Angående rätt att uppsäga intecknad gäld. Som bekant ordnas ett stort antal av de lån, som av olika penninginrättningar beviljas mot säkerhet av inteckning i fast egendom, i den form att låntagaren utfärdar en omslagsrevers, i vilken de mer eller mindre utförliga lånevillkoren angivas, samt till säkerhet för denna revers överlämnar ett eller flera särskilt intecknade skuldebrev. Ofta är därvid omslagsreversen en amorteringsrevers, ställd på lång sikt, och får icke uppsägas av låntagaren, medan — om man utgår från att endast en inteckningsrevers föreligger — denna (hypoteksreversen) är ställd att betalas t. ex. sex månader efter skedd uppsägning. På grund av de senaste årens låga räntesatser har det blivit en fråga av icke obetydlig praktisk vikt, huruvida — när nämnda form anlitats — en person, som sedermera genom frivillig föryttring eller å exekutiv auktion förvärvar fastigheten utan att åtaga sig något ansvar för omslagsreversen, äger att uppsäga den intecknade gälden till betalning å den i hypoteksreversen angivna tid. Därest den nye ägaren skall anses lagligen berättigad därtill, kan inteckningshavaren åsamkas väsentlig förlust i fall då han ej kan uttaga ersättning ur eventuellt överhypotek. Understundom kan enbart räntan å inteckningsreversen för de två sista åren erbjuda sådan täckning men genom att ersättning för förlusten uttages ur räntan tvingas senare inteckningshavare tillbaka. Även detta innebär en högst betydande olägenhet, då det beträffande större fastigheter kan bli fråga om mycket avsevärda belopp.
Inom litteraturen har uttalats den meningen, att, då en inteckning som ligger såsom säkerhet för en omslagsrevers är pantsatt av fastighetsägaren själv, däri väl möjligen kan inläggas ett avstående från rätten att återlösa inteckningen förrän förfallotiden för omslagsreversen är kommen. Däremot skulle detta avstående »naturligen» icke gälla gentemot ny fastighetsägare.1 Den ståndpunkt, som genom sist återgivna uttalande angivits, kan också otvivelaktigt synas ligga nära tillhands. Det har dock synts undertecknad som om — även bortsett från de praktiska olägenheter därav som redan antytts — åsikten i fråga skulle kunna göras till föremål för vissa invändningar.
Vid en framställning av dessa invändningar synes vara lämpligt att först behandla förvärv av fast egendom genom frivillig föryttring och därefter förvärv å exekutiv auktion.
Beträffande de frivilliga överlåtelserna torde vara överflödigt att uppehålla sig vid andra former därav än vanligt köp. Det normala vid försäljning av en fastighet, som belastas av ett t. ex. hos en hypoteks-
förening upptaget amorteringslån, bör givetvis vara, att köparen gentemot säljaren förbinder sig att övertaga betalningsansvaret för lånet samt därefter även gentemot långivaren åtager sig sådant betalningsansvar. Av olika anledningar kan emellertid tänkas, att förhållandena icke gestalta sig på nu angivet sätt. Om säljaren ej själv är personligen betalningsskyldig för lånet, har han sålunda icke något intresse av att ålägga köparen sådan skyldighet. Säljaren kan även vara insolvent och fördenskull mindre intresserad av att bli befriad från personligt betalningsansvar. Vidare kan tänkas, att säljaren i en tid med låga räntesatser som den nuvarande icke finner någon köpare som vill övertaga personligt ansvar för lånet. Slutligen kan köparen underlåta att fullgöra sina skyldigheter eller långivaren kan vägra att godkänna köparen som gäldenär i säljarens ställe.
Innehar i något av nämnda exempel långivaren endast en inteckningsrevers — och således icke någon omslagsrevers — uppkommer icke någon tvekan, huru rättsförhållandena gestalta sig. Långivaren behåller sin fordran mot säljaren personligen, där sådan finnes, samt äger panträtt för fordringen i fastigheten, därvid samtliga rättsförhållanden regleras av inteckningsreversen. Mer invecklad blir situationen om långivaren innehar dels en omslagsrevers utställd av säljaren med t. ex. 40 års amorteringstid dels ock som hypotek en inteckningsrevers förfallen till betalning t. ex. efter sex månaders uppsägningstid.
