JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1934—1935.

 

    Under dessa tvenne år ha flera värdefulla rättsvetenskapliga arbeten utkommit i Finland.
    Såsom sträckande sig över ett flertal av jurisprudensens discipliner bör inledningsvis uppmärksamheten fästas vid den Festskrift för professorn, jur. utr. dr. Otto Hjalmar Granfelt, som 1934 utgavs av Juridiska föreningen i Finland. Inalles 35 bidrag ingå från samtliga Nordens länder. Boken är anmäld i SvJT 1934 s. 591 f.
    Civilrätt. Docenten, numera professor I. CASELIUS har publicerat ett arbete kallat »Sopimukseen perustuvat irroittamisoikeudet» (På avtal grundade avskiljningsrättigheter, 1934, 432 s.). Han sammanför i en enhetlig kategori dels rätten att från en fastighet utbryta ett visst område, dels rätten att från en fastighet avskilja en del, varav bildas ett nytt lösöre, vare sig denna rätt kan intecknas (skogsavverkningsrätt) eller icke (rätt till växande gröda och rätt att avskilja maskiner, hissar m. m.), dels ock rätten att från lösöre avskilja viss del, som blir nytt lösöre (en motor från båten). Avskiljningsrätten anser förf. vara varken en obligatorisk eller en sakrätt utan en förvärvsrätt (Erwerbsrecht) hörande till gestaltningsrätternas större grupp. Förf. framhåller, att rätten att utbryta visst område från fastighet här i Finland kan intecknas (men ej lagfaras), men om denna säkerhetsåtgärd underlåtes saknar köparen rättsskydd gentemot ny ägare av fastigheten ävensom mot säljares borgenär, som vunnit inteckning i fastigheten. —

ERIK AF HÄLLSTRÖM. 515Dylik tredjemans goda eller onda tro är utan betydelse i detta fall liksom överhuvud vid avskiljningsrättigheterna. Förf. anför vidare, att köparen av området före den nya fastighetens införande i jordregistret icke kan yrka på att få besitta området. Och om säljare av hela fastigheten förbehåller för sig ett visst outbrutet område har han icke i detsamma någon legal panträtt för ogulden köpeskilling, ej heller någon äganderätt, ty före införandet i jordregistret är området ingen sak. När fastigheten utmätts eller ingår i konkurs, behandlas avskiljningsrätt såsom lös egendom. — Vid skogsavverkning övergår äganderätten till träden till köparen först när träden fällas och sålunda skiljas från fastigheten; stämplingen är i detta avseende irrelevant. Om köparen försummar att avverka skogen inom bestämd tid, förlorar han avverkningsrätten, och hinner han icke bortforsla de i rätt tid fällda stammarna, äger han dem visserligen fortfarande, men han får ej mera beträda fastigheten för att föra bort dem. Inträffar force majeure, beror det av prövning in casu om förlängd tid kan beviljas honom. Ointecknad avverkningsrätt går förlorad när fastigheten byter ägare, oberoende av nya ägarens fides, t. o. m. redan fällda stammar tillfalla honom. Fastighetens utmätning utgör hinder för avverkningens fortgång, även när rätten är intecknad; först vid exekutiva auktionen framgår om rätten blir bestående eller ej, och i väntan härpå måste avverkningen inhiberas. Vid konkurs däremot kan avverkningen obehindrat fortgå om inteckning utverkats till dess tryggande. — Ifråga om icke-inteckningsbara avskiljningsrättigheter till fastighet fäster förf. en avgörande vikt vid huruvida innehavaren av rätten har besittning eller icke; i sistnämnda fall gives ej rättsskydd mot tredje man. Förf. godtager icke den i Sverige och Finland allmänt omfattade meningen, att byggnad, som t. ex. legotagare uppfört på legogivarens mark, äges av legotagaren; förf. anser, att jordägaren äger dylik byggnad, medan legotagaren har en avskiljningsrätt. — Arbetet avslutas med tvenne exkurser. I den ena undersöker förf. lösöres förenande i fastighet och kommer i detta sammanhang bl. a. till den slutsatsen, att åtskillnaden mellan beståndsdel och tillbehör är enbart teoretisk utan praktisk relevans. Den andra exkursen ägnas ägareförbehållet. Förf. godkänner icke uppfattningen, att köparen skulle ha en villkorlig äganderätt, utan konstruerar den som en Anwartschaftsrätt. Blott denna sistnämnda rätt, däremot icke själva saken, kan utmätas för köparens gäld. — I boken refereras ett mycket stort antal rättsfall.
