SVENSK RÄTTSPRAXIS.¹

 

SAKRÄTT 1931—1935.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET KURT LAMM.

 

I fråga om vad till fast egendom är att hänföra har NJA 1934 s. 46 ansett biografstolar icke stå i sådant ändamålssamband med fastigheten, som avses i sista delpunkten av 3 § 1 st. lagen om vad till fastegendom är att hänföra, och därför, då det fysiska sambandet icke varit sådant, som avses i de tidigare delpunkterna av samma lagrum, skola räknas som lös egendom.
    Gödsel, upplagd å en av flera sambrukade fastigheter, ansågs i SvJT 1933 s. 71 höra till denna, oavsett att det foder, med vilket kreaturen utfodrats, härstammade från en annan av fastigheterna.
    Till en av hyresgäst inmonterad ugn ansågs i NJA 1933 s. 447 särskild äganderätt bestå icke endast medan hyresförhållandet varade, utan även »kort tid» efteråt, en frist alltså i viss mån motsvarande den tremånadersfrist, som för arrendator föreskrives i 2 :18 st. 3 lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
    Möjligen har medgivandet av denna frist föranletts av att rätten icke gjordes gällande av hyresgästen själv utan av en hans leverantör på grund av äganderättsförbehåll. Att dylikt i allmänhet icke gäller beträffande föremål av beskaffenhet att höra till fast egendom, får väl eljest anses fastslaget. Ett föremåls egenskap av tillbehör till fartyg torde däremot i och för sig icke utesluta giltigheten av ett äganderättsförbehåll: i NJA 1934 s. 234 och NJA 1935 s. 416 har också ogiltigheten av äganderättsförbehåll i fråga om motorer och tankar, som inmonterats i fartyg, motiverats med den skada föremålens borttagande skulle medföra.
    Äganderättsförbehåll har ansetts ogiltigt i NJA 1932 s. 292 på grund av förvärvaren medgiven rätt att försälja de med förbehållet avsedda

 

¹ SvJT påbörjar härmed en serie översikter över de viktigaste domstolsavgörandena inom olika avsnitt under de förflutna fem åren. Avsikten med dessa översikter är att underlätta för den praktiske juristen att orientera sig beträffande nyheterna inom judikaturen, innan desamma kommit att uppmärksammas i handböcker och andra framställningar. Sedan perioden 1931—35 slutbehandlats torde översikterna återkomma vartannat eller vart tredje år.

föremålen och i NJA 1932 s. 103 på grund av honom medgiven rätt att utbyta dem mot andra. En dylik utbytesrätt har däremot i NJA 1935 s. 277, där arrendator i samband med överlåtelse av arrenderätten uthyrt jordbruksinventarier till sin efterträdare, icke ansetts beröva den tidigare arrendatorn sakrättsligt skydd för hans rätt till inventarierna.
    Rätten till avkomma av sålda kreatur synes i NJA 1935 s. 33 anses innefattad i äganderättsförbehåll och skyddad av detsamma, medan den i SvJT 1934 s. 1 icke anses skyddad av förbehåll vid lösöreköp rörande moderdjuret.
    Nödvändigheten att för sakrättsligt skydd iakttaga lösöreköpsformaliteterna har fastslagits i NJA 1932 s. 755, då först efter en förbehållslös försäljning åtgärder vidtagits för säljarens skyddande, i NJA 1934 s.473, då den, som besuttit de avsedda föremålen såsom arrendator av en fastighet, fortsatt därmed i föregiven egenskap av förvaltare åt medkontrahenten såsom hans efterträdare i arrenderätten, och i NJA 1934s. 193, då besittningen av föremålen allenast för en kort tid överflyttats å ombud för medkontrahenten och det ansetts utrett, att deras återlämnande redan tidigare varit avtalat. I fråga om fartyg av den storlek, att det kunde intecknas, ansågs i SvJT 1933 s. 54 överlåtelse äga sakrättsligt skydd utan iakttagande av lösöreköpsformaliteterna.
    Frågan i vad mån för godtrosförvärv av lös egendom från medelbar besittares sida fordras god tro även hos mera omedelbar besittare, besvarades i NJA 1933 s. 78, där det gällde obligationsinnehavares rätt till pant, som ställts för obligationslånet, så, att god tro erfordrades hos den emitterande banken, men icke hos en person, som av myndighet utsetts till pantförvarare. I NJA 1931 s. 741, där den, som verkställt försäljning i strid mot äganderättsförbehåll, därefter pantsatt köpehandlingen, ansågs för godtrosförvärv från panthavarens sida god tro erforderlig även hos köparen, till vilken det sålda föremålet överlämnats.
    Vid tvesalu av lös egendom förklarades i NJA 1932 s. 107 den godtroende besittaren skyldig att utlämna föremålet till den tidigare köparen mot lösen, motsvarande vad den senare köparen betalat.
    Lagfarts förmåga att skydda vid tvesalu av fast egendom ansågs i NJA 1932 s. 712 gälla även då den söktes av successor till en av de två, som köpt av samme säljare.
    Vid kollision mellan köp på exekutiv auktion, som föranletts av konkurs, och försäljning, som gäldenären gjort före konkursen, tillämpades i SvJT 1934 s. 53 reglerna för tvesalu såtillvida, som vid auktionen förefintlig vetskap om den tidigare försäljningen betog inroparen rätt till det dubbelsålda. Därest auktionen varit föranledd av utmätning, skulle givetvis motsvarande spörsmål lösts enligt reglerna i 82 § U.L.
    I SvJT 1932 s. 20 fastslås, att för giltigheten av en fordringsinteckning, som efter det fastighet blivit såld erhållits på grund av säljarens medgivande, fordras en ännu vid inteckningsansökningen bestående god tro.

