DISKUSSIONEN.

 

    Hovrättsrådet V. Petrén betecknade den genom 1934 års författningar tillkomna enhetliga prövningen av domaraspiranterna såsom välbetänkt och lycklig. Visserligen kunde anmärkas, att den ej direkt toge hänsyn till att domarebefattningarna i olika instanser kunde kräva i viss mån olika kompetens, men härtill kunde genmälas, att fixerandet av lägre kompetenskrav för vissa grenar av domarebanan måste innebära risk för en deklassering av dessa. En förutsättning för det enhetliga kompetenskravet vore emellertid, att man vid prövningen inom hovrätt toge hänsyn också till de för en underdomare särskilt värdefulla egenskaper, som aspiranterna kunde besitta. Så skedde f. ö. redan nu. Det förtjänade understrykas, att man vid prövningen i Svea hovrätt ingalunda huvudsakligen fäste sig vid föredragningskonst och förmåga av skriftlig framställning utan främst vid vederbörandes mognad och allmänna förutsättningar för domarekallet. — Efter att ha redogjort för anordningen av aspirantprövningen i Svea hovrätt framhöll talaren vikten av att hovrättsfiskalerna genom sekreteraretjänstgöring och annorledes finge sin underrättserfarenhet utökad. Det hade varit en brist i den gamla ordningen, att fiskalerna erhållit så ringa underrättspraktik. Tjänstgöring i rådhusrätt vore ock mycket värdefull för domaraspiranterna och särskilt då för sådana aspiranter, som gjort sin tingstjänstgöring i små domsagor. Det förtjänade övervägas, huruvida icke någon tids tjänstgöring i stadsdomstol på ett eller annat stadium borde göras obligatorisk för alla domaraspiranter. — Talaren ville slutligen till bemötande upptaga två ej sällan hörda invändningar mot hovrättens prövningssystem. Den första vore, att en prövning efter blott 6—9 månaders hovrättstjänstgöring måste anses ske för tidigt för att medgiva ett säkert bedömande. Emellertid borde observeras, att man vid prövningen toge hänsyn ej blott till den 6—9 månader långa tjänstgöringen i hovrätten utan även till den föregående, i regel treåriga utbildningen i underdomstol. Erfarenheten visade också, att det endast i enstaka undantagsfall förekommit, att vid ytterligare omprövning en förut godkänd fiskal underkändes. Den andra invändningen ginge ut på att systemet medförde förordnande för långt flera fiskaler än hovrätten i längden kunde bereda plats för. Härvidlag vore det klart, att ej såsom tidigare alla fiskalerna kunde räkna på att bliva hovrättsråd. Men detta vore ej heller nödvändigt — från assessorernas och

fiskalernas krets skulle ju i stor utsträckning — delvis via justitierevisionen —häradshövdingar, borgmästare och rådmän rekryteras. Farhågorna på denna punkt finge alltså anses i någon mån överdrivna, låt vara att väntetiden för befordran nog genomsnittligt måste komma att bliva rätt lång.
    Borgmästaren G. Fant betygade likaledes, att den enhetliga aspirantprövningen på domarebanan visat sig gagnelig. Samarbetet mellan Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt i och för prövningen hade varit utmärkt. Emellertid vore det ett önskemål att prövningssystemet i så måtto utbyggdes, att någon tids tjänstgöring i rådhusrätt bleve obligatorisk för alla domaraspiranter. Att realisera detta krav ögonblickligen skulle måhända möta praktiska svårigheter åtminstone om Stockholms rådhusrätt skulle mottaga alla Svea hovrätts aspiranter efter mönstret av det redan nu existerande samarbetet mellan Malmö rådhusrätt och Skånska hovrätten. Dess principiella riktighet vore emellertid ställd utom tvivel.
    Häradshövdingen G. Lindstedt ville ansluta sig till vad hovrättsrådet Petrén uttalat om önskvärdheten av enhetliga minimifordringar i kompetensavseende för domaraspiranter vid de olika domstolarna. Sålunda borde endast den godkännas som kunde antagas fylla måttet antingen han placerades i en häradsrätt, en rådhusrätt eller i en hovrätt. Ur denna synpunkt torde även den s. k. fiskalskompetensen kunna anses lämplig såsom en allmän minimifordran för fortsatt domarekarriär. Vid prövningen måste emellertid noga beaktas, att av en blivande domare måste krävas vissa egenskaper, som icke kunde förvärvas genom en aldrig så lång utbildning. Det goda omdömet, som vore den kanske allra viktigaste av en god domares egenskaper, torde få anses vara en konstitutionell egenskap, som ej kunde förvärvas. Utöver dessa grundläggande egenskaper fordrades emellertid av den blivande domaren dels grundliga kunskaper, som borde inhämtas redan under universitetsstudierna, dels även en praktisk utbildning. Den sistnämnda vore dels saklig och dels formell. Den sakliga utbildningen vunne man bäst genom att träda i beröring med allmänheten. Detta kunde man ju ej göra i hovrätten, och redan därigenom vore underrättstjänstgöringens stora vikt bevisad. Vid vilken sorts underrätt borde då den unge domaraspiranten företrädesvis söka få tjänstgöra? Enligt talarens mening ägde härvid lantdomstolarna ett avgjort företräde framför stadsdomstolarna, ty här vunnes kontakten med allmänheten mycket lättare än vid stadsdomstolarna. Den formella delen av den praktiska utbildningen — som avsåge förmågan att tala och skriva — finge nog även antagas bliva bättre tillgodosedd vid lantdomstolarna. Utbildningen vid Stockholms, Göteborgs och Malmö rådhusrätter vore säkerligen god, men generellt sett kunde dock utbildningen vid en stadsdomstol ej väntas bliva tillfredsställande så länge stadsdomarna tillsattes genom val. — Vad anginge anordningen av hovrättsprövningen förefölle det talaren som om denna i Svea hovrätt blivit så bra den kunde bliva. Det funnes ingen risk att någon olämplig skulle bliva godkänd. Med all uppskattning av fiskalstjänstgöringens instruktiva sidor funne talaren det dock vara tjänstgöringen som ledamot i hovrätt, vilken gåve den bästa behållningen ur utbildningssynpunkt. — Gentemot häradshövding Zetterstrands åsikter om nödvändigheten att häradshövdingarna i viss utsträckning själva handlade de s. k. småärendena stode

