Aktuella hyreslagstiftningsfrågor. Sedan snart 30 år tillbaka regleras hyresförhållandena av bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen. Detta får anses vara en lång tidrymd för en lagstiftning, som är av så utpräglat social betydelse. Förhållandena å bostadsmarknaden hava sedan lagens tillkomst vid skilda tillfällen fluktuerat mellan bostadsbrist och »normal» tillgång å bostäder, men genom sin dispositiva karaktär har hyreslagen haft en viss elasticitet, som kan förklara dess långa livslängd. Först genom de under krigs- och efterkrigsåren uppkomna abnorma förhållandena å bostadsmarknaden tvungos statsmakterna att tillgripa kompletterande lagstiftning, innefattande stark beskärning av avtalsfriheten. Krislagarna ansågos emellertid hava undantagskaraktär, och då förhållandena å bostadsmarknaden förbättrats avskrevos desamma. Kvar stå emellertid ännu i dag vissa stadganden i lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra.
Efter kristidslagstiftningens avveckling hava vid upprepade tillfällen krav framförts å en reformering av hyreslagstiftningen, därvid särskilt framhållits behovet av dess avfattning i mera social anda. En under 1923 verkställd förberedande utredning1 föranledde icke någon stats-
makternas åtgärd. Ej heller hava upprepade, motionsvis i riksdagen framförda önskemål vunnit beaktande förrän under 1936 års riksdag, varvid beslöts hemställa hos Kungl. Maj:t, att »Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande lämpligheten av att, utan att avvakta slutförandet av arbetet med revision av övriga lagbestämmelser avsedda att ingå i den nya jordabalken, företaga arbetet med den omarbetning av hyreslagstiftningen, som vore erforderlig för att göra densamma färdig att infogas i den tillämnade nya lagboken, därvid särskilt borde undersökas i vad mån bestämmelserna i 3 kap. 10 och 12 §§ nyttjanderättslagen borde givas tvingande natur.» — På initiativ av dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet har alltsedan i maj 1936 inom departementet verkställts en förberedande utredning av frågan.1
Det reformkrav, som genom riksdagens skrivelse skjutits i förgrunden, är frågan om utvidgning av de tvingande bestämmelserna i hyreslagen. Som bekant hava f. n. endast stadgandena i 6 § 2:a st., 7, 15, 19, 23 och 24 §§ i 3 kap. nyttjanderättslagen samt kvarstående bestämmelser i 1923 års lag tvingande karaktär. I förarbetena till 1907 års nyttjanderättslag uttryckte lagberedningen på angivna skäl den förmodan, att den ordning lagen gjorde till sin skulle, oaktat lagen icke vore tvingande, i flertalet fall bliva iakttagen och gällande. Det får emellertid synas som om utvecklingen gått i en annan riktning. De allmänt brukade tryckta blanketterna för hyreskontrakt innehålla mycket ofta bestämmelser, som avvika från hyreslagens normerande föreskrifter. Särskilt vanligt torde det vara, att 10 och 12 §§ i hyreslagen åsidosättas genom kontraktsformulären. Sålunda innehålla ett stort antal formulär inskränkningar i hyresgästs rätt att påfordra reparationer, att själv avhjälpa brister samt att på grund av brist i lägenheten verkställa avdrag å hyran eller fordra skadestånd. Riksdagens lagutskott har vid flera tidigare tillfällen2 uttryckt sin tvekan om lämpligheten av full avtalsfrihet i enlighet med stadgandena i 10 och 12 §§ hyreslagen, ehuru utredning av frågan begärts först vid 1936 års riksdag.
Vid en blivande utredning torde jämväl behöva undersökas lämpligheten av full avtalsfrihet å hyresområdet i andra hänseenden än som nämnts. Huru detta spörsmål än löses, kan man näppeligen undgå att behandla frågan om normalkontrakt, utarbetade eller sanktionerade av offentlig myndighet, vilken fråga tidigare omfattats med sympati av såväl socialstyrelsen som lagutskott. Bland de detaljspörsmål å hyresrättens område, som f. n. få anses aktuella, märkas frågorna om ett förenklat uppsägningsförfarande om utformningen av reglerna om fardagar samt om åtgärder till skydd mot väggohyra. Spörsmålet om fardagar är redan nu under utredning av byggnadsindustri sakkunniga, men synes rätta platsen för en slutgiltig bearbetning av detsamma vara en blivande hyreslagstiftningskommitté.
Ett problem med gamla anor inom hyresrätten är frågan om lagbestämmelser mot hyresocker. Kristidslagstiftningen upptog som bekant
dylika stadganden, vilka dock upphörde att gälla den 1 oktober 1926. En av socialstyrelsen verkställd utredning har givit vid handen att ockerbestämmelserna kommo till tillämpning i ytterst få fall. Därmed är dock ej frågan om deras preventiva verkan besvarad. Trots att riksdagen vid flera tillfällen under senare år ställt sig avvisande till framställda förslag om kriminalisering av hyresocker, torde frågan icke hava förlorat sin aktualitet. Huru än frågan löses, torde det icke kunna undgås att ett närliggande spörsmål, nämligen frågan om jämkning av uppenbart obilliga avtalsbestämmelser, tangeras. Såsom exempel må anföras innehållet i 34 § försäkringsavtalslagen och 8 § i lagen om skuldebrev.
Ett annat spörsmål, som tidigare spelat en dominerande roll vid debatterna i hyresfrågor, är spörsmålet om lagstadgad optionsrätt. Det kan råda tvekan, huruvida detta spörsmål numera besitter samma aktualitet. Symptomatiskt är emellertid, att kommittéer i såväl Danmark som Norge, vilka å senare tid avgivit förslag till reformerad hyreslagstiftning (1935 resp. 1936), upptagit stadganden innebärande väsentliga inskränkningar i hyresvärds rätt att uppsäga hyresgäst. Det finnes därför anledning antaga, att jämväl denna fråga även i vårt land kommer att räknas bland dem, som aktualiserats genom 1936 års riksdagsbeslut, detta trots att riksdagen tidigare intagit en negativ ståndpunkt till densamma.
Frågan om lagsökningsprocessens lämplighet i hyresmål har ifrågasatts, bl. a. i samband med utredningen angående överflyttande till domstolsmyndighet av lagsökningsmål och mål om handräckning för fordran.1 Denna fråga är utan tvivel av mycket stor betydelse och torde kräva en lösning, vare sig detta sker genom ändrade bestämmelser om bevisning i lagsökningsmål eller genom hyreskravens överflyttande till handräckningsförfarandet.
Striderna mellan vederbörande parters organisationer hava under senare år i vissa fall antagit en skärpa, som aktualiserat frågan om åtgärder för befrämjande av fred å hyresmarknaden. Lösningen av detta spörsmål är förenad med stora vanskligheter. Valet torde komma att stå mellan förlikningsförfarande och obligatorisk skiljedom, ehuru jämväl tanken att i analogi med vad som existerar å arbetsmarknaden inrätta en specialdomstol torde komma att få förespråkare.
Ovanstående får icke anses utgöra en uttömmande redogörelse för de reformkrav på hyresrättens område som aktualiserats efter nyttjanderättslagens tillkomst. Åtskilliga detaljspörsmål hava icke berörts, ej heller den i vissa andra länder reglerade frågan om särskilt skydd för affärsmäns hyresrätt. Sistnämnda fråga, som är brännande bl. a. i Danmark, har ännu icke blivit föremål för någon allmännare diskussion här i landet, men det torde icke vara uteslutet att så blir fallet.
Sven Larsson.