    I NJA 1935 s. 459, där ett från hel by vid skiftesförrättning för länge sedan för visst ändamål upplåtet område oavbrutet nyttjats för ändamålet, ansågs god tro utesluten hos dem, som förvärvat särskilda bydelägares fastigheter, och tidigare lagfart å dessa förvärv därför icke betaga den, som förvärvat området, hans rätt till detta.
    Vid förvärv från den, som på grund av förbehåll från sin fångesmans sida icke själv förvärvat den omtvistade fastigheten, ansågs i NJA 1933s. 345 god tro jämte lagfart icke bereda rätt till denna, och detsamma ansågs i NJA 1932 s. 610 gälla vid förvärv från den, vilkens fång var ogiltigt enligt 31 § lagen om avtal.
    Fråga om tillämplighet av tjuguårig hävd på område, som rätteligen utgjort del av annan fastighet än den det frånsålts, har besvarats nekande i NJA 1931 s. 611, men jakande i NJA 1934 s. 43, möjligen beroende på att området i det senare fallet utgjorde hela den sålda fastigheten, i det förra endast en del av denna.
    Satsen, att urminnes hävd icke gäller i by, har upprätthållits i NJA 1932 s. 144. I fråga om särskilda områden har däremot urminnes hävd ansetts gälla i NJA 1933 s. 611 mot tidigare äganderätt, i NJA 1932s. 124 mot lagens regler om ägogränser i vatten och i NJA 1932 s. 314 mot Kronans anspråk såsom ägare av omgivande mark.
    Lagen om samäganderätt ansågs i NJA 1935 s. 288 tillämplig på fiske, som utgör särskild fastighet.
    Pantsättning av andelsrätt i bostadsförening (av äldre typ) ansågs i SvJT 1933 s. 50 fullbordad genom överlämnande av medlemsboken.
    Pantsättning genom överlämnande av föremålet till annan än panthavaren tillerkändes i NJA 1934 s. 416 laga verkan utan hinder av att den, som mottog panten, var anställd i pantsättarens tjänst och den lokal, där de pantsatta föremålen förvarades, förhyrts av pantsättaren.
    Pantsättning av överhypotek å intecknat skuldebrev tillerkändes i NJA 1931 s. 277 och NJA 1932 s. 585 laga verkan, ehuru den av inteckningshavaren avgivna förklaringen avvek från formuleringen i KF 24/5 1872, då den allenast innehöll, i det förra fallet, att inteckningshavaren förband sig att icke utan den andre borgenärens medgivande tillåta fastighetsägaren att omsätta sitt lån hos inteckningshavaren, och i det senare fallet, att inteckningshavaren »noterat» överhypotekets pantförskrivning. Enligt lag 27/3 1936 skall ju i stället för den i KF 24/5 1872 föreskrivna förbindelsen från innehavarens av det pantsatta föremålets sida fordras allenast en underrättelse till denne. Otillräckligheten av en dylik underrättelse enligt tidigare rätt får väl anses framgå av NJA 1933 s. 526.
    Giltigheten hos pantsättning av fideikommissavkastning torde få anses erkänd i SvJT 1933 s. 1. Giltigheten hos pantsättning av livförsäkring, som icke kan utmätas, får väl icke anses förnekad i SvJT 1935 s. 65, ehuru panthavaren tillerkändes rätt till utdelning i försäkringstagarens konkurs utan avdrag för försäkringens värde. Av NJA 1933 s. 526 synes jämväl motsättningsvis kunna slutas, att bristande utmätningsbarhet hos livförsäkring icke hindrar dess pantsättande.