    Prof. K. HAATAJA har författat en lärobok i jordlegorätt: »Suomen maanvuokraoikeus» (1934; 228 s.). Efter att inledningsvis ha givit en kort historisk översikt och bestämt legobegreppet, indelar han rättsstoffet främst i lega av jord på landet och lega av stadsjord. Den förra gruppen sönderfaller i lega av enskild jord och lega av offentlig jord (krono- och ämbetsboställen samt statens skogsmark). Arbetets väsentliga del utgör självfallet framställningen om lega av enskild jord på landet. Förf. redogör särskilt för sig för de legoförhål-

516 ERIK AF HÄLLSTRÖM.landen, som underlyda 1734 års lag (och kompletterande lagstiftning), 1902 års jordlegolag samt förordningen om torp, landbolägenhet och backstuga av 1909. Den sociala tvångslagstiftning, som hos oss ägt rum och som gjort det möjligt för legotagare att i mycket stor utsträckning inlösa lego-områdena, är likaså i boken föremål för en detaljerad utredning. Det är första gången Finlands hela jordlegorätt blivit föremål för en sammanhängande framställning, och boken är därför mycket välkommen. Dess värde höjes av talrika rättsfallscitat. — Förf. betonar rätt starkt jordlegoförhållandets sakrättsliga sida, detta såväl i fråga om 1734 års lag som gällande rätt. (Jfr också hans uppsats i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II.) Vad jordlegobegreppets omfång angår, anser förf. att lega av jakt-, fiske- och betesrätt är jordlega och icke lega av viss specialrättighet. Gränsen mellan jordlega och arbetsavtal kan vara svår att angiva när en person utför arbete mot att han får bruka arbetsgivarens jord och bo i hans ägande byggning. Arbetet och lönen är då regel enligt det väsentliga, framhåller förf., och nyttjandet av jorden en bisak, vadan det är arbets- och ej jordlegoförhållande; så i ett av förf. citerat rättsfall, i vilket ett torps byggningar upplåtits till bostad och åkrar givits att brukas mot att deras beboare och brukare om somrarna vallade jordägarens boskap.
    Formkravet vid fastighetsöverlåtelse har hos oss reglerats av stadgandet i Jordabalken 1:2, vilket varit oförändrat till 1933, då det fick följande lydelse: Köp, skifte och gåva skola ske skriftligen, och börade villkor, varå överlåtelsen sig grundar, intagas i handling, som offentligt köpvittne jämte av honom tillkallat vittne till riktigheten bestyrker. Köpvittnen äro dels vissa tjänstemän (såsom kronofogde, länsman, notarius publicus), dels av domstolen därtill förordnade personer. Detta formkrav har gjorts till föremål för en monografisk framställning av kanslichefen dr Y. J. HAKULINEN, som författat en skrift »Kiinteistön luovutuksen muodosta» (Om formen vid överlåtelse av fastighet; 1935, 112 s.). I fråga om formkravets rättsliga betydelse i allmänhet uttalar förf., att det gamla stadgandet icke visat sig vara tillräckligt effektivt, varför en skärpning var nödvändig i så måtto, att de privata vittnena ersattes med offentligt köpvittne och av denne tillkallat vittne. Formen är av konstitutiv betydelse och är tvingande; den ersättes icke t. ex. genom att besittningen övergår till köparen. Har nödig form icke iakttagits, är rättshandlingen ömsesidigt ogiltig, men endast säljaren, icke köparen kan väcka talan därom ifall lagfart dock beviljats. Intressant är framställningen om de överlåtelser, vilka verkligen underlyda Jordabalkens formkrav, och de, vilka icke göra det. De specialföreskrifter, som i Äktenskapslagen ges om formen för gåva av fastighet från ena maken till den andra, i Ärvdabalken 12 kap. om skifte av arv, vari ingår fastighet, och i Utsökningslagen om exekutivöverlåtelse av fast egendom, gå fram om JB 1: 2, varemot sistnämnda lagrum gäller i fråga om överlåtelse å frivillig auktion. Likaså skall Jordabalkens formstadgande tillämpas vid föryttring av visst outbrutet jordområde, när fastighet överlåtes till bolag såsom apport, när vid

