansåg det vara rättvisan ovärdigt att begagna sig av dylika medel för att avlocka den misstänkte en bekännelse. I nutida kulturstaters rättsordningar äro tortyr, hotelser och misshandel förbjudna, ehuru de skulle kunna tänkas bringa klarhet i saken. Enligt Hellwig gäller detsamma om ställandet av försåtliga suggestivfrågor i avsikt att därmed förmå den misstänkte att mot sin vilja avgiva utsagor som äro ägnade att bidraga till hans fällande.
Vederhäftiga förhörspsykologer hava emellertid framkommit med andra åsikter. HANS SCHNEIKERT, docent i kriminalistik och krimi-
nalpsykologi vid universitetet i Berlin, anser sålunda listen vara ett nödvändigt medel i kampen mot listiga förbrytare. Snärjande eller suggestiva frågor kunna därför ej anses vara förbjudna, då de tjäna till uppklarandet av en förbrytelse. Psykologen professor OTTO LIPPMAN är av ungefär samma mening. Han utgår — i motsats till Hellwig — därifrån att förhöret med den misstänkte har till huvudändamål att få honom överbevisad. För detta ändamål rekommenderar han just sådana frågeformer, som han anser måste noga undvikas, då det gäller vittnen, särskilt expektativfrågor och falska förutsättningsfrågor. Man skall sålunda, enligt Lippman, icke fråga den misstänkte: »Var ni i Stockholm den 24 november?» utan »Varför var ni i Stockholm den 24 november?»; icke: »Har ni begått mordet?» utan »Med vad slog ni honom?» eller »Var köpte ni kniven?». Lippman är nog på det klara med att under vissa omständigheter en oskyldig kan låta lura sig av sådana suggestivfrågor men anser risken ej vara stor, då endast den skyldige kan lämna ett svar som överensstämmer med vad som i övrigt framkommit vid brottsutredningen.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om det är rättvisan värdigt att använda de av Lippman anvisade metoderna. Ett stadgande, genom vilket ställande av suggestiva frågor vid förhör med misstänkta och tilltalade förbjudes, får nog anses påkallat. Erinras må, att processkommissionen i sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslagit upptagande bland reglerna om förhör i brottmål av föreskrift, att ej må för framkallande av bekännelse så förfaras, att den misstänkte förutsättes hava begått vad han ej erkänt, eller eljest snärjande frågor framställas.
Av stor vikt vid vittnesförhör är, att vittnet tillfrågas om hur vittnets kännedom om det omvittnade tillkommit. I de norska processlagarna, straffprocesslagen § 183 och civilprocesslagen § 217, föreskrives därför, att vittnena skola tillfrågas om källan till sin kunskap. Jämväl i tyska straffprocesslagen § 69 förutsättes, att rätten skall söka utröna grunden för vittnenas kunskap. I danska processlagen § 183 stadgas, att det skall klargöras huruvida vittnets utsaga grundas å egen iakttagelse.
Här må ur svensk praxis lämnas ett exempel till belysande av vikten av att vittnena tillfrågas om huru de erhållit sin kännedom om det omvittnade. En man stod tilltalad för en bilförseelse, som skulle hava ägt rum kl. 9 f. m. Mannen nekade och uppgav sig hava tillbringat natten i en lägenhet där två kvinnor bodde. Därifrån skulle han ha begivit sig först kl. 11 f. m.; han kunde således ej komma i fråga som gärningsman. Som vittnen åberopade han de två kvinnorna. Den ena hade han förmått att intyga, att han avlägsnat sig först kl. 11 f. m. Därpå hade såväl han som hon för den andra kvinnan uppgivit sig vara så säkra på sin sak, att även hon vid domstolen intygade detsamma. Mannen dömdes emellertid mot sitt nekande för bilförseelsen. Misstankar uppkommo, att de båda kvinnorna avgivit falska vittnesmål, varpå
samtliga åtalades för mened. Mannen och den ena kvinnan dömdes, men den andra frikändes, då hon ej »handlat mot bättre vetande». Vid förhöret framhölls, att den sistnämnda blivit felaktigt hörd vid rätten. Hade hon där tillfrågats om hur hon kunde veta att mannen gått först kl. 11, hade hon säkert sagt, att hon lämnat denna uppgift bara därför att de andra påstått att det förhöll sig så. Om förhöret skötts på ett vittnespsykologiskt riktigt sätt, hade hon säkerligen aldrig blivit åtalad för mened.