    Pantsättning i strid mot äganderättsförbehåll har i NJA 1931 s. 663 icke ansetts förskaffa ondtroende mottagare panträtt ens i den rätt, som verkligen tillkom pantsättaren.
    Vad angår panträtts omfång har NJA 1932 s. 231 förklarat den icke utan särskilt förbehåll omfatta lagsökningskostnad.
    Retentionsrätt har i SvJT 1932 s. 43 förklarats icke tillkomma depositarie för förvaringsavgiften.
    Erforderlig besittning för utövande av retentionsrätt ansågs i NJA 1933 s. 632 icke föreligga till flottgods, som förvarades i ett av dess ägare förhyrt magasin, ehuru detta var beläget inom flottleden.
    Inteckning för fordran i fast egendom har i NJA 1931 s. 230 ansetts kunna beviljas till säkerhet för borgensförbindelse.
    Ogulden köpeskillings rätt tillerkändes i NJA 1933 s. 389 anspråk på övertagande av betalningsskyldighet för inteckning: frågan fick praktisk betydelse därför att inteckningen av misstag icke blivit beviljad i en av de fastigheter, som ingingo i den sålda egendomen. Sådan rätt frånkändes däremot i NJA 1935 s. 3 belopp, som köparen skulle erlägga vid underlåtenhet att inom viss tid bebygga fastigheten. Ogulden köpeskillings rätt frånkändes vidare i NJA 1935 s. 364 anspråk mot meddelägare i dödsbo på lösen för egendom, som vid arvskifte tillagts honom utöver hans arvslott.
    Frågan, vilken fastighet, som intecknas, har i NJA 1933 s. 651, där inteckningar, sedan avstyckning skett från en fastighet, men innan den lagfarits, sökts och beviljats i det jordregisternummer, som före avstyckningen betecknade den odelade fastigheten och efter densamma alltså stamfastigheten, besvarats så, att de belastade allenast stamfastigheten, och detta såväl då inteckningsmedgivandet lämnats efter som då det lämnats före avstyckningens fastställande. Frågan har, som av referatet framgår, tidigare varit föremål för mycken diskussion, och den har även efter rättsfallets tillkomst behandlats av HELGE SJÖGREN i SvJT 1934 s. 56 och av BERGELMER i SvJT 1935 s. 170. Rättsfallet har därjämte föranlett ett cirkulär från Lantmäteristyrelsen, återgivet i SvJT 1934 s. 87.
    Vad angår intecknings realisation, har i SvJT 1933 s. 67 antagits, att liksom tidigare brandstod för eldskada, som inträffat efter det fastigheten avträtts till konkurs, tillföll inteckningshavarna utan hänsyn tillatt intet därom avtalats, dylik brandstod numera skall tillfalla inteckningshavarna oavsett att den understiger en tiondel av försäkringsbeloppet.
    I SvJT 1935 s. 50 har fordran enligt HB 17:6 st. 1 icke ansetts äga rätt till andel i expropriationsersättning.
    Realisation av pantsatt inteckning har i NJA 1933 s. 421 ansetts äga rum genom den intecknade fastighetens försäljning å exekutiv auktion, trots att inteckningen vid denna kom att kvarstå såsom fallande inom lägsta budet. Att fastigheten på auktionen inropades av panthavaren, åberopas i motiveringen, men vilken betydelse detta kan ha för frågan, inses icke. Icke heller synes någon avgörande betydelse kunna till-

