CARL JACOB ARNHOLM. Lærebok i familierett. Oslo 1936. Grundt Tanum. 323 s. Kr. 14.00.

 

    Föreliggande arbete är, såsom namnet ock anger, främst avsett att ligga till grund för den akademiska undervisningen i familjerätt. Lagkommentarens form har därför ej använts, utan ämnet behandlas systematiskt med beaktande jämväl av den allmänna rätts- och kulturutvecklingen på familjerättens område. Förf. framhåller själv att han i denna del väsentligen varit hänvisad att bygga på andras arbeten, särskilt på finnen WESTERMARCKS berömda »History of human marriage». Det har emellertid lyckats förf. att giva en fängslande, klar och upplysande framställning av den intressanta materian (utvecklingslinjer i familjens organisation, äktenskapets historia m. m.). Studenten bör kunna skatta sig lycklig åt denna redogörelse — av förf. betecknad såsom »læsestoff» och icke »lærestoff» — och för den som för länge sedan läst Westermarck är det ett nöje att i Arnholms sällskap ånyo möta problemen.
    Också för det praktiska rättslivet är Arnholms framställning och tolkning av de nya familjerättsliga lagarna av stort värde. Förf. inskränker sig emellertid ej härtill utan underkastar också den gällande rätten en kritisk granskning. Han vänder sig sålunda — för att först nämna några särskilt diskuterade frågor — mot den norska rättens ståndpunkt att, i likhet med den danska men i motsats mot de svenska och finska lagarna samt den skandinaviska »Familierettskommissionens» förslag, också i den nya lagstiftningen om äktenskapetsrättsverkningar bibehålla uttrycket »fælleseie» (samfälld egendom) istället för »gifteeie» (giftorättsgods), en skillnad som ju emellertid är av blott terminologisk art. Viktigare är förf:s bemötande av den kritik som på sin tid riktades mot den nya lagstiftningens jämställande av makarna i ekonomiskt avseende. Det är, säger förf., »intet som tyder på at lovkommisjonen er kommet sovende til sine resultater. Alti alt kan det sikkert sies at loven løst den vansklige opgave å gi hustruen en rimelig stilling, og at den i allfall betegner et vesentlig fremskritt fra den ældre lovgivning». En del anmärkningar framställas emeller-