I ett av inrikesdepartementet i Thüringen utfärdat cirkulär angående polisförhör med barn och ungdomar säges angående tillämpning av den tyska lagens bestämmelse i huvudsak följande. Förhörsledaren skall fråga, varifrån den hörde skaffat sig kännedom om det han uppger sig veta. Ju noggrannare och utförligare han vittnar, desto viktigare är det att klargöra hur det är möjligt att han erinrar sig så många detaljer. Därvid bör framför allt beaktas om vittnet berättar vad han verkligen själv sett eller om han av det han sett och det han förut vet eller fått höra av annan sätter ihop något så som det enligt hans åsikt måste ha varit.
KALLENBERG säger1: »Under inga förhållanden bör förhörsledaren låta sig nöja med en enkel förklaring av vittnet att det förhåller sig så eller så eller att något visst inträffat, utan han bör söka förvissa sig om, hur vittnets kännedom om det omvittnade tillkommit och, när helst anledning därtill synes föreligga, huru de närmare betingelserna därför varit beskaffade.»
En lagbestämmelse i denna del skulle kunna erhålla följande lydelse:
»Vittnet skall särskilt utfrågas därom, hur vittnets kännedom om det omvittnade tillkommit.»
En av de starkaste suggestionerna framkallas genom den hittills brukliga formen av konfrontation mellan vittne och den misstänkte.Ty vid konfrontation med en enda person och genom frågeställningen: »Igenkänner ni i denna person den som ni såg då och då?» ligger det för vittnet mycket närmare till hands att besvara frågan jakande än nekande. Lätt inses, att frågan: »Är detta gärningsmannen?» (enkel konfrontation) är av betydligt starkare suggestiv verkan än frågan:»Befinner sig den skyldige bland dessa tio personer och vilken är det?»(valkonfrontation). Då det rör sig om identifiering av en misstänkt person, måste denna, i varje fall då konfrontation sker första gången, ovillkorligen äga rum i form av valkonfrontation. Har man emellertid vid den misstänktes första sammanförande med vittne förfarit på annat sätt, gagnar det föga, om vittnet under huvudförhandlingen konfronteras med den tilltalade jämte flera personer, bland vilka han har att utpeka den uppgivne gärningsmannen.
Den enda straffprocesslag, som innehåller närmare bestämmelser angående konfrontation, synes vara den italienska. Enligt denna är val-
konfrontation obligatorisk. Stadgandet härom lyder sålunda: »För en persons igenkännande skall förhörsdomaren inkalla två eller flera personer, som hava likhet med den som är föremål för undersökningen. Sedan denne intagit den plats han önskar, skall den person som skall igenkänna vederbörande införas, varvid domaren uppmanar honom uttala sig om, huruvida han bland de närvarande personerna igenkänner vederbörande samt i jakande fall utpeka denne.»
I Norge hava nyligen utfärdats bestämmelser angående konfrontation, vilka grundats på flera års erfarenheter vid Oslopolisen samt de nyaste föreskrifterna för Londonpolisen. I cirkulär d. 26 juni 1933 har sålunda riksadvokaten framhållit bl. a., att det vid konfrontationen för det första gäller att utesluta varje misstanke om att vittnena blivit påverkade och varje risk för felaktig identifiering därigenom att deras uppmärksamhet kommit att i synnerhet riktas på en viss person i stället för att lika fördelas på alla de personer som framföras i den s. k. identifikationsparaden. Likaledes måste enligt cirkuläret alla omständigheter som hos vittnena kunna förorsaka minnesförvanskning hållas borta. I sistnämnda hänseende vore det av särskild vikt att konfrontationen kan hållas så tidigt som möjligt under brottsutredningen.