Ovannämnda uppfattning, att i det senare fallet köparen äger åberopa uppsägningstiden i hypoteksreversen, torde grundas därå, att de villkor som finnas i den intecknade handlingen och endast dessa skulle ha sakrättslig karaktär. Att de äro av sådan karaktär torde dock icke vara oomtvistligt. Härvid kan till en början anmärkas, att enligt en säkerligen mycket allmän praxis uti inteckningsbeslut, införingar i fastighetsböcker m. m. icke bruka intagas de bestämmelser om förfallotid, som kunna finnas i inteckningshandlingen. Redan detta förhållande kan i viss mån tyda på att handlingens bestämmelser därom anses äga allenast obligationsrättslig och icke sakrättslig karaktär. Inteckningsförordningen är emellertid skriven med tanke på att inteckningsreversen jämväl reglerar själva skuldförhållandet mellan långivaren och låntagaren. Därav behöver emellertid icke följa, att alla bestämmelser i inteckningsreversen omfattas av inskrivningen och sålunda erhålla sakrättslig karaktär. Det synes tvärtom ganska naturligt att antaga, att inskrivningen avser allenast skuldbeloppet inklusive räntan. (Jfr 11 § inteckningsförordningen: »Inteckning för fordran må ej ske utan till visst belopp i penningar eller varor.») Det är av intresse att i detta sammanhang bemärka lagberedningens år 1907 avgivna förslag till jordabalk II. Beredningen hade som bekant där intagit en bestämmelse (3 kap. 1 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt till fast egendom) som avsåg att upphäva kravet att inteckning förutsatte en fordringshandling. På grund härav skulle enligt förslaget inteckning kunna beviljas utan att i samband därmed förekom något angående den tidpunkt då inteckningens belopp skulle gäldas.
Vid bedömande av frågan om den sakrättsliga eller icke sakrättsliga karaktären av inteckningsreversens bestämmelser om förfallotid förtjäna de regler som gälla utbyte av inteckningshandlingar att beaktas. Det synes nämligen a priori naturligt, att vid sådant utbyte de bestämmelser, som äro av sakrättslig innebörd, icke få förändras så att de på något sätt kunna försämra efterföljande inteckningshavares ställning. Enligt 21 § inteckningsförordningen, vars bestämmelser om utbyte infördes genom 1912 års lagstiftning, äger fastighetsägaren i stället för en inteckningshandling sätta en eller flera andra handlingar innefattande medgivande av inteckning »för intecknade beloppet». Ordalagen i lagrummet ge icke stöd för annat antagande än att, om kapitalbelopp och ränta icke höjas genom den eller de nya handlingarna, utbyte skall beviljas såvitt eljest vissa formella betingelser iakttagits. Detta antagande bestyrkes även av förarbetena till lagrummet. Lagberedningens ovannämnda förslag innehöll en bestämmelse (3 kap. 19 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt till fast egendom) av i sak samma innehåll som nu 21 § inteckningsförordningen. Till motivering därav anförde beredningen bl. a.:
Efter utbytet bliver kapitalbeloppet detsamma som förut; det kan icke höjas men väl sänkas genom en i samband med utbytet verkställd dödning av inteckningsrätten för skillnaden. Av 13 §1 följer, att om den ursprungliga inteckningshandlingen löpte med sex procent eller högre ränta, räntan icke må i den nya handlingen höjas, men att i annat fall ränta utan hänsyn till de i den förra handlingen innefattade bestämmelser i detta avseende må utsättas intill sex procent. Övriga bestämmelser i den gamla handlingen äro för efterföljande inteckningshavare utan betydelse och behöva därför icke nödvändigt överensstämma i båda handlingarna. För tryggande av tredjemans säkerhet är det emellertid nödigt att jämväl den handling, från vilken inteckningsrätten avföres, förses med bevis om det verkställda utbytet.
I ett rättsfall under senare år (NJA 1928 s. 7) uppkom fråga, huruvida utbyte av ett skuldebrev mot fyra andra kunde ske oaktat de senare i vissa avseenden ej överensstämde med det äldre.