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1934—1935. 517bolags upplösning dess fastighet tillfaller en enda bolagsman eller alla gemensamt, när fastighet avstås för grundande av stiftelse, eller överlåtes i grund av ingången förlikning, samt när arvsandel, i vilken ingår fastighet, överlåtes. Om överlåtelsehandling annulleras (contrarius actus) innan överlåtelseförpliktelsen fullgjorts, kräves därtill icke någon form, men nog om nämnda förpliktelse redan fullgjorts. Form är icke föreskriven för överlåtelse av sådan anläggning på annans mark,vari inteckning kan meddelas, ännu mindre vid föryttring av byggnad jämte arrenderätt. Uppdrag att i eget namn köpa en fastighet för annans räkning är formfritt, likaså fullmakt att göra det i uppdragsgivarens namn; kravet på skriftlig fullmakt i JB 10: 1 gäller blott vid överlåtelse (försäljning), ej förvärv. Förbindelse att framdeles sälja eller köpa fastighet är giltig under förutsättning att förbindelsen avgivits på sätt JB 1:2 stadgar; vägrar kontrahent att avsluta köpet, ersätter dom köpehandling. För övrigt anser förf., att i formkravet inbegripes, att också köparen undertecknar handlingen. Båda kontrahenternas samtidiga närvaro hos köpvittnet är däremot icke nödig. Av förf:s uttalanden framgår, att han anser jämväl fastighetsköpet alltid vara obligationsrättsligt och han synes vara påverkad av den tyska doktrinens konstruktion av köpbegreppet. Boken avslutas med en påtyska given kort översikt av innehållet.
    Universitetsadjunkten ALARIK HERNBERG har befordrat till tryck ett par av sina civilrättsliga föreläsningskurser. »Gäldförhållandet. Allmänna läror» (1935, 365 s.) återger obligationsrättens allmänna läror. I anseende till att Wredes och Serlachius' motsvarande läroböcker numera äro föråldrade och dessutom till omfånget alltför knappt tilltagna, ha vi här i Finland saknat en modern framställning av detta viktiga rättsgebit. Detta behov har dr Hernberg nu velat tillgodose. Av utrymmesskäl är det ogörligt att i detta sammanhang referera hans inställning till de talrika vittbärande och ofta nog omstridda problem, som höra hemma i denna del av rättssystemet. Av framställningen synes nogsamt, att förf. är väl beläst. Därför skulle läsaren varit tacksam, om förf. gjort rikligare hänvisningar till litteraturen, i synnerhet den nordiska. Visserligen pläga dylika hänvisningar icke förekomma i läroböcker, men denna bok synes icke rikta sig så mycket till nybörjare som till längre hunna; för att den skall komma fullt till sin rätt, måste läsaren känna till grundlärorna. Förf. är rik på idéer och framställer materialet efter delvis självgjord systematik. De avvikelser han gör i systematiskt avseende från det man är van vid äro t. o. m. så stora, att läsaren i början har svårt att följa med. Så t. ex. återfinnes framställningen om preskription och tvångskvittning icke i sjunde avdelningen, som handlar om gäldförhållandets upphörande, utan i åttonde avdelningen närmast under rubriken försvarsvis påkallat statligt rättsskydd. Om detta arbete se också SvJT 1934 s. 471. — Den andra av dr Hernberg offentliggjorda föreläsningskursen bär namnet »Om urkunders kraftlösförklaring» (1935, 116 s.). Han utreder mortifikationsinstitutets historik, begrepp, förutsättningar och själva förfa-

518 ERIK AF HÄLLSTRÖM.randet. Förf. uttalar sig, förutom om mortifikation av gäldförskrivningar, också om kraftlösförklaring av växel, check, aktiebrev, konossement, upplagsbevis och warrant, pantsedel och lottsedel. En särskild avdelning av boken ägnar han åt kraftlösförklaringar av fullmakt.