talaren oförstående. En häradshövding behövde icke själv handlägga dessa ärenden för att kontrollera, att de sköttes ordentligt. I varje fall erfordrades ej ändring i domsagostadgan för ändamålet.
    F. d. borgmästaren C. Lindhagen vände sig bl. a. mot den uppfattning som kommit till synes under förarbetena för processreformen, att vikariatssystemet i domarämbetena skulle vara helt av ondo. En modern tidsströmning är — sade tal. — att stänga ute den yngre generationen. Den avskedas från verk och yrkesområden. Ungdomen skall icke anförtros något annat än obetydliga saker. Först sedan den blivit ordinarie kan man anförtro den allt. Detta är verkligen ett dramatiskt utslag av den statskonst, med vilken vi i skydd av de funktionaristiska strömningarna tillåtas att oreflekterat förgifta livskällorna. Den yngre generationen har företräden, som de äldre, ordinarie sakna. Den har ambition. Den har ofta lättare att sätta sig in i det rörliga livet, just därför att den är ung. Vi unga notarier i den domsaga, där jag tjänstgjorde, tyckte nog i all anspråkslöshet, att vi i åtskilligt skötte oss bättre än den ordinarie domhavanden. De unga måste öva sig även i de maktpåliggande uppdragen, och dessa intressera ungdomen i hög grad. Man skall för övrigt icke föreställa sig, att i rättsskipningen föreligga sådana oerhörda vetenskapliga uppgifter, som man endast mäktar efter lång erfarenhet. Den är helt enkelt en parad av livet självt i dess enkla dagliga företeelser. Om den unga generationen icke får öva sig även i det mera maktpåliggande, innan den blir ordinarie, var får den då erfarenhet och djupsinne ifrån just den dag, då den tillfälligtvis blir ordinarie? Försöken från oss befordrade, med vårt på det torra, att förklara det unga livet inkompetent är ett bevis för hur tiden är ur led. I överensstämmelse härmed ingår i de nuvarande strävandena att söka uppdela målen inom samma domstol i viktiga och oviktiga samtanförtro de förra åt de mera kompetenta domarna, de äldre, och de senare åt de mindre kompetenta, de yngre. Det blir verkligen synd om både målen och deras domare i bägge fallen. Och vilket upplyst omdöme skall på guldvikt tillskapa denna klasskillnad i sak och person uti vanliga fall, som ej kunna rubriceras såsom specialmål. Det är för övrigt särdeles nyttigt även för de ordinarie begåvningarna att stå i kontakt med livets små detaljer. Må även de lära sig att »betrakta det lilla som stort».
    Frågan om domareutbildningen har emellertid — framhöll tal. — en annan, ännu allvarligare sida, vilken än mindre beaktas och således icke heller nu beröres. Det förnämligaste i all fostran är väl karaktärsdaningen och skapandet av ett sinnelag i dess anda. Särskilt domarkallet påkallar en sådan fostran. Det undras emellertid, hur ofta från en juridisk lärostol vid sidan av den myckna undervisningen i vad lagens bokstav bjuder även riktas någon maning till den unga tillämnade domarens bättre jag. Domarreglerna, som »en domare skall sig alldeles efter rätta», ståta visserligen främst i våra lagböcker. Men säkerligen har aldrig, åtminstone såvitt jag vet, hållits serier av förstående föreläsningar eller behjärtade kollegier över detta högviktiga ämne. Blott domaren är »skicklig», d. v. s. förstår att i sina domar hålla sig inom lagens bokstav och är i besittning av färdigheter, gärna utvecklade till talang, fyller han måttet. Vid domarämbetenas besättande förbises vanligen den viktigaste befordringsgrunden, nämligen den verkliga rättskänslan,