Det ursprungliga skuldebrevet, som var löpande, löd å 11,000 kr. med 5 1/2 pr. årlig ränta att betalas sex månader efter uppsägning. (Om skuldebrevet ej presenterades å förfallodagen upphörde sålunda, jämlikt 10 § 10 p. av förordningen om utsökningslagens införande, ränta att löpa.) De nya skuldebreven, likaledes löpande, lödo tillhopa å 11,000 kr. att betalas tre månader efter uppsägning med 5 1/2 pr. halvårsvis förfallande ränta tills full betalning skedde. Stockholms Rrtt och Svea Hovr. vägrade utbyte därför att de nya skuldebreven ej överensstämde med det äldre 1) vare sig i avseende å förskrivna beloppets uppsägningstid, 2) eller i avseende å tiden för räntebetalningarna och 3) ej heller i avseende å den tid, för vilken ränta skulle gäldas. Inom HD rådde olika meningar. Två JR
medgåvo utbyte. Tre JR, vilkas mening segrade, vägrade utbyte, enär de nya skuldebreven med hänsyn till bestämmelsen i 10 § 10 p. av förordningen om utsökningslagens införande icke kunde anses i avseende å den tid för vilken ränta skulle erläggas till sitt innehåll överensstämma med det äldre skuldebrevet samt denna bristande överensstämmelse vore av beskaffenhet att kunna inkräkta på efterföljande inteckningshavares rätt. Ett JR fastställde underdomstolarnas beslut.
Utgången i nu nämnda rättsfall synes knappast väl stämma med uttalandena i lagberedningens motiv — låt vara att dessa, med hänsyn till att beredningens förslag endast delvis blevo genomförda, måhända böra tillmätas något mindre betydelse än vanligt. Man kan dock säga, att den tid för vilken ränta skall utgå inverkar på räntans sammanlagda belopp. Och därest t. ex. (vilket väl aldrig lär förekomma) stadgats att räntan skall upphöra viss bestämd dag, kunna otvivelaktigt även efterföljande inteckningshavare hava tagit detta förhållande i beräkning.
Beträffande samma rättsfall bör emellertid även framhållas, att såvitt man kan utläsa av motiveringen den segrande meningen i HD icke ansåg en förkortning av uppsägningstiden från sex till tre månader vara av beskaffenhet att hindra utbyte. Hur förhåller det sig då med en förlängning av uppsägningstiden eller annan förskjutning av förfallodagen fram i tiden? Det kan icke bestridas, att en sådan åtgärd, om räntesatsen är hög, kan medföra en sänkning av fastighetens värde såsom säkerhet för efterföljande inteckningshavare. (Är räntesatsen låg, kan samma verkan inträda genom införande av tidigare förfallodag.) Härmed är dock icke sagt, att denna inverkan är sådan att den skall beaktas vid ansökan om utbyte av inteckningshandlingar, utan torde även i denna fråga såväl ordalagen i 21 § inteckningsförordningen som lagberedningens motiv tala i motsatt riktning. Men kan förfallotiden trots senare inteckningar förskjutas fram i tiden genom utbyte av handlingar, synes en sådan effekt böra kunna åstadkommas lika väl genom att fastighetsägaren utfärdar en omslagsrevers. Då vid ett utbyte icke skall ske någon granskning av förändringar i förfallotiderna, bör formen i fråga icke heller krävas för sådana förändringar.1
För frågan om karaktären hos inteckningsreversens bestämmelser om förfallotid kan även 27 § inteckningsförordningen vara av visst intresse. Enligt denna paragraf skall, när vid utmätning eller konkurs avskrivning av ägarhypotek skall ske på en inteckningsrevers, ny handling å avskrivna beloppet utfärdas, som oavsett den tidigare inteckningsreversens förfallotid, alltid skall innehålla att beloppet i fråga förfaller till betalning sex månader efter uppsägning. (Jfr även 26 §sista stycket inteckningsförordningen.)
Det försök till utredning angående frågan om den sakrättsliga eller icke sakrättsliga innebörden av förfallotiden i inteckningsreversen, som ovan gjorts, har enligt undertecknads mening givit vissa skäl för det
senare alternativet. Någon säker slutsats torde man dock icke kunna draga. Det torde därför böra undersökas, huruvida man på annan väg kan komma till klarhet i frågan om den som övertager fast egendom är bunden av förfallotiden i en av överlåtaren utfärdad omslagsrevers med säkerhet av särskild inteckningshandling.