    Handelsrätt. Om fob-klausulen i leveransavtal handlar juriskandidat H. RANINENS akademiska avhandling: »Fob-lauseke hankinta- ja kauppasopimuksessa» (1934, 312 s.). Förf. ägnar handelsseden en särskild avdelning och undersöker förhållandet mellan sedens popularitet samt dess billighet och ändamålsenlighet. Beträffande förhållandet mellan handelssed och rättssats betonar förf., att vid kollision dem emellan handelsseden bör segra, och han anser, att billighet och ändamålsenlighet icke böra få avgöra nämnda kollision. Om det i praktiken regelbundet till användning komna förfaringssättet avviker från dispositiva rättsnormer, ha dessa förlorat sin karaktär av rättssats. Förf. konstaterar vidare, att säljaren ansvarar för godset intill dess det kommit innanför fartygets sida, vilket enligt förf. skett när godset bragts antingen på fartygets däck eller, när godset lyftes direkt i lastrummet, så snart det kommit dit, varjämte i båda fallen erfordras att godset lösgjorts från lyftinrättningen. Även vid fördelningen av kostnaderna bör utgås från regeln att fob-klausulen innebär detsamma som »fritt på fartygets däck»; säljaren skall sålunda svara för de kostnader, som härröra från godsets bringande ombord, medan köparen bär kostnaderna för godsets vård om det av honom befraktade fartyget icke kommer fram i rätt tid, ävensom kostnaderna för godsets mottagande. I sista kapitlet redogöres för huru förfaras skall vid lagkonflikter. I övrigt innehåller arbetet mycket sådant, som är mera handelsvetenskap än rättsvetenskap. Till sist följer en översikt av innehållet på engelska. Ett av professor Cederberg avgivet utlåtande över avhandlingen är återgivet i FJFT 1935 s. 280—283.
    »Bidrag till läran om fritt eller allmänt märke enligt finsk varumärkesrätt» är rubriken på en av borgmästaren ERIK FINNILÄ författad akademisk avhandling (1935, 234 s.). I inledningskapitlet beröres bl. a. frågan om varumärkesrättens teoretiska konstruktion, varvid varumärket konstateras vara föremål för en »subjektiv privaträtt» av absolut natur; förf. uttalar vidare, att här icke föreligger en person- utan en immaterialrättighet. I de följande kapitlen konstateras det friamärket vara i sig självt individualiseringsdugligt, men det har genom allmänt bruk i viss näring förlorat sin individualiseringskraft. Grunden till att det allmänna märket icke kan inregistreras finner förf. vara just denna förlust av individualiseringskraften, däremot icke nyttjarens av märket intresse av att fortfarande få använda det. Härav drar förf. vidare den slutsatsen, att det fria märkets kriterier böra bestämmas enligt subjektiv, men icke enligt objektiv måttstock, d. v. s. avgörande ärden köpande publikens och icke användarens av märket uppfattning. Den i F. om skydd för varumärken av 11 februari 1889 § 4 p. 3 givna legaldefinitionen på allmänt märke såsom ett märke, vilket »endast eller till huvudsaklig del består av sådant tecken eller märke, som

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1934—1935. 519allmänneligen nyttjas i viss näring», ger förf. därför den tydning, att kriterierna »allmänt» och »i viss näring» bero av publikens subjektiva uppfattning; det i legaldefinitionen omnämnda »nyttjandet» avser blott inhemskt nyttjande. Ytterligare utredes i arbetet registermyndighetens prövningsrätt och verkan av myndighetens resolution. Avhandlingen är föremål för en ingående granskning av prof. Cederberg i FJFT 1935 s. 419—442.