erkännas den omständigheten, att auktionen påkallats av panthavaren själv på grund av utmätning för omslagsreversen: att detta i och försig icke givit möjlighet att få lägsta budet bestämt efter inteckningens läge, framgår av NJA 1931 s. 11.
    I fråga om gemensamt intecknade fastigheter fastslås i NJA 1934 s.529, att den ansvarsbefrielse för en fastighet, som föranledes därav att inteckningen dödas i en gent emot denna för hela beloppet ansvarig fastighet, inträder oavsett att den förra fastigheten redan genom laga kraftvunnet utslag dömts i mät för inteckningen. Av NJA 1931 s. 447 framgår, att erforderligt förbehåll för inteckningens kvarstående i den allenast subsidiärt ansvariga fastigheten icke anses gjort genom förklaringen, att inteckningen dödades »förutom i vad den besvärade» denna fastighet; se om detta rättsfall närmare BERGQUIST i SvJT 1936 s. 297.
    Vid fördelning av brandstodsmedel för en av flera gemensamt intecknade fastigheter har inteckningshavare i NJA 1932 s. 95 fått sig tilldelat allenast det belopp, för vilket fastigheten i första hand ansvarade.
    Av NJA 1931 s. 230 synes framgå, att fordringsinteckning i flera fastigheter kan förekomma utan att lagens regler om gemensamma inteckningar bli tillämpliga; under vilka förutsättningar, framgår icke fullt tydligt av rättsfallet.
    Nyttjanderättsinteckning har i NJA 1931 s. 411 ansetts kunna meddelas för nyttjanderättshavaren tillkommande förlängningsrätt.
    Inteckning för rätt till undantag ansågs i NJA 1931 s. 33 kunna meddelas till säkerhet för det förbehåll, som vid delning av fastighet ena delens ägare gjort mot den andras, att dennes del skulle ansvara för undantagets fullgörande i dess helhet.
    Servitut har i SvJT 1931 s. 24 ansetts föreligga, då järnvägsstyrelse av ägaren till ett järnvägen angränsande område fått sig tillförsäkrat att under 50 år å området vidtaga de åtgärder i form av mark- och buskröjning samt trädplantering, som styrelsen funne erforderliga till förhindrande av skogseld genom antändning från bantåg. I NJA 1933 s. 359 ansågs som servitut den rätt, som genom överenskommelse vid laga skifte en delägare förvärvat sig att allt framgent få ha en byggnad stående å visst område av en annan delägares skifteslott. Avsöndrad lägenhets rätt till husbehovsvirke och mulbete från stamfastigheten har i NJA 1932 s. 196, mot påstående av stamfastighetens ägare, att den allenast utgjorde en på förste lägenhetsinnehavarens livstid upplåten nyttjanderätt, ansetts som servitut. I NJA 1932 s. 710 har stamfastighets ägare mot lägenhetsägares på rätt till husbehovsvirke stödda krav att efter brandskada å lägenhetens byggnader erhålla virke för uppförande av nya icke ansetts äga rätt att åberopa den ersättning, som lägenhetsägaren erhöll på grund av en av honom frivilligt tagen brandförsäkring.
    I NJA 1934 s. 114 har förbud mot inrättande av affärslokal ansetts äga giltighet som servitut: givetvis har detta skett under godtagande av framställt påstående, att förbudet föranletts av ett verkligt fastig-