Om det närmare tillvägagångssättet vid konfrontationer meddelas i cirkuläret utförliga bestämmelser, av vilka de viktigaste äro följande. Tillsammans med den misstänkte förevisas tre till åtta personer, såvitt möjligt av samma ålder, längd, allmänna utseende och tillhörande samma samhällsklass. Vittnena få icke se den misstänkte, innan han förevisas tillsammans med de andra personerna, och det må icke tilllåtas dem att taga med sig fotografier eller beskrivningar av den misstänkte. Denna kan själv välja sin plats bland de personer, tillsammans med vilka han förevisas. De förevisade böra så vitt möjligt vara någorlunda lika klädda och i kläder som likna dem vari den eftersökta personen varit sedd. Efter vittnets önskan kunna de förevisade hava hatten på eller av. Likaledes kommenderas marsch eller språngmarsch, vändningar och böjningar, om den eftersökte av vittnet setts under motsvarande situation. Till de förevisade skola även riktas frågor, ifall den misstänkte kan igenkännas på rösten.
HELLWIG framhåller, att ej heller valkonfrontationen är tillfyllest, om den företages på ett oskickligt sätt. Har vittne givit ett signalement av gärningsmannen, som ungefärligen passar in på den misstänkte, måste man sörja för att även de andra personer, som tillsammans med honom skola konfronteras med vittnet, åtminstone ungefärligen likna honom i avseende å storlek, kroppsbyggnad och i övrigt särskilt påfallande kännetecken. Ävenledes måste man, om vittnet beskrivit gärningsmannens klädsel, antingen se till att icke blott den misstänkte utan även de övriga ha på sig liknande kläder eller — om detta ej låter sig göra— att även den misstänkte tar på sig andra kläder.
Att med framgång genomföra en valkonfrontation kräver sålunda ett noggrant övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter.Att i detalj reglera förfarandet torde icke låta sig göra. Men väl sy-
nes den italienska lagens bestämmelser och det norska cirkuläret kunna läggas till grund för en allmän bestämmelse rörande förfarandet. Det kan ifrågasättas, om icke till komplettering härav i administrativ ordning en kungörelse borde utfärdas rörande förfarandets detaljer.
Med hänsyn till vad ovan anförts angående med förfarandet förenade svårigheter, synes bestämmelsen knappast som i den italienska lagen böra göras tvingande. En lagbestämmelse i denna del skulle kunna erhålla ungefär följande lydelse:
»För en persons igenkännande skall förhörsledaren, där så ske kan, tillkalla en eller flera personer, vilka hava en viss likhet med den misstänkte. Sedan denne intagit den plats bland sagda personer han önskar, införes den som skall känna igen vederbörande, varefter förhörsledaren uppmanar honom att uttala sig om huruvida han bland de närvarande igenkänner gärningsmannen vilken, därest så skulle vara fallet, bör av honom utpekas.»
De nu antydda reformförslagen gälla förhör med vittnen och misstänkta eller tilltalade i allmänhet. Men särskilda bestämmelser synas påkallade angående hörande av minderåriga. Det mest brännande problemet härvidlag rör prövning av det minderåriga vittnets trovärdighet och anlitandet av vittnespsykologiskt sakkunnig.
I Tyskland — i synnerhet i Sachsen — har man i behandlingen av problemet nått ganska långt, och det synes mig ställt utom allt tvivel att det straffprocessuella förfarandet i det sistnämnda landet i förevarande avseende måste anses vara värt att uppställas såsom förebild vid eventuell reform, även om det ej i alla delar skulle låta sig genomföras hos oss.