    Ekonomisk rätt. Professor KYÖSTI HAATAJA har skrivit en bok »Maakysymyksemme» (Vår jordfråga; 1935, 189 s.) i vilken han kritiskt bedömer en del lagberedningsbetänkanden samt gör för egen del positiva förslag. I första avdelningen berör han vår kolonisationsfråga. Han anför statistiskt material och gör gällande, att den av statsmakten hittills följda kolonisationspolitiken icke mera kan fortsätta. Torpen ha allaredan blivit inlösta med tillhjälp av 1918 års lagstiftning. Till de jordbehövandes krets få ej heller utan vidare hänföras de, vilka ha egen bostadstomt, ehuru icke jordbruk, lika litet som välbärgade yrkesarbetare, vilka ha säker utkomst av sitt arbete. De verkligt jordbehövande medborgare, som återstå efter detta, kunna tillfredsställas genom av staten beviljade lån utan tillgripande av tvångslösen av jord, ty därtill saknas numera nödiga förutsättningar. Denna fråga kommer prof. Haataja för övrigt att inleda vid nordiska juristmötet i Helsingfors 1937. I andra avdelningen påvisar förf. nödvändigheten av att i lagstiftningen en gräns drages för att hindra jordlägenheters alltför stora splittrande; 1916 års förordning om skiftesväsendet vet icke av någon gräns för jorddelningsrätten. Förf. föreslår ett stadgande om att klyvning och styckning vore tillåten blott om lägenhetens gagnelighet därigenom icke blir nämnvärt mindre och varje ny lägenhet kan ändamålsenligt brukas såsom självständig sådan; han polemiserar mot lagberedningens förslag, i vilket det härutöver uttalas, att den nya lägenheten borde kunna bereda utkomst åt en medelstor familj och att å den bör kunna ekonomiskt användas två hästar. I tredje avdelningen föreslår förf. skapandet av särskilda »arvegårdar». Lägenheter, vilka enligt det föregående äro odelbara, skola vid arvskifte tillfalla blott en av arvingarna; detsamma gäller även andra smålägenheter, vilkas ägare förordnat i sin livstid eller i testamente, att lägenheten är en arvegård. Övriga arvingar och efterlevande make finge nöja sig med att få sina andelar bestämda att utgå från det s. k. arvevärdet: arvegårdens värde med frånräknande av ständiga och tillfälliga onera och skulder. Av arvevärdet utgår överst till den utsedda arvingen 1/4 eller mindre om arvingarna äro flera än fyra. Arvegårdarna vore icke underkastade statskontroll, ej heller intecknings- och föryttringsförbud, men om de såldes inom viss tid från arvskiftet, borde de utlösta delägarna få gottgörelse för den rabatt de vid arvskiftet nödgats giva den s. k. ensamarvingen. Vid utseendet av denna följes — därest icke i testamente annat säges — vanliga arvsordningen. Äro arvingarna flera och kunna icke enas, har manlig arvinge företräde framför kvinnlig och äldre framom yngre; saknas bröstarvinge tillfaller arvegården efterlevande

520 ERIK AF HÄLLSTRÖM.make. — Boken avslutas med en på tyska skriven resumé över innehållet.
    Under rubriken »Den nya jaktlagstiftningen» (1934, 107 s.; arbetet har utgivits också i finsk språkdräkt) har numera avlidne förvaltningsrådet FILIP GRÖNVALL kommenterat jaktlagen av den 6 april 1934.
