Tidsskrift for Rettsvidenskap inrymmer i h. 3—4 för år 1935 en samlinguppsatser, som röra synnerligen aktuella rättsliga frågor. Icke mindre än tre av de fyra uppsatserna behandla nämligen spörsmål, som utgjort uppmärksammade överläggningsämnen på nordiska juristmöten och som även eljest varit i hög grad föremål för diskussion, och den återstående uppsatsen utgör en av justitierådet HARRY GULDBERG lämnad redogörelse för den år 1933 genomförda svenska lagstiftningen om boutredning och arvsskifte. Sistnämnda uppsats ger, efter en inledande översikt av den äldre rättens brister, en mycket klar och lättillgänglig orientering i den nya lagen.— Av de tre förstnämnda uppsatserna åter behandlar en, som författats av dr juris C. POPP-MADSEN, den svårlösta och omdebatterade frågan »Om Sagsøgtes Adgang til Sandhedsbevis i Ærefornærmelsessager». Uppsatsens tyngdpunkt ligger i en komparativ översikt av lagstiftningens ståndpunkt i olika länder. Härtill fogar förf. några sammanfattande anmärkningar, vari han uttalar sig till förmån för den danska strafflagens ståndpunkt, att, såvida icke kränkningens form föranleder straff, i princip sanningsbevis tillåtes och medför diskulperande verkan. — I en uppsats, betitlad »Neutralitetsskydd vid ekonomiska konflikter», lämnar statsrådet Östen UNDÉN en orienterande redogörelse för det lagförslag i detta ämne, som genom kungl. prop. förelades 1935 års riksdag men som där föll. — Av särskilt stort intresse för vårt land, där en abortlagstiftning sedan någon tid stått på dagordningen, är en uppsats av højesteretsdommer EINAR ARNORSSON med titeln »Den ny islandske Lov om Afbrydelse af Svangerskab m. m.» Den åsyftade lagen, som är den första i Norden i sitt slag, bär mera fullständigt rubriken »Lov

om Forebyggelse og Afbrydelse af Svangerskab» och erhöll kunglig stadfästelse d. 28 jan. 1935. En redogörelse för lagens innehåll har lämnats i SvJT 1935 s. 180. Såsom rubriken anger, inskränker sig lagen icke till att reglera frågan om avbrytande av havandeskap, utan den ger även bestämmelser angående förebyggande av sådant. Det stadgas i det senare hänseendet, dels att läkare, med vissa undantag, ha icke blott rätt utan även plikt att giva envar kvinna, som söker råd i dylik angelägenhet, vägledning om åtgärder för förebyggande av konception, dels ock att läkare, som finner, att havandeskap skulle för en kvinna medföra risk för livet eller utgöra betydande sjukdomsfara, må på hennes önskan förhindra, att hon blir fruktsam. Det största intresset torde emellertid de lagbestämmelser tilldraga sig, vilka avse avbrytande av havandeskap. I motsats till det svenska lagförslaget i ämnet, som icke behandlar frågan om havandeskaps avbrytande på medicinska indikationer, ger den isländska lagen bestämmelser just i det ämne, som man sålunda hos oss icke ansett lämpligt att i lag reglera. Och vidare är att märka, att enligt den isländska lagen endast medicinska indikationer kunna utgöra skäl till havandeskaps avbrytande. Detta förhållande medför emellertid icke, att s. k. humanitära (etiska) och sociala indikationer skulle sakna all betydelse för abortfrågans avgörande, men de kunna endast indirekt erhålla relevans, nämligen i den mån de kunna inverka på det medicinska bedömandet av kvinnans tillstånd. Förf. framhåller såsom exempel härpå, att barnskarans utökande i ett fattigt hem kan vara en omständighet, som kan tänkas få en menlig inverkan på moderns hälsa, om hon är svag, och sålunda vara av relevans för abortfrågans bedömande, medan däremot om kvinnan är stark, så att hennes hälsa kan tänkas motstådet av barnskarans tillväxt följande ekonomiska betrycket, hänsyn ej får tagas till den ekonomiska försämringen, vilken icke får beaktas enbart i och för sig. Förf. anmärker emellertid, enligt signaturens åsikt med fog, mot lagens bestämmelser, att de äro alltför snäva och konservativa. Han framhåller bl. a. med rätta, att om andra än medicinska indikationer endast indirekt kunna tillerkännas relevans för abortfrågans avgörande, lagen med all sannolighet kommer att leda därhän, att många olyckliga kvinnor komma att vända sig till kvacksalvare i stället för till läkare och att även många läkare knappast kunna väntas ställa sig lagens stränga krav till efterrättelse. — Av häftets övriga innehåll märkes en serie anmälningar, bland vilka för svenska läsare följande torde vara av särskilt intresse, nämligen RAGNAR HEMMERS anmälan av Poul Gædeken: Retsbrudet og Reaktionen derimod i gammeldansk og germansk Ret, BIRGER EKEBERGS anmälan av Ragnar Knoph: Oversikt over Norges rett, LAURI CEDERBERGS anmälan av Håkan Nial: Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut samt SIGURD FOUGNERS anmälan av Eliel Löfgren: Klockorna i Östervåla.

N. D—n.