Då en inteckningsrevers ligger som hypotek för en omslagsrevers, är den principiellt att betrakta som en handpant. Den som innehar en vanlig handpant såsom säkerhet för fordran torde icke vara skyldig att utlämna den till annan än pantsättaren-gäldenären eller hans rättsinnehavare. (Härvid bortses från möjligheten att fordringen inlöses av medgäldenär eller löftesman samt att panten kan bli föremål för utmätning.) Och gäldenären eller hans rättsinnehavare äger icke påfordra att få återlösa panten på andra villkor än de som finnas upptagna i låneavtalet. Det synes logiskt sett icke finnas något skäl att i förevarande avseende behandla en handpant, som består av en inteckningsrevers, på annat sätt än en vanlig handpant. Härav skulle sålunda följa, att en ny fastighetsägare icke skulle äga påfordra att få av långivaren lösa inteckningsreversen vid en tidigare tidpunkt än den i omslagsreversen bestämda. Denna slutsats synes kunna rubbas endast om man anser ägaren av fast egendom i fråga om pantsatt inteckning i egendomen vara att helt jämställa med den som i egenskap av gäldenär personligen svarar för ett pantsatt skuldebrev. En sådan analogi synes dock icke så säkert grundad (jfr dock att ägaren av fast egendom, som blir föremål för lagsökning, enligt utsökningslagens terminologi innefattas under benämningen gäldenär). Undertecknad förefaller det naturligast, att för långivarens skyldighet att lämna den pantsatta inteckningsreversen ifrån sig endast villkoren i omslagsreversen skola vara avgörande. Den som förvärvar en fastighet, vilken belastas av en inteckning som utgör säkerhet för en särskild omslagsrevers, synes icke heller ha något berättigat anspråk på att under åberopande av inteckningsreversens förfallotid få lösa inteckningen i förtid. Han bör ej genom sitt förvärv komma i åtnjutande av bättre rätt till inteckningshandlingen än överlåtaren. Otvivelaktigt anses även av allmänheten parterna vid ett fastighetsköp icke handla rätt om de försöka träffa en sådan överenskommelse att säljarens långivare blir tvungen att taga betalt i förtid. Man kan visserligen tänka sig att köparen är i god tro men det står ju honom fritt att av säljaren taga reda på var eventuella inteckningar finnas belånade samt, därest han vill vara fullt tryggad, hos långivarna höra sig för om villkoren för lånen. Underlåter han detta eller kan det ej ske, bör det gå på hans risk med eventuell rätt för honom att hålla sig till säljaren. Att befria honom från besväret att företaga sådan undersökning, som nämnts, med verkan att tredje man lider skada synes ej påkallat.
En med det nu anförda likartad argumentering framfördes i mål som refererats i NJA 1877 s. 245 och 1890 s. 404. Innehavaren av omslagsrevers jämte inteckningsrevers vägrade i dessa fall att låta ny fastighetsägare i förtid lösa inteckningsreversen. I andra hand gjordes gällande, att in-
teckningsreversen finge lösas allenast medelst gäldande av hela dess belopp oaktat skulden enligt omslagsreversen icke uppgick till detta belopp. Förstnämnda ståndpunkt underkändes i de två lägre instanserna, varemot den senare invändningen bifölls. Den nye fastighetsägaren fullföljde därefter ensam talan, som av HD ogillades. (I ena fallet prövade HD rättvist»Hovrättens dom i fullföljda delen av saken att gilla». I andra fallet prövade HD rättvist »fastställa Hovrättens dom».) Det spörsmål som i förevarande sammanhang intresserar mest, nämligen frågan om den nye fastighetsägaren överhuvud hade rätt att lösa inteckningen, blev sålunda icke iHD ställt på sin spets. (Jfr även NJA 1890 s. 444.)
Därest det nu verkligen förhåller sig så som undertecknad vill anse, nämligen att den nye fastighetsägaren icke äger tvinga långivaren att taga betalt i förtid, kan man fråga sig, vilken betydelse det har för långivaren att hans inteckningssäkerhet formellt förblir orubbad. Om den nye fastighetsägaren underlåter att erlägga amorteringar och räntor, måste långivaren — försåvitt han ej vill hålla sig till säljaren personligen — bortsett från möjligheten att sälja panten söka ut vad som kan vara förfallet ur fastigheten. Därvid uppkommer emellertid ånyo samma spörsmål. Blir han tvungen att vid en följande exekutiv auktion taga betalt i förtid, uppnår han ändå icke sitt mål att lånet skall stå kvar i fastigheten.