    Förvaltningsrätten har under denna period riktats med flera värdefulla arbeten. Sålunda har presidenten K. J. STÅHLBERG utgivit grunddragen av Finlands förvaltningsrätt, »Suomen hallintooikeus pääpiirteittäin» (1934, 332 s.). Boken utgör andra upplagan av ett 1916 utkommet ena handa arbete. Men rättsutvecklingen har sedan dess varit så genomgripande, att denna andra upplaga närmast är att betrakta som ett självständigt arbete. Förf. återger systematiskt och översiktligt förvaltningsrättens allmänna läror och inrikesförvaltningen, men har icke upptagit till behandling finans-, utrikes- och militärförvaltningen.
    Professor emeritus KARL WILLGREN har till trehundraårsminnet av 1634 års regeringsform utarbetat en framställning om »Den historiska utvecklingen av Finlands förvaltningsrätt» (1934, 330 s.). Arbetet är indelat i fem kapitel, av vilka det första behandlar det medeltida samhällets organisation på självstyrelsens grundval i Sverige och Finlandunder landskapslagarnas period. Andra kapitlet gäller tiden från lands- och stadslagarnas tillkomst till början av 1600-talet, tredje kapitlet tidrymden 1620—1809, fjärde kapitlet Finlands förening med Ryssland, samt det femte och sista kapitlet en blick på utvecklingen efter 1917. Förf. har omsorgsfullt bemödat sig om att ur olika publikationer insamla uppgifter ägnade att belysa särdragen i den inhemska utvecklingen; sålunda ha även socken- och stadshistoriker utnyttjats.
    Förvaltningsrådet AARNE SAARIALHO har publicerat en kommentar till fattigvårdslagstiftningen: »Köyhäinhoitolainsäädäntö» (1935, 565 s.), i vilken han förklarar fattigvårdslagen av 1922 och anför en stor mängd upplysande rättsfall.
    Jurisdoktorn, numera professorn TAPIO TARJANNE har utgivit en monografi över upphörandet av tjänsteförhållande i Finlands statsförvaltning: »Virkasuhteen lakkaminen Suomen valtionhallinnossa» (1934, 284 s.). Den i grundlag tryggade oavsättlighet, som var statens tjänstemän tillförsäkrad i 1772 års regeringsform, i riksdagsbeslutet av 23 juni 1786 samt förenings- och säkerhetsakten, blev i Finland upphävd först genom regeringsformen av 1919, enligt vilken tjänstemans rätt att förbliva i sin tjänst underlyder vanlig lagstiftning. Den nya lagstiftningen åvägabragtes först genom L 29 juni 1926 om tjänstemäns utnämningsbrev och deras rätt att kvarstå i tjänst (den s. k. tjänstemannalagen). På grundvalen av denna nya lagstiftning har förf. utrett de former, under vilka ett statens tjänsteförhållande kan upphöra. I första kapitlet indelar förf. tjänstemannagrupperna och utreder allmänt vilken rätt att kvarstå i tjänst de olika grupperna ha. I de följande kapitlen undersökas de olika upphörsgrunderna var för sig, såväl deras materiella förutsättningar som det formella förfarandet. Sålun-

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1934—1935. 521da behandlas tjänstemans död, tilländalöpandet av viss tid samt avsked, som beviljas på gjord anhållan. Gemensamt för alla tjänstemannagrupper är tjänsteförhållandets upphörande på grund av uppnådd avgångsålder eller till följd av straffrättsligt avsättningsutslag. Huvuddelen av framställningen omfattas dock av kapitlen om disciplinär avsättning samt om i administrativ väg skeende entledigande, som icke innefattar disciplinärt straff. Som ett slags upphörsgrund undersökes därpå transport till annan tjänst samt ställande på indragningsstat. Vidare beröres rättsföljderna av tjänsteförhållandets upphörande, främst rätten till pension. Slutligen upptages till granskning det skydd tjänsteman åtnjuter gentemot lagstiftaren för sin rätt att kvarstå i tjänst, varvid förf. fastslår, att tjänstemans förmögenhetsrättsliga förmåner medan tjänsteförhållandet varar icke kunna försämras annat än i den ordning, som är stadgad för ändring av grundlag, men att i övrigt hans rätt att kvarstå i tjänst kan försämras genom vanlig lagstiftning. Boken avslutas med en på tyska given sammanfattning av innehållet.