hetsintresse. Förbudet, som betingats till förmån för samtliga övriga fastigheter i samma kvarter i det municipalsamhälle, varom fråga var, ansågs kunna göras gällande av fastigheternas ursprungliga upplåtare, vilken alltjämt ägde mark inom kvarteret. I NJA 1934 s. 111 där upplåtaren avhänt sig all den mark, till vars förmån ett motsvarande förbud betingats, förklarades han däremot sakna rätt att göra förbudet gällande, detta trots att han ägde medgiva undantag från förbudet.
    För upphörande av servitut har i NJA 1935 s. 477 och NJA 1934 s. 610 under särskilda omständigheter överenskommelse med ägaren av den härskande fastigheten ansetts tillräcklig. Att servitut icke upphör därigenom att båda fastigheterna komma i samme persons hand, fastslås i NJA 1935 s. 479 och i motiveringen till NJA 1934 s. 610.
    Delning av den härskande fastigheten förklaras i motiveringen till NJA 1934 s. 149 icke skola medföra ökning av ett husbehovsservituts omfattning; den tjänande fastighetens ägare anses emellertid icke mot någon av delägarna i den härskande fastigheten kunna åberopa den överenskommelse dessa träffat sinsemellan. I NJA 1932 s. 196 synes den tjänande fastighetens ägare, trots att han återförvärvat en del av den härskande fastigheten, likväl ha ansetts skyldig att låta återstoden av denna tillgodo njuta servitutet i dess helhet; om detta berodde på ett vid delningen träffat avtal i denna riktning eller på de särskilda delfastigheternas naturbeskaffenhet, synes icke alldeles klart.
    Delning av den tjänande fastigheten har i NJA 1935 s. 16, där fråga var om utbrytning av ett till visst område lokaliserat servitut, ansetts medföra, att vederlaget endast skulle uttagas från den av delfastigheterna, som omfattade området. Då vid delning av den tjänande fastigheten vissa lotter erhållit skog allenast för eget behov, har i NJA 1933 s. 193 vederlaget även för ett icke till visst område lokaliserat skogsservitut ansetts skola i sin helhet uttagas från de andra lotterna.
    För servitutsinteckning i fideikommiss ansågs i SvJT 1934 s. 33 särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t erforderligt, ehuru servitutet upplåtits i en av Kungl. Maj:t godkänd köpehandling.
    Vad angår förfarandet vid inteckning för rättighet har i NJA 1932 s. 196 servitutsinteckning ansetts kunna erhållas på en avskrift av upplåtelsehandlingen.
    Med avseende å rättsförhållandet mellan grannar har i NJA 1931 s. 475 talan mot den, som anlagt en ångsåg, ogillats såväl i vad den avsåg ersättning för den ökade eldfaran som i vad den avsåg ersättning för obehag av buller, sot och dylikt. I NJA 1934 s. 656 har däremot talan mot granne såsom innehavare av fabrik bifallits i vad den avsåg olägenhet av sot och damm men ogillats i fråga om skada, som på grund av skakning tillfogats grannfastigheten, då denna skada ansågs i viss mån bero av bristfälligheter i den senare fastighetens grundläggning. Av motsvarande skäl har i NJA 1931 s. 126 fastighets ägare frånkänts ersättning för skada på grund av grävning för nedläggande av telegrafkablar.
    En byggnad, vars tak skjuter över på grannfastighetens område, har

 

33 — Svensk Juristtidning 1936.

i NJA 1934 s. 405 förklarats få kvarstå på detta sätt, då den förefanns redan vid den delningsförrättning, vid vilken förefintlig gräns mellan fastigheterna tillkom, utan att bestämmelse om byggnadens bortflyttande eller förändring då gavs. En senare uppförd tillbyggnad förklarades ägaren däremot i samma rättsfall skyldig att ändra icke endast så, att den icke sköt in på grannfastighetens mark, utan så, att den kom på det i B.B. 2: 1 föreskrivna avståndet från denna. Nämnda lagrum ansågs i SvJT 1932 s. 33 otillämpligt inom stationssamhälle.
    Skyldighet att ersätta granne hälften av gemensam brandmurs värde har i NJA 1933 s. 104 ansetts föreligga oavsett att muren på grund av sin beskaffenhet icke kunde användas såsom stödjande del i byggnaden. Det beräknade värdet av brandmuren synes ha något reducerats med hänsyn härtill, men ett yrkande att kvittningsvis få tillgodoräkna sig ersättning för en på grund av brandmurens beskaffenhet uppförd särskild skyddsmur, ogillades.