ERIK LIND. 525tid av förf. Han kritiserar sålunda förmögenhetsordningen vid separation och äktenskapsskillnad. I dessa fall är enligt förf. regeln om hälftendelning ofta orimlig, särskilt när fråga är om små bon. Den make som erhåller vårdnaden av barnen borde sålunda äga att utan avräkning erhålla vad som »trenges til å holde hjemmet sammen». I första hand borde hänsyn tagas till barnens behov och därefter till båda makarnas utsikter att i framtiden försörja sig. Beträffande större bon upprepar förf. den vid de nya lagstiftningarnas tillkomst utan avseende lämnade anmärkningen att hälftendelningen medför, att mankan »skilja sig till en förmögenhet».
    Av särskilt intresse synes mig vara förf:s yttranden angående den underhållsberättigade makens ställning vid den underhållsskyldiges död. Först och främst borde enligt förf. den frånskilda hustrun äga att, då mannen gift om sig, tillgodoses i vad rör änkepensionen, eventuellt så att hon delar pensionen med den senare hustrun (jfr det i SvJT 1936 s. 291 omnämnda, numera antagna svenska lagförslaget angående frånskild hustrus rätt till pension vid mannens död). Ett reformkrav är enligt förf. vidare, att frånskild hustru berättigas att i mannens dödsbo uttaga belopp motsvarande framtida underhållsbidrag, till undvikande av att hon vid mannens frånfälle blir ställd på bar backe.
    Ur det innehållsrika arbetet skall i övrigt blott ett par strödda anteckningar göras beträffande punkter vid vilka anm. särskilt stannat. Förf. framhåller sålunda, att en dödförklaring av ena maken ej för den andra medför rätt till omgifte utan att därför fordras dom på äktenskapsskillnad, grundad å makes försvinnande. Han frågar vad eljest följden skulle bli, om efter den hemmavarande makens omgifte den dödförklarade återkom. Då förf. i detta sammanhang ej såsom vanligen vid skiljaktigheter av någon betydelse hänvisar till de övriga nordiska ländernas rätt kan här erinras om, att svensk rätt ej dragit sig för att låta dödförklaring gälla såsom bevis för att den bortovarandes äktenskap är upplöst genom hans död. Andra maken äger således efter dödförklaringen ingå nytt äktenskap, och han kan försäkra sig om att hans nya äktenskap ej kommer att återgå genom att söka skillnad enligt 11:6 GB. En brist i den norska lagen är enligt förf., att vid arvlåtarens död alla barnen ärva lika oavsett om de erhållit sin uppfostran och kunna försörja sig. Han önskar bestämmelser av liknande slagsom upptagits i den svenska arvslagens 8 kap. I framställningen om utomäktenskapliga barns ställning betonas starkt, att då lagen principiellt tillerkänner dessa barn samma rättsställning i förhållande till fadern som äkta barn, lagen också fordrar att ett verkligt faderskap är fastslaget. Det är ej, såsom vid fastställande av blott bidragsplikt, tillräckligt att vederbörande kan vara fader. I sin inledning till avdelningen om äktenskap erinrar förf. om att straffet för äktenskapsbrott upphävdes 1927. Den gamla strafflagsparagrafen blev, säger han, nästan aldrig använd annat än i chikanöst syfte, och den var överhuvud ej ändamålsenlig. »Ekteskapets renhet er visserlig en verdi. Men hvis

526 ANM. AV CARL JACOB ARNHOLM: LÆREBOK I FAMILIERETT.denne renhet bare lar sig oprettholde ved en straffetrusel, er verdien neppe så stor at der er noget å værne om.» Med rätta understryker förf., att hänsyn till makarnas personliga förhållanden i stället bör tagas i fråga om såväl skillnadsanledningarna som makarnas ekonomiska mellanhavanden och fördelningen av barnen. Ett roande exempel på vilka uttryck lekmannasynpunkter på lagstiftning kunna taga sig är uppgiften, att under förarbetena till ekteskapsloven förslag väcktes från en privat kommission, att som villkor för rätt att ingå äktenskap skulle fordras av den kvinnliga kontrahenten, »at hun godtgør å være i besiddelse av en vis færdighet i matlagning og almindelige håndarbeider». Förf. uttalar sitt gillande av bestämmelsen om rätt för ena maken att utan äktenskapsförord till andra maken överlåta hälften av föregående kalenderårs besparing. Härtill kan anmärkas, att denna rätt — hos oss stadgad i 8 kap. 3 § GB — här missbrukades till skada för borgenärerna och att till följd därav lagrummet år 1933 ändrades därhän, att den överlåtna egendomens värde aldrig får överstiga 5,000 kr. Enligt norsk lag gäller, att ett avtal om underhållsbidrag till frånskild make, vilket ej är uppenbart obilligt, icke kan sedermera ändras. Den risken få, säger förf., parterna taga vid dessa liksom vid andra avtal. Då förf. vid redogörelsen härför yttrar att svensk rätt intager samma ståndpunkt, har den ändring som i mars 1935 vidtogs i 11 kap. 28 § GB undgått honom. Ett sådant avtal kan, liksom rättens beslut om bidrag till makes underhåll, jämkas, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.
    Arnholms stil är expressiv, naturlig, går rakt på sak, allt egenskaper som man är bortskämd med att finna i norsk juridisk litteratur.
    Med hänsyn till de nordiska familjerättsliga konventionerna, som föranleda tillämpning av norsk rätt även utanför Norge, kan Arnholms utmärkta arbete komma till direkt nytta även för rättstillämpningen här i landet.

Erik Lind.