    En annan förvaltningsrättslig avhandling har för vinnande av doktorsgrad utgivits av juriskandidat V. MERIKOSKI, som till ämne valt föreningsfriheten: »Hallinto- oikeudellinen tutkimus yhdistymisvapaudesta» (1935, 244 s.). Avhandlingen rör sig om s. k. ideella föreningar och vill ge svar på frågorna vem föreningsfriheten tillhör, huru den är skyddad och vilka slags sammanslutningars grundande den avser att trygga. Uti inledningen redogöres för de politiska och ekonomiska faktorer, som bestämma statsmaktens förhållande till föreningarna. Efter att i första kapitlet ha givit en historisk överblick, behandlar förf. i andra kapitlet en del teoretiska grundfrågor, särskilt spörsmålet huruvida föreningsfriheten är en subjektiv offentlig rätt, vartill gives ett jakande svar. Tredje kapitlet klarlägger föreningsfrihetens innehåll och grundlagsskydd. Föreningsfriheten uppenbarar sig såsom rätt att grunda förening, rätt att ansluta sig till en existerande förening och rätt att kvarstå som medlem av en förening. Här beröres också den s. k. negativa föreningsfriheten, d. v. s. rätten att underlåta att ansluta sig till en förening samt att bliva befriad från medlemskap i förening. Fjärde kapitlet anger föreningsbegreppets allmänna begränsning och redogör för huru en fri ideell förening kan skiljas från offentligrättsliga samfund och från ekonomiska föreningar. Femte kapitlet angår subjekten för föreningsfriheten — även kommuner, men icke staten kunna vara medlemmar av en förening. Sjätte kapitlet skildrar i korthet tillgången vid förenings grundande och registrering. I sista, sjunde kapitlet uppehåller förf. sig vid övervakningen av föreningar, vid upplösningsgrunderna och de administrativa myndigheternas rätt att tillsvidare upplösa förening. Det egentliga förfarandet hör till allmän domstol och är materiellt varken straff- eller civilprocess, men följer i huvudsak formerna för straffprocess. En franskspråkig resumé avslutar verket.
    Processrätten representeras av en av professor O. HJ. GRANFELTFJFT 1935 införd och sedermera såsom självständigt arbete utgiven

522 JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1934—1935.framställning kallad »Straffverkställigheten. Processrättsliga studier» (61 s.). Först angivas de kriminalexekutiva myndigheterna, såväl allmänna, som äro över- och underexekutorer, som speciella, under vilken rubrik förf. behandlar fångvårdsmyndigheterna, justitieministeriet, tullstyrelsen och inrikesministeriet, uppfostrings- och skyddsåtgärder samt fångforsling; därjämte angivas de undantagsfall, i vilka domstol omedelbart ingriper i straffexekutionen. Efter att hava berört den kriminalexekutiva rättsgrunden eller rättstiteln övergår förf. till det viktigaste avsnittet, själva förfarandet vid straffexekutionen. Härvid skiljer han mellan förberedande åtgärder och den egentliga straffverkställigheten och behandlar i båda fallen särskilt för sig döds-, frihets- och bötesstraffen. Till sist utreder förf. rättssatserna om konfiskation, ändringssökande och kontrollen av straffverkställigheten.
    Hovrättskanslisten ERIK GADD har under rubriken »Kihlakunnanoikeuden pöytäkirjat» utgivit ett för unga jurister avsett arbete (1935, 555 s.), i vilket han ger anvisningar om de praktiska arbetena vid häradsrätterna. Den inledande framställningen har litterärt värde; i den redogör förf. för mållängd, målförteckning, fördelningslängd, memorialprotokollet m. m. Senare delen innehåller olika slag av formulär.

Erik af Hällström.