Beträffande läget vid exekutiv auktion synes man kunna utgå från att, därest den som förvärvat en fastighet genom vanligt köp icke behöver taga hänsyn till innehållet i en av säljaren utfärdad omslagsrevers, vid exekutiv auktion inroparen icke kan vara skyldig därtill. Därest omvänt vid vanligt köp den nye ägaren måste taga hänsyn till omslagsreversen, är det likväl icke säkert att samma regel skall gälla vid exekutivt förvärv.
Till en början gäller i fråga om inroparens skyldigheter i nämnda hänseende alltid den självklara inskränkningen, att han icke utan särskilt åtagande är skyldig att övertaga intecknad gäld som faller utom lägsta budet. Men, om inteckningen faller inom lägsta budet, företer då den exekutiva försäljningen sådana egenartade drag, att förvärvaren skall vara bättre ställd än vid frivillig överlåtelse? Så synes knappast vara förhållandet. Därest reglerna om handpant äro tillämpliga med avseende å en pantsatt inteckningsrevers, kan det knappast anföras något skäl varför inroparen av fastigheten icke skulle vara skyldig att respektera den skedda pantsättningen även om han köper fastigheten på exekutiv auktion. (Här bortses från de särskilda regler som gälla gemensamma inteckningar.)
Avsikten med 1912 års lagstiftning om lägsta bud m. m. var bland annat att skydda hypoteksföreningarna mot förtida betalning. Av lagberedningens uttalanden framgår även, att den haft sig väl bekant bruket att använda både omslagsrevers och hypoteksrevers. Härmå återgivas följande uttalanden i beredningens förslag till jordabalk II:
1. Angående då gällande rätt (s. 443):
En inteckningshavare måste alltid räkna med möjligheten att, utan hänsyn till bestämmelse om lånets förfallotid, när som helst nödgas taga betalning. Denna risk är vid penningplacering av detta slag ingalunda utan betydelse; vid belåning av inteckningar, åtminstone sådana med bästa förmånsrätt, där säkerheten att återfå kapitalet är så gott som otvivelaktig, är säkerheten att under en viss längre tidrymd kunna påräkna en bestämd ränta av övervägande betydelse. Är långivaren utesluten från möjligheten att härutinnan vinna trygghet, är det naturligt, om för placeringar av detta slag andra säkerheter än inteckning sökas; för fastighetsägarne inskränkes sålunda lånemarknaden och villkoren skärpas. — — —
2. Angående beredningens förslag om inteckningars övertagande (s. 447):
Den av beredningen antagna grundsats för exekutiv försäljning av fastighet betingar jämväl ändrade bestämmelser angående köpeskillingens erläggande: exekutionen bör ej medföra förtida betalning av inteckningarna, utan böra dessa i avräkning å köpeskillingen övertagas av inroparen. Konsekvent genomförd skulle denna synpunkt föranleda därtill att med undantag för utmätningssökandens fordran varje intecknat belopp, som täcktes av köpeskillingen, skulle oavsett om det fölle inom eller utanför lägsta budet sålunda övertagas. En så utsträckt tillämpning av grundsatsen torde dock icke vara påkallad av något praktiskt behov och skulle nödvändiggöra invecklade bestämmelser för att behörigen tillgodose inroparens intressen. Vad som härvidlag är av verklig vikt är, att den mera stadigvarande fastighetsbelåningen lämnas oberörd av exekutionen. — — —
3. Angående ändring i 71 § utsökningslagen (andra stycket). Denna ändring, som ock blev genomförd, innebar, att om inteckning i fast egendom blivit av fastighetsägaren lämnad såsom pant, skall icke inteckningen utmätas utan i stället den rätt till andel i inteckningen som må tillkomma gäldenären. Härom anförde beredningen, bl. a. (s. 452):