som söker förstå den stora skillnaden mellan att döma och fördöma, mellan att i domen lägga till grund livets betingelser mera än domarens ärvda fallenheter och personliga stämningar. Ett för domarämbetet lämpat sinnelag är icke någon särdeles erkänd befordringsgrund.
    Tal. vände sig vidare mot vad han kallade domarekårens militarisering. På programmen står — sade tal. — en riklig förflyttning från den ena garnisonsorten till den andra och detta även in i de mognare åldrarna. Det är visserligen för domaren av betydelse att vinna erfarenheter från olika verksamhetsområden särskilt i yngre år. Den medfödda goda fallenheten är dock huvudsaken, och en sådan kan icke skapas genom dylika förflyttningar. En domarekår bör väl ock omgärdas med något lugn över tillvaron och möjligheter att bilda familj. Detta motverkas av det kringflackande, som nu anses vara huvudsaken i domarutbildningen. Drillen, som framspringer ur maskinkulturens väsende, svävar även här över vattnet. Det har icke heller gjorts någon ekonomisk kalkyl, huru mindre bemedlade domarekrafter skola erhålla tillräckliga tillgångar för att eventuellt även med familj kunna uppehålla sig enligt kommando på de olika orterna. Här lurar således en företrädesrätt för mera bemedlade.
    Slutligen berörde tal. spörsmålet om de rättsbildade domarnes tillsättning. Domarne kunna tillsättas — sade tal. — genom allmänt val eller utnämning av regeringsmakten. Båda metoderna ha sina fördelar och olägenheter. Vår konstitution har sökt komma till rätta därmed genom en kombinering i visst fall av båda utnämningsmetoderna. Den allmänna meningen inom högre juristkretsar är nu, att domareämbetena självfallet böra tillsättas av regeringen utan medverkan av folket. Rättegångsreformen inriktas därför på en sådan utnämningsmetod. Särskilt tror man sig därigenom undvika, att »politiska synpunkter» få göra sig gällande. Det är nämligen en föreställning hos mången, att politik är något föga aktningsvärt. Politiska synpunkter göras liktydiga med obehöriga synpunkter. Rätta förhållandet är emellertid, att det är just inom statskonsten som kampen utspelas om sanningens och rättens förverkligande. Att sålunda taga parti för politiska synpunkter betyder att taga ställning i fråga om de skilda uppfattningarna om människorätt och människovärde. Ingen människa, således icke heller en domare, undgår att mer eller mindre intaga en ståndpunkt i dylika livsfrågor, de verkliga domarefrågorna. Man kan för övrigt fråga sig, varför en justitieminister i en merendels partivald ministär skall vara särskilt skickad att hålla sig fjärran från politiska benägenheter. En regeringsutnämning undgår ofta ej ens att ofrivilligt bli en partiutnämning. De flesta rättsbildade domare, särskilt på de högre befordringsstadierna, äro av naturliga skäl konservativa i politiken. Då sinnelaget ej tillmätes någon betydelse vid utnämningarna, inträffar således automatiskt, att domarekåren av regeringen rekryteras företrädesvis med konservativa. Detta uppfattas på höjden snarast som en garanti för att bliva en god domare, under det att en avancerad bibehållen vänsteråskådning anses mera äventyrlig för domarämbetet. Det är just emot sådana företeelser, som ett folkvalt lekmannaelement utspelats i konstitutionen såsom en motvikt. Den enda utvägen är därför lekmannaelementets medverkan vid valet. Mig synes — fortsatte tal. — således åtminstone för en demokratisk rättegångsre-

form till skillnad från en byråkratisk eller plutokratisk det nuvarande sättet för domareutnämningarna i städerna fortfarande vara att föredraga framför en okontrollerad regeringsutnämning. Gällande lag på denna punkt börvhelst utsträckas även till domareutnämningarna för landsbygdens härader, såsom fallet var i de understundom berömda gamla tiderna.
    Presidenten G. Bendz lämnade en del upplysningar om aspirantprövningen i Göta hovrätt. Man hade där icke funnit nödvändigt att inrätta någon särskild prövningsdivision utan varje aspirant finge i regel föredraga två gånger på envar av hovrättens fyra divisioner. Detta föranledde emellertid icke, att prövningen av fiskalsaspiranterna i Göta hovrätt skedde på ett senare stadium än i Svea hovrätt. Tvärtom kunde på grund av den mindre tillströmningen av aspiranter till Göta hovrätt prövningen av dessa ofta avslutas tidigare än i Svea hovrätt.
    Efter repliker av presidenten Ekeberg, borgmästaren Lindhagen, hovrättsrådet Petrén, häradshövdingarna Zetterstrand och Lindstedt samt rådman Ploman avslöts diskussionen.