Av grundläggande betydelse är den nu gällande av sachsiska justitiedepartementet d. 5 jan. 1928 utfärdade förordningen angående hörande av minderåriga i brottmål. Denna innehåller detaljerade bestämmelser i ämnet, vilka kommit att i Sachsen och särskilt i Leipzig bliva normgivande för handläggningen i synnerhet av sedlighetsprocesser, däri minderåriga äro inblandade. I denna förordning stadgas bl. a. följande: I alla viktigare fall, i främsta rummet i sådana, där minderåriga blivit förfördelade, skall såsom regel det första förhöret verkställas av allmänne åklagaren. Polisen skall blott tagas i anspråk för inhämtande och upptecknande av för brottets beivrande nödiga upplysningar. Om emellertid hos storstädernas polismyndigheter finnas tjänstemän, vilka särskilt utbildats för förhör med minderåriga, kan i enklare fall åklagaren åt dem uppdraga de minderårigas hörande. Polismannen skall dock därvid åtnjuta biträde av särskilt skolade personer, s. k. »Kriminalhelfer», vilka, om de anse det erforderligt, äga ingripa i förhöret och sedan skola till förhörsledaren avgiva ett kortfattat utlåtande rörande sin uppfattning om den minderårigas trovärdighet. Vidare stadgas, att om i ett brottmål en minderårigs utsaga icke är av blott underordnad betydelse, skola alla omständigheter, som kunna vara av vikt för dess värdesättande, noga undersökas.
Särskilt böra uppgifter rörande barnet inhämtas från vederbörande skola, där läraren har att å tryckt formulär besvara frågor i ett tjugutal olika avseenden, såsom rörande barnets fantasiverksamhet, känslo och karaktärsegenskaper, sexuella hållning m. m. Dessa uppgifter skola avlämnas skyndsammast, så att de så vitt möjligt kunna utnyttjas redan vid förhöret under det förberedandet förfarandet (innan åklagaren tar ställning till åtalsfrågan). Om minderårigs utsaga synes vara av avgörande betydelse för frågan om den anhållnes brottslighet, skall i alla viktigare fall, i synnerhet i sedlighetsprocesser till nämnda förhör såsom sakkunnig tillkallas en i barn- och ungdomspsykologi teoretiskt skolad och praktiskt erfaren person, som dock ej behöver vara fackpsykolog. (Praxis har utbildats därhän att i regel en akademiskt bildad, i vittnes- och barnpsykologi utbildad lärare vid Pedagogiskt psykologiska institutet i Leipzig tillkallats.) Såvitt möjligt skall denne sättas i tillfälle att innan han avger sitt utlåtande taga del av de av skolmyndigheterna lämnade uppgifterna. Vidare skall den sakkunnige på begäran få tillfälle att redan före förhöret — men utan att ens vidröra det händelseförlopp som utgör föremål för undersökningen — underhålla sig med barnet för att bilda sig en uppfattning om dess personlighet.— Vad nu sagts om det obligatoriska tillkallandet av sakkunnig gäller förfarandet på det förberedande stadiet, under förundersökningen; vad domstolarna beträffar tillrådas dessa att i alla tvivelaktiga fall tillkalla en psykologiskt sakkunnig. Tillkallandet är sålunda icke obligatoriskt, men i praktiken sker det nästan undantagslöst.
Enligt vad jag vid besök i Leipzig häromåret erfor, hade såväl domare som åklagare haft de allra bästa erfarenheter av sakkunniginstitutionen. Förfarandet i Leipzig har också i den vittnespsykologiska litteraturen erkänts som förebildligt och detta framför allt därför, att den psykologiskt sakkunnige här medverkar redan under det förberedande förfarandet och sålunda ej först under huvudförhandlingen.