Lån mot säkerhet av fastighetsinteckning upptagas mycket ofta under den form, att fastighetsägaren utfärdar en särskild skuldförbindelse, s. k. omslagsrevers, för vilken en eller flera inteckningshandlingar lämnas såsom hypotek. Vissa av beredningen föreslagna ändringar i fråga om inteckningsväsendet, särskilt införandet i lagstiftningen av inteckning utan personlig ansvarighet, göra det antagligt, att om förslaget därutinnan upphöjes till lag, ett dylikt belåningssätt framdeles kommer att i än vidare utsträckning användas. Långivaren innehar i sådant fall inteckningen såsom handfången pant. Den i 71 § (UL) stadgade skyldighet för den, som har lös pant i handom, att, där pantens utmätande för annan borgenärs fordran begäres, taga lösen och lämna panten från sig äger därför tillämpning även å ifrågavarande fall. Gäller inteckningen för högre belopp än det, varför den utgör pant, skulle alltså detta överskott kunna utmätas på det sätt, att inteckningen toges i mät och panthavarens fordran inlöstes. Enligt gällande rätt kan emellertid en inteckning, som av fastighetsägaren
belånats, oaktat den lyder å högre belopp än det, varför den pantsatts, icke göras gällande för mer än som svarar mot panthavarens fordran; en utmätning för annan fordran är därför utan ändamål. Genom de av beredningen föreslagna bestämmelser om ägarehypotek kommer saken i annat läge. Överskjuter inteckningen borgenärens fordran, tillkommer den överskjutande delen fastighetsägaren; för densamma njuter han, om fastigheten utmätningsvis säljes, utdelning. Ett dylikt ägarehypotek utgör därför en fastighetsägarens tillgång, som bör kunna utmätas för hans gäld. Att för sådant ändamål anlita den i 71 § beträffande utmätning av lös pant angivna utväg bör emellertid icke medgivas; därigenom skulle vinsten av den utav beredningen föreslagna anordningen av fastighets tvångsförsäljning i avsevärd mån förringas. Med det nya systemet avses nämligen, såsom ovan framhållits, att vinna bl. a. den förmånen, att inteckningshavare ej tvingas att före avtalad förfallotid taga betalning. Denna förmån måste beredas långivaren, även när han av fastighetsägaren mottagit inteckningen såsom pant för en särskild av denne utfärdad förskrivning. 71 § måste därför uteslutas från tillämpning i detta fall.1
Vid tolkningen av lagberedningens förslag har man enligt vad dessa uttalanden visa att utgå från att beredningen avsett att skydda jämväl innehavaren av en omslagsrevers med inteckningsrevers som hypotek mot förtida betalning. Därest man icke vill tro att beredningen gjort sig skyldig till ett förbluffande förbiseende, tvingas man antaga 1) antingen att beredningen ansett att köparen av fastigheten vid exekutiv auktion blir bunden av den förfallotid som stipulerats i omslagsreversen, 2) eller att beredningen icke velat skydda innehavaren av omslagsreversen mot förtida betalning i andra fall än där jämväl hypoteksreversen innehåller bestämmelser om amorteringar eller eljest stipulerar en långt framskjuten förfallotid. Det är mycket osannolikt att det någonsin i avsevärd omfattning förekommit en kombination då både omslagsreversen och hypoteksreversen innehållit dylika bestämmelser. Något sådant skulle också te sig mycket otympligt. Det synes fördenskull knappast möjligt annat än att beredningen utgått från det första alternativet.
Kan man emellertid, därest denna tolkning av beredningens motiv är riktig, säga, att dess avsikt kommit till uttryck i lagtexten. I 117 § utsökningslagen heter det bl. a.: »I avräkning å köpeskillingen skall i egendomen innestå huvudstolen av däri intecknad gäld, som faller inom lägsta budet. Ej må dock — — — Är intecknad fordran, som efter ty ovan sagts skulle i egendomen innestå, förfallen till betalning sist å den dag — — —.» (Jfr även 23 § inteckningsförordningen.) Denna lagtext ger väl icke någon antydan uti ifrågavarande riktning men knappast heller i motsatt. Vid sådant förhållande synes det riktiga vara, att av två möjliga alternativ välja det som tydligt stämmer med lagstiftarens avsikt. Endast om det vid frivillig föryttring förhölle sig så, att den nye fastighetsägaren ägde åberopa för-
fallotiden i hypoteksreversen, skulle man kunna anse sig tvungen att acceptera det andra alternativet. Vad förut anförts synes dock närmast ge vid handen, att vid frivillig föryttring just gäller den princip som beredningen måste anses hava velat genomföra för de exekutiva försäljningarna.
Gösta Walin.