Det ovannämnda institutets psykologiska medarbetare hava samlat talrika erfarenheter, som tyda på att sakkunniginstitutionen mottagits med största tillfredsställelse av yrkes- och lekmannadomare, försvarsadvokater, de minderårigas föräldrar (alldeles särskilt av dessa) och av tilltalade, t. o. m. sådana som fällts till ansvar. Man har tidigare från juridiskt håll uttalat den farhågan, att en psykologiskt sakkunnigs medverkan skulle utöva ett destruktivt inflytande på hela rättegångsförfarandet. Numera torde man dock på alla håll, där man kunnat samla tillräcklig erfarenhet, vara av den mening att det ifrågavarande förfarandet icke haft dylik verkan utan tvärtom bidragit både till att göra rättegångsförfarandet säkrare och till dess psykologiska förfining. Ävenledes hava de betänkligheter som tidigare från psykiatriskt håll riktats mot en psykologiskt sakkunnigs medverkan blivit fullkomligt vederlagda. Ett givande samarbete har här kommit till stånd. Då den psykologiskt sakkunnige medverkar redan från början, kommer han i tillfälle att, om det erfordras, framhålla nödvändigheten av att tillkalla en psykiatriker för undersökning av ett minderårigt vittne.
Vad beträffar frågan om genomförande av det väsentliga av de i Sachsen gällande bestämmelserna även hos oss är det tydligt, att bristen på sakkunniga måste vålla vissa svårigheter, vilka dock knappast torde vara oöverkomliga. Skola bestämmelserna genomföras, lärer det böra ske i administrativ ordning.
Slutligen skall i korthet vidröras ett reformsträvande, som går ut på att minderårig i sedlighetsmål bör höras minsta möjliga antal gånger och i regel ej vid huvudförhandlingen. Ett av tyska vittnespsykologer ofta framhävt önskemål är nämligen, att minderårig, då det rör sig om sexualförbrytelser, så vitt möjligt skall förskonas från att upprepade gånger höras om detaljer, vilka barnet helst så snart som möjligt borde glömma. De upprepade förhören med det detaljerade utfrågandet av pinsamma detaljer kunna för barnets moraliska hälsa visa sig betydligt mera ödesdigra än själva den brottsliga gärningen.
Det viktigaste förslaget som i detta avseende framkommit är att principiellt hålla minderåriga vittnen borta från huvudförhandlingen och i stället läsa upp det vid det förberedande förhöret förda protokollet. I Tyskland har emellertid gehör ej vunnits för dylika förslag, då man ej ansett sig kunna eftergiva fordran på omedelbarhet så tillvida att domaren måste sättas i tillfälle att själv utfråga den minderåriga för målets klarläggande. Däremot har man i Norge i detta avseende tagit steget fullt ut, i det genom lagen d. 12 mars 1926 i straffprocesslagen införts bestämmelse att då fråga är om sedlighetsförbrytelser, minderårig icke skall höras vid huvudförhandlingen, därest icke domstolen finner särskilda skäl föreligga. Efter vad det vill synas, har denna bestämmelse visat sig synnerligen ändamålsenlig. För att den skall kunna — åtminstone i viss utsträckning — genomföras hos oss är dock ett oavvisligt villkor, att förundersökningen äger rum under fullt betryggande former. En viktig förutsättning härför synes vara, att förhörsledaren är vittnespsykologiskt orienterad och eventuellt till biträde anlitar vittnespsykologiskt sakkunnig.
Ur vittnespsykologisk synpunkt är det sålunda ganska många lagändringar som synas önskvärda — och dock hava alla ej här kunnat beröras. Man måste likväl akta sig för att överskatta betydelsen av lagändringar i hithörande avseenden. Av minst lika stor vikt är att alla de som i ett eller annat avseende hava att göra med handläggningen av brottmål — som åklagare, domare, polismän eller försvarsadvokater —erhålla ingående kännedom om vittnes- och förhörspsykologiens grunder. Och detta torde icke kunna ske annat än genom obligatorisk undervisning i dessa ämnen både vid universiteten och vid polisskolans högre kurser. Först genom en samverkan mellan förbättrad lagstiftning och förbättrad utbildning kan målet för alla vittnespsykologiska reformsträvanden nås, nämligen att göra det bästa möjliga av det bristfälliga bevismedel som vittnesbeviset